Hur kunde Big Bang ske?

[förstår mig själv]

Reflex. Vi tänker lika. Det kanske ger dig något vad jag tänker säga. Tycker att du är inne på rätt spår. Vill säga 2saker.
1)dels har rörelse enheter per sekund/minut/timme osv. Dvs hastighet förutsätter Tidsbegreppet. Istället för att förutsätta att något rör sig är det bättre enligt min mening att tex prata om händelser. Ungefär som en film kan man tänka. Att allt förhåller sig till "varandra". Något förbluffande är här att förnuftet kan användas och då kan händelser "uppstå". Vad händelse är kan vi försöka förstå sen. Förnuftet är överlägset matematiska formler när det gäller att förstå naturen och särskilt det som är viktigt för oss.
2)rörelser förutsätter rum och tid. Tänk istället att händelser/intryck följer förnuftet. Att de intar olika vi kan säga positioner i förhållande till varandra. Dvs följer naturlagen. På samma sätt som vi litar på ögonen känslorna och det vi känner kan vi lita på förnuftet. Naturen följer alltså teorier och känner vi att vi har förstått kommer vi när vi utvärderar finna att naturen följer vårar förnuft. Om du tex förstått(känner) att du kommer att vinna x miljoner kommer du att göra det. Har du förstått att du kan försvinna eller tex flyga kommer du att göra det. Det finns en högre ordning som visar sig när man får denna tanke/teori.

[Plattfot]

Vi har Vetenskapens Värld på svt. Där går det att bli lite informerad, om man har tid och ork. I det senaste avsnittet handlade det om otaliga Big Bang, som skapade multiversa. Ett påstående verkade dock för mig tvivelaktigt.

Brian Green liknade elementarpartiklarna vid en kortlek. En begränsad mängd kort kan inte delas ut, utan att samma givar delas ut på nytt med oregelbunda tidsmellanrum. Då och då får du samma hand, som du fick första gången, 125:e gången och 51.256:e gången. Av detta drogs slutsatsen, att det bör finnas kopior av Jorden med kopior av oss bland alla multiversa därute.

Ett universum som vårt har fyra dimensioner, tre rums- och en tidsdito. Vi kan tänka oss en oändlig mängd sådana universa i ett oändligt utsträckt expanderande fyrdimensionellt tomrum. Hur mycket multiversa expanderar, expanderar avstånden mellan den än mer.

Men innehållet i varje enskilt multiversum består av naturlagar, materia och energi, som i detta TV-program antogs bestämmas av supersträngteorins tio eller elva dimensioner. Hur många ”kort” får vi då?

Det går oändligt många punkter på en linje. Det finns oändligt många linjer på en yta. Det finns oändligt många ytor i en volym, o.s.v. Det finns olika stora oändligheter. De kan ha olika dignitet, vilket speciellt skall ha visats i geometrin vid jämförelse mellan kurvor (två dimensioner) och räta linjer (en dimension). Frågan är om antalet möjligheter inom ramarna för elva dimensioner är större än antalet möjligheter inom ramarna för fyra dimensioner?

Även om det finns oändligt många multiversa, finns det i så fall för vart och ett av dem ett oändligt antal ”kort” (naturlagar, annorlunda elementarpartiklar, materia och energi) utöver dem vi har i vårt universum. Varför skulle vi då få samma giv?

[Zokrates]

Det finns inga kopior av oss där ute, det är ett idiotargument för att vi inte skall ta det allför allvarligt när människor dör
i onödan eller i förtid. Däremot kan det gott och väl finnas jordlika planeter som hyser olika former av liv, det är en
annan sak.

[Jörgen]

Det finns oändligt många kopior av oss,
som det är världigt osannolikt att vi skulle råka ut för någonsin i det öändliga universumet,
men i ett oändligt universum så råker vi ut för de oändligt många gånger.

[Algotezza]

Big bang är humlan som inte kunde flyga men flög. Men det är en myt att humlan inte kan flyga men gör det. Samma sak med Big bang men tvärtom. För att förstå det måste man tappa sin talförmåga som Hawking men inte tankeförmågan.

[Illusionen]

Big bang är humlan som inte kunde flyga men flög. Men det är en myt att humlan inte kan flyga men gör det. Samma sak med Big bang men tvärtom. För att förstå det måste man tappa sin talförmåga som Hawking men inte tankeförmågan.

Man lär så länge man lever, men tvärt om!

[förstår mig själv]

Big bang är humlan som inte kunde flyga men flög. Men det är en myt att humlan inte kan flyga men gör det. Samma sak med Big bang men tvärtom. För att förstå det måste man tappa sin talförmåga som Hawking men inte tankeförmågan.

