tänker man sig felaktigt som självklara antagonister som strävar åt motsatta håll.
Men det finns ju en grund för ett totalt ogrumlat samförstånd i varje fall mellan liberalen och den intelligente kommunisten som kallar sig kommunist, för att han har fokus på det allmänna bästa och ser individen som en kugge i ett samhällsmaskineri.
(Repris:) Marknadsekonomi och rättsordning är i grunden ett system för bästa resurshushållning, där penningflödet och de rättsliga konsekvenserna på olika val skall informera aktören om vilka alternativ som är de bästa sett ur ett vidare perspektiv. Exempel:
När man väljer i varuutbudet, informerar priserna om vilken av likvärdiga produkter som kostat minst resurser för sin framställning och distribution.
När man väljer vad man skall utbilda sig till av vad man har lust och fallenhet för, skall den förväntade lönen informera om var man troligen kommer att göra mest nytta. - Löneskillnader är också de incitament som krävs för att de som har möjlighet skall göra sig mödan att öka sin kompetens eller flytta för att ägna sin tid och kraft där den behövs bättre.
När man investerar sitt överskott, skall den förväntade avkastningen på kapitalet informera om, var ens pengar troligen gör bäst nytta.
Rättsordningens påföljder är på samma sätt ägnade att informera aktörerna om vilka val som skall undvikas till förmån för andra för att rätt hushålla med resurserna.
Det som skiljer vår nuvarande ordning från en perfekt är främst ett perverst skatte- och bidrags-system som saboterar incitamenten, lönepolitik och facklig verksamhet som saboterar arbetsmarknaden underlåtenhet att ta betalt för miljöbelastning och en slapp och tandlös rättsordning.
Essensen i deras strävanden som kallat sig kommunister har väl i stort varit att likvidera eliten för att den stått i vägen för egna revanch- och makt-ambitioner.
En kommunism som verkligen var vad den utgav sig för att vara: en ordning som fokuserade på helhetens och det gemensammas intressen, skulle inte kunna hitta någon bättre metod för sitt förverkligande än marknadsekonomi/rättsordning och inte stå i minsta motsättning till liberala strävanden för maximering av individens frihet.
Kommunismen har ju traditionellt också förknippats med kollektivism: individen skall förvandlas till en kugge i ett välsmort maskineri.
Men det är ju marknadsekonomin som är detta välsmorda maskineri och penningflödet är oljan.
Penningflödet är ett styr- och informations-flöde som går motströms de verkliga värdeflödena. Pengar har inget eget värde utan representerar bara värden.
Kommunisten och liberalen
Moderator: Moderatorgruppen
Kommunismen brett sett talar inte om individ, utan om kollektiv, som primär enhet. Så det går in att säga så som du säger om dem.
Marx är därför på många sätt okommunistisk eftersom han har ett fokus på individen.
Kommunism är därför lik fascism. De talar om storheten "folket" eller liknande.
Marx däremot tog sig an att skriva in sig i kommunismen för att han inte erkände individer i meningen av fritt strävande individer utan som fångna i sitt sociala sammanhang (den historicistiska materialismen). Där talade han bara om ett sätt för historien att realisera sig i sin re-volution. Men han säger så klart emot sig och avslöjar brister i sin implicita moralteori. Dock förringar det inte analysen, som är teleologisk, som alla spekulativa dialektiska analyser är.
Marx är därför på många sätt okommunistisk eftersom han har ett fokus på individen.
Kommunism är därför lik fascism. De talar om storheten "folket" eller liknande.
Marx däremot tog sig an att skriva in sig i kommunismen för att han inte erkände individer i meningen av fritt strävande individer utan som fångna i sitt sociala sammanhang (den historicistiska materialismen). Där talade han bara om ett sätt för historien att realisera sig i sin re-volution. Men han säger så klart emot sig och avslöjar brister i sin implicita moralteori. Dock förringar det inte analysen, som är teleologisk, som alla spekulativa dialektiska analyser är.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Liberalismen är ett perspektiv/en världsåskådning, liksom socialismen. Kommunism är ett ekonomiskt system i form av klasslöshetens gemensamma produktionsmedelägande. Kommunismen står i kontrast till kapitalismen, liberalismen gör det till socialismen. Kommunism (klasslöshet) kan inte råda med staten, och är därmed olik fascismen, vilken är högst statblidkande.
