Är vi ensamma där ute?... Nja...

[Oblivion]

Ultra Deep Field-bilderna som Hubble har lyckats få fram efter att ha zoomat på vissa punkter under riktigt långa exponeringstider visar enligt NASA ca 10.000 galaxer per bild. Är det någon som har någon uppfattning om ifall varje punkt på himlen verkligen innehåller så här många galaxer eller är det just det här området som är extra rikt på galaxer?

Om det i runda slängar finns ca 10.000 galaxer per punkt på himlen och man räknar med att varje galax i snitt innehåller lika många stjärnor som Vintergatan (200 miljarder), som anses vara en medelstor galax, så är det ju ganska otroligt om man räknar lite på det.

10.000 galaxer x 200.000.000.000 stjärnor = 2.000.000.000.000.000. Alltså 2 miljoner miljarder stjärnor. Vilket är 2 triljoner stjärnor per punkt på himlen.
Vad anses då vara ett rimligt antal procent planeter i universum som hyser intelligent liv? Det är troligen en fråga som har lika många svar som grubblande människor.. Själv tycker jag inte det känns helt orimligt att var miljonte stjärna ungefär har en planet med något slags intelligent liv men för att dra till ordentligt så låt oss säga att var 100 miljonte stjärna har en tillhörande planet med intelligent liv.
2 triljoner / 100 miljoner = 20.000.000. Alltså 20 miljoner intelligenta civilisationer PER PUNKT på himlen!!!

Så här står det på Wikipedia om en av Ultra Deep Field-bilderna:
"the image covers 36.7 square arcminutes[2]. This is smaller than a 1 mm by 1 mm square of paper held 1 meter away, and equal to roughly one thirteen-millionth of the total area of the sky." (http://en.wikipedia.org/wiki/Hubble_Ultra_Deep_Field)

Tar man då 20 miljoner x 13 miljoner så blir det 260.000.000.000.000.......  260 tusen miljarder intelligenta civilisationer.... sug på den... Och då ser vi ju inte i närheten alla galaxer som finns med våra teleskop heller. Samtidigt kan man fråga sig ifall de bara menar en 13 miljontedel av himlen som man ser när man står på jorden och ser horisonten, för det lär väl finnas fler punkter än så på himlen runt hela jorden? Man kan ju såklart dividera hur mycket de här sifforna stämmer men även om man tar bort en väldig massa nollor så är jag ändå minst sagt häpen!

Så får att återgå till frågan, är det någon som vet ifall det där området var särskilt rikt på galaxer eller är det så mycket galaxer överallt? På Wikipedia står det "The patch of sky in which the galaxies reside (just one-tenth the diameter of the full moon as viewed from Earth) was chosen because it had a low density of bright stars in the near-field.".... men det säger ju inte så mycket.

[Calvino]

Din matte är knasig.

Bilden (det du kallar "punkt") är alltså 36,7 kvadrat-bågminuter, vilket är en 13 miljontedel av himlavalvet.

Du kan alltså inte multiplicera 20 miljoner med 13 miljoner. 20 miljoner är "antalet intelligenta civilisationer" per "punkt", det vill säga, "antalet intelligenta civilisationer" i den där bilden på 36,7 kvadrat-bågminuter.

Men ja, det finns många stjärnor där ute.

[DZS]

Calvino, jag tror du missförstår Oblivion. 20 miljoner * 13 miljoner vore alltså den sammanlagda mängden intelligenta civilisationer på hela himlen, dvs alla 13 miljoner 13-miljontedelar.

[Midgårdsormen]

Försöken att uppskatta hur stor del av universums planeter som har intelligent liv eller liv överhuvud taget är för mig irrelevant så länge man bara känner till en enda sådan planet (vår egen) och därför inte kan se något mönster. Det är som att rada upp triljoner olika sifferkombinationer, där man dessutom bara kan överskåda några få, och markera en av dessa röd; sedan antar man hur många av de man inte kan se som borde vara röda. Vari ligger logiken? Den är bortom mitt synfält i alla fall.

