Ett lidande maskineri

[Lennart]

I sin bok ”Incomplete Nature: How Mind Emerged from Matter” ställer Terrence W. Deacon frågan om det är en omoralisk handling att radera minnet i datorn.

Att enbart stänga av datorn kan jämföras med att somna, minnena finns kvar vid uppvaknandet. Men vem skadas av att minnet raderas i datorn? Deacon menar att det gör bara de som använder datorn eller är beroende av det som finns lagrat i datorn.

Skulle alla användare av datorer försvinna är vad som händer med en dator inget att bry sig om, såvida det inte finns någon hemma bland algoritmerna i operativsystemet.

Att allt tänkande som vi kan beskriva på ett tillräckligt exakt sätt kan utföras av fysiska bitar av ett eller annat slag som skyfflas runt enligt reglerna för en Turingmaskin var en stor upptäckt (av Turing) men betyder inte att det är någon hemma i en dator (alla datorer är Turingmaskiner).

Men vad händer om man nästlar algoritmer så att de övervakar och korrigerar varandra, som i datorer med sk artificiella neurala nätverk och parallellkörning (de kan alla simuleras av vanliga Turingmaskiner), eller när de är så skickligt programmerade som Jeopardyvinnande superdatorn Watson?

De delar ändå alla en egenskap med andra enklare mekaniska verktyg. De är byggda för att vara stabila inom de ramar vi bestämt åt dom. Ju mer komplicerade de är desto mer inbyggda sinnrika system för felkorrigering krävs som gör dem tåliga mot många yttre störningar som riskerar att slå sönder deras tänkta funktion.

Även om en självlärande schackspelande dator snart slår sin programmerare är funktionen att spela bra schack dock tillskriven den utifrån. Det är ingen insikt den har själv. Dess algoritmer kräver ingen närvarokänsla och de har inget eget liv.

Bara ett fåtal ytterst ovanligt sammankopplande kemiska händelseförlopp har kunnat ge upphov till liv och den biologiska evolutionen. Den kan beskrivas som en algoritm, vilket kallats den farligaste idé någon (Darwin) någonsin har haft. Det är dock en mycket annorlunda algoritm till följd av självorganisering mitt i ett konstant brus av yttre störningar.

Närvarokänslan som ”inifrån” beskriver tänkandets algoritmer har i sin tur löst den tuffa uppgiften att utvecklas i en hjärna som verkar vara mer konstruerad för kaotiskt brus mellan hjärncellerna än för ett tänkande (och lidande) maskineri.

Se vidare: http://apmel.blogspot.se/search?label=Filmen+i+huvudet

[förstår mig själv]

Datorerna har inga känslor dvs saknar värderingar och prioriteringsförmåga. Känslorna är exakta instrument för registrering. Olika amplituder. Det som inte känns registreras inte i minnet, osv. Det måste vara exakt de molekyler det är för att skapa en människa. Människan är expert på att vara människa dvs må så bra som möjligt. Datorn är är bra på att vara dator utan registrerings egenskaper. Människan förstår med 30 talet sinnen "verkligheten".

[Marko]

Det är bara att ladda hem en turingmaskin, starta upp den, stoppa och svara på frågan