Varför finns det något?

Fysik, biologi, teknik, ETC.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Varför finns det något?

Inläggav Algotezza » 12 sep 2014 15:07

PeterK skrev:
Nej, men jag har skrivit om sådant jag själv upplevt... hur har Algotezza fått sina föreställningar... genom något han inte upplevt...?

PeterK


OK, du måste ha mött och pratat med Gud. Eller tolkat det du upplevt som bekräftelse av Guds existens.

Jag har fått mina föreställningar och idéer dels genom egna direktupplevelser, dels genom andras berättelser. Dock finns det flera tolkningsmöjligheter när jag haft det man kan kalla mystika upplevelser. De är ju bara personliga bevis där och då. Behöver inte betyda ett skvatt för andra.
Göran Egevad egevad@gmail.com

förstår mig själv
Inlägg: 3058
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Varför finns det något?

Inläggav förstår mig själv » 12 sep 2014 15:11

Algotezza skrev:
PeterK skrev:
Nej, men jag har skrivit om sådant jag själv upplevt... hur har Algotezza fått sina föreställningar... genom något han inte upplevt...?

PeterK


OK, du måste ha mött och pratat med Gud. Eller tolkat det du upplevt som bekräftelse av Guds existens.

Jag har fått mina föreställningar och idéer dels genom egna direktupplevelser, dels genom andras berättelser. Dock finns det flera tolkningsmöjligheter när jag haft det man kan kalla mystika upplevelser. De är ju bara personliga bevis där och då. Behöver inte betyda ett skvatt för andra.

Hej
När man förstår naturen och dess lagar enligt ett ökande förnuft kommer man uppleva/förnimma förstå vad naturen är och vad den gör och även se detta i verkligheten gång på gång

reflex
Inlägg: 1261
Blev medlem: 24 nov 2012 11:10

Varför finns det något?

Inläggav reflex » 12 sep 2014 19:54

Algotezza skrev:
reflex skrev:
Min övertygelse grundar sig på alla de erfarenheter som livet har gett mig. Ingenstans har jag funnit belägg för, eller anledning till, att livet skulle på något vis ha en utsträckning efter vår död. Dessutom är tanken i strid med den natur vi ser omkring oss och av vilken vi är en del.
Ologiskt önsketänkande, skulle jag säga. Varken mer eller mindre.


Vad som är logiskt beror på de premisser du väljer för att komma fram till dina slutsatser. Om premissen "jag har evigt liv" är en synlig eller dold premiss, följer ju därav att du har/ är evigt liv. Och är "jag har/är evigt liv" falsk så är blir det en giltig slutledning vilken slutsatsa du än hamnar i. Kontrafaktisk villkorssats. Om vi använder deduktion. Annorlunda med induktion. Det handlar om empiri och sannolikheter då.


Synonymer till logisk
följdriktig, tankeriktig, förnuftsenlig, med riktiga slutsatser, strängt klar, strikt, rationell, förnuftig, konsekvent
filosofi är att göra det begripliga obegripligt

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

Varför finns det något?

Inläggav PeterK » 12 sep 2014 21:23

Algotezza skrev:
PeterK skrev:
Nej, men jag har skrivit om sådant jag själv upplevt... hur har Algotezza fått sina föreställningar... genom något han inte upplevt...?

PeterK


OK, du måste ha mött och pratat med Gud. Eller tolkat det du upplevt som bekräftelse av Guds existens.

Jag har fått mina föreställningar och idéer dels genom egna direktupplevelser, dels genom andras berättelser. Dock finns det flera tolkningsmöjligheter när jag haft det man kan kalla mystika upplevelser. De är ju bara personliga bevis där och då. Behöver inte betyda ett skvatt för andra.


Men erfarenheter av överhuvudtaget någonting, är ingenting annat än erfarenheter av ljust Gud, sådan denne uppenbarar sig inför en själv utifrån ens eget livsperspektiv... (och det vet jag i kraft av min "livsanalys", vilken logiskt bekräftar alltet som varande identiskt med det levande väsendet... inga konstigheter men ännu så länge okänt för jordmänniskorna samt stick i stäv med deras gängse föreställningar...)

Mvh/ PeterK

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

Varför finns det något? ("förklaringsgrund" resp. "facit")

Inläggav PeterK » 13 sep 2014 06:33

Algotezza skrev:
reflex skrev:
Min övertygelse grundar sig på alla de erfarenheter som livet har gett mig. Ingenstans har jag funnit belägg för, eller anledning till, att livet skulle på något vis ha en utsträckning efter vår död. Dessutom är tanken i strid med den natur vi ser omkring oss och av vilken vi är en del.
Ologiskt önsketänkande, skulle jag säga. Varken mer eller mindre.


Vad som är logiskt beror på de premisser du väljer för att komma fram till dina slutsatser. Om premissen "jag har evigt liv" är en synlig eller dold premiss, följer ju därav att du har/ är evigt liv. Och är "jag har/är evigt liv" falsk så är blir det en giltig slutledning vilken slutsatsa du än hamnar i. Kontrafaktisk villkorssats. Om vi använder deduktion. Annorlunda med induktion. Det handlar om empiri och sannolikheter då.

