"Hälften av barnen stressas i skolan"

[Innate]

http://www.aftonbladet.se/vss/telegram/ ... __,00.html

Eleverna tycker att undervisningen är bra, men nästan 80 procent av de yngre eleverna säger att det bara ibland eller sällan är lugnt i klassrummet

Varför inte bara införa lite disciplin i skolan? Varför inte ge lärare mer rättigheter? Här är mina förslag på åtgärder för att den svenska grundskolan inte ska kollapsa helt och hållet:

1.HÅLL KÄFTEN!
Det är tydligen dålig arbetsro i klassrummet. Det snackas helt enkelt för jävla mycket i klassrummet. Det är ett problem som är enkelt att lösa egentligen. Du håller käften eller så får du kvarsittning. Fungerar det inte så kontaktar vi dina föräldrar. Fungerar inte det så får du gå i "de speciella" barnens klass. Lycka till! 95% skulle ta till sig regelverket. De andra fem behöver uppenbarligen hjälp och SKA gå i mindre klass för barn med speciella behov och behov av extra uppmörksamhet och vägledning. Och vad är det för jävla möblering vi har i klassrummen egentligen? Elever ska sitta två och två. Punkt. De som snackar åker ut och får sen göra läxan bäst möjligt. Alla har inte rätt till undervisning. De som håller käften har det.

2.BETYG
Betyg ska införas redan från första klass i grundskolan. Det är en form av disciplin och ett sätt för föräldrar att veta hur saker och ting ligger till. Utöver det fungerar det som motivation för de ambitiösa. För de lata jävlarna är det en påminnelse om att skolan inte är en jävla lekplats. Skolan ska tas på allvar.

3.EGET ARBETE OCH "FRI FORSKNING"
Vad i helvete har låg- och mellanstadieelever för nytta av att bedriva så kallade "egna arbeten"? Jag är övertygad om att en stor orsak till all stress är att ungjävlarna redan från första dagen har för jävla stor kontroll över sin egen situation och på tok för mycket att bestämma själva. Barn ska gå i skolan för att lära sig saker, inte för att bedriva projektledning.

4.Betyg på uppförande
Barn ska få betyg i uppförande. Ett betyg som tillsammans med betyg i alla andra ämnen ska kunna påverka "slutbetyget".

5.Slutbetyg
Elever ska få ett slutbetyg, ett genomsnitt av slutbetyg i alla ämnen, där vissa betyg möjligen har större vikt - exempelvis betyget i uppförande och disciplin.

6.Sommarundervisning
En elev som inte klarar av ett kärnämne ska för i helvete ha rätt (och skyldighet) att läsa det under sommaren - när alla andra barnen solar, badar, spelar forboll, åker till Slovakien, vandaliserar äldreboenden och kollar på porrfilm - de barnen som tog sina jävla studier på allvar, till skillnad från eleven i fråga. Återigen, skolan ska tas på allvar.

7.Elevråd
Ta bort skiten. Det skapar osämja inom klasserna, där medlemmar i elevråd tror sig vara något och anser sig vara viktigare än andra elever. Elever ska lära sig saker i skolan, inte ägna sig åt politik. Klasser ska inte ha ledare och ska inte vara indelade i grupper utifrån någon som helst form av status.

8.Mobbning
Sluta lyssna på mobbarna och ha för i helvete lite sympati med de stackars offren som vill men kan inte ägna sig åt studier. Mobbare är skitstövlar som finner nöje i att jävlas med andra helt utan anledning. Mobbare är inte "de som egentligen har problem". Det är bara något vi säger till de stackars utsatta för att vi inte har en jävla aning om hur vi ska hjälpa dem. Mobbare förtjänar en omgång stryk om något. Hur som helst, mobbare ska automatiskt få underkänt betyg i uppförande och få slutbetyget sänkt. Mobbning ska också noteras och användas som kriterium för intagning till gymnasiet.

9.Lektionstider
45 minuter lektion och 15 minuter rast. Punkt. Inga jävla tvåtimmarspass. Det fungerar för i helvete inte. Inte ens vuxna kan koncentrera sig i mer än maximalt en halvtimme.

10.Barn med speciella behov
Barn med speciella behov ska gå i klasser för barn med speciella behov. Gärna i skolor specielt utrustade för barn med speciella behov.

11.Hemkunskap
Hemkunspap och slöjd bör tas bort. Det finns barn i tredje världens länder som kan sy och sticka tomteluvor åt oss till överkomliga priser. Och pallar finns säkert på Ö&B till löjliga priser. Hemkunskap behöver jag inte ens kommentera.

[PopJimmy]

Innate:
Det var ju fina och prydliga punkter du hade skrivit.
Tänk om skolministern hade tänkt på det, vad bra skolan skulle vara då.

Men jag har en fråga till dig.
Vad tror du är orsaken till att skolan ser ut som den gör i dagsläget?
Vad skyller du på? Du verkar verkligen arg, så vad är du arg på?