Liberalismen och socialismen utvecklades ju ungefär samtidigt och fick spridning efter Franska revolutionen, men sedan gick de åt olika håll. Det jag tycker är viktigt är att förstå att både kommunism och liberalism anser sig ha lösningen på ett samhällsproblem. Dessa två ideologier försöker därför att vara teurapeutiska och bota den "sjukdom" som det äldre samhället "led" av. Nu förstår jag att denna tråd kanske inte egentligen vill diskutera dessa ideologiers förtjänster i praktiken men kanske det kan leda till en intressant diskussion ändå och en djupare förståelse för vad dessa ideologier består av.
Liberalerna hävdade att problemet var att individen var ofri och förtryckt under det gamla feudalsamhället, medan kommunisterna menade att problemet var "orättvisan" i att ha klasser. Men som jag ser det så beror lösningen helt och hållet på om man har identifierat ett problem eller inte. Om man lyckas lösa ett problem beror på om man förstått problemet. För ifall man har en ytlig förståelse av ett problem så kommer lösningen inte att lösa någonting utan bara bli missledande. Det spelar ingen roll hur avancerad eller oemotsäglig "lösningen" verkar, om man inte identifierat och ordentligt utrönat problemet så kommer "lösningen" aldrig att fungera. Man måste vara medveten om att problem kan antingen definieras som orsak eller som konsekvens. Ifall man enbart fokuserar på konsekvenserna så kommer man aldrig att kunna identifiera problemet. Man kan aldrig applicera en lösning om man inte identifierat problemet.
Till exempel om bilen skulle stanna mitt på vägen och inte vilja starta, då kan man visserligen se det som ett problem att bilen inte vill starta. Men detta är ju enbart ett problem i förhållande till att man vill att bilen ska starta så man kan köra vidare, det har ju ingenting med bilen att göra. Så om man vill få igång bilen igen så måste man identifiera problemet. Problemet kan till exempel vara att bensinen tagit slut, eller något annat mekaniskt eller elektriskt krångel i motorn. Alltså problemidentifikation måste alltid komma först.
Detta tror jag är en anledning till varför kommunismen aldrig fungerat och varför jag inte heller tror på liberalismen för dom har inte identifierat problemet. Problemet är inte att samhället har klasser eller att individen är förtryckt, sådant måste vara att betraktas som ofrånkomliga konsekvenser av det egentliga problemet. Att vissa människor blir alkoholister, eller uteliggare är också att betraktas som konsekvenser - inte som problem. Problem och konsekvenser kan också befinna sig långt ifrån varandra i tiden och även vara långt ifrån varandra fysiskt eller också informationsmässigt. Om man inte vet hur man ska fixa bilen då är problemet att man inte vet, alltså måste man lära sig hur man kan fixa den. Allt för ofta, eller nästan jämt så sprids förslag på problemlösning innan man tagit reda på problemet. Men det man måste göra är att gå till kärnan av problemet annars kommer ingen lösning att fungera.
Kommunismen och liberalismen och andra ideologier som misslyckas i att lösa problemet tenderar också till att bli till religioner som man "måste tro på" och om man inte tror på dem så är man en "kättare". Men ingenannanstans utvecklas problemlösning till religioner som man måste tro på. I matematiken så har en uträkning ett klart svar som är rätt och det krävs ingen tro för att det ska vara rätt och om man räknat fel så kommer det aldrig att bli rätt bara för att man tror att det är rätt. Matematiken är ofrånkomlig och omöjlig att bryta mot.
Men religioner som bygger på "tro" definierar först problemet som de sedan försöker att lösa på alla möjliga sätt. Till exempel så definierar kommunismen problemet som "orättvisa" och "klassindelning" och försöker därefter att "lösa" det genom att idealisera en värld där "alla är jämlika" - med konsekvensen att människor som hade rikedomar blev av med sina rikedomar och dom som trodde att dom skulle komma upp sig egentligen bara blev kvar där dom var. "Jämlikhet" är ett begrepp man bara kan förstå ifall man först accepterar socialismens/kommunismens problemformulering. Om problemet är ojämlikhet då är det såklart logiskt ofrånkomligt att lösningen måste vara jämlikhet. Men om problemet inte består i ojämlikhet utan i något annat då blir lösningen också något helt annat. Om ojämlikhet är en konsekvens av klassamhället då blir lösningen att ta bort klasserna. Men om klassamhället inte är problemet utan bara konsekvenserna av ett förliggande problem då kommer inte heller "lösningen" att bli någon lösning utan ett nytt problem som är mycket svårare att ta itu med eftersom det då har hunnit bli till en religion med egna oresonliga zeloter som "tror på sin sak".