Man lär så länge man lever, men tvärt om!

Jo man inser att mycket av det man tidigare blivit "lärd"/tagit som självklart var en "sjukdom"/psykos.

[Pilatus]

Det finns oändligt många kopior av oss,
som det är världigt osannolikt att vi skulle råka ut för någonsin i det öändliga universumet,
men i ett oändligt universum så råker vi ut för de oändligt många gånger.

Det låter som en djärv gissning. Premissen att universum är oändligt verkar fel eftersom vårt kända universum har en viss ålder. Det kan därmed inte vara mer än ändligt stort.

Nästa problem är samtidigheten ("det finns ..."). Nästa premiss blir då att observatören har förmåga att kontrollera varje individ i ett givet universellt ögonblick. Som om allt befann sig på samma avstånd från observatören.

Om inte detta villkor kan uppfyllas ser vi att det tar tid att överföra information mellan två punkter. Dessutom måste vi räkna med förluster i informationsöverföringen. Försöker vi kompensera förlusterna kan vi kanske förlora oss i en oändlig sekvens av försök att överföra informationen korrekt. Inte ens om du begränsar sökandet inom Vintergatan, vår egen galax, är sannolikheten speciellt stor. Det betyder, antar jag, att du aldrig kan få visshet om huruvida det existerar någon kopia. Förmodligen är det bortom det vetbara om du så begränsar dig till närmaste exoplanet.

Frågan är vad som är oändligt i vårt universum?

[reflex]

Jag ska villigt erkänna att jag inte vet något om det här men har man inga svar kan man åtminstone ställa frågor.
Universums "ålder" har man matematiskt fått fram utifrån universums (synbara) utvidgning. Men då man raknar bakåt till det man brukar kalla "singulariteten", hur vet man att det slutar där?. Det kanske går att fortsätta räkna med negativa tal i de okända förhållanden som vi (ännu?) inte vet något om.

[Pilatus]

Jag ska villigt erkänna att jag inte vet något om det här men har man inga svar kan man åtminstone ställa frågor.
Universums "ålder" har man matematiskt fått fram utifrån universums (synbara) utvidgning. Men då man raknar bakåt till det man brukar kalla "singulariteten", hur vet man att det slutar där?. Det kanske går att fortsätta räkna med negativa tal i de okända förhållanden som vi (ännu?) inte vet något om.

Det är osäkert vad som i så fall fanns och vad det är som skall räknas bakåt. Det vi kallar universum fanns inte. Vad som föregick eller orsakade universums tillblivelse är oklart. Kanske finns det hypoteser om detta. För egen del räknar jag inte med kausala lagar innan det existerade någonting. Summan av all energi kan ha varit 0 från start.

[Illusionen]

Big bang är humlan som inte kunde flyga men flög. Men det är en myt att humlan inte kan flyga men gör det. Samma sak med Big bang men tvärtom. För att förstå det måste man tappa sin talförmåga som Hawking men inte tankeförmågan.

Man lär så länge man lever, men tvärt om!

Jo man inser att mycket av det man tidigare blivit "lärd"/tagit som självklart var en "sjukdom"/psykos.

Du kommer ihåg mina inledande frågor, som fortfarande saknar svar, t ex Vad är tid ?.
Trots detta faktum anser man av någon underlig anledning sig veta.
Big bang är sannolikt ett typiskt exempel på ”vetenskap” som med tiden kommer att få revideras i grunden.

Oh Lord, help me to keep my big mouth shut until I know what I'm talking about!
förefaller passa bra in på rådande situation.

GOTT NYTT ÅR !

/ Illusionen

[OblivionII]

Jag ska villigt erkänna att jag inte vet något om det här men har man inga svar kan man åtminstone ställa frågor.
Universums "ålder" har man matematiskt fått fram utifrån universums (synbara) utvidgning. Men då man raknar bakåt till det man brukar kalla "singulariteten", hur vet man att det slutar där?. Det kanske går att fortsätta räkna med negativa tal i de okända förhållanden som vi (ännu?) inte vet något om.

Det är osäkert vad som i så fall fanns och vad det är som skall räknas bakåt. Det vi kallar universum fanns inte. Vad som föregick eller orsakade universums tillblivelse är oklart. Kanske finns det hypoteser om detta. För egen del räknar jag inte med kausala lagar innan det existerade någonting. Summan av all energi kan ha varit 0 från start.