[Stefan]

Håller i stort sett med samtliga punkter förutom 10. Barn med stora behov bör gå i speciella klasser, men barn som inte har riktigt lika stora behov kan gå i vanliga klasser, så att de inte blir stämplade som speciella. De bör inte ha assistenter, som nu, eftersom det är ineffektivt och kostsamt, utan istället bör klasser som innehåller dessa barn vara mindre (t ex kunde man tänka sig tre färre "vanliga barn" för varje barn med särskilda behov, eller variera efter problemgrad), så att klassläraren ska kunna ägna särskild tid åt dessa barn.

Håller som sagt med om resten, men i synnerhet punkterna om disciplin och eget arbete. Disciplinen är grunden för allt, och tonvikten på egna arbeten är trams av gigantiska mått.

[PH]

Håller med dig angående punkt 1. Jag tycker att betyg borde införas tidigare än vad det görs nu. Frågan är när, jag lutar åt att införa det i fyran.
Jag tycker att det är roligare när man får vara med och bestämma själv, planera sin tid och så. Jag vet dock inte hur effektivt det är för tex för tioåringar. Men, man borde defenitivt få vara med och planera sin tid mer och tidigare. Jag känner själv att man blir mer engagerad om man får bestämma själv, dessutom är det bara nyttigt att få planera sin egen tid.

Elevråden ska vara kvar. Skolorna är till för eleverna. Här är deras chans påverka. Sen har jag inga erfarenheter av att några elever känner sig mer viktigare än andra för att dom sitter i elevrådet.
I dom klasserna jag gått/går i så har man valt repesentanterna på demokratiskt sätt, genom den gamla hederliga handuppräckningen

Jag håller med dig till viss del med timmarna, men ibland är det bra med lite längre lektioner, när man håller på med tex projektarbete. Fast, flextid kanske är lösningen? Har inte prövat det själv, fast jag är öppen

[hovnarr]

Vid alla diskussioner kring att förändra skolan måste man först och främst beakta vilka systemgränser man har att göra med. Om det är just enbart skolan, och kanske mer specifikt grundskolan, vi vill förändra, då är vi hänvisade till relativt små förändringar. T.ex. föreligger kravet att eleverna ska kunna komma in i ett gymnasium eller en högskola som själv kanske lämnar mycket att önska vad gäller ändamålsenlighet osv.

Men om hela utbildningsapparaten istället är föremål för förändring blir perspektivet istället vilka yrken eller roller i samhället som är nyttiga, vad som är utvecklande för individen osv, och ganska snabbt expanderar tankarna till någon slags idealstat. Den kan i sin tur ifrågasättas och tankarna kan komma att omfatta meningen med själva civilisationen eller rent av mänskligheten osv. I alla fall tänkte jag bemöta de 11 punkterna med den utgångspunkten att det bara är systemet grundskolan det är fråga om. Vidare kommer jag att utgå ifrån att lagen fortfarande gäller, inklusive läroplanen.

1.

Alla har rätt till undervisning - det är skoltvång. Alla skall undervisas. För att kunna möta det kravet måste man naturligtvis ge utbildningssystemet tillräckliga befogenheter. Givetvis ska man kunna tvinga elever att stänga av mobiltelefoner under lektionstid, isolera elever som på grund av en försenad trotsålder eller annan psykisk störning inte upphör att prata vid anmodan osv. Även dessa telningar måste dock utbildas. Disciplinen bör vara så god att undervisningen lika gärna kan ske på en gräsmatta.

2.

Sålänge vi behåller de högre utbildningssystemen i nuvarande form är det nödvändigt att behålla betygen. Så långt det är möjligt bör betygssystemet anpassas så att det liknar de typer av bedömningar man kan komma att möta senare i livet, t.ex. i arbetslivet och således mäter prestationer som är av betydelse för det som komma skall.

3.

Eget arbete bör främst vara ett moment i senare årskurser, liksom uttalade grupparbeten. En generell förmåga till att arbeta enskilt och i grupp är mycket viktigt både för fortsatta studier och i arbetslivet. Härvid är det extremt viktigt att FAKTISKT LÄRA UT hur man går till väga vid egna arbeten och arbeten i grupp. Lärare tycks tro att ett fruktbart grupparbete liksom kommer tillstånd av sig självt om man sätter 5 sjätteklassare runt ett bord tillsammans, vilket tydligt visar att själva inte har en susning om vad de ska lära ut.

4.

I många situationer säger säkert ett betyg i uppförande mer än många andra betyg. Så långt vi bibehåller ett liknande betygssystem som det grundskolan har idag verkar det rimligt att betygsätta uppförande och ge det motsvarande status som ett kärnämne. Varför inte kalla det för social kompetens också, så låter det trendigare. Detta ställer förstås högre krav på läraren att korrekt och opartiskt kunna göra en bedömning avseende detta betyg.

5.

Det låter bra. Den huvudsakliga fördelen med att sätta kvantitativa värden (t.ex. betyg) på kvalitativa egenskaper (t.ex. uppförande) är att man kan utföra räkneoperationer med dem.

6.

Håller med fullständigt.

7.