Inom liberalismen så verkar grundtanken vara att lagen ska skydda individen från förtryckande/förslavande krafter. Men att lagar skulle ge människor frihet är en ambivalens som blir självmotsägande. Till och med Thomas Jefferson som var med och författade USAs konstitution ansåg att lagar aldrig kan ge någon frihet. Att leva under en lag är ju per definition att man ger upp sin egen handlingsfrihet för att följa regeln. Visserligen kan det ge en viss känsla av frihet ifall reglerna är enhetliga och tydliga och gäller för alla - för då finns det inget utrymme för envälde av en diktator som styr helt efter egen vilja. Så liberalismens "frihet" blir bara begriplig ifall man först förstår dess problemformulering som är att det är nyckfulla envåldshärskare som är den förtryckande kraften i samhället. Men den sanna friheten - att vara sin egen herre - förblir ett ouppnåeligt ideal för liberalen. Precis som jämlikhet förblir ett ouppnåeligt ideal för kommunisten. Anledning: de har inte identifierat problemet.
Liberalerna hävdade att problemet var att individen var ofri och förtryckt under det gamla feudalsamhället, medan kommunisterna menade att problemet var "orättvisan" i att ha klasser. Men som jag ser det så beror lösningen helt och hållet på om man har identifierat ett problem eller inte. Om man lyckas lösa ett problem beror på om man förstått problemet. För ifall man har en ytlig förståelse av ett problem så kommer lösningen inte att lösa någonting utan bara bli missledande. Det spelar ingen roll hur avancerad eller oemotsäglig "lösningen" verkar, om man inte identifierat och ordentligt utrönat problemet så kommer "lösningen" aldrig att fungera. Man måste vara medveten om att problem kan antingen definieras som orsak eller som konsekvens. Ifall man enbart fokuserar på konsekvenserna så kommer man aldrig att kunna identifiera problemet. Man kan aldrig applicera en lösning om man inte identifierat problemet.
Till exempel om bilen skulle stanna mitt på vägen och inte vilja starta, då kan man visserligen se det som ett problem att bilen inte vill starta. Men detta är ju enbart ett problem i förhållande till att man vill att bilen ska starta så man kan köra vidare, det har ju ingenting med bilen att göra. Så om man vill få igång bilen igen så måste man identifiera problemet. Problemet kan till exempel vara att bensinen tagit slut, eller något annat mekaniskt eller elektriskt krångel i motorn. Alltså problemidentifikation måste alltid komma först.
Detta tror jag är en anledning till varför kommunismen aldrig fungerat och varför jag inte heller tror på liberalismen för dom har inte identifierat problemet. Problemet är inte att samhället har klasser eller att individen är förtryckt, sådant måste vara att betraktas som ofrånkomliga konsekvenser av det egentliga problemet. Att vissa människor blir alkoholister, eller uteliggare är också att betraktas som konsekvenser - inte som problem. Problem och konsekvenser kan också befinna sig långt ifrån varandra i tiden och även vara långt ifrån varandra fysiskt eller också informationsmässigt. Om man inte vet hur man ska fixa bilen då är problemet att man inte vet, alltså måste man lära sig hur man kan fixa den. Allt för ofta, eller nästan jämt så sprids förslag på problemlösning innan man tagit reda på problemet. Men det man måste göra är att gå till kärnan av problemet annars kommer ingen lösning att fungera.
Kommunismen och liberalismen och andra ideologier som misslyckas i att lösa problemet tenderar också till att bli till religioner som man "måste tro på" och om man inte tror på dem så är man en "kättare". Men ingenannanstans utvecklas problemlösning till religioner som man måste tro på. I matematiken så har en uträkning ett klart svar som är rätt och det krävs ingen tro för att det ska vara rätt och om man räknat fel så kommer det aldrig att bli rätt bara för att man tror att det är rätt. Matematiken är ofrånkomlig och omöjlig att bryta mot.
