el i kroppen?
Moderator: Moderatorgruppen
el i kroppen?
hur funkar det med de elektriska inpulserna som styr oss. Vart kommer de ifrån? å hur kan de finnas i vår kropp? Någon som kan förklara det?
Det blir en ganska lång förklaring om du inte har läst så mycket om cellbiologi, men jag ska försöka dra det lite snabbt.
Varje cell i din kropp omsluts av ett membran, som definierar cellens omkrets, skyddar dess innehåll och medverkar i en massa kemiska processer. Du kan tänka dig membranet som en tunn fetthinna, eftersom den till största del består av s.k. fosfolipider, ett slags fettmolekyler. Vissa ämnen kan lätt ta sig igenom detta membran, det handlar då om små molekyler som vatten och koldioxid och om större men oladdade molekyler, sådana som själva är fettbaserade. Andra ämnen som är stora och inte fettbaserade, som proteiner, och små molekyler som har laddning, såsom natrium- och kaliumjoner, kommer inte genom membranet utan vidare. De kan däremot ta sig in i cellen genom kanaler eller transportörer, som är proteiner som sitter tvärs genom membranet, men dessa kan vara "öppna" eller "stängda" beroende på olika förhållanden.
Innan jag går in mer specifikt på signalerna i nervceller, måste du veta vad diffusion är. Tänk dig att du blandar oboypulver i ett glas mjölk. Oboyen "vill" sprida ut sig, eller hur? Det verkar inte så sannolikt att all oboy kommer vara kvar på samma ställe när du har rört om, så länge den har fått röra sig fritt. Så fungerar det med joner i en vattenlösning också, de jämnar ut koncentrationsskillnader genom att sprida sig jämnt ute i vattnet. Det beror på att det finns många fler sätt för en koncentration att vara jämnt utspridd än att vara koncentrerad till en plats. Man kan jämföra det med att om en jätte skulle skaka om ditt hus så är det inte så stor sannolikhet att det skulle leda till att alla dina saker var i perfekt ordning, eller att alla sakerna skulle ha råkat samlas mitt på golvet, eftersom det finns många fler sätt för sakerna att vara i oordning på (utspridda huller om buller).
Så, nu är vi överens om att joner i en vattenlösning "vill" jämna ut koncentrationerna, i vårt fall genom att röra sig mot en lägre koncentration. Detta är vad som kallas diffusion (spridning). Om du då tänker dig att du sätter en vägg mellan två olika vattenlösningar med olika jonkoncentration så kommer det att uppstå en kraft genom att jonerna vill ta sig över membranet. Man kan också se det som att den sida där flest joner är som rör sig fritt omkring kommer ha flest joner som studsar mot membranet och därmed trycker mer på det. Om det nu är flest joner utanför cellen och du öppnar en kanal som släpper igenom dessa joner, vad kommer hända då? Jo, jonerna strömmar in i cellen.
Jonerna har ju elektrisk laddning, annars skulle de inte vara joner. När en massa joner nu strömmar in i cellen, kommer detta naturligtvis att påverka den sammanlagda laddningen inuti den. Cellen lägger ner mycket energi på att ständigt pumpa ut tre stycken natriumjoner i utbyte mot två stycken kaliumjoner. Båda dessa joner har samma laddning (1+) så nettoeffekten blir att cellen blir mindre positivt laddad än utsidan av cellen. Detta kallar man cellens elektriska potential. När man nu låter en massa positiva joner strömma in i cellen depolariserar man cellen, dvs man jämnar ut den elektriska laddningen eftersom cellens inre blir mer positivt.
Den här förändringen i elektrisk potential kommer sprida sig längs nervcellen genom att depolariseringen leder till att jonkanaler öppnas i närheten. Spridningen av depolariseringen är det som utgör den elektriska impulsen, och när denna når änden av nervcellens långa utskott gör den så att vesiklar (membranbubblor) innehållande sk signalsubstanser frisätts i en sk synaps. En synaps är ett kontaktställe mellan två nervceller eller mellan en nervcell och en muskelcell. Signalsubstansen (ett par kända sådana är dopamin och serotonin) aktiverar i sin tur nästa nervcell, så att den också börjar sprida impulser, eller så aktiverar den en muskelcell så att den drar ihop sig. Detta är lite förenklat, egentligen är det så att varje nervcell tar emot signalsubstanser från tusentals olika synapser av vilka en del motverkar depolariseringen och en del påskyndar den. Summan av alla synapsers påverkan avgör om denna cell kommer att skicka en signal vidare eller ej (och denna signal är i så fall bara en del av alla de signaler som nästa cell i ordningen tar emot från olika nervceller).
Hoppas att min förklaring var förståelig!