Instämmer med PH vad gäller elevråden. Att lära sig saker och att "ägna sig åt politik" är absolut inte motsatsbegrepp. Man har stor nytta av att i tidig ålder lära sig utnyttja kontaktnät, fatta beslut i grupp, få en mötesvana, lära sig om den demokratiska processen, osv. Urvalsprocessen kan dock ändras - jag kan till och med tänka mig att det skulle vara obligatoriskt att sitta i elevrådet eller en motsvarande organisation under någon period av grundskoleutbildningen (under ledning av lärare som har speciell kompetens inom ledarskap, beslutsfattande osv.) Det är otroligt frustrerande och tidsödande att sitta i möte med folk som har mycket begränsad mötesvana - detta är något man borde lära sig redan i grundskolan.

8.

Mobbare förtjänar inte en omgång stryk. Det ger inte en gynnsam samhällsutveckling i stort, även om det kanske kan hjälpa utsatta i enstaka fall. Däremot är det extremt viktigt att motverka mobbing och då framförallt fokusera på mobbaren. Här krävs mycket information och utbildning för hela klassen (tänk på att mobbing ofta inte upptäcks eller ses mellan fingrarna med). Den mobbare som får underkänt i uppförande skall naturligtvis gå i sommarskola för att bättra på sin medmänsklighet - en slags samhällstjänst för minderåriga. Programmet bör även innefatta moraliskt uppbygglig litteratur och eventuellt andra aktiviteter som kan vara nyttiga, t.ex. meditation. Det tror jag hjälper bra mycket mer än en omgång stryk.

9.

Tidsplaneringen beror ganska mycket på hur undervisningen i övrigt ser ut. Viss typ av idrottsaktivitet är t.ex. olämplig att dela upp i 45-minuterspass. Men generellt sett är kortare tider att föredra vid undervisning, framförallt för yngre elever.

10.

Här håller jag med både Innate och Stefan - man måste göra en gränsdragning från fall till fall vad som verkligen är "speciella behov" och därvid ta många faktorer med i beräkningen.

11.

I läroplanen står det att skolan ska fostra ansvarstagande samhällsmedborgare. Det tycker jag är en bra grundprincip, även om den är ganska öppen för tolkning. Den här punkten handlar ganska mycket om vilka tjänster skolan ska tillhandahålla - var gränsen går mellan föräldrar och skola, vad som ska göras inom ramen för obligatorisk skolundervisning, vad som ska vara valfritt och vad som helt ska ligga inom ramen för elevens fritid.

Jag tycker att skolan ska lära ut allt sådant som ger ansvarstagande samhällsmedborgare - nyttiga medborgare som klarar sig själva. Här spelar de praktiska ämnena en alldeles för LITEN roll idag. Sättet de genomförs på kan dock förbättras mycket. Följande är exempel på praktiska kunskaper som jag tycker att varje 15-åring bör besitta när h*n lämnar grundskolan:

*hur man lagar näringsriktig mat med kostnadseffektiva beståndsdelar (inte nödvändigtvis råvaror)
*hur man deklarerar
*hur man betalar räkningar inkl. hanterar betalningspåminnelser
*hur man skriver ett giltigt testamente
*vilka rättigheter man har som konsument (ej praktisk kunskap, men jag tar upp det här också eftersom det hänger ihop med begreppet "ansvarstagande")
*hur man simmar
*hur man faller så att man inte gör illa sig och bryter ben
*vilka preventivmedel som skyddar mot vad
*hur man ansöker om jobb (hela förfarandet, inte bara svara på annons)
*hur man söker olika typer av bidrag
*hur man byter propp, glödlampa etc.

Jag har svårt att se hur man kan vara en i sanning ansvarstagande samhällsmedborgare utan åtminstone rudimentära kunskaper kring de ovannämnda punkterna. Det finns folk som går ut grundskolan idag som tror att p-piller skyddar mot AIDS. Så obildad får man helt enkelt inte vara när man gått ut grundskolan.

Ämnet praktisk samhällskunskap bör införas på allvar i skolan. Återinför obligatorisk simundervisning och lägg till judo eller aikido också så sparar staten multum på benbrott och höftledsoperationer senare (det finns många andra fördelar med att träna mjuka kampsporter som jag inte går in på nu).

Många teoretiska ämnen kan göras mer kreativa inom ramen för dem själva, i synnerhet för yngre barn. Ämnen som syslöjd, bild och träslöjd kan vara valfria eller tillhandahållas av specialskolor. Perspektivritning kan exempelvis ingå inom teknik, fysik och matematik.

Jag skulle med nöje kunna fortsätta och spruta idéer, men ni förstår säkert grundprincipen bakom mina tankar redan: Även om vi bibehåller ramen för det nuvarande skolsystemet, ja till och med själva läroplanen, kan vi göra mycket för att (i mitt tycke) förbättra skolan.

§

[Joahn]

Varför inte bara införa lite disciplin i skolan? Varför inte ge lärare mer rättigheter?

Jag tycker att många lärare missköter sig som det är i dag. Människor klarar inte av makt, de sköter sig sämre och sämre ju mer makt de får. I allmänhet. Mina erfarenheter är att lärare ibland har bättre synpunkter än eleverna, och ibland sämre. Jag tror inte lärarna skulle sköta sig. Något som är bra med mindre makt åt läraren är att det blir mindre mobbning från lärarens sida. Det som kan komma i stället är lärarmobbning av eleverna. Men det är inte värre än elever som mobbar elever. Sverige kan vara det land i världen där relationen mellan lärare och elever är mest avspänd. Och välutbildade är vi också. Kan det ha något samband?