Men religioner som bygger på "tro" definierar först problemet som de sedan försöker att lösa på alla möjliga sätt. Till exempel så definierar kommunismen problemet som "orättvisa" och "klassindelning" och försöker därefter att "lösa" det genom att idealisera en värld där "alla är jämlika" - med konsekvensen att människor som hade rikedomar blev av med sina rikedomar och dom som trodde att dom skulle komma upp sig egentligen bara blev kvar där dom var. "Jämlikhet" är ett begrepp man bara kan förstå ifall man först accepterar socialismens/kommunismens problemformulering. Om problemet är ojämlikhet då är det såklart logiskt ofrånkomligt att lösningen måste vara jämlikhet. Men om problemet inte består i ojämlikhet utan i något annat då blir lösningen också något helt annat. Om ojämlikhet är en konsekvens av klassamhället då blir lösningen att ta bort klasserna. Men om klassamhället inte är problemet utan bara konsekvenserna av ett förliggande problem då kommer inte heller "lösningen" att bli någon lösning utan ett nytt problem som är mycket svårare att ta itu med eftersom det då har hunnit bli till en religion med egna oresonliga zeloter som "tror på sin sak".
Inom liberalismen så verkar grundtanken vara att lagen ska skydda individen från förtryckande/förslavande krafter. Men att lagar skulle ge människor frihet är en ambivalens som blir självmotsägande. Till och med Thomas Jefferson som var med och författade USAs konstitution ansåg att lagar aldrig kan ge någon frihet. Att leva under en lag är ju per definition att man ger upp sin egen handlingsfrihet för att följa regeln. Visserligen kan det ge en viss känsla av frihet ifall reglerna är enhetliga och tydliga och gäller för alla - för då finns det inget utrymme för envälde av en diktator som styr helt efter egen vilja. Så liberalismens "frihet" blir bara begriplig ifall man först förstår dess problemformulering som är att det är nyckfulla envåldshärskare som är den förtryckande kraften i samhället. Men den sanna friheten - att vara sin egen herre - förblir ett ouppnåeligt ideal för liberalen. Precis som jämlikhet förblir ett ouppnåeligt ideal för kommunisten. Anledning: de har inte identifierat problemet.
Problemet som jag identifierade och visade lösningen på, var att liberalen och kommunisten ser varandra som antagonister som strävar åt olika oförenliga mål.
Så behöver det alltså inte vara. Det finns en ordning som tillfredsställer såväl den extreme liberalen som den extreme kommunisten.
En god rättsordning begränsar inte ens frihet lika lite som spelreglerna begränsar schackspelarens möjligheter. Utan rättsordning blir allt en sörja och utan regler, blir det inget spel.
Så behöver det alltså inte vara. Det finns en ordning som tillfredsställer såväl den extreme liberalen som den extreme kommunisten.
En god rättsordning begränsar inte ens frihet lika lite som spelreglerna begränsar schackspelarens möjligheter. Utan rättsordning blir allt en sörja och utan regler, blir det inget spel.
Dom blir efterhand till antagonister eftersom deras uppfattningar om vad problemet är skiljer sig åt. Liberalen ser problemet i nyckfulla ledare och brottslighet, medan kommunisten ser problemet i orättvisor. Själv ser jag ingen anledning till varför man skulle vilja förena liberalism med kommunism, de är båda felaktiga doktriner som har en förenklad och bristfällig förståelse för de problem de försöker "lösa". Tvärtom så är de båda djupt problematiska och det de åstadkommer i samhället är att skapa dysfunktionalitet. Om det nu finns en tendens att dessperat ropa efter en lösning innan man insett problemet, då hjäler dessa doktriner inte alls utan försämrar bara möjligheten att ta reda på vad problemet består i.
Men som sagt, min åsikt har kanske ingenting att göra med denna tråds syfte. Däremot så bygger min åsikt på att ifrågasätta premissen för denna tråds syfte. Om nu syftet är att tillfredställa liberalen såväl som kommunisten så har jag inget att säga om den saken eftersom jag inte ser liberaler eller kommunister. Jag ser bara människor som av någon anledning blivit övertygade om antingen det ena eller det andra. Det jag skärskådar är liberalismen kontra kommunismens premisser, deras problemformulering för allt det andra följer av den. Som jag ser det så är båda doktrinerna dysfunktionella.