Nej, det är klart att man inte väljer en godtycklig eller blott påhittad premiss, för att komma fram till med verkligheten överensstämmande slutsatser. Något som vore rent ovetenskapligt. Men om man bedömer "det okända" utifrån "det kända", varvid man ser det förra i ljuset av det senare, så är man vetenskaplig. Ja, härvid kontaminerar man inte sina vetenskapliga facit, med blott förutfattade meningar eller påhittade premisser. Och då det som allra mest kända — åtminstone för mig — utgörs av det faktum att jag upplever något (ja, jag vore ju en dåre, om jag började undersöka huruvida jag upplever något eller ej), så har jag här en säker grund för bedömningen av "det okända". Och att "det okända" utgörs av allt av vad jag upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", är ju inte så konstigt. Nej, det är ju detta som är föremål för all forskning i världen. Och som bl.a. inbegriper "hur länge jag upplever". Ja, detta påverkar ju i alla högsta grad vad jag upplever; upplever jag några år, tusen år eller i all evighet, så är ju verkligen vad jag upplever en följd av icke minst detta. Varvid det utgör en blott förutfattad mening, att utgå ifrån att man lever eller inte lever i all evighet. En förutfattad mening, genom vilken man föregriper analysen, samt leder in denna i en av den blott påhittande premissen förutbestämd bana, med ett i förhållande till de verkliga förhållandena eventuellt avvikande resultat (facit).

Något bl.a. "naturvetenskapen" städse råkar ut för, i det denna tror sig kunna avgöra alltets antingen ändliga eller oändliga beskaffenhet, genom att redan från början applicera sitt blott kvantitativa undersöknings-koncept på sin utforskning av de allt övergripande verkliga förhållandena. Ja, att "väga" och "mäta", samt härvid uttrycka sina resultat i "siffror", är ofrånkomligen att redan från början inskränka såväl premisser som de på de ifrågavarande premisserna baserade logiska slutledningarnas facit, till blott olika kvantiteter. Varvid man redan från början, predestinerat ett facit som utbasunerar världsalltet såsom vara "ändligt" i tid och rum. Något som får bl.a. sådana fatala konsekvenser som att man nödgas tillstå logiska kalamiteter som att "något" kan uppkomma ur "intet" (varvid något befintligt skulle avgränsas av vad som överhuvudtaget inte existerar), eller att "något uppkommer av sig självt" varvid man anger en företeelse själv, som "orsak" till sin tillblivelse. Vilket ju är detsamma, som att förutsätta att företeelsen ifråga existerat före sin egen uppkomst. Med mera, av rena rama tankemässiga kalamiteterna. Något som dock inte alltför mycket besvärar människor, med i sammanhanget tillräckligt skralt förstånd samt ett likaså "tillräckligt" väl tilltaget utrymme för moraliska betänkligheter...

Men, bättre alltså, att hålla sig till de verkliga förhållandena, redan från början vid sitt utforskande av just de verkliga förhållandena. Varvid man alltså börjar i den ände i vilken dessa utgör något absolut känt. Och medan allt i vad man upplever med all rätt är föremål för all forskning i världen, så kan ingen forskare med förståndet i behåll undersöka huruvida vederbörande upplever något eller ej. Varför detta alltså utgör något absolut känt, samt härvid den "början" att utgå ifrån, vid en analys eller undersökning av de verkliga förhållandena. Och dessa inskränker sig ju till dels faktumet att man upplever, samt dels till allt av vad man upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Ja, något annat kan inte vetenskapligt beaktas, eftersom allt man kan beakta överhuvudtaget, faller inom ramen för nämnda tvenne kategorier. Samt då även uppgifter man exempelvis fått via vetenskapliga instrument eller ifrån tredje part; man känner dessa blott som de mätningsresultat man erhållit respektive uppgifter man erhållit ur annans hand. Och kan man själv inte verifiera uppgifterna ifråga, så utgör de blott något vars vetenskapliga värde man inte kan bedöma. Varvid egen naivitet jämte ren och skär auktoritetstro, kan — om man inte ser upp — förvränga de vetenskapliga faciten.

Slutkläm..; är det så att man baserar sin analys av de verkliga förhållandena, så börjar man således där man som bäst är i kontakt med dessa, vilket man är i det faktum att man överhuvudtaget upplever någonting. Detta är för varje forskare utan undantag en absolut oavvislig sanning, varvid man således utgår ifrån en analytisk premiss som är hundraprocentigt sann. Och som dessutom är ur vetenskaplig synvinkel hundraprocentigt allmängiltig, eftersom nämnda faktum gäller varje tänkbar forskare i samma mån som en själv. Varvid alla analytiska resultat av en sådan logisk utrannsakan av de verkliga förhållandena, dels är hundraprocentigt överensstämmande med dessa de verkliga förhållandena samt härvid vad vi benämner "helt sanna", samtidigt som de är allmängiltiga samt härvid giltiga under alla förhållanden samt i samma mån för vem det än vara må.