Jag tycker att man ska införa ett ämne i skolan som lär barnen hur man uppför sig, beter sig och är mot andra. Detta finns redan till viss del, men jag tycker att det behövs ett helt enskilt ämne som behandlar den sortens frågor - respekt, hänsyn, ansvar, omtanke, allt det där. Jag tycker att det är det viktigaste av allt i livet, och det är lite förvånande att det inte finns som ett enskilt skolämne.

[Stefan]

hovnarr/

Instämmer med PH vad gäller elevråden. Att lära sig saker och att "ägna sig åt politik" är absolut inte motsatsbegrepp. Man har stor nytta av att i tidig ålder lära sig utnyttja kontaktnät, fatta beslut i grupp, få en mötesvana, lära sig om den demokratiska processen, osv. Urvalsprocessen kan dock ändras - jag kan till och med tänka mig att det skulle vara obligatoriskt att sitta i elevrådet eller en motsvarande organisation under någon period av grundskoleutbildningen (under ledning av lärare som har speciell kompetens inom ledarskap, beslutsfattande osv.) Det är otroligt frustrerande och tidsödande att sitta i möte med folk som har mycket begränsad mötesvana - detta är något man borde lära sig redan i grundskolan.

Ok, jag tycker inte heller att man ska avskaffa klass- och elevråd helt; det är som sagt viktigt att barnen tränas i mötesdeltagande. Däremot är jag helt emot de tendenser till "elevdemokrati" som finns idag. Läraren vet bäst och ska bestämma.

Slöjd o dyl bör man i viss utsträckning ha, åtminstone upp till femman/sexan. Det är givetvis inte oviktigt att veta hur man skruvar i proppar, deklarerar, etc. Men i skolan måste man göra avvägningar, och eftersom de teoretiska kunskaperna är så oerhört usla måste man koncentrera sig på att lyfta dem. Kunde alla elever t ex skriva väl, kunde man lyxa till det med lite mer praktiska ämnen på högstadiet; nu har man inte tid till det och bör skära ner på dem.

Joahn/

Jag tycker att många lärare missköter sig som det är i dag. Människor klarar inte av makt, de sköter sig sämre och sämre ju mer makt de får.

Det här håller jag inte alls med om. Människor har idag alldeles för låg tilltro till offentliga yrkesgrupper som poliser, lärare, läkare etc. Jag såg nyligen en omröstning i aftonbladet om hur man ska utse Lucia: genom omröstning mellan eleverna, lottning eller genom att läraren utser Lucia. Det sistnämnda alternativet fick 3 %, medan de andra alternativen fick höga siffror. Vad folk inte tänker på är att läraren har koll på klassens sociala struktur och kan använda sådana här saker för att förbättra den.

Visst finns det dåliga lärare, men alternativen till att ge lärarna mer makt är oerhört mycket sämre. Sen ska givetvis lärarna kontrolleras, t ex genom oanmälda inspektioner (helt olika Skolverkets nuvarande mesinspektioner), genom att man får utökade möjligheter att sparka dåliga lärare, etc. Men det stora problemet idag är inte för tuffa lärare (även om såna naturligtvis finns), utan slappa lärare, lärare som inte kontrollerar klassen, etc. Dessa måste identifieras och kastas ut.

Sverige kan vara det land i världen där relationen mellan lärare och elever är mest avspänd. Och välutbildade är vi också. Kan det ha något samband?

Jag tror snarare att det finns ett samband mellan denna avspändhet och det faktum att vi är ett av de länder med sämst disciplin i skolorna av OECD-länderna, och det faktum att bråkiga pojkar är de som trivs bäst i skolan, och tysta flickor är de som trivs sämst (båda dessa fakta från nya undersökningar). Vad som behövs är mer disciplin.

Men skolan måste, som hovnarr är inne på, ses i ett större perspektiv. Skolans förfall är bara ett av många uttryck för den socialistisk-liberala vågen som började på allvar iom 70-talsflummandet. Den är socialistisk såtillvida att allt är lika bra och de som utmärker sig såsom duktiga ses som moraliskt mindervärdiga. Den gammaldags socialismen krävde emellertid hårt arbete och hade inte mycket till övers för de oändliga individuella rättigheter som predikas idag. Här ser vi istället ett inslag som kan kallas för "liberalt". Den enskilde har oändligt många rättigheter; vill man bo i Tjottahejti, ska man få göra det, kosta vad det kosta vill för övriga medborgare, vill man prata i mobiltelefon i klassen ska man få göra det, för annars blir man "kränkt", osv., osv. Listan kan göras lång.

Vad som behövs är att folk agerar lite mer efter den gamla devisen:

Ask not what your country can do for you; ask what you can do for your country.

[PopJimmy]

Jag tycker att många lärare missköter sig som det är i dag. Människor klarar inte av makt, de sköter sig sämre och sämre ju mer makt de får. I allmänhet. Mina erfarenheter är att lärare ibland har bättre synpunkter än eleverna, och ibland sämre. Jag tror inte lärarna skulle sköta sig. Något som är bra med mindre makt åt läraren är att det blir mindre mobbning från lärarens sida. Det som kan komma i stället är lärarmobbning av eleverna. Men det är inte värre än elever som mobbar elever. Sverige kan vara det land i världen där relationen mellan lärare och elever är mest avspänd. Och välutbildade är vi också. Kan det ha något samband?