Det är faktiskt ganska otroligt att så många människor har trott på så otroligt förenklade problembeskrivningar. Jag säger inte att jag är bättre eller annorlunda, jag säger bara att det är otroligt att det är så lätt att börja tro på så som ett problem formulerats, utan att verkligen undersöka om det är ett problem eller en konsekvens. Men en sådan barnslighet måste man såklart lägga bakom sig. Ingen har råd med att leva efter en felaktig problemförståelse. Och med tanke på vilka enorma katastrofer som enkla problemformuleringar ställt till med så inser man ju så oerhört viktigt det är att man har koll på vad problemet faktiskt är. Orättvisor, förtryck, synd, fattigdom och så vidare har använts för att beskriva orsaker! Som att fattigdom och svält är en orsak och ingen konsekvens! Som att förtryck är en orsak och inte en konsekvens! Eller som att klassamhället är en orsak och inte en konsekvens! Kommunisterna har mördat miljoner människor och samtidigt stulit egendomar från hundratusentals människor bara för att man fallit för problemformulerare som inte förstår skillnaden mellan orsak och verkan.
Men som sagt, min åsikt har kanske ingenting att göra med denna tråds syfte. Däremot så bygger min åsikt på att ifrågasätta premissen för denna tråds syfte. Om nu syftet är att tillfredställa liberalen såväl som kommunisten så har jag inget att säga om den saken eftersom jag inte ser liberaler eller kommunister. Jag ser bara människor som av någon anledning blivit övertygade om antingen det ena eller det andra. Det jag skärskådar är liberalismen kontra kommunismens premisser, deras problemformulering för allt det andra följer av den. Som jag ser det så är båda doktrinerna dysfunktionella.
Det är faktiskt ganska otroligt att så många människor har trott på så otroligt förenklade problembeskrivningar. Jag säger inte att jag är bättre eller annorlunda, jag säger bara att det är otroligt att det är så lätt att börja tro på så som ett problem formulerats, utan att verkligen undersöka om det är ett problem eller en konsekvens. Men en sådan barnslighet måste man såklart lägga bakom sig. Ingen har råd med att leva efter en felaktig problemförståelse. Och med tanke på vilka enorma katastrofer som enkla problemformuleringar ställt till med så inser man ju så oerhört viktigt det är att man har koll på vad problemet faktiskt är. Orättvisor, förtryck, synd, fattigdom och så vidare har använts för att beskriva orsaker! Som att fattigdom och svält är en orsak och ingen konsekvens! Som att förtryck är en orsak och inte en konsekvens! Eller som att klassamhället är en orsak och inte en konsekvens! Kommunisterna har mördat miljoner människor och samtidigt stulit egendomar från hundratusentals människor bara för att man fallit för problemformulerare som inte förstår skillnaden mellan orsak och verkan.
Formulera ditt problem då!
Alla andras problem med samhällets dysfunktioner kan kokas ner till missnöje med spelreglerna och lösningen är då att hitta de rätta spelreglerna. - Att vi alls bekymrade oss om spelregler, var från början för att vi intelligenta, kompetenta, trevliga och vackra skulle få ett betryggande övertag över det brutala och korkade slöddret.
Alla andras problem med samhällets dysfunktioner kan kokas ner till missnöje med spelreglerna och lösningen är då att hitta de rätta spelreglerna. - Att vi alls bekymrade oss om spelregler, var från början för att vi intelligenta, kompetenta, trevliga och vackra skulle få ett betryggande övertag över det brutala och korkade slöddret.
BoS skrev:Formulera ditt problem då!
Alla andras problem med samhällets dysfunktioner kan kokas ner till missnöje med spelreglerna och lösningen är då att hitta de rätta spelreglerna. - Att vi alls bekymrade oss om spelregler, var från början för att vi intelligenta, kompetenta, trevliga och vackra skulle få ett betryggande övertag över det brutala och korkade slöddret.
Nej vi ville att "slöddret" skulle sluta projicera sin världsbild av andra som 'mot dem' på oss genom handlingar som var brutala och korkade (irrationella).
När skall du börja svara mig, du kan inte dodga i evigheter
Spelrglerna är det som sörjer för förtryck. De riktiga reglerna (om du inte är svag) behöver inte formuleras. Bara stackare som fruktar livet måste sörja för sin trygghet genom att barnasagor som skrämmer och skapar lierade genom myter.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
BoS skrev:Så behöver det alltså inte vara. Det finns en ordning som tillfredsställer såväl den extreme liberalen som den extreme kommunisten.