Ja, Algotezza och alla ni andra; det gäller således att välja sina analytiska premisser med omsorg, så man inte hamnar i den galna tunna Algotezza höjer ett pekfinger emot i sitt inlägg här. Och till "Illusionen" kan jag tillägga att "det atomära perspektivet" ju utgör detsamma som vad jag benämner »allt vad forskaren upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd"«. Och som — om än via "vetenskapliga instrument" eller "annans hand" — alltså kan vara föremål för ens varseblivning. Varvid — och det kan vara svårt att smälta, men samtidigt avgörande för att vara osvikligt vetenskaplig (vilket alltså lika mycket är en fråga för moralen som för tankeförmågan) — även allt av elektromagnetiska vågor/fält, etc, är att hänföra till "det okända" som skall utforskas (vilket inbegriper även "det atomära" som alltså dväljs vid sidan av allt annat i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd" och som härvid utgörs av "kvantiteter", dvs, "relativiteter"), samt vilket alltså inte duger som förklaringsgrund i den mån hundraprocentigt sanna samt hundraprocentigt allmängiltiga forskningsresultat eftersträvas...

Ja, Algotezza, det här har ju PeterK dragit inte minst för Algotezza många gånger sedan tidernas begynnelse, och förhoppningsvis fastnar något litet var gång... (få bara inte ett nytt vredesutbrott nu, Algotezza; det är inte bra för varken förståndet eller för hjärtat — eller "pumpen" som vi apmänniskor ju plägar benämna "hjärtat"... ;0)

Hursomhelst var det en jädra bra dikt Algotezza hade inne i en annan tråd på forumet — där fick han lille PeterK verkligen i gungning... (kanske bättre att jobba på PeterK den vägen...??)

Funderar PeterK

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Varför finns det något?

Inläggav Algotezza » 13 sep 2014 09:24

Det för mig mest kända är vad jag upplever just här och nu, i detta ögonblick. Det jag ser och hör och i övrigt uppfattar med mina sinnen, samt de inre kognitiva och emotionella processer som mixas med rapporter från de sinne med vars hjälp jag upplever den fysiska omvärlden - samt inte minst vad jag gör, vad jag skapar. Allt detta lagras som minnen, erfarenheter, blir till kunskap, blir det kända, ja, rentav välkända ju mer samma typ av upplevelse upprepas. Detta är det kända med vars hjälp jag kan bedöma det okända nya som sker, men inte allt är ju nytt, det finns också viss igenkänning. På så vis avslöjas mer och mer av Guds ande för mig, om jag tror på Gud eller förutsätter hens existens. Sekulärt uttryckt: på så vis ökar min kunskap om omvärlden, mig själv och hur jag samverkar med denna.

Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta, måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finans något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra något med. "Att jag upplever" blir då en mer abstrakt slutsats utifrån vad jag skapar och upplever i skapandets och upplevandets ögonblick. Likaså är det en slutsats att jag måste ha förmågor att skapa och uppleva och att det måste finans något att uppleva och omskapa. Det givna är alltså det jag ser och hur, känner och tänker, och som är givet här och nu i detta ögonblick.

Av vad jag upplever följer slutsatsen att jag upplever. Om jag inte upplevt något, hur skulle jag då kunna dra slutsatsen att jag upplever? Men jag kan mycket väl uppleva utan att dra slutsatsen att jag upplever, ty därtill krävs både abstraktionsförmåga, logisk förmåga och självmedvetande, dvs. förmågan att i viss måna göra sina egna upplevandeprocesser till ett studieobjekt via introspektion.

Därför för mig det mest kända inte att jag upplever utan vad jag här och nu upplever och gör, skapar. Vilket inte hindrar att du kan uppleva att "att jag upplever" är det mest kända. Vi har helt enkelt olika försanthållna premisser i våra resonemang. Och utifrån dina premisser ter sig din slutledning giltig och hållbar. Därför har jag ingen anledning att gå in på dess detaljer eller ifrågasätt dem. Jag ifrågasätter inte heller att vi upplever, men för mig är "att jag upplever" inte det här och nu omedelbart givna och därmed för mig mest kända. Jag tackar och tar emot din livsanalys än en gång, den vi haft så många samtal om redan. Det finns ingen anledning för mig att här och nu än en gång penetrera dess detaljer, nu när jag menar att den i sin helhet är hållbar utifrån din grundläggande premiss.Man väljer ju sina premisser utifrån vad man vill uppnå och/eller bevisa. Vad jag vill bevisa eller snarare visa är hur kunskapsprocessen för mig kan tänkas gå till, åtminstone i stora drag.

Sedan är jag glad att du uppskattar mina skönlitterära texter. Det innebär en livgivande och inspirerande omväxling att även skriva sådant. Varför inte pröva det också, Peter? Omväxling förnöjer.
Göran Egevad egevad@gmail.com

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

Varför finns det något?

Inläggav PeterK » 13 sep 2014 17:24

Algotezza skrev:Det för mig mest kända är vad jag upplever just här och nu, i detta ögonblick. Det jag ser och hör och i övrigt uppfattar med mina sinnen, samt de inre kognitiva och emotionella processer som mixas med rapporter från de sinne med vars hjälp jag upplever den fysiska omvärlden - samt inte minst vad jag gör, vad jag skapar. Allt detta lagras som minnen, erfarenheter, blir till kunskap, blir det kända, ja, rentav välkända ju mer samma typ av upplevelse upprepas. Detta är det kända med vars hjälp jag kan bedöma det okända nya som sker, men inte allt är ju nytt, det finns också viss igenkänning. På så vis avslöjas mer och mer av Guds ande för mig, om jag tror på Gud eller förutsätter hens existens. Sekulärt uttryckt: på så vis ökar min kunskap om omvärlden, mig själv och hur jag samverkar med denna.
Menar du med detta, att du skulle kunna undersöka huruvida du upplever något eller ej..? Och då eftersom du inte är helt säker på att du upplever något..? Medan du i viss mån vidgår att du också finner "det okända" i vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd"..? Men med tanke på att vi alla har olika perspektiv på vad vi upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", så kan ju vad som idag förefaller bekant för dig utgöra något obekant för ett annat väsen. Varvid vad som för dig utgör "mammas gata", kan vara "fiendeland" för någon annan. Och ändå menar du — om jag förstår dig rätt — att det för er båda skulle vara mer okänt att ni överhuvudtaget upplever något, än att ni upplever nånting ni ser helt olika på och vars egentliga för allt och alla allt övergripande natur ni härvidlag inte helt säkert kan uttala er om..?