Jag tycker att man ska införa ett ämne i skolan som lär barnen hur man uppför sig, beter sig och är mot andra. Detta finns redan till viss del, men jag tycker att det behövs ett helt enskilt ämne som behandlar den sortens frågor - respekt, hänsyn, ansvar, omtanke, allt det där. Jag tycker att det är det viktigaste av allt i livet, och det är lite förvånande att det inte finns som ett enskilt skolämne.

Detta är precis vad det handlar om, allt annat är skitsnack.

Problemet att barn är stökiga är för att deras föräldrar varit oförmögna till en bra uppfostran. Det är alltså inte barnens fel - det är föräldrarnas.
Och det innebär att det är lärarnas uppgift att försöka få kontakt med barnen - den kontakt barnen inte fick med deras föräldrar.

Sen tycker jag att lärare är ett av dom viktigaste jobben i vårat samhälle.
Lärarnas status borde vara minst lika hög som läkarnas.

Läkarens roll är att fixa oss när vi är trasiga.
Lärarens roll är att se till att vi håller oss hela och på rätt spår.

[hovnarr]

Det är givetvis inte oviktigt att veta hur man skruvar i proppar, deklarerar, etc. Men i skolan måste man göra avvägningar, och eftersom de teoretiska kunskaperna är så oerhört usla måste man koncentrera sig på att lyfta dem. Kunde alla elever t ex skriva väl, kunde man lyxa till det med lite mer praktiska ämnen på högstadiet; nu har man inte tid till det och bör skära ner på dem.

Jo, det är sant. Och beklämmande. Ett alternativ här är att ställa högre krav på föräldrarna och uppfostran INNAN skolgången överhuvudtaget påbörjas, med statligt tillhandahållen 6-årsverksamhet för föräldrar som inte tycker att de mäktar med uppgiften. Givetvis ska de som faktiskt har dyslexi eller liknande svårigheter få särskilt stöd.

Man kan tänka sig ett inträdesprov för att överhuvudtaget få börja i första klass. Det är absolut inte ett orimligt krav att man ska kunna läsa enklare böcker som Nicke Nyfiken och Bamse åker till månen innan man börjar ettan, samt att man är förtrogen med addition och subtraktion av mindre tal. Det innebär att man kan ägna sig åt hur man skriver en platsansökan i årskurs 8, istället för hur man stavar till "platsansökan".

En annan sak är hur man ska värdera de olika kunskaperna, som Stefan är inne på. Det är nödvändigt att höja den teoretiska kunskapen till en viss nivå, innan det blir aktuellt att bry sig om glödlampor och proppar. Alla måste kunna göra sig förstådda på sitt modersmål i tal och skrift, och kunna argumentera för sin sak. Men hur väl måste man kunna skriva innan det blir mer värt att lära sig de praktiska grunderna i livet som hur man deklarerar?

Naturligtvis måste man kunna läsa en blankett från en myndighet innan man kan gå in på sådana praktiska detaljer. I allmänhet tycker jag dock att de teoretiska kunskaperna är en smula övervärderade idag - sannolikt också en efterdyning av 70-talets politik där alla ska vara precis lika bra på allting. Det är helt ok att vara en synnerligen kompetent byggnadsarbetare utan att kunna hålla ett bra anförande om andra världskriget på engelska. Det finns många språkbegåvade talare som inte har den blekaste om hur man gjuter en schysst husgrund. Man skriver den praktiska kompetensen på näsan genom att vidhålla att alla måste vara mycket teoretiskt kunniga utan att kunna handskas med de mest enkla praktiska problem.

Det teoretiskt övervärderande synsättet finns i skolan men är en produkt av samhället i stort. Om vi bibehåller grundskolans systemgränser blir således frågan om grundskolan ska foga sig i dagens samhällssyn eller vara en drivkraft för att förbättra den. Jag lutar mer åt det senare.

Visst finns det dåliga lärare, men alternativen till att ge lärarna mer makt är oerhört mycket sämre. Sen ska givetvis lärarna kontrolleras, t ex genom oanmälda inspektioner (helt olika Skolverkets nuvarande mesinspektioner), genom att man får utökade möjligheter att sparka dåliga lärare, etc. Men det stora problemet idag är inte för tuffa lärare (även om såna naturligtvis finns), utan slappa lärare, lärare som inte kontrollerar klassen, etc. Dessa måste identifieras och kastas ut.

Problemet med dagens situation är att det finns en samling orimliga krav som går emot varandra. Lagen, eller läroplanen, är svår att uppfylla eftersom de som ska rätta sig efter den inte har befogenheter att verkställa den. Det är oerhört paradoxalt - ungefär som en poliskår utan polismans befogenheter eller ett domstolsväsende som inte kan döma. Om det stog att skolan ska undervisa intresserade elever så gott det går så vore det en annan sak. Men det gör det inte! I Sverige väljer man inte att bli undervisad. Man blir undervisad, punkt.