En god rättsordning begränsar inte ens frihet lika lite som spelreglerna begränsar schackspelarens möjligheter. Utan rättsordning blir allt en sörja och utan regler, blir det inget spel.
Och här formulerar du det så oerhört bra i din naivitet. Livet levs och spelas inte. Speler förutsätter ett mål medan livet är en ofrånkomlig drabbning. Du har i spelet redan en antagonist. I spelet som förnöjsam aktivitet så spelar man mot sin antagonist tills spelet är slut. Vad händer då om livet är ett spel? Logiskt sätt så finns inget annat än att vi dödar varandra.
Varför formulerar du inte dessa goda rättsordningar?
Ang schack. Visst har du rätt i att spelreglerna inte begränsar schackselarens möjligheter, det är till och med förutsättningar för att spela schack. Men livet skall inte reduceras till schack. Om du inte vill mena att allt vårt värde livet rymmer är att flytta torn och löpare för att slå ut bönder. I schack kan du döda alla bönder och vinner om kungen slrår kungen. Men i verkligheten så svälter kungen långt innan han manövrerar ut den andre om bönderna är döda.
Du är fascist och jag föraktar dig djupt. Men förlåter dig då jag förstår din frustrations projiceringar mot "den andre". Är du litterat kan jag ge dig läsning. Är du intellektuell kan jag ge dig metod. Är du tvivlande på människans gemenskap kan du få en kram. Men är du demagog så slår jag skiten ut dig.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag är inne på lite samma spår som Auk.
Du är inne på något viktigt, men nästa steg är att släppa lite på kravet i rigiditeten i begreppen (annars fastnar du i en fascistisk ordning - ordning för ordningens skull. och problemet med detta, är att tanken då blir mer och mer verklighetsfrämmande - allt ska passa i tanken, alla pjäser ska försökas passa till just schack).
Liberal, Kommunist, är begrepp. Och som du sa, begreppen är tankens vägnät. Men detta innebär inte att vi får reducera livet till en motorväg eller en racingbana.
Begreppen är inte essentiella, dvs. precis som vägar, så är begreppen, något som skapats för att fylla en (given) funktion - att ta oss från en plats till en annan.
Livet tar inte slut när vi "når målet". Dvs, målet är inte att bygga en vägbana för att tro att målet är att (på snabbaste möjliga sätt) ta oss från punkt A till punkt B.
Livet är även innehållet utanför vägen (utanför begreppen), dvs. vi får inte förringa värdet av att ta en cykeltur, eller en skogspromenad, (eller planlös upptäcktsfärd), trots att dessa aktiviteter inte (på snabbaste möjliga sätt) tar oss till punkt B.
Till en början har linjära begrepp en funktion, att skapa en järnväg över "tankens värld", men efter detta så inser man att detta inte är tillräckligt, vi behöver även "mindre stigar" för att nå än mer precist och här blir (explicita begrepp) för trubbiga. Då måste vi falla tillbaka på vårat egna omdömme att göra kreativa val: ska vi ta cykeln eller gå sista biten efter bilfärden?...
...
(Så "Kommunisten och liberalen" "tänker sig felaktigt som självklara antagonister som strävar åt motsatta håll",
1. inte för att de "tror sig vara antagonister", och 2. inte för att de "INTE är antagonister, trots att de, tror sig vara antagonister" utan 3. för att "tanken vid ett tillfälle trott att 1 varit sant, och vid ett annat tillfälle trott att 2 varit sant, men inser att det som är 'fundamentalt gemensamt' varken har med 'kommunister och liberaler' att göra, utan hur tanken arbetar med att skapa motsatspar i sitt begreppsbildande, och att i samma stund som vi börjar får 'mer abstrakta begrepp' för själva 'tankens begreppsbildande process', så släpper vi kraven på att kunna 'klassifisera allt i färdiga begreppsmallar'". Det är alltså själva "klassifikationen" vi bör förstå, inte partikulära begrepp skapade genom (generell) klassifikation.
...
Jag tror att ett av de stora problemen med "kommunism" är, att man pratar om begreppet "klass" (i den materiella meningen), men inte förstår begreppet "klass" (i den mer abstrakta meningen).
Klasser är (inte essentiella, utan) konstruktioner, därför är "klasskamp" ett fältslag mot väderkvarnar. Klasserna kan aldrig upphöra, eftersom det är vi själva som konstruerat och därigenom upprätthåller dem genom vår klassificering.