[Oblivion]

Försöken att uppskatta hur stor del av universums planeter som har intelligent liv eller liv överhuvud taget är för mig irrelevant så länge man bara känner till en enda sådan planet (vår egen) och därför inte kan se något mönster. Det är som att rada upp triljoner olika sifferkombinationer, där man dessutom bara kan överskåda några få, och markera en av dessa röd; sedan antar man hur många av de man inte kan se som borde vara röda. Vari ligger logiken? Den är bortom mitt synfält i alla fall.

Ja, i såna här fall har man bara det sunda förnuftet och spekulationer att förhålla sig till. Vad man sen tycker låter rimligt är upp till varje person att avgöra.

[OWE]

Det är väl inte så ovanligt idag att folk räknar med liv på andra planeter. En del tror ju till och med att andra civilisationer har besökt oss. Det senare är lite svårare att smälta då fysikens lagar borde gälla på alla platser i vårt universum och därmed i praktiken omöjliggöra resor på sådana avstånd. Men tanken är kittlande!

Senaste nytt från Marsexlorer: Pruttgas (metan) detekterad i Marsjorden!!

Metan är en gas som anses vara till 100% kopplad till biologisk aktivitet! Hmm! Sug på den!

[Midgårdsormen]

Jag är verkligen att betrakta som en pessimist i dessa sammanhang: inte nog med att jag tycker spekulationerna kring detta är irrelevanta då de saknar underlag (metangasen vore ju iofs något), jag har ärligt talat aldrig ens förstått viljan att upptäckta liv i rymden.

Rimliga följdfrågor på trådens ämne blir: Varför vill man finna liv utanför jorden? Varför har folk så svårt att acceptera tanken på att vi faktiskt skulle kunna vara ensamma?

Själv tycker jag att storheten med mitt eget liv är den följd av osannolika tillfälligheter som har lett fram till att jag sitter här nu. Den storheten förblir i sak densamma, men reduceras något till betydelsen om man finner liv annorstädes - för då var ju denna slumpen inte så fantastisk och unik trots allt. Så varför skulle man frivilligt vilja söka upp det?

[Zokrates]

jag har ärligt talat aldrig ens förstått viljan att upptäckta liv i rymden.

Idiotisk felformulering, då jorden är en planet som befinner sig i RYMDEN,
och det finns liv på jorden, alltså finns det liv i rymden, eller vadå, räknas inte livet på jorden?

[suchanother]

Det är lite väl egoistiskt att tro att vi ensamma i detta universum.  Jag tror att det finns liv lite här och var.
I sci-fi böcker framställs utomjordingarna som ondskefulla och jävligt mycket smartare än oss. Är inte detta bara en projektion på all den ondska som vi har?
Finns flera alternativ
a) de är snälla men dumma
b) de är elaka men dumma
c) de är snälla och intelligenta
d) de är elaka och intelligenta

Problemet är att det är så långa avstånd, några miljoner ljusår. En amerikansk rymdsond skickade ut medellanden till etern via radiovågor där det med enkla tecken förklarades att vi på planeten Tellus är tänkande varelser och vänligt sinnade. Nån paranoidhjärna hos Pentagon som fick denna idén? USA styrs mycket av känslor och irrationella tankar som tvingar en till förföljelsemani i avsaknad av rationellt tänkande.

Är gift med en brud från Andromeda låter väl bra? P g a tyngre gravitation har de välutvecklade behag.

[Midgårdsormen]

jag har ärligt talat aldrig ens förstått viljan att upptäckta liv i rymden.

Idiotisk felformulering, då jorden är en planet som befinner sig i RYMDEN,
och det finns liv på jorden, alltså finns det liv i rymden, eller vadå, räknas inte livet på jorden?