Givetvis krävs det att man samtidigt ger mera makt åt kontrollfunktioner som Stefan är inne på. Hela anställningsapparaten för lärare är befängd. Lönesättningen borde vara resultatorienterad och det borde vara mycket lättare att bli av med dåliga lärare. Vidare borde lärare överlag ha signifikant högre lön för att locka de bästa förmågorna inom området. Idag är för få intresserade av att vara lärare för att man ska kunna sparka dåliga lärare vid behov. Att vara lärare borde vara ett av de mest prestigefyllda, krävande och belönande yrken man kan tänka sig - inte ett andrahandsalternativ för ingenjörer som inte kunde slå sig in i IT-branschen.

Den enskilde har oändligt många rättigheter; vill man bo i Tjottahejti, ska man få göra det, kosta vad det kosta vill för övriga medborgare, vill man prata i mobiltelefon i klassen ska man få göra det, för annars blir man "kränkt", osv., osv. Listan kan göras lång.

Det är otroligt stolligt. Det talas mycket om mänskliga rättigheter och ingenting om mänskliga skyldigheter. Varför skulle det vara mindre kränkande att bli störd i undervisningen än att inte få prata i mobiltelefon på skoltid? Jag kanske tycker att det är kränkande att behöva betala för att få åka med bussen, men det får jag vackert göra ändå - åtminstone om jag är intresserad av att följa lagen och inte få böter. På ett sätt är det kränkande att inte få slå beslutsfattare på käften när de kommer dragande med en laissez-faire som gränsar till anarki.

[hovnarr]

Detta är precis vad det handlar om, allt annat är skitsnack.

Vad menas med denna kommentar? Att motsatsen till Joahns citerade ståndpunkter är skitsnack eller att övriga inlägg på denna tråd är det?

Kraftuttryck bör ses över om de är nödvändiga för diskussionen innan författaren trycker på "skicka"-knappen. Detta är ett demokratiskt forum men här gäller strängare regler än enbart lagen, nämligen:

http://www.filosofiforum.com/forum/faq.php

Vänligen

§

[Stefan]

hovnarr/

Skrivet: 29 Dec 2004 14:39 Ämne:

--------------------------------------------------------------------------------

Stefan skrev:
Det är givetvis inte oviktigt att veta hur man skruvar i proppar, deklarerar, etc. Men i skolan måste man göra avvägningar, och eftersom de teoretiska kunskaperna är så oerhört usla måste man koncentrera sig på att lyfta dem. Kunde alla elever t ex skriva väl, kunde man lyxa till det med lite mer praktiska ämnen på högstadiet; nu har man inte tid till det och bör skära ner på dem.


Jo, det är sant. Och beklämmande. Ett alternativ här är att ställa högre krav på föräldrarna och uppfostran INNAN skolgången överhuvudtaget påbörjas, med statligt tillhandahållen 6-årsverksamhet för föräldrar som inte tycker att de mäktar med uppgiften. Givetvis ska de som faktiskt har dyslexi eller liknande svårigheter få särskilt stöd.

Man kan tänka sig ett inträdesprov för att överhuvudtaget få börja i första klass. Det är absolut inte ett orimligt krav att man ska kunna läsa enklare böcker som Nicke Nyfiken och Bamse åker till månen innan man börjar ettan, samt att man är förtrogen med addition och subtraktion av mindre tal. Det innebär att man kan ägna sig åt hur man skriver en platsansökan i årskurs 8, istället för hur man stavar till "platsansökan".

En annan sak är hur man ska värdera de olika kunskaperna, som Stefan är inne på. Det är nödvändigt att höja den teoretiska kunskapen till en viss nivå, innan det blir aktuellt att bry sig om glödlampor och proppar. Alla måste kunna göra sig förstådda på sitt modersmål i tal och skrift, och kunna argumentera för sin sak. Men hur väl måste man kunna skriva innan det blir mer värt att lära sig de praktiska grunderna i livet som hur man deklarerar?

Naturligtvis måste man kunna läsa en blankett från en myndighet innan man kan gå in på sådana praktiska detaljer. I allmänhet tycker jag dock att de teoretiska kunskaperna är en smula övervärderade idag - sannolikt också en efterdyning av 70-talets politik där alla ska vara precis lika bra på allting. Det är helt ok att vara en synnerligen kompetent byggnadsarbetare utan att kunna hålla ett bra anförande om andra världskriget på engelska. Det finns många språkbegåvade talare som inte har den blekaste om hur man gjuter en schysst husgrund. Man skriver den praktiska kompetensen på näsan genom att vidhålla att alla måste vara mycket teoretiskt kunniga utan att kunna handskas med de mest enkla praktiska problem.

Jag tycker att skolan ska vara likadan för alla barn upp till ungefär sexan. På den tiden ska de ha lärt sig att läsa och skriva ordentligt, grundläggande räkning, lite om SO etc., lärt sig att simma, grunderna i att snickra och sy, etc. Därefter kan man börja differentiera. Dvs. olika barns utbildning bör skilja sig åt mycket mer än den gör idag. Särskilt gymnasiet borde differentieras mycket mer; man borde t ex inte behöva läsa matte på de praktiska linjerna, det är jag helt med om.