Du är inne på något viktigt, men nästa steg är att släppa lite på kravet i rigiditeten i begreppen (annars fastnar du i en fascistisk ordning - ordning för ordningens skull. och problemet med detta, är att tanken då blir mer och mer verklighetsfrämmande - allt ska passa i tanken, alla pjäser ska försökas passa till just schack).
Liberal, Kommunist, är begrepp. Och som du sa, begreppen är tankens vägnät. Men detta innebär inte att vi får reducera livet till en motorväg eller en racingbana.
Begreppen är inte essentiella, dvs. precis som vägar, så är begreppen, något som skapats för att fylla en (given) funktion - att ta oss från en plats till en annan.
Livet tar inte slut när vi "når målet". Dvs, målet är inte att bygga en vägbana för att tro att målet är att (på snabbaste möjliga sätt) ta oss från punkt A till punkt B.
Livet är även innehållet utanför vägen (utanför begreppen), dvs. vi får inte förringa värdet av att ta en cykeltur, eller en skogspromenad, (eller planlös upptäcktsfärd), trots att dessa aktiviteter inte (på snabbaste möjliga sätt) tar oss till punkt B.
Till en början har linjära begrepp en funktion, att skapa en järnväg över "tankens värld", men efter detta så inser man att detta inte är tillräckligt, vi behöver även "mindre stigar" för att nå än mer precist och här blir (explicita begrepp) för trubbiga. Då måste vi falla tillbaka på vårat egna omdömme att göra kreativa val: ska vi ta cykeln eller gå sista biten efter bilfärden?...
...
(Så "Kommunisten och liberalen" "tänker sig felaktigt som självklara antagonister som strävar åt motsatta håll",
1. inte för att de "tror sig vara antagonister", och 2. inte för att de "INTE är antagonister, trots att de, tror sig vara antagonister" utan 3. för att "tanken vid ett tillfälle trott att 1 varit sant, och vid ett annat tillfälle trott att 2 varit sant, men inser att det som är 'fundamentalt gemensamt' varken har med 'kommunister och liberaler' att göra, utan hur tanken arbetar med att skapa motsatspar i sitt begreppsbildande, och att i samma stund som vi börjar får 'mer abstrakta begrepp' för själva 'tankens begreppsbildande process', så släpper vi kraven på att kunna 'klassifisera allt i färdiga begreppsmallar'". Det är alltså själva "klassifikationen" vi bör förstå, inte partikulära begrepp skapade genom (generell) klassifikation.
...
Jag tror att ett av de stora problemen med "kommunism" är, att man pratar om begreppet "klass" (i den materiella meningen), men inte förstår begreppet "klass" (i den mer abstrakta meningen).
Klasser är (inte essentiella, utan) konstruktioner, därför är "klasskamp" ett fältslag mot väderkvarnar. Klasserna kan aldrig upphöra, eftersom det är vi själva som konstruerat och därigenom upprätthåller dem genom vår klassificering.
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
Sen tror jag inte heller vi förstår vad "marknaden" är. Det finns inte "en" marknad, utan flera.
Och ha en helt "fri marknad", innebär att vi dekonsturerar ALLA regler och ideer om hur transaktioner bör gå till, men detta innebär att själva tanken om både 1. "förvärvat kapital" och 2. "pengar som ömsesidigt konkrakt" helt måste avskaffas.
...
En "helt avreglerad och fri marknad" blir då samma sak som "ren kommunism", dvs. då "den sista regeln, dvs. - pengar som regel" är avreglerad.
"(Något sådant som) Kommunismen" är alltså slutstationen i avreglering av marknaden".
Allt prat om "fri marknad" är alltså "ren dubbelmoral".
Och ha en helt "fri marknad", innebär att vi dekonsturerar ALLA regler och ideer om hur transaktioner bör gå till, men detta innebär att själva tanken om både 1. "förvärvat kapital" och 2. "pengar som ömsesidigt konkrakt" helt måste avskaffas.
...
En "helt avreglerad och fri marknad" blir då samma sak som "ren kommunism", dvs. då "den sista regeln, dvs. - pengar som regel" är avreglerad.
"(Något sådant som) Kommunismen" är alltså slutstationen i avreglering av marknaden".
Allt prat om "fri marknad" är alltså "ren dubbelmoral".