Suck..."liv i övriga rymden" skall det givetvis stå, och även om det sannerligen är en "idiotisk felformulering", thank you very much Zokrates för din gudomliga storsinthet och märk väl min ironi, så tror jag ändå inte att någon kan missförstå vad jag avser, vilket förmodligen innebär att ett angrepp på ett så ringa och för resonemanget oviktigt fel tyder på att hr Zokrates tagit illa vid sig vid vad jag i övrigt säger?
Och förresten så är det inte ens ett fel, då jag i meningen avser att "upptäcka liv i rymden". I det sammanhanget räknas inte livet på jorden, nej, eftersom det väl ändå får räknas som redan upptäckt.

[Midgårdsormen]

Det är lite väl egoistiskt att tro att vi ensamma i detta universum.

Det är din åsikt och jag kan inte alls hålla med om att du kopplar ihop viljan att vara speciell med egoism.

Jag har aldrig påstått att jag tror någonting i denna sakfråga. Jag tror ingenting om detta, men jag önskar att vi är ensamma, och så undrar jag varför alla andra önskar annorlunda i den frågan.

[Videkvist]

En del tror ju till och med att andra civilisationer har besökt oss. Det senare är lite svårare att smälta då fysikens lagar borde gälla på alla platser i vårt universum och därmed i praktiken omöjliggöra resor på sådana avstånd. Men tanken är kittlande!

Fast fysiken har hela tiden utvecklats genom tiderna, vi är ju inte fullärda.  Vad vi idag säger är omöjligt kanske är möjligt om X antal år, det har väl historien visat om inte annat.

Sedan behöver ju något inte nödvändigtvis vara bevisat för det skall finnas eller fungera. DNA har te.x. funnits och fungerat trots att vi inte känt till det förut. =)

[Oblivion]

Jag är verkligen att betrakta som en pessimist i dessa sammanhang: inte nog med att jag tycker spekulationerna kring detta är irrelevanta då de saknar underlag (metangasen vore ju iofs något), jag har ärligt talat aldrig ens förstått viljan att upptäckta liv i rymden.

Själv tycker jag  inte att spekulationer blir irrelevanta bara för att man saknar giltiga underlag. Spekulationer är just vad de är - spekulationer, och med hjälp av dem i kombination med bl a. uteslutningsmetoden så kan man komma mycket längre i tankebanorna och förståelsen av universum än man kan tro. Och är man uppriktig mot sig själv i sina resonemang och spekulationer så har ju inte viljan att upptäcka nytt liv i universum någon som helst påverkan på vad man faktiskt tror existerar eller inte existerar där ute.

Rimliga följdfrågor på trådens ämne blir: Varför vill man finna liv utanför jorden? Varför har folk så svårt att acceptera tanken på att vi faktiskt skulle kunna vara ensamma?

Återigen, ens egna värderingar, önskningar och förmåga att acceptera vissa tankar har ingen betydelse när man söker sanningen. T ex. har jag grymma problem att acceptera vissa egenskaper hos evolutionen men det påverkar ju inte min tro på att evolutionen finns och pågår just nu. Antingen tror man eller så tror man inte.

Själv tycker jag att storheten med mitt eget liv är den följd av osannolika tillfälligheter som har lett fram till att jag sitter här nu. Den storheten förblir i sak densamma, men reduceras något till betydelsen om man finner liv annorstädes - för då var ju denna slumpen inte så fantastisk och unik trots allt. Så varför skulle man frivilligt vilja söka upp det?

Här är du inne på samma spår igen. "Varför skulle man frivilligt vilja söka upp det?", frågar du som om du helst av allt skulle vilja dölja sanningen för dig själv om du fick möjligheten att välja.
Handlar inte all forskning och vetenskap om att söka så mycket ny tillförlitlig och korrekt kunskap som möjligt, hur oangenäm sanningen än må vara?
Själv mår jag som bäst i livet just när jag stöter på de där stora livsomvälvande sanningarna och insikterna som verkligen i grunden ruskar om hela ens syn på livet. Det är insikter som man tar med sig och som jag vågar påstå är de som man till största del grundar hela ens världsuppfattning på. Och ens världsuppfattning om något vill man väl ändå hålla så nära den äkta "universiella" sanningen som möjligt, och inte efter någon egen önskedröm?