Eller du kanske menar att "mammas gata" är den sanna, bilden. Medan "fiendeland" är helt fel..? Nåväl, vi antar att du inte säkert vet detta, varvid du inte vet vad det egentligen är som du benämner "mammas gata". Och det har jag ju i tid och otid deklarerat; att min "livsanalys" uteslutande är ämnad att klargöra alltets/livets för allt och alla rådande, eller övergripande, natur. Något man alltså inte kan göra utifrån de relativiteter som dväljes i vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd".

Dessutom är det ju så, att med tidens gilla gång kommer Algotezza att i takt med de alltmer hopade erfarenheterna så förändras, att han kommer att se allt utifrån nya värderingar. Samt då även se tillbaka på det förgångna med dessa nya ögon. Varvid vad ha som ung trodde var en sak, tenderar att te sig som en annan sak när han blir gammal och klok. Och då visar sig att det enda som inte ändrat sig varit just det faktum att han överhuvudtaget upplevt någonting, samt härvid varit i besittning av en upplevelseförmåga...


Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta, måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finans något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra något med. "Att jag upplever" blir då en mer abstrakt slutsats utifrån vad jag skapar och upplever i skapandets och upplevandets ögonblick. Likaså är det en slutsats att jag måste ha förmågor att skapa och uppleva och att det måste finans något att uppleva och omskapa. Det givna är alltså det jag ser och hur, känner och tänker, och som är givet här och nu i detta ögonblick.
Om jag försöker förstå...

(1.) det faktum att du upplever något överhuvudtaget, samt härvid har en upplevelseförmåga utgör enligt ditt sätt att se inte en förutsättning för vad du upplever av enskilda sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Korrekt..?

(2.) Samtidigt som någon speciell upplevelse av vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", för dig Algotezza, skulle utgöra ofrånkomlig förutsättning för att du upplever något överhuvudtaget, samt härvid har en upplevelseförmåga, trots att du lika gärna kan uppleva något annat men ändå uppleva..? Också korrekt..?

(3.) Men som jag ser det; ...så gör det faktum att du upplever något överhuvudtaget, samt härvid har en upplevelseförmåga till något primärt med tanke på, att detta är en förutsättning för alla olika saker i vad du upplever...

(4.) ...Medan du menar, om jag förstått dig rätt, att vad som inte utgör en förutsättning för att överhuvudtaget kunna uppleva, enligt ditt sätt att se, är mer primärt än vad som i så fall utgör förutsättning för detta av dig som "det primära" betraktade..?

En fråga bara..; är inte det lite galet..? Du hänvisar till hur just du upplever saken, men jag snackar alltså om de verkliga förhållandena och inte bara hur en viss person ser på dessa. På bronsåldern, exempelvis, såg dom definitivt inte som vi på sakernas tillstånd. Men detta gör ju inte deras syn per automatik, med de verkliga förhållandena överensstämmande. Det vill alltså något annat till, än blott och bart tyckande och tro, för att göra sakernas verkliga tillstånd nån rättvisa... ja, för att vara åtminstone rudimentärt vetenskaplig... eller hur..??


Av vad jag upplever följer slutsatsen att jag upplever.
Ja, men är inte detta något du kan notera parallellt med upplevelsen av de olika upplevelseobjekten..? I annat fall undrar jag..; hur lång tid tar det för dig att notera att dessa "upplevelseobjekt", så att säga, inte bara "lever sitt eget liv" helt bortom din upplevelse av desamma, utan faktiskt är exponerade i ditt eget medvetande..? Tar det sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor månader eller rentav år..? Och är du under denna tid, alldeles omedveten om din egen roll i det hela..? Och — om nu så alltså verkligen är fallet— hur förvånad blir du, när du efter att ha varit helt absorberad av omvärlden, upptäcker att du också finns med som en upplevare av det hela..? Kommer det som en chock då, eller vänjer du dig väldigt snabbt vid insikten ifråga..? Ja, är den lika revolutionerande varje gång..? Men du kanske helt enkelt minns att det är du som upplever vad du upplever... ...minns du det exempelvis nu...?

Om jag inte upplevt något, hur skulle jag då kunna dra slutsatsen att jag upplever?
Ja, om du inte upplever något, saknar du ju upplevelseförmåga samt härvid medvetande överhuvudtaget, varvid något behov av "slutsats" ju inte är av nöden what so ever — nåt konstigt med det..? Problemet för dig tycks då snarast vara din uppfattning, enligt vilken — efter vad du själv säger — det måtte vara din slutsats som är avgörande för insikten huruvida du upplever något eller ej, samt huruvida du härvid besitter en upplevelseförmåga... ...Men... hur kan du efter slika premisser veta att du inte upplever något, om du nu inte kan veta något om detta utan din deklarerade "slutsats"...? Ja, det där måtte vara en besvärlig sits, när allt kommer omkring...