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
Vad den intelligente kommunisten bör göra, om han är missnöjd med sakernas tillstånd, är alltså att begrunda vad som bör ändras i de rådande spelreglerna.
Om vi tänker oss samhället som en skuta och att passagerarna är lite missnöjda med konstruktionen. Då är det ju inte läge för att borra den i sank för att sedan försöka bygga en ny av vrakgods man hittar när man plaskar omkring i oceanen kämpande för att hålla sig flytande. – Det är bättre att försöka precisera vad det är man är missnöjd med för att sedan bättra skutan efter hand: Bör priserna på varor och tjänster beslutas centralt av en vald församling eller är det bättre att låta marknaden sköta saken? Bör investeringsbeslut fattas av en vald församling eller leder detta till gigantisk misshushållning? – Har det ena och andra systemet provats förr och vilket visade sig fungera bäst? Är det profitjakten, - att sträva efter maximalt utbyte för minimal insats, - som är det onda som skall bort? – Skall man alltså ta närmaste vägen dit man vill, eller bör man gå långa omvägar?
Vad man än tror om saken, bör stora förändringar man tror på, först prövas i liten skala innan man satsar stort och riskerar dra med sig miljarder i fördärvet.
Om vi tänker oss samhället som en skuta och att passagerarna är lite missnöjda med konstruktionen. Då är det ju inte läge för att borra den i sank för att sedan försöka bygga en ny av vrakgods man hittar när man plaskar omkring i oceanen kämpande för att hålla sig flytande. – Det är bättre att försöka precisera vad det är man är missnöjd med för att sedan bättra skutan efter hand: Bör priserna på varor och tjänster beslutas centralt av en vald församling eller är det bättre att låta marknaden sköta saken? Bör investeringsbeslut fattas av en vald församling eller leder detta till gigantisk misshushållning? – Har det ena och andra systemet provats förr och vilket visade sig fungera bäst? Är det profitjakten, - att sträva efter maximalt utbyte för minimal insats, - som är det onda som skall bort? – Skall man alltså ta närmaste vägen dit man vill, eller bör man gå långa omvägar?
Vad man än tror om saken, bör stora förändringar man tror på, först prövas i liten skala innan man satsar stort och riskerar dra med sig miljarder i fördärvet.
Det du nyss sa BoS är en mytologi om en antropologi. Och dess historia.
Du missar att lagar skrivs av makten, och maktens rationalitet är att bevara sig självt precis som alla väsen gör.
Samma sak som när du talar om de "onda" som "tränger sig på och kräver att vi skydda oss mot det".
Det är en myt om en samvaro baserad på en annanvaro. Du behöver antagonisten för att formulera sammanhanget.
En god antropologi är en humanism och bygger på människan som faktum före ideologi. Människan som faktum är ett objekt i synergi och således ett systemteoretiskt undersökningsobjekt.
Jag är ledsen men du blir inte mer än en moralist.
Du missar att lagar skrivs av makten, och maktens rationalitet är att bevara sig självt precis som alla väsen gör.
Samma sak som när du talar om de "onda" som "tränger sig på och kräver att vi skydda oss mot det".
Det är en myt om en samvaro baserad på en annanvaro. Du behöver antagonisten för att formulera sammanhanget.
En god antropologi är en humanism och bygger på människan som faktum före ideologi. Människan som faktum är ett objekt i synergi och således ett systemteoretiskt undersökningsobjekt.
Jag är ledsen men du blir inte mer än en moralist.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Det är gravt missvisande att tala om produkter som separerade från marknaden. Marknaden bestämmer produkterna där, som lätt inses vid exemplet av alkohlpolitiken i Sverige. Så marknadsekonomi bör fokusera på den fria marknaden framför de fria produkterna. Precis som demokrati bör fokusera på valbarheten framför valet.
Men så framför du fascistiska ideal, vilket inte i sig är fel, men enligt mig kan förkastas. Problemet är att du söker smyga in fascismen som idé under förespeglingen att det vore kommunism och/eller liberalism. Det är helt fel och dina distinktioner felar och ger inte någon definition.
Men så framför du fascistiska ideal, vilket inte i sig är fel, men enligt mig kan förkastas. Problemet är att du söker smyga in fascismen som idé under förespeglingen att det vore kommunism och/eller liberalism. Det är helt fel och dina distinktioner felar och ger inte någon definition.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 26 och 0 gäster