Sanningen är ju att vi i dagsläget inte med säkerhet kan veta om vårt universum uppstod ur "ingenting" liksom vi inte kan veta ifall det uppstod ur ett redan existerande rum/tillstånd (vilket i det fallet hade inneburit att vi därmed inte bör begränsa vårt universum till vårt big bangs händelsehorisont).
Varför bör det då inte ses som ett misstag att med säkerhet påstå att det inte fanns något innan vårt universum blev till?

Vi har teorier om hur det med dagens "glasögon" "borde" förhålla sig men de är i min mening knappast något att lita på tillräckligt mycket för att med säkerhet kunna påstå att universum uppstod ur antingen någonting eller "ingenting".
Det var som sagt inte länge sen vi övergav synen på ett homogent universum som tidigare sågs som nära nog ett faktum men det visade sig alltså vara falskt. Det var en egenskap vi uppenbarligen hade mitt framför ögonen på oss men ändå dröjde det till.. vad var det.. några månader sen?.. innan vi förstod att det förhöll sig annorlunda. Hur kan vi då våga oss på det stora monsterklivet från det och komma med säkra påståenden om inte bara det vi med viss sannolikhet faktiskt kan nå, utan om sånt vi troligen aldrig öht kommer kunna nå/hinna få säker information om?

Jag har sagt det förut och säger det igen (med andra ord) - när det gäller den här frågan så har jag svårt att förstå dig. Du kommer med för mig förståbara påståenden som "Det är osäkert vad som i så fall fanns..." (innan kända universums uppkomst) och "vad som föregick eller orsakade universums tillblivelse är oklart", men sen kommer du med säkra (och för mig motsägande) påståenden som "Premissen att universum är oändligt verkar fel eftersom vårt kända universum har en viss ålder. Det kan därmed inte vara mer än ändligt stort".. och "för egen del räknar jag inte med kausala lagar innan det existerade någonting", och det gör att jag återigen inte förstår dig.

Får jag fråga, bara för att förstå dig bättre, känner du dig säker på att universum är ändligt och/eller att universum uppstod "ur ingenting" eller är du inte säker på det?
Ser du det I ALLMÄNHET som att det som tycks vara sant i dagsläget bland forskare av olika slag troligen är det som faktiskt är objektivt sant?

[Pilatus]

Sanningen är ju att vi i dagsläget inte med säkerhet kan veta om vårt universum uppstod ur "ingenting" liksom vi inte kan veta ifall det uppstod ur ett redan existerande rum/tillstånd (vilket i det fallet hade inneburit att vi därmed inte bör begränsa vårt universum till vårt big bangs händelsehorisont).
Varför bör det då inte ses som ett misstag att med säkerhet påstå att det inte fanns något innan vårt universum blev till?

Vem påstår med säkerhet att det inte fanns något som föregick universum?

Vi har teorier om hur det med dagens "glasögon" "borde" förhålla sig men de är i min mening knappast något att lita på tillräckligt mycket för att med säkerhet kunna påstå att universum uppstod ur antingen någonting eller "ingenting".

Vilken teori säger att universum uppstod ur ingenting eller på något annat sätt?

Det var som sagt inte länge sen vi övergav synen på ett homogent universum som tidigare sågs som nära nog ett faktum men det visade sig alltså vara falskt. Det var en egenskap vi uppenbarligen hade mitt framför ögonen på oss men ändå dröjde det till.. vad var det.. några månader sen?.. innan vi förstod att det förhöll sig annorlunda. Hur kan vi då våga oss på det stora monsterklivet från det och komma med säkra påståenden om inte bara det vi med viss sannolikhet faktiskt kan nå, utan om sånt vi troligen aldrig öht kommer kunna nå/hinna få säker information om?

Den kosmologiska principen - ett postulat om att universum ser likadant ut överallt, oavsett i vilken riktning vi riktar teleskopen (det är homogent och isotropt).

Upptäckten av Huge-LQG (Roger Clowes, 11 januari 2012) kan möjligen antyda att den kosmologiska principen måste överges.
Huge-LQG är en stor kvasargrupp som består av 73 kvasarer och sträcker sig över 4 miljarder ljusår.

Jag har sagt det förut och säger det igen (med andra ord) - när det gäller den här frågan så har jag svårt att förstå dig. Du kommer med för mig förståbara påståenden som "Det är osäkert vad som i så fall fanns..." (innan kända universums uppkomst) och "vad som föregick eller orsakade universums tillblivelse är oklart", men sen kommer du med säkra (och för mig motsägande) påståenden som "Premissen att universum är oändligt verkar fel eftersom vårt kända universum har en viss ålder. Det kan därmed inte vara mer än ändligt stort".. och "för egen del räknar jag inte med kausala lagar innan det existerade någonting", och det gör att jag återigen inte förstår dig.

Får jag fråga, bara för att förstå dig bättre, känner du dig säker på att universum är ändligt och/eller att universum uppstod "ur ingenting" eller är du inte säker på det?

Universum är 13,8 miljarder år. Kan det då innehålla oändligt många stjärnor, kan det ha oändlig volym och en utsträckning i det oändliga? Det förefaller inte mig så. Men jag vet inte om kosmologer tar ställning till en sådan fråga.

Ser du det I ALLMÄNHET som att det som tycks vara sant i dagsläget bland forskare av olika slag troligen är det som faktiskt är objektivt sant?

Jag har inte den breda kunskap som skulle behövas för att kunna avgöra vad forskningen i allmänhet håller för sant. Vad vi vet är att ett stort antal teorier om världen inte är vederlagda. Tills dess någon kan visa att en teori måste överges för en teori som bättre beskriver världen, eller en del därav, har vi inte någon större anledning att hävda att det förhåller sig på något sätt som vi själva önskar. Men vi kan ju alltid tillåta oss att spekulera över ett glas.

[Illusionen]

Jag ska villigt erkänna att jag inte vet något om det här men har man inga svar kan man åtminstone ställa frågor.
Universums "ålder" har man matematiskt fått fram utifrån universums (synbara) utvidgning. Men då man raknar bakåt till det man brukar kalla "singulariteten", hur vet man att det slutar där?. Det kanske går att fortsätta räkna med negativa tal i de okända förhållanden som vi (ännu?) inte vet något om.

Det är osäkert vad som i så fall fanns och vad det är som skall räknas bakåt. Det vi kallar universum fanns inte. Vad som föregick eller orsakade universums tillblivelse är oklart. Kanske finns det hypoteser om detta. För egen del räknar jag inte med kausala lagar innan det existerade någonting. Summan av all energi kan ha varit 0 från start.

Sanningen är ju att vi i dagsläget inte med säkerhet kan veta om vårt universum uppstod ur "ingenting" liksom vi inte kan veta ifall det uppstod ur ett redan existerande rum/tillstånd (vilket i det fallet hade inneburit att vi därmed inte bör begränsa vårt universum till vårt big bangs händelsehorisont).
Varför bör det då inte ses som ett misstag att med säkerhet påstå att det inte fanns något innan vårt universum blev till?

Vi har teorier om hur det med dagens "glasögon" "borde" förhålla sig men de är i min mening knappast något att lita på tillräckligt mycket för att med säkerhet kunna påstå att universum uppstod ur antingen någonting eller "ingenting".
Det var som sagt inte länge sen vi övergav synen på ett homogent universum som tidigare sågs som nära nog ett faktum men det visade sig alltså vara falskt. Det var en egenskap vi uppenbarligen hade mitt framför ögonen på oss men ändå dröjde det till.. vad var det.. några månader sen?.. innan vi förstod att det förhöll sig annorlunda. Hur kan vi då våga oss på det stora monsterklivet från det och komma med säkra påståenden om inte bara det vi med viss sannolikhet faktiskt kan nå, utan om sånt vi troligen aldrig öht kommer kunna nå/hinna få säker information om?

Jag har sagt det förut och säger det igen (med andra ord) - när det gäller den här frågan så har jag svårt att förstå dig. Du kommer med för mig förståbara påståenden som "Det är osäkert vad som i så fall fanns..." (innan kända universums uppkomst) och "vad som föregick eller orsakade universums tillblivelse är oklart", men sen kommer du med säkra (och för mig motsägande) påståenden som "Premissen att universum är oändligt verkar fel eftersom vårt kända universum har en viss ålder. Det kan därmed inte vara mer än ändligt stort".. och "för egen del räknar jag inte med kausala lagar innan det existerade någonting", och det gör att jag återigen inte förstår dig.

Får jag fråga, bara för att förstå dig bättre, känner du dig säker på att universum är ändligt och/eller att universum uppstod "ur ingenting" eller är du inte säker på det?
Ser du det I ALLMÄNHET som att det som tycks vara sant i dagsläget bland forskare av olika slag troligen är det som faktiskt är objektivt sant?

Klokt och förnuftigt skrivet OblivionII !

I inledningen till mitt koncept skriver jag bl a följande, som pekar på uppenbara brister i hävdandet av Big Bang.
Jag har även en egen teori som som baseras på något jag benämner "avig och rät", och som på ett i mitt tycke elegant
sätt visar hur universum ändrar skepnad/karaktär. I dagsläget förefaller det dock meningslöst att ta upp detta till
fördjupad diskussion.