Men jag kan mycket väl uppleva utan att dra slutsatsen att jag upplever, ty därtill krävs både abstraktionsförmåga, logisk förmåga och självmedvetande, dvs. förmågan att i viss måna göra sina egna upplevandeprocesser till ett studieobjekt via introspektion.
Ja, det låter jobbigt det där, i synnerhet att vara omedveten om sin egen roll som upplevare av ett upplevelsepanorama... ...och jag kan förstå att det där med behov av "abstraktionsförmåga" kan ställa till det... hä-hä...


Därför för mig det mest kända inte att jag upplever utan vad jag här och nu upplever och gör, skapar.
OK... jag förstår... för att åskådliggöra detta, gör vi en tabell:

Algotezza cyklar utmed en liten väg (det vet han) — men Algotezza vet inte att han upplever detta utan behöver fundera på den saken...

Algotezza sjunger en liten sång (det vet han) — men Algotezza vet inte att han upplever detta utan behöver fundera på den saken...

Algotezza vinkar till nåra tjejer — vink, vink, vink, vink... vink, vink... vink... vink, vink, vink, vink, vink... (det vet han) — men Algotezza vet inte att han upplever detta utan behöver fundera på den saken...

Algotezza snackar med en av tjejerna (det vet han) — men Algotezza vet inte att han upplever detta utan behöver fundera på den saken...

Algotezza bestämmer tid med två av tjejerna för att träffas å spela bastuba tillsammans... (det vet han) — men Algotezza vet inte att han upplever detta utan behöver fundera på den saken...

Algotezza dansar vägen fram glad som en lärka... (det vet han) — men Algotezza vet inte att han upplever detta utan behöver fundera på den saken...

Algotezza kommer hem och dråsar i säng (det vet han) — men Algotezza vet inte att han upplever detta utan behöver fundera på den saken...

Algotezza drömmer att han cyklar utmed en liten väg (det vet han) — men Algotezza vet inte att han upplever detta utan behöver fundera på den saken... osv... osv...

Algotezza; det blir mycket funderande det där..? Kanske är det så att Algotezza helt enkelt inte vet om han är vaken eller sover...?

Vilket inte hindrar att du kan uppleva att "att jag upplever" är det mest kända.
Ja, jag tillhör definitivt inte dem som behöver undersöka huruvida jag upplever något samt härvid är i besittning av en upplevelseförmåga... samtidigt som jag i.a.f. före "livsanalysen" inte så noga visste vad jag upplever samt härvid egentligen är med om, samt i vad mån min upplevelse av att vara till är ändlig eller oändlig... men nu vet jag lite bättre även härvidlag...

Vi har helt enkelt olika försanthållna premisser i våra resonemang.
Ja, dvs, i vad mån vi håller något med de verkliga förhållandena överensstämmande för sant, eller något som inte överensstämmer med de verkliga förhållandena för sant. Varvid jag tillhör första kategorin. Något som bl.a. styrks av det faktum satt det inte existerar överhuvudtaget någon auktoriserad forskning på hurtuvida forskarna upplever någonting eller ej, utan all auktoriserad forskning går ut på att utforska förhållandena rörande vad forskarna upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", samt vad det härvid egentligen är som dom upplever (konfronterar)... OK... Men Algotezza kanske kan få bidrag samt påbörja ny forskning, varvid just frågan huruvida Algotezza upplever något eller ej, står i fokus...?


Och utifrån dina premisser ter sig din slutledning giltig och hållbar.
Ja, det skall Gudarna veta...! Och — förmodar jag — utifrån Algotezzas premisser så står slutledningen att det är "okänt" huruvida Algotezza upplever något eller ej, giltig och hållbar...? Ja, vi får i så fall innerligt hoppas att var och en verkligen blir salig på sin tro...

Därför har jag ingen anledning att gå in på dess detaljer eller ifrågasätt dem.
Ja, "detaljer" har ju en sån obehaglig förmåga att inte funta sig efter ens egen vilja... ;0)

Jag ifrågasätter inte heller att vi upplever, men för mig är "att jag upplever" inte det här och nu omedelbart givna och därmed för mig mest kända.
Jo, jag förstår och då måtte det också vara så, att Algotezza vet mera om vad han i framtiden kommer att uppleva, än om det faktum att han — om han nu kommer att uppleva detta — upplever i kraft av en då befintlig upplevelseförmåga. Fört mig är det tvärtom så att om jag överhuvudtaget upplever något, så vet jag på förhand att jag i så fall upplever något, samt att jag härvid besitter en upplevelseförmåga, medan jag fortfarande inte vet så mycket om vad jag kommer att uppleva av vad hon/han upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd"...