[Midgårdsormen]

Själv tycker jag inte att spekulationer blir irrelevanta bara för att man saknar giltiga underlag. Spekulationer är just vad de är - spekulationer

Du har rätt i det, jag har verkligen slarvat med ordval här och jag kan inte rädda mitt eget resonemang på den punkten, det har kapsejsat och sjunkit.

Handlar inte all forskning och vetenskap om att söka så mycket ny tillförlitlig och korrekt kunskap som möjligt, hur oangenäm sanningen än må vara?

Inte för att vara oförskämd mot dig, men i denna frågan tycker jag att du är naiv. Det är vad det borde handla om allright, men att förlita sig på att det fungerar så i praktiken är en helt annan sak.

Ponera att ett forskarlag upptäckte och vetenskapligt kunde bevisa att en högre makt - en gud - existerade. Skulle de då gå ut med sin upptäckt? Självklart, tänker kanske du då - men tänk igen. Hur mycket av alla de vetenskapliga teorier som världen i dag kretsar kring skulle inte raseras eller i varje fall bli osäkra med en sådan upptäckt? Förmodligen många, eller t.o.m. flertalet. Du kanske inte tror att det hindrar forskarna från att presentera sina rön, men det finns alltid goda skäl att hindra sanningen.
Forskarna är nämligen inte oberoende av sin omgivning, de är i flera avseenden vanliga människor som utövar ett yrke för att försörja sig. Dessutom representerar de inte bara sig själva när de arbetar, utan även den institution de är anställda vid och allt vad den står för. Till råga på allt så har vi deras sociala liv, som ofta bygger på, eller åtminstone till stor del utgörs av, arbetskollegor - precis som för de flesta yrkesverksamma människor.
Skulle de nu riskera att säga sanningen, och därigenom ogiltigförklara många av sina kollegors - kanske inkluderat sina chefers - verk och gärningar? Skulle det inte göra dem ohyggligt impopulära i umgängeskretsen? Och om de ändå skulle våga att stå upp för sanningen och trotsa grupptrycket - skulle inte då forskningscheferna mörka över den för sina egna anseendes och karriärers skull?
Sedan blandar sig dessutom en tredje - och mäktigare - part in i bilden. Forskningen sponsras nämligen av stat och/eller företag o.d., och om forskningens resultat på ett eller annat sätt inte följer sponsorernas intressen så skall du inte tro att dessa låter sanningen komma ut på deras egen bekostad.
Det jag talar om är förmodligen inte alltför vanligt - men man kan inte utesluta att det förekommer! Och kalla mig gärna konspiratorisk om ni vill!

Och ens världsuppfattning om något vill man väl ändå hålla så nära den äkta "universiella" sanningen som möjligt, och inte efter någon egen önskedröm?

Den där "äkta universella sanningen" låter som objektiv sanning, och "en önskedröm" skulle jag vilja kalla för subjektiv sanning. Själv förhåller jag mig bara till den subjektiva, för jag kan inte gå utanför mig själv.

[Oblivion]

Själv tycker jag inte att spekulationer blir irrelevanta bara för att man saknar giltiga underlag. Spekulationer är just vad de är - spekulationer

Du har rätt i det, jag har verkligen slarvat med ordval här och jag kan inte rädda mitt eget resonemang på den punkten, det har kapsejsat och sjunkit.

Handlar inte all forskning och vetenskap om att söka så mycket ny tillförlitlig och korrekt kunskap som möjligt, hur oangenäm sanningen än må vara?