Jag håller med om att det praktiska nedvärderas och att det är synd. Det behövs specialister både på praktiska och teoretiska ämnen, och lika lite som teoretikerna ska behöva lära sig mer än det nödvändiga i den praktiska sfären, ska praktikerna behöva lära sig mer än det nödvändiga i den teoretiska sfären. Jag vill dock hävda att det finns betydligt mer oundgänglig kunskap i den teoretiska sfären som skolan måste lära ut; t ex grundläggande språkbehandling, hur samhället fungerar (ett måste i ett demokratiskt samhälle). Men det är löjligt att alla måste läsa så mycket teoretiska ämnen på högstadiet och gymnasiet. Detta är också något som härrör från den moderna socialdemokratin; man vägrar se verkligheten som den är utan inbillar sig att alla är ungefär lika begåvade, att det finns white collar jobb åt alla, etc.

Vidare borde lärare överlag ha signifikant högre lön för att locka de bästa förmågorna inom området. Idag är för få intresserade av att vara lärare för att man ska kunna sparka dåliga lärare vid behov.

Håller med om allt i denna paragraf, men särskilt med detta.

Det är otroligt stolligt. Det talas mycket om mänskliga rättigheter och ingenting om mänskliga skyldigheter. Varför skulle det vara mindre kränkande att bli störd i undervisningen än att inte få prata i mobiltelefon på skoltid? Jag kanske tycker att det är kränkande att behöva betala för att få åka med bussen, men det får jag vackert göra ändå - åtminstone om jag är intresserad av att följa lagen och inte få böter. På ett sätt är det kränkande att inte få slå beslutsfattare på käften när de kommer dragande med en laissez-faire som gränsar till anarki.

Visst; i en mening innebär en persons frihet alltid en annan persons ofrihet. Frihet att yttra vad man vill innebär ofrihet för andra att tysta denne. (Detta påpekas av Felix Oppenheim i hans knastertorra utläggning om de politiska begreppen i "Political Concepts: A Reconstruction"). Om man ger "frihet" denna vida betydelse blir det meningslöst att säga att frihet är något bra och ofrihet något dåligt, eftersom de alltid går hand i hand. I stället måste man specificera vilka typer av frihet/ofrihet som är bra respektive dåliga. Det är t ex inte bra att låta människor fritt tala i mobiltelefon på bio, eftersom det stör övriga biobesökare, men däremot bör människor ha en långtgående yttrandefrihet. Vilka friheter som är bra respektive inte bra kan inte avgöras svepande genom sådant som "frihet är alltid bra", som liberaler ibland säger, utan man måste istället se noga på varje enskild fråga.

[Innate]

Elevråden ska vara kvar. Skolorna är till för eleverna. Här är deras chans påverka. Sen har jag inga erfarenheter av att några elever känner sig mer viktigare än andra för att dom sitter i elevrådet.
I dom klasserna jag gått/går i så har man valt repesentanterna på demokratiskt sätt, genom den gamla hederliga handuppräckningen

Tror du verkligen att ALLA elever i en klass ens vågar kandidera? Och vad vore poängen med att kandidera när det ändå är de mest populära barnen som får rösterna? De barnen som hörs mest, har de bästa prylarna, de snyggaste kläderna, gör mest mål i innebandyn på idrotten och så vidare. Elevrådet är en elitklubb, och styrs av barn som har det helt perfekt och är omedvetna om alla de sorts problem som andra barn är utsatta för. Dessutom förlitar sig skolledningen FÖR MYCKET på elevråden. Rektorn som har ett möte med elevrådet tror sig veta precis vad som pågår ute i korridorerna på rasterna och i omklädningsrummen eller liknande. Han tror oftast fel eftersom elevrådet i de flesta fallen består av barn som har det bra och saknar förmågan att uppfatta de utsattas problem, om de inte konkret kommuniceras till dem. Och det händer sällan.

Jag tror på flextid endast i formatet att "man förskjuter arbetsdagen ett lektionspass". Att en matematikletktion t.ex. ges både på morgonen och på eftermiddagen. Tyvärr kostar det pengar. Men det finns pengar att spara in på slöjden som sagt.

Sverige kan vara det land i världen där relationen mellan lärare och elever är mest avspänd. Och välutbildade är vi också. Kan det ha något samband?

Kom det inte nyligen fram att svenska mellan- eller högstadieelever är SÄMST i matematik av alla OECD-länder, och att kunskapsnivån bara rasar?

Detta är också något som härrör från den moderna socialdemokratin; man vägrar se verkligheten som den är utan inbillar sig att alla är ungefär lika begåvade, att det finns white collar jobb åt alla, etc.

Håller med dig. Det är upprörande att ALLA barnen är "duktiga (på sitt sätt)" på kvartssamtalen. Vilka signaler skickar det till de genuint ambitiösa eleverna? Det är tragiskt att lärare inte kan kommunicera elevers prestationer till föräldrarna. Det är som om de vore rädda för att göra det. Därför, bland annat, tycker jag att betyg borde införas senast i årskurs 2. Det kan redan vara för sent i mellanstadiet.