Jag tackar och tar emot din livsanalys än en gång, den vi haft så många samtal om redan. Det finns ingen anledning för mig att här och nu än en gång penetrera dess detaljer, nu när jag menar att den i sin helhet är hållbar utifrån din grundläggande premiss.Man väljer ju sina premisser utifrån vad man vill uppnå och/eller bevisa. Vad jag vill bevisa eller snarare visa är hur kunskapsprocessen för mig kan tänkas gå till, åtminstone i stora drag.
Kunskapsprocessen, ja... detta att jag kan hundraprocentigt säkert veta att jag upplever något, i den mån jag upplever någonting exempelvis om 10 år, medan jag för den sakens skull inte behöver veta så mycket om vad jag då kommer att uppleva... Ja, hur kan det vara så, om nu det senare skulle utgöra "det kända", medan det förra skulle utgöra "det okända"... kan Algotezza svara på det, eller handlar även detta kanske om alltför påträngande detaljer..?


Sedan är jag glad att du uppskattar mina skönlitterära texter. Det innebär en livgivande och inspirerande omväxling att även skriva sådant. Varför inte pröva det också, Peter? Omväxling förnöjer.
Trummar istället... ger full omväxling...

Mvh/ PeterK

förstår mig själv
Inlägg: 3058
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Varför finns det något?

Inläggav förstår mig själv » 13 sep 2014 17:47

Algotezza skrev:
Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta, måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finans något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra
H
.

Här känns det som du förtränger det primära. Att du förnekar grunderna.

förstår mig själv
Inlägg: 3058
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Varför finns det något?

Inläggav förstår mig själv » 13 sep 2014 22:49

Vi gör en bedömning av nuet. Dvs det vi upplever. Bedömningen är "tankens" väsen.
Tanken (som tanke/fantasi betraktad) är absolut sann! Vi lär oss av sanningen dvs vi lär oss/styrs av tanken/teorin. Styrs vi enbart av våra egna tankar(hur bra de än är, dvs oavsett om de är vanföreställningar/fantasier eller verkliga/vår upplevelse så är tankarna/fantasierna/teorierna det vi även LÄR oss av. Tanken (som tanke betraktad, dvs oavsett inehåll) är ju något "existerande" i nuet.
Dock när "tanken" tex föreställningen om "framtiden" upplevs (dvs i nuet sker ju alla upplevelser) så styr den även det vi känner och det som sker.
Och om man är tex "regel""paragrafstyrd""pengastyrd" osv så är det fantasier som tex normer, kultur osv som styr och lär och framkallar våra upplevelser.

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

Varför finns det något?

Inläggav PeterK » 14 sep 2014 09:15

förstår mig själv skrev:
Algotezza skrev:
Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta, måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finans något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra
H
.

Här känns det som du förtränger det primära. Att du förnekar grunderna.

Håller med "förstår mig själv" här. Att förneka det primära livet, nämligen att man utgör en upplevare/skapare som besitter en upplevelse/skapelseförmåga, är att förneka själva förutsättningen och incitamentet för att skapa/uppleva allt av de upplevelser och skapelser, vilka i sitt högsta facit blir till själva det innehåll samt själva den mening som gör livet värt att leva — samt härvid meningsfullt att överhuvudtaget skapa/uppleva...

Menar alltså PeterK

Användarvisningsbild
cogito
Inlägg: 621
Blev medlem: 10 mar 2004 17:01

Varför finns det något?

Inläggav cogito » 14 sep 2014 16:17

Varför finns det något?
Bra fråga!
Egentligen är det väl bra att det finns något...i alla fall så här på årets valdag.
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Varför finns det något?

Inläggav Algotezza » 14 sep 2014 16:47

förstår mig själv skrev:
Algotezza skrev:
Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta, måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finans något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra


Här känns det som du förtränger det primära. Att du förnekar grunderna.


Hur menar du då?
Göran Egevad egevad@gmail.com

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Varför finns det något?

Inläggav Algotezza » 14 sep 2014 16:48

PeterK skrev:
förstår mig själv skrev:
Algotezza skrev:
Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta, måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finans något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra
H
.

Här känns det som du förtränger det primära. Att du förnekar grunderna.

Håller med "förstår mig själv" här. Att förneka det primära livet, nämligen att man utgör en upplevare/skapare som besitter en upplevelse/skapelseförmåga, är att förneka själva förutsättningen och incitamentet för att skapa/uppleva allt av de upplevelser och skapelser, vilka i sitt högsta facit blir till själva det innehåll samt själva den mening som gör livet värt att leva — samt härvid meningsfullt att överhuvudtaget skapa/uppleva...

Menar alltså PeterK


På vilket sätt innebär det att förneka att vi har en upplevelseförmåga om jag skriver: för att kunna göra detta (uppleva något), måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finnas något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra?
Göran Egevad egevad@gmail.com

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Varför finns det något?

Inläggav Algotezza » 14 sep 2014 16:51

cogito skrev:Varför finns det något?
Bra fråga!
Egentligen är det väl bra att det finns något...i alla fall så här på årets valdag.


Hej, Cogito, välkommen tillbaka, kul och ha dej här.
Göran Egevad egevad@gmail.com

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Varför finns det något?