Inte för att vara oförskämd mot dig, men i denna frågan tycker jag att du är naiv. Det är vad det borde handla om allright, men att förlita sig på att det fungerar så i praktiken är en helt annan sak.

Ponera att ett forskarlag upptäckte och vetenskapligt kunde bevisa att en högre makt - en gud - existerade. Skulle de då gå ut med sin upptäckt? Självklart, tänker kanske du då - men tänk igen. Hur mycket av alla de vetenskapliga teorier som världen i dag kretsar kring skulle inte raseras eller i varje fall bli osäkra med en sådan upptäckt? Förmodligen många, eller t.o.m. flertalet. Du kanske inte tror att det hindrar forskarna från att presentera sina rön, men det finns alltid goda skäl att hindra sanningen.
Forskarna är nämligen inte oberoende av sin omgivning, de är i flera avseenden vanliga människor som utövar ett yrke för att försörja sig. Dessutom representerar de inte bara sig själva när de arbetar, utan även den institution de är anställda vid och allt vad den står för. Till råga på allt så har vi deras sociala liv, som ofta bygger på, eller åtminstone till stor del utgörs av, arbetskollegor - precis som för de flesta yrkesverksamma människor.
Skulle de nu riskera att säga sanningen, och därigenom ogiltigförklara många av sina kollegors - kanske inkluderat sina chefers - verk och gärningar? Skulle det inte göra dem ohyggligt impopulära i umgängeskretsen? Och om de ändå skulle våga att stå upp för sanningen och trotsa grupptrycket - skulle inte då forskningscheferna mörka över den för sina egna anseendes och karriärers skull?
Sedan blandar sig dessutom en tredje - och mäktigare - part in i bilden. Forskningen sponsras nämligen av stat och/eller företag o.d., och om forskningens resultat på ett eller annat sätt inte följer sponsorernas intressen så skall du inte tro att dessa låter sanningen komma ut på deras egen bekostad.
Det jag talar om är förmodligen inte alltför vanligt - men man kan inte utesluta att det förekommer! Och kalla mig gärna konspiratorisk om ni vill!

Och ens världsuppfattning om något vill man väl ändå hålla så nära den äkta "universiella" sanningen som möjligt, och inte efter någon egen önskedröm?

Den där "äkta universella sanningen" låter som objektiv sanning, och "en önskedröm" skulle jag vilja kalla för subjektiv sanning. Själv förhåller jag mig bara till den subjektiva, för jag kan inte gå utanför mig själv.

Jag uttryckte mig också klumpigt när jag frågade om inte all forskning och vetenskap handlar om att söka så mycket ny tillförlitlig och korrekt kunskap som möjligt. Självklart är jag medveten om att det finns oseriös forskning på sina håll, så där håller jag med dig. Frågan som jag egentligen ville ställa var varför du som individ inte kör med totalt öppna kort inför dig själv istället och strävar efter sanningen, även om den må vara obekväm ibland? Jag lämnar öppet för att jag kan ha missuppfattat dig men du formulerade dig på ett sätt som tyder på en fasad av nästan lite desperat förnekelse. Som att universums sanningar och möjligheter är för skrämmande att acceptera och då nöjer du dig hellre med en tryggare men mer falsk bild av verkligheten.

Den där "äkta universella sanningen" låter som objektiv sanning, och "en önskedröm" skulle jag vilja kalla för subjektiv sanning. Själv förhåller jag mig bara till den subjektiva, för jag kan inte gå utanför mig själv.

Med all rätt så tror jag du missförstod min otydliga beskrivning av vad jag menade med den äkta universiella sanningen. Det jag menar är att det finns ju oftast bara en enda äkta sanning i vilken fråga man än dryftar och det är den jag tycker man borde söka om målet nu är att i grunden försöka förstå sig på något, i det här fallet universum. Då funkar det inte att välja bort möjligheter som inte råkar tilltala en själv, och det var det jag fick känslan av att du gjorde.