Varför otrevlighet lönar sig

[Justin Case]

http://www.metrojobb.se/artikel/147/otrevliga-gynnas-i-arbetslivet

Den artikeln verkar försöka göra gällande att arbetsgivare tar fel när de tolkar otrevlighet hos en anställd som tecken på högre kompetens och bättre presterande, och trevlighet och snällhet hos en anställd som tecken på lägre kompetens och sämre presterande. Men är det inte egentligen ganska rimligt att förvänta sig att t.ex. en anställd, som har bra idéer som dock går på tvärs mot chefens idéer, och som i sådana lägen är kompetent nog att inse att hans idéer är bättre än sin chefs, och som dessutom har kontakt med sina känslor så att ilska väller fram i honom när han i en sådan situation möter orättvist motstånd, och som då dessutom har självförtroende nog att bli påstridig och rentav våga visa ilska när hans arbetsgivare inte ser hur bra hans idéer är, är det inte ganska rimligt att förvänta sig att en sådan anställd uppvisar ett mindre "trevligt" beteende (påstridighet uppfattas ju ofta som otrevligt) än en mindre kompetent och mindre idérik anställd som på grund av kanske ofta berättigat dåligt självförtroende inte vågar tjafsa emot utan uppvisar ett trevligare, d.v.s. "smidigare" beteende för att på så sätt åtminstone slippa bli påkommen med att vara så inkompetent som han är? Är det inte minst lika rimligt att misstänka trevlighet för att vara en "taktik" i syfte att få högre lön, som att misstänka otrevlighet för att vara det? Den som vågar vara otrevlig mot sin chef tar en risk, och det visar att han tror på sina idéer, t.ex. de idéer han försöker övertyga sin chef om. Vilket kanske erfarenhetsmässigt visat sig ofta bero på att han faktiskt har bra idéer.

Att män i högre grad än kvinnor tjänar (i lönekuvertet) på att vara otrevliga på sin arbetsplats kan bero på att erfarenheten har visat arbetsgivare att den strategin lönat sig bäst för företaget / företag i största allmänhet. Det behöver alltså inte vara ogrundat.