Inläggav Algotezza » 14 sep 2014 16:56

PeterK skrev:
Algotezza skrev:Det för mig mest kända är vad jag upplever just här och nu, i detta ögonblick. Det jag ser och hör och i övrigt uppfattar med mina sinnen, samt de inre kognitiva och emotionella processer som mixas med rapporter från de sinne med vars hjälp jag upplever den fysiska omvärlden - samt inte minst vad jag gör, vad jag skapar. Allt detta lagras som minnen, erfarenheter, blir till kunskap, blir det kända, ja, rentav välkända ju mer samma typ av upplevelse upprepas. Detta är det kända med vars hjälp jag kan bedöma det okända nya som sker, men inte allt är ju nytt, det finns också viss igenkänning. På så vis avslöjas mer och mer av Guds ande för mig, om jag tror på Gud eller förutsätter hens existens. Sekulärt uttryckt: på så vis ökar min kunskap om omvärlden, mig själv och hur jag samverkar med denna.


Menar du med detta, att du skulle kunna undersöka huruvida du upplever något eller ej..? Och då eftersom du inte är helt säker på att du upplever något..? Medan du i viss mån vidgår att du också finner "det okända" i vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd"..? Men med tanke på att vi alla har olika perspektiv på vad vi upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", så kan ju vad som idag förefaller bekant för dig utgöra något obekant för ett annat väsen. Varvid vad som för dig utgör "mammas gata", kan vara "fiendeland" för någon annan. Och ändå menar du — om jag förstår dig rätt — att det för er båda skulle vara mer okänt att ni överhuvudtaget upplever något, än att ni upplever nånting ni ser helt olika på och vars egentliga för allt och alla allt övergripande natur ni härvidlag inte helt säkert kan uttala er om..?


Att två människor som samtalar kan vara överens om att de båda upplever något är ju inte så svårt att enas om förutsatt att vi dels har samma språk, dels förstår varandra. Det är tämligen trivialt. Vi behöver ju inte heller undersöka om vi upplever något eller ej när vi upplever något utan oftast om det upplevda är något verkligt, ett illusionstrick (i stil med Joe Laberos) eller ren och skär inbillning, hallucinationer.

Men det i upplevelsen primärt givna är t.ex. synintryck och hörselintryck, sinnesdata - men redan då har vi gör vi en tolkning. Det finns inget rent, tolkningsfritt upplevande. Allt annat som följer sedan är slutsatser eller med tiden kunskaper baserade på vad vi erfarit. Men har vi dragit en slutsats, gjort en viss abstraktion, nått en viss kunskap finns den kvar i medvetandet och minnet om vi inte drabbas av minnesförlust. I form av ord, begrepp, tankebilder, minnesbilder.

För övrigt är ju sällan det vi upplever helt nytt och okänt, ofta finns det en hel del i det till synes nya sådant som vi redan känner till. Få företeelser är till hundra procent kända resp. hundra procent okända. Vi kan tala om en glidande skala här. Från okunnighet till kunskap inom ett visst kunskapsområde. Hade något vi upplevt varit helt okänt hade vi ändå försökt likna det vid något redan känt för att förstå det. När jag var liten och för första gången såg ett flygplan på himlen trodde jag det var en stor fågel. När jag då upplevde detta fenomen fler gånger blev begreppet känt för mig, flygplan. Det okända blev något känt genom att jag upplevde det flera gånger.

[quote=PeterK"]Eller du kanske menar att "mammas gata" är den sanna, bilden. Medan "fiendeland" är helt fel..? Nåväl, vi antar att du inte säkert vet detta, varvid du inte vet vad det egentligen är som du benämner "mammas gata". Och det har jag ju i tid och otid deklarerat; att min "livsanalys" uteslutande är ämnad att klargöra alltets/livets för allt och alla rådande, eller övergripande, natur. Något man alltså inte kan göra utifrån de relativiteter som dväljes i vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". [/quote]

Den övergripande natur hos livet och de som kan uppleva livet som vi kan tala om, är att alla som kan uppleva något har förmåga att göra detta om det finns något att uppleva. Vad man sedan upplever beror på vad man förmår uppleva och vad det för tillfället finns att uppleva där man befinner sig i tid och rum. Det rödgrön-färgblinde ser färger på annat sätt än den med normalt färgseende. Det finns de som bara har svartvit syn. Varelser med fasettögon upplever världen annorlunda än vi. Fladdermöss orienterar sig med ultraljud där vi har synen till hjälp. Vi kan erfara att även andra än vi själva har öron att höra med och ögon att se med genom att vi kan diskutera t.ex. musik och filmer. Så nog kan vi i tid och rum bekräfta den övergripande sanningen att den som har förmåga att uppleva kan uppleva om det finns något att uppleva.



PeterK skrev:Dessutom är det ju så, att med tidens gilla gång kommer Algotezza att i takt med de alltmer hopade erfarenheterna så förändras, att han kommer att se allt utifrån nya värderingar. Samt då även se tillbaka på det förgångna med dessa nya ögon. Varvid vad ha som ung trodde var en sak, tenderar att te sig som en annan sak när han blir gammal och klok. Och då visar sig att det enda som inte ändrat sig varit just det faktum att han överhuvudtaget upplevt någonting, samt härvid varit i besittning av en upplevelseförmåga...


Nej, det stämmer inte. Vissa sanningar och värderingar har längre varaktighet än andra. Vissa är mer, andra är mindre långlivade. Allt byts inte ut och förkastas när tiden går och erfarenheterna lagras.

