Mot oändligheten

[Lennart]

Spontant uppkommande attraktorer i icke-linjära, kaotiska, händesleförlopp är en fundamental förutsättning för det självorganiserande och självuppehållande livet liksom för evolutionen i stort. Nivå läggs till nivå med brus emellan.

Samma sak sker även i vårt neurologiska universum. Våra sinnen är attraktorminnen och uppbyggda av mycket glest ”kodade” sinnesintryck som fungerar som filter som bara släpper igenom det som är ytterst osannolika invarianser och just därför ger en orienteringsbar karta av omgivningen. Mycket av detta har vi gemensamt med andra djur.

Ett antal brusnivåer under oss skapar reptiler attraktorminnen för vad som smakat bra eller mindre bra och tar ut kompassriktning för ett beteende som grodor inte kan på sina mycket mindre specialiserade neurologiska orienteringskartor. Sådana inlärda beteenden blir referenshändelser för preferenser ovanpå de referenshändelser det naturliga urvalet skapat i form av genetisk kod och de embryologiska kompassriktningarna. Det som åstadkommer bästa evolutionära stabilitet för en art är det som mest förlänger tiden fram till populationens utrotning.

Det är inte bara så att det genom det naturliga urvalet uppstår strömmar av individer som gör olika val i någorlunda optimala proportioner, det är till och med så att det uppstår ett selektionstryck att utveckla individuella viktade slumpval, oförutsägbara i varje enskilt fall men i längden med rätt sannolikhet åt det ena eller andra hållet. Dessa inbyggda slumpgeneratorer är bra för arten men kan vara mycket ofördelaktiga för den enskilde individen. Det ser ofta ut som om vissa individer altruistiskt offrar sig för gruppens bästa när det i själva verket handlar om en stabil evolutionär strategi som inte kunde vara annorlunda, för då skulle den invaderas av en som var bättre för artens överlevnad.

Evolutionärt stabila internaliserade preferensstrukturer måste biologiskt ligga bakom vår medvetna inlärning, annars skulle våra idéer inte kunna ha den oerhörda externa påverkan de har. För en organism med tillgång till det lingvistiska rummet är påståenden en del av de händelseförlopp som är avgörande. Påståenden måste vara rätt eller fel annars är de meningslösa. Det är en gles binär kod som ger oss det deklarativa minnet med vars hjälp vi kan minnas ALLA händelser i påståendeform.

Bara människan har lyckats förenkla den sensomotoriska biologiken att handla inte bara om den egna kroppens signaler och förhållandet till omvärlden via lokala avståndssinnen utan även via en satslogik för påståenden orientera sig i en semiosfär med ett virtuellt kameraperspektiv för oändliga avstånd som trotsar den eviga meningslösheten. Och för att sluta sig till falska minnen. Fantisera.

Vi känner väl alla att vi är eviga, sa min döde vän.

Se vidare här: http://apmel.blogspot.se/search?label=Filmen+i+huvudet

[Algotezza]

Vad har du för empiriska eller andra bevis för det du påstår - och du påstår ju rätt mycket? I övrigt lirar du ett språkspel du är verkligt bra på. Imponerande!

/Algotezza

[förstår mig själv]

Alla förstår vad de själva säger. Gäller att kunna mötas i varandras sanningar. Bygga upp idéer förändra och utvecklas. Det är alltid ömsesidigt. Båda utvecklas lika mycket. Båda lär av varandra när olika idéer/teorier råder. Det är härligt när detta sker.

[freddemalte]

Det man kan undra är om de ovan nämnda attraktorernas oscillativa pendlingar vid en särskild bifurkation-enhet är givet vissa reandvillkor i vilket i någon mening instantierar den kollaps med viken vågfunktionen i ett kvantmekansikt system överbryggar den för observatören så framträdande fenomenella aspekten av verkligheten? En annan fråga som dyker upp är om det ovan beskrivna systemet supervenierar på, dels alla möjliga världar, dels på ett system med ett annat begynnelsevillkor? För mig synes annars DNA-molekylens regulativa egenskaper vara aningen kotingent på det kaotiska systemet? Är det rent av så att den arvs-kodade informationen (binär eller ej) som vi genom rekursiv analys kommit fram till är (det dissipativa?) templatet för den biologiska arkitekturens fortskridna framträdelse (fenotyper och kognitionsmönster) är en slags attraktorchimär som i grunden saknar en avgörande betydelse för den evolutionära processen? Hur kom oändligheten in i detta? Var det någon form av loopad iterationsfaktor implicit i teorin?

Undrar Fredrik (med glimten i ögat)

PS. Intressant inlägg. DS.

[Zokrates]

Det kanske är dags att ordentligt börja fokusera på innebörden av fantasierna som språkligt styr oss via
våra auktoritära system innan det utrotar oss, fast det tycks som att det är försent och tyvärr blir nog
människan bara dummare för varje generation som går, se där, ytterligare ett kollektivt fenomen som
evolutionen kastat in bara för att ställa människa mot människa i brist på andra konkurenter.

[freddemalte]

Det kanske är dags att ordentligt börja fokusera på innebörden av fantasierna som språkligt styr oss via
våra auktoritära system innan det utrotar oss, fast det tycks som att det är försent och tyvärr blir nog
människan bara dummare för varje generation som går, se där, ytterligare ett kollektivt fenomen som
evolutionen kastat in bara för att ställa människa mot människa i brist på andra konkurenter.

Japp, exakt så. Var går gränserna för språket? Hur ser relationen ut mellan orden och dess refererade objekt? Kan det bli så att begreppen till slut enbart referar till varandra och/eller denoterar enbart abstatkta fantasier? Hur förhåller sig språket till vår syn på världen? Det du påstår är oerhört viktigt och intressant, då mycket av synen på saker just kodas via orden. Jag håller just nu på med ett projekt där jag tittar på detta (språkets gränser och möjligheter). Det kommer nog ta några år, men ingen brådska

Jag har även för avsikt att göra en liknande djupdykning i matematikens metafysik samt andra symbolspråk. Det kommer dock ta ytterligare ett gäng år i anspråk.

Jag börjar med dekonstruktionen men kommer nog att även utgå från egna analyser. Du verkar ha koll på grammatik och etymologi. Kanske kan jag fråga dig om något dyker upp?

Hälsar Fredrik

[Algotezza]

Alla förstår vad de själva säger. Gäller att kunna mötas i varandras sanningar. Bygga upp idéer förändra och utvecklas. Det är alltid ömsesidigt. Båda utvecklas lika mycket. Båda lär av varandra när olika idéer/teorier råder. Det är härligt när detta sker.

Nej, det är inte alltid så enligt min erfarenhet att man fullt ut förstår vad man säger. Det kan finnas flera icke medvetna skikt i det någon säger som vederbörande själv inte tänker på när han/hon säger det, men andras reaktioner kan få en att inse det. Samma sak med våra avsikter, det finns en medveten dimension hos dem och ofta flera omedvetna.

/Algotezza

[Algotezza]

Lennart skriver:

"Spontant uppkommande attraktorer i icke-linjära, kaotiska, händesleförlopp är en fundamental förutsättning för det självorganiserande och självuppehållande livet liksom för evolutionen i stort. Nivå läggs till nivå med brus emellan."

Varför finns det bara liv och medvetande på jorden då, såvitt vi kan se?

/Algotezza