[PopJimmy]

Detta är precis vad det handlar om, allt annat är skitsnack.

Vad menas med denna kommentar? Att motsatsen till Joahns citerade ståndpunkter är skitsnack eller att övriga inlägg på denna tråd är det?

Kraftuttryck bör ses över om de är nödvändiga för diskussionen innan författaren trycker på "skicka"-knappen. Detta är ett demokratiskt forum men här gäller strängare regler än enbart lagen, nämligen:

http://www.filosofiforum.com/forum/faq.php

Vänligen

§

Det har du helt rätt i! Väldigt dålig formulering av mig! Dumt av mig att ta i! Detta är bara min personliga åsikt. Jag ska försöka formulera mig bättre nästa gång! Bra att du säger ifrån.

[Tore]

Kom det inte nyligen fram att svenska mellan- eller högstadieelever är SÄMST i matematik av alla OECD-länder, och att kunskapsnivån bara rasar?

Nej, undersökningen visade att Sverige ligger strax över genomsnittet bland OECD-länderna. Det är dock sant att kunskaperna i matematik var bättre förr.

[PopJimmy]

Förlåt att jag citerar en lång text, men jag tycker detta är det centrala i denna fråga, du kan ignorera detta inlägg om du inte orkar läsa, men jag tror att det är i alla fall nån person som kan hålla med mig, och då är jag nöjd:

THE ignorant man is not the unlearned, but he who does not know himself, and the learned man is stupid when he relies on books, on knowledge and on authority to give him understanding. Understanding comes only through self-knowledge, which is awareness of one's total psychological process. Thus education, in the true sense, is the understanding of oneself, for it is within each one of us that the whole of existence is gathered.

As society is now organized, we send our children to school to learn some technique by which they can eventually earn a livelihood. We want to make the child first and foremost a specialist, hoping thus to give him a secure economic position. But does the cultivation of a technique enable us to understand ourselves?

While it is obviously necessary to know how to read and write, and to learn engineering or some other profession, will technique give us the capacity to understand life? Surely, technique is secondary; and if technique is the only thing we are striving for, we are obviously denying what is by far the greater part of life.

Life is pain, joy, beauty, ugliness, love, and when we understand it as a whole, at every level, that understanding creates its own technique. But the contrary is not true: technique can never bring about creative understanding.

Present-day education is a complete failure because it has overemphasized technique. In overemphasizing technique we destroy man. To cultivate capacity and efficiency without understanding life, without having a comprehensive perception of the ways of thought and desire, will only make us increasingly ruthless, which is to engender wars and jeopardize our physical security. The exclusive cultivation of technique has produced scientists, mathematicians, bridge builders, space conquerors; but do they understand the total process of life? Can any specialist experience life as a whole? Only when he ceases to be a specialist.

Technological progress does solve certain kinds of problems for some people at one level, but it introduces wider and deeper issues too. To live at one level, disregarding the total process of life, is to invite misery and destruction. The greatest need and most pressing problem for every individual is to have an integrated comprehension of life, which will enable him to meet its everincreasing complexities.

Technical knowledge, however necessary, will in no way resolve our inner, psychological pressures and conflict; and it is because we have acquired technical knowledge without understanding the total process of life that technology has become a means of destroying ourselves. The man who knows how to split the atom but has no love in his heart becomes a monster.

We choose a vocation according to our capacities; but will the following of a vocation lead us out of conflict and confusion? Some form of technical training seems necessary; but when we have become engineers, physicians, accountants - then what? Is the practice of a profession the fulfilment of life? Apparently with most of us it is. Our various professions may keep us busy for the greater part of our existence; but the very things that we produce and are so entranced with are causing destruction and misery. Our attitudes and values make of things and occupations the instruments of envy, bitterness and hate.

Without understanding ourselves, mere occupation leads to frustration, with its inevitable escapes through all kinds of mischievous activities. Technique without understanding leads to enmity and ruthlessness, which we cover up with pleasant-sounding phrases. Of what value is it to emphasize technique and become efficient entities if the result is mutual destruction? Our technical progress is fantastic, but it has only increased our powers of destroying one another, and there is starvation and misery in every land. We are not peaceful and happy people.

When function is all-important, life becomes dull and boring, a mechanical and sterile routine from which we escape into every kind of distraction. The accumulation of facts and the development of capacity, which we call education, has deprived us of the fullness of integrated life and action. It is because we do not understand the total process of life that we cling to capacity and efficiency, which thus assume overwhelming importance. But the whole cannot be understood through the part; it can be understood only through action and experience.

The right kind of education, while encouraging the learning of a technique, should accomplish something which is of far greater importance: it should help man to experience the integrated process of life. It is this experiencing that will put capacity and technique in their right place. If one really has something to say, the very saying of it creates its own style; but learning a style without inward experiencing can only lead to superficiality.

Life cannot be made to conform to a system, it cannot be forced into a framework, however nobly conceived; and a mind that has merely been trained in factual knowledge is incapable of meeting life with its variety, its subtlety, its depths and great heights. When we train our children according to a system of thought or a particular discipline, when we teach them to think within departmental divisions, we prevent them from growing into integrated men and women, and therefore they are incapable of thinking intelligently, which is to meet life as a whole.