Jag gillar 60-talsmusik lika mycket idag som då. Men ny musik har tillkommit, t.ex. olika varianter av electronica. Det handlar om vad jag hungrar efter och är mätt på. Man behöver inte överge det gamla välkända om man fortfarande gillar det, man kan utvidga sitt intresseområde och låta det nya befrukta det gamla, invanda.

Jag gillar fortfarande de filosofers texter jag mötte före Martinus. Jag övergav inte dem pga att jag började läsa hans böcker.

Visst innebär ålder att man ändrar perspektiv på olika livsföreteelser, värderar annorlunda. Men för min del handlar det ofta om att ungdomens snäva perspektiv vidgats och kan rymmas och begripas i det perspektiv jag fått med åren. Jag har inget behov av att ständigt ta avstånd från mina gamla åsikter och värderingar eftersom jag idag inser att jag inte kunde hysa andra pga den bristande erfarenhet jag då hade. Vad som kvarstår är allt jag upplevt som medfört kunskaper och uppövande av mina förmågor att skapa och uppleva. Detta har ändrats organiskt och kontinuerligt på ett dynamiskt och levande sätt via hur jag genom mina förmågor har samverkat med omvärlden. Poängen med att leva, uppleva och göra något, är ju att man ska lära sig något. Att ens kunskaper och förmågor utvecklas och ändras - ja, så är det att leva.

Och jag har en förmåga att uppleva så länge den finns kvar och så länge det finns något att uppleva. Andra sidan av denna förmåga är förmågan att skapa. Men dessa förmågor utvecklas också, de förändras, de står inte stilla så länge man äger dem. Jag har övat upp min hörsel genom allt jag hört, lyssnat på. Min syn genom det jag sett. Min moral genom alla etiska val jag stått inför och där jag försökt välja det rätta. Så skapar- och upplevelseförmågan utvecklas också, den är inte oföränderlig. Den utvecklas i mötet med andra, med omvärlden.


Algotezza skrev:Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta, måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finans något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra något med. "Att jag upplever" blir då en mer abstrakt slutsats utifrån vad jag skapar och upplever i skapandets och upplevandets ögonblick. Likaså är det en slutsats att jag måste ha förmågor att skapa och uppleva och att det måste finans något att uppleva och omskapa. Det givna är alltså det jag ser och hur, känner och tänker, och som är givet här och nu i detta ögonblick.


PeterK skrev:Om jag försöker förstå...

(1.) det faktum att du upplever något överhuvudtaget, samt härvid har en upplevelseförmåga utgör enligt ditt sätt att se inte en förutsättning för vad du upplever av enskilda sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Korrekt..?


Hur kan du få det till det när jag skriver så här:

Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta, måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finans något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra något med.



PeterK skrev:(2.) Samtidigt som någon speciell upplevelse av vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", för dig Algotezza, skulle utgöra ofrånkomlig förutsättning för att du upplever något överhuvudtaget, samt härvid har en upplevelseförmåga, trots att du lika gärna kan uppleva något annat men ändå uppleva..? Också korrekt..?


Nej, som jag skrev:

Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta, måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finnas något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra något med.

För att kunna uppleva måste jag dels ha förmåga att uppleva, dels måste det finnas något att uppleva.




Peter"K skrev:(4.) ...Medan du menar, om jag förstått dig rätt, att vad som inte utgör en förutsättning för att överhuvudtaget kunna uppleva, enligt ditt sätt att se, är mer primärt än vad som i så fall utgör förutsättning för detta av dig som "det primära" betraktade..?


Som jag skrev:

Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta, måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finnas något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra något med.

Du bör skilja mellan vad som primärt är givet i upplevelseögonblicket via våra u sinnesorgan, som syn och hörsel, och vad som är orsaken till att vi upplever något. Orsaken till att vi upplever något är alltså att vi har en upplevelseförmåga och att det finns något att uppleva.

PeterK skrev: En fråga bara..; är inte det lite galet..? Du hänvisar till hur just du upplever saken, men jag snackar alltså om de verkliga förhållandena och inte bara hur en viss person ser på dessa. På bronsåldern, exempelvis, såg dom definitivt inte som vi på sakernas tillstånd. Men detta gör ju inte deras syn per automatik, med de verkliga förhållandena överensstämmande. Det vill alltså något annat till, än blott och bart tyckande och tro, för att göra sakernas verkliga tillstånd nån rättvisa... ja, för att vara åtminstone rudimentärt vetenskaplig... eller hur..??



Dina åsikter är väl även de hur en viss person, du Peter, ser på verkligheten, det du kallar verkliga förhållanden? Eller?

På vilket sätt tycker du det jag skriver är falskt, osant? T.ex. detta

Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta, måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finnas något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra något med.

Varje tid har sina begrepp, sitt språk, sin kommunikation och de kunskaper och förmågor som krävs för överlevnad, kommunikation och underhållning. Det gemensamma för människor genom alla tider är att det haft förmåga att uppleva och förmåga att skapa något, göra något, enskilt och tillsammans, kommunicera, överföra tankar och känslor till varandra. Bronsåldern hade sin teknik, vi vår. De hade sin tro och vi vår. Vår teknik har utvecklats ur deras. Kunskap, vetenskap och teknik bygger på gångna tiders teknik och kunskap, vetenskap. Det finns en kontinuitet i utvecklandet av dessa företeelser.
Göran Egevad egevad@gmail.com


Återgå till "Naturvetenskap"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster