Pilatus skrev:PeterK skrev:Pilatus skrev:Du har hundra år av vetenskap att läsa in. När tänker du börja?
Jag går i Livets egen Stora Skola, och den är mycket djupare, mycket sannare och mycket mer upplysande än vad hela den samlade akademiska världen är ens i sina allra bästa stunder... (...men det där handlar om ens eget förhållande till livet, samt inget den akademiska världen eller överhuvudtaget någon "institution" kan administrera...).
Just denna text tyckte jag om. Givetvis är de erfarenheter vi gjort i livet det direkta referensmaterial vi har tillgång till. Det är självklart värdefull kunskap. Men det utesluter inte att vi behöver fylla på med sådant som andra människor har ägnat sina liv åt. Det är relativt enkelt att förstå, även andra människor har gjort erfarenheter och har lärt sig om livet och naturen. All denna ackumulerade kunskap kallas då den läggs fram i systematiserad form för vetenskap.
Det man kan lära sig via andra är en stor fördel. Att bygga på redan befintliga tanke- och kunskapstraditioner. Jag är glad över allt jag fått studera på Lunds Universitet och Malmö Lärarhögskola och IMER i Malmö. Och allt jag läst på egen hand. Finns inget onödigt där - och en hel del jag inte hade kunnat komma på genom att bara leva mitt vardagsliv utan dessa mina läsefrukter. Man slipper som det heter uppfinna hjulet på nytt och på nytt. Man ska väl ha någon fördel av att leva idag, inte bara genom att nyttja den teknik som finns idag, utan även genom att nyttja de vetenskapliga landvinningar som gjorts...?
Filosofi för mig är att komplettera sitt eget personliga, primära perspektiv på tillvaron med andra, att lära mig anlägga till exempel andra perspektiv utifrån olika metafysisk grund på min verklighet och se vilka följder det får för mitt upplevande. Jag kan uppskatta det t.ex. Martinus skriver, hans världsbild - och utgår jag från just hans världsbild medför detta att verkligheten får vissa egenskaper, och utgår jag från den gängse vetenskapens världsbild, får verkligheten via mitt upplevande delvis, ytligt sett, andra egenskaper.
Man frågar sig då, vilken bild är den sanna? Går de att jämka ihop? Måste man besvara de frågorna? Ja, om det är ens världsbilds stabilitet som är tryggheten i livet. Min trygghet är mina förmågor, det jag kan och vill och måste, och hur jag med dessa förmågors hjälp kan samverka med andra jag möter i livet. Utifrån hur mina förmågor samverkar med andras, tilldelar vi varandra de egenskaper som är en följd av hur våra förmågor samverkar - eller dysfunkar. Därför kan jag gå in i och ut ur olika synsätt alltefter vad som är intressant och vilket ämnet är. Kanske stämmer det att mitt liv är evigt och att jag mentalt överlever döden. Kanske inte. Det spelar ingen roll för hur jag här och nu använder mina förmågor och gör det jag gör. Jag laborerar med inre tankebilder, tycker om att tänka. Men dör jag och allt då är slut. Gott. Då blir det så. Jag kan ända här och nu skriva på detta forum. Göra musik. Ta en promenad. Kolla in hösten.
På ett vis är det så här: det jag upplever och framförallt gör, här och nu är det som är grunden för allt i mitt liv, alla mina samlade "här och nu" (som på ett vis är ett och samma här och nu med ständigt skiftande innehåll). Världsbilder är tankekonstruktioner som jag kan ha nytta och glädje av i mitt liv här och nu.
Livet är i ständig rörelse. Står sanningen stilla eller är den i rörelse? Ja, när vi klär den i ord, då rör den sig i lägre eller högre grad, då orden inte står stilla, vi lägger inte exakt samma betydelse i dem, och vi skapar var och en egna tankebilder utifrån dem. Ord är därför alltid relativa och relativiserande i lägre eller högre grad, eftersom de bara kan förstås i relation till dem som använder dem och lägger betydelser i dem.
En världsbild är en bild av världen, inte själva världen. Den tonar bort bortom vår upplevelsehorisont, även den mentala och emotionella, och bortom det bortom...
