Evolution i praktiken för en okunnig?

[h61r]

God kväll.
Kan inleda med att förklara att jag inte är här för att varken ifrågasätta eller debattera evolutionsteorins riktighet. Min fråga gäller evolutionär process så att säga. Jag har inte studerat biologi, men är intresserad, och gör därför lite hobbystudier bland folk jag hoppas har lite insyn =)

Jag har svårt att få insyn i hur evolution ser ut i praktiken.

Först och främst undrar jag över hur stora genetiska förändringar och skillnader skulle kunna (eller brukar) vara mellan två generationer. Naturligtvis växer exempelvis inte funktionsdugliga armar eller fötter ut från en fisk över en generation. Å andra sidan bör väl förändringarna vara stora nog för att de ska kunna gynna organismen, och spridas vidare i populationen över ett antal generationer.
Jag är nyfiken på hur den stegvisa förändringen kan se ut under processen att utveckla en helt ny lem som så att säga bryter från orginalmönstret (det känns lättare att förstå övergången från liten -> större -> hårdare hud -> vassare tänder, till skillnad från förändringar som så att säga banar iväg i en helt ny riktning snarare än förstärker tidigare form).
Trots att utvecklingen sker över fruktansvärt lång tid (och trots att evolution inte är enstaka stora förändringar då och då, utan en kontinuerlig process) måste det väl på något sätt ändå finnas en första mutation hos en enstaka individ som sedan kan spridas vidare om det naturliga urvalet tillåter det, och sätta igång en utvecklingskedja.


Kort och gott vill jag försöka förstå hur evolution "ser ut" rent praktiskt.
Jag tänker förmodligen i på tok för enkla banor, och det finns säkert något grundläggande tankefel hos mig som ställer till det. Jag tror det skulle hjälpa mycket att förstå genetiska mutationers omfattningar mellan enstaka generationer. Eller tänker jag fel där också?

Eventuella dumförklaringar undanbedes också. Jag vet och erkänner att jag saknar kunskap i ämnet.
Tack på förhand

[Zokrates]

I så fall kan du studera aveln på olika hundraser, de är oerhört lätta att förändra på grund av hundens instabila dna.
Mutationsfelet är normalt konstant ett fel per baspar bland däggdjur, vilket räcker för att göra alla individer unika, men hos dessa vargättlingar råder det ett större genetiskt kaos än så. På bara ett par generationer kan man totalt förändra en hundras utseende och egenskaper, vilket ofta tar fler generationer att åstadkomma med andra djur, dock kan avel ändå användas på de flesta djur för att få fram en önskvärd egenskap som t.ex mer kött på en ko, som Belgic blue, eller en hårlös katt för pälsallergiker.

När det gäller människor så bedrevs det kraftig avel på amerikanska slavar, då slavägarna medvetet lät de största slavarna para sig med varandra, vilket vi ser spåren av än idag då det gäller amerikanska rekordtagare i olika kraftpresterande idrottsgrenar. Annars vad gäller mänsklig (in) avel är forskningen relativt sparsam eller kontroversiell, då det är ganska impopulärt att prata om mänsklig rasbiologi med tanke på det som hänt i historien. Men;

Att sydkoreanska adoptivbarn är mer högpresterande jämfört med adopterade barn från andra länder, har däremot mer med att göra att det är oftare högutbildade sydkoreaner som lämnar bort sina barn,
vilket innebär att de har ett positivt arv, gentemot de barn som adopterats bort på grund av misär etc. Detta visar att miljön är inte allt, arvet är minst lika betydelsefullt för mänsklig utveckling.

[Åkes granne]

Zokrates:

Tycker du att det är roligt att presentera en myt? Söker du självvärde genom att leka psykopat för att hävda dig inför ditt framtida jag?

Eller befinner du dig i det stadiet där healandet och glädjen är den nyfikna omedvetna sadismen?


EDIT: Eller det var inget. Men jag förstår inte syftet.

[Zokrates]

Zokrates:

Tycker du att det är roligt att presentera en myt? Söker du självvärde genom att leka psykopat för att hävda dig inför ditt framtida jag?

Eller befinner du dig i det stadiet där healandet och glädjen är den nyfikna omedvetna sadismen?


EDIT: Eller det var inget. Men jag förstår inte syftet.

Re, åkes granne

Socialstyrelsens antologi rörande adopterade i Sverige

"Det finns även skillnader som kan knytas till den adopterades ursprungs-
land (kapitel 8 och 9). Omhändertagandet av barnen är sannolikt avsevärt
bättre i vissa länder än i andra. De studier som belyser skillnader mellan
länder avspeglar dessutom huvudsakligen förhållandena i de adopterades
ursprungsländer under 1970-talet. Vi har begränsade kunskaper om vad som
hänt under de år som gått och om i vad mån länderna bytt policy och praxis.
En annan trolig och bidragande förklaring är att selektionen av de barn som
lämnas till internationell adoption varierar mellan länderna, liksom kontex-
tuella förhållanden i ursprungslandet (t.ex. förekomst av fattigdom och
missbruk i befolkningen). I en del länder (främst Sydkorea) verkar det vara
framför allt vara sociokulturella skäl (t.ex. stigmatisering av ensamstående
mödrar) som finns bakom beslutet att lämna barn till adoption i utlandet,
medan skälen i andra länder oftast är djup fattigdom och social misär. Barn
som kommer från Östeuropa är genomsnittligt äldre än övriga vid adoptio-
nen. En del av dem har neuropsykiatriska problem eller syndefekter som
troligen orsakats av alkoholexponering under fostertiden. "sid 17

och

" I en svensk registerstudie har man funnit att internationellt adopterade
unga män fick betydligt sämre resultat än den svenska befolkningen på kun-
skapstest gjorda i samband med mönstring (kapitel 9).  
Adoptionsålder tas ofta med som en central variabel när det gäller adop-
tivbarns intellektuella utveckling. Oftast saknas signifikanta samband mel-
lan intellektuella prestationer och adoptionsålder (Cederblad m.fl, 1999;
Dalen, 2001; Juffer & van IJzendoorn, 2005; Kvifte-Andresen, 1992; van
IJzendoorn m.fl., 2005). Samtidigt visar några forskningsprojekt att en ad-
optionsålder på över två år verkar leda till sämre skolprestationer och ned-
satt intellektuellt fungerande (Becket m.fl., 2006; Rutter & ERA Study
Team, 1998; O’Connor m.fl., 2000; van IJzendoorn m.fl., 2005). Studier av
barn som är adopterade från Rumänien till Storbritannien visar att barn med
adoptionsålder under 6 månader inte var försenade i intellektuell utveckling
vid 4, 6 och 11 års ålder jämfört med en kontrollgrupp. Det motsatta gäller
för barn som blev adopterade efter 6 månaders ålder (Becket m.fl., 2006).
Tolkningen av sådana resultat knyts ofta till att det är kvaliteten på de för-
hållanden som barnen levt under före adoptionen som är avgörande för ut-
fallet. Om ett barn levt under ytterst ogynnsamma förhållanden, och detta
pågått en längre tid, kommer det naturligt nog att försämra barnets utveck-
lingsmöjligheter både intellektuellt och känslomässigt (Howe, 1997; Mar-
cowitch m.fl., 1997; O’Connor m.fl., 2000; Verhulst, 1990; 1992).
Forskning har också visat på skillnader mellan internationellt adopterades
intellektuella färdigheter, beroende på vilket land de är adopterade från.
Samtliga studier har dokumenterat att barn adopterade från Korea får bättre
resultat än barn adopterade från andra länder (Cederblad m.fl., 2003; Dalen,
2001; Dalen & Rygvold, 1999; Kvifte-Andresen, 1992; Kim, 1995; Kim
m.fl., 1999; Kim & Stat, 2004; Lindblad m.fl., 2003; Stams m.fl., 2000).
Sådana resultat finns också dokumenterade i de svenska kohortstudierna
(Hjern m.fl., 2002; Lindblad m.fl., 2003). Under de senaste åren har vi fått
en rad forskningsresultat som visar att även barn som är adopterade från
Kina får ett resultat som är mer likt normalbefolkningen (Dalen & Rygvold,
2006; Tan, 2000).  " sid 59

http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonly ... 31_rev.pdf

Läs själv, för det var väl detta du kallade myt, det kan väl knappast ha gällt aveln på hundar?

[Erik Thurin]

Det är en intressant fråga h61r. Jag håller på å pluggar biologi just nu och det är ofta svårt att föreställa sig förändringarna eftersom det hela är en ganska komplex händelse.

Men typ man kan ju ha i åtanke att varje ny mutation inte behöver ha ett bättre överlevnadsvärde. Alltså om en liten insekt får lite större hudveck som mest är i vägen så måste han inte dö för det, utan av slumpen så kan han överleva finfint ändå och få massor med barn. Och när hans barnbarn får ett ännu större hudveck behöver han inte dö för det. I vanliga fall straffar onödiga mutationer sig men det kan gå en bit utanför normaliteten av slumpskäl, och när det kommit en bit bort kan mutationerna ge en ny funktion, och då finns det plötsligt överlevnadsvärde i att mutera ännu mer. Insektens små hudveck kanske kan användas för att vädra bort parasiter eller skydda ägg eller bli av med överskottsvärme eller nått, och då blir det plötsligt bättre ju större de är. När de är tillräckligt stora kanske de kan användas för att glidflyga och till slut kanske för att flyga.

Grejen är väl att ingen vet mer exakt hur det gått till i de flesta fall. Men med lite fantasi kan man oftast hitta på nått
Men om du kollar upp några av de utvecklingar som är helt kartlagda så kommer du att ha en mycket bättre förståelse för hur det kan fungera. Då känns det nog mindre konstigt .

[Calvino]

Mutationsfelet är normalt konstant ett fel per baspar bland däggdjur

[Calvino]

Kort och gott vill jag försöka förstå hur evolution "ser ut" rent praktiskt.

Det här är ingen dum fråga. Problemet är förstås att inte finns något enda sätt som det "ser ut" på. Det ser olika ut från fall till fall.

När det handlar om exemplet du tog upp, hur fiskar får ben, kan man ju t.ex. tänka sig att de ursprungligen hade rörliga fenor, med vars hjälp de kunde ta snabba turer uppe på land (kvastfeningar). Långsamt blev dessa fenor längre och mer rörliga. Brosket i dem ersattes av ben. De fick fötter. Osv.

Men detta är förstås bara en av de oändligt många "just-so stories" som man kan berätta om hur olika levande varelsers organ har utvecklats. Men du har i alla fall rätt i att förändringarna måste ske gradvis.

Vad gäller huruvida varje steg måste vara till fördel för individen, så finns det två skolor, som kan representeras av darwinismens två stora försvarare i det allmänna medvetandet: Richard Dawkins och Steven J Gould. Dawkins är en sträng "adaptionist", som menar att varje mutation måste öka individens fitness, medan Gould menade att vissa förändringar helt enkelt kan uppstå lite av sig själva, som en slags onödiga biprodukter, som sedermera kommer till sin rätt som fulla anpassningar.