Det ”universella” perspektivet innefattar vårt ”atomära” perspektiv i form av avvikelser i G,
där sinnets atomstruktur innefattas, men därutöver även en ”balanserande” spegling.
Förenklat kan det ”atomära” perspektivet betraktas som överlagrat det ”universella” perspektivet.
Det ”universella” perspektivet tilldelas därigenom, till skillnad från det ”atomära” perspektivets fixa referenspunkter,
referenser av CIRKULÄR karaktär. Om ovanstående huvudhypotes skulle visa sig stämma, är vårt medvetande,
inkl den verklighet vi förnimmer, en överlagrad interferenseffekt mellan cirkulära referensstrukturer.
Utifrån detta resonemang hävdar föreliggande koncept att ”vårt reella rum” med dess koordinater är en
transformerad överlagrad skeneffekt i universum, genererad via våra egna sinnens interna strukturer.
Det är denna struktur som enligt konceptet utgör en del av de referenser vi söker.

Utan tillgång till kunskap om denna referens kan vi, enligt min personliga övertygelse, omöjligt ha
en korrekt och djupare förståelse och uppfattning om universums egentliga karaktär !

Om det förhåller sig så att det vi förnimmer är en transmissionseffekt inkluderande våra sinnens
interna strukturer, blir rimligen konsekvensen att forskarna försöker lyfta sig själva i håret när universum beskrivs
utifrån matematik vars regelverk formats av just det vi förnimmer.
Än märkligare blir det när det vi förnimmer förefaller vara en transmissionseffekt som ej enbart är
en funktion av vår interna egenstruktur.

När universum av fysiker tilldelas egenskaper, som är rent atomära till sin karaktär, finns det därför,
enligt min personliga uppfattning skäl till att förhålla sig något skeptisk.

"Doubt is the origin of wisdom."
-.-

För att förtydliga min personliga något skeptiska inställning, och uppenbara brister i nuvarande vedertagen argumentation,
kan följande exempel användas.

• Att t ex hävda att universum har en viss ålder, utan att samtidigt entydigt definiera och ge
svar på frågorna, vad är det vi FÖRNIMMER, och vad fenomen som TID står för, förefaller
något anmärkningsvärt. Att påstå att universum har en ”ålder” trots avsaknad av entydiga definitioner kan då tolkas
som ett förhastat påståendet, och att sannolikt ingen förstår, trots allt som skrivs och hävdas i medierna.
Konceptet hävdar att det atomära fenomenet TID inryms i universum, som ett sub-fenomen,
men att universum överordnat är tidlöst.
Konceptet redovisar även att fenomenet TID kännetecknas av en komplex natur.

• Einsteins relativitetsteori, baserad på Lorentz-transformationen, LT, säger att tiden är relativ,
och anses vara en av hörnpelarna inom fysiken. Antag, vilket är sannolikt, att TID är ett
komplext fenomen, och att LT endast tar hänsyn till den reella komposanten av TID.
Einsteins relativitetsteori beaktar i så fall ej den imaginära komposanten i TID,
och dess påverkan på resultatet. När fenomenet/begreppet TID inte är definierat, vad står då begreppet
relativitet för, om vi inte förmår förklara vad TID är och härrör från?
Det kan tyckas förmätet att hävda, men faktum kvarstår, ingen har kunnat förklara för mig
vad relativitetsbegreppet egentligen står för, och det är givetvis djupt otillfredsställande.

• Om TID är en obestämd förnimmelse i vårt medvetande, som kräver materia, är det då förenligt med
vårt förnuft att hävda att tid existerar utanför vårt medvetande och avsaknad av materia ?
Har man inte ett säkert svar på frågeställningen, bör man noga tänka sig för innan man reservationslöst,
som många förefaller göra, spekulerar kring frågor som rör bl a universums ålder, relativitet mm.

Till er som likväl anammat Big Bang teorin vill jag ställa följande enkla och avslöjande frågor,
- Hur påverkas olika strukturer (t ex koordnater) i universum av betraktarens REFERENSERVAL ?
- Hur påverkar medvetandets referens synen på BB ?
- Behöver fenomenet TID definieras, innan BB och BB:s konsekvenser läggs fast.
- Är TID något som är KONSTANT (i alla avseenden) i universum ?

Kan man inte besvara dessa frågor enkelt och trovärdigt har man anledning att ta sig en extra funderare.

GOTT NYTT ÅR !

/ Illusionen

[Pilatus]

• Att påstå att universum har en ”ålder” trots avsaknad av entydiga definitioner kan då tolkas
som ett förhastat påståendet, och att sannolikt ingen förstår, trots allt som skrivs och hävdas i medierna.

Hur menar du egentligen? Saknar det vi mäter som tid validitet och reliabilitet?