Varje cell i din kropp omsluts av ett membran, som definierar cellens omkrets, skyddar dess innehåll och medverkar i en massa kemiska processer. Du kan tänka dig membranet som en tunn fetthinna, eftersom den till största del består av s.k. fosfolipider, ett slags fettmolekyler. Vissa ämnen kan lätt ta sig igenom detta membran, det handlar då om små molekyler som vatten och koldioxid och om större men oladdade molekyler, sådana som själva är fettbaserade. Andra ämnen som är stora och inte fettbaserade, som proteiner, och små molekyler som har laddning, såsom natrium- och kaliumjoner, kommer inte genom membranet utan vidare. De kan däremot ta sig in i cellen genom kanaler eller transportörer, som är proteiner som sitter tvärs genom membranet, men dessa kan vara "öppna" eller "stängda" beroende på olika förhållanden.
Innan jag går in mer specifikt på signalerna i nervceller, måste du veta vad diffusion är. Tänk dig att du blandar oboypulver i ett glas mjölk. Oboyen "vill" sprida ut sig, eller hur? Det verkar inte så sannolikt att all oboy kommer vara kvar på samma ställe när du har rört om, så länge den har fått röra sig fritt. Så fungerar det med joner i en vattenlösning också, de jämnar ut koncentrationsskillnader genom att sprida sig jämnt ute i vattnet. Det beror på att det finns många fler sätt för en koncentration att vara jämnt utspridd än att vara koncentrerad till en plats. Man kan jämföra det med att om en jätte skulle skaka om ditt hus så är det inte så stor sannolikhet att det skulle leda till att alla dina saker var i perfekt ordning, eller att alla sakerna skulle ha råkat samlas mitt på golvet, eftersom det finns många fler sätt för sakerna att vara i oordning på (utspridda huller om buller).
Så, nu är vi överens om att joner i en vattenlösning "vill" jämna ut koncentrationerna, i vårt fall genom att röra sig mot en lägre koncentration. Detta är vad som kallas diffusion (spridning). Om du då tänker dig att du sätter en vägg mellan två olika vattenlösningar med olika jonkoncentration så kommer det att uppstå en kraft genom att jonerna vill ta sig över membranet. Man kan också se det som att den sida där flest joner är som rör sig fritt omkring kommer ha flest joner som studsar mot membranet och därmed trycker mer på det. Om det nu är flest joner utanför cellen och du öppnar en kanal som släpper igenom dessa joner, vad kommer hända då? Jo, jonerna strömmar in i cellen.
Jonerna har ju elektrisk laddning, annars skulle de inte vara joner. När en massa joner nu strömmar in i cellen, kommer detta naturligtvis att påverka den sammanlagda laddningen inuti den. Cellen lägger ner mycket energi på att ständigt pumpa ut tre stycken natriumjoner i utbyte mot två stycken kaliumjoner. Båda dessa joner har samma laddning (1+) så nettoeffekten blir att cellen blir mindre positivt laddad än utsidan av cellen. Detta kallar man cellens elektriska potential. När man nu låter en massa positiva joner strömma in i cellen depolariserar man cellen, dvs man jämnar ut den elektriska laddningen eftersom cellens inre blir mer positivt.
Den här förändringen i elektrisk potential kommer sprida sig längs nervcellen genom att depolariseringen leder till att jonkanaler öppnas i närheten. Spridningen av depolariseringen är det som utgör den elektriska impulsen, och när denna når änden av nervcellens långa utskott gör den så att vesiklar (membranbubblor) innehållande sk signalsubstanser frisätts i en sk synaps. En synaps är ett kontaktställe mellan två nervceller eller mellan en nervcell och en muskelcell. Signalsubstansen (ett par kända sådana är dopamin och serotonin) aktiverar i sin tur nästa nervcell, så att den också börjar sprida impulser, eller så aktiverar den en muskelcell så att den drar ihop sig. Detta är lite förenklat, egentligen är det så att varje nervcell tar emot signalsubstanser från tusentals olika synapser av vilka en del motverkar depolariseringen och en del påskyndar den. Summan av alla synapsers påverkan avgör om denna cell kommer att skicka en signal vidare eller ej (och denna signal är i så fall bara en del av alla de signaler som nästa cell i ordningen tar emot från olika nervceller).
Hoppas att min förklaring var förståelig!
tack
men vad är det i jonerna som gör den elektriskt laddade?
Re: tack
starblaze skrev:men vad är det i jonerna som gör den elektriskt laddade?
Att dess elektroner inte är lika många som dess protoner. En atom har lika många protoner som elektroner, protoner är plusladdade och elektroner minusladdade och laddningarna tar ut varandra. Alltså dras en atom vare sig till plus eller minus utan förhåller sig neutral. En jon däremot är en atom eller molekyl som antingen har blivit av med en elektron (eller fler) eller har fått en elektron (eller fler) för mycket och därför är plus- eller minusladdad. Som du säkert vet är elektricitet ett flöde av elektroner, ett flöde av elektriska laddningar. I och med att jonerna har elektrisk laddning är det ganska naturligt att det uppstår en slags elektricitet när de rör sig också.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 5 och 0 gäster