PeterK skrev:Algotezza skrev:Det för mig mest kända är vad jag upplever just här och nu, i detta ögonblick. Det jag ser och hör och i övrigt uppfattar med mina sinnen, samt de inre kognitiva och emotionella processer som mixas med rapporter från de sinne med vars hjälp jag upplever den fysiska omvärlden - samt inte minst vad jag gör, vad jag skapar. Allt detta lagras som minnen, erfarenheter, blir till kunskap, blir det kända, ja, rentav välkända ju mer samma typ av upplevelse upprepas. Detta är det kända med vars hjälp jag kan bedöma det okända nya som sker, men inte allt är ju nytt, det finns också viss igenkänning. På så vis avslöjas mer och mer av Guds ande för mig, om jag tror på Gud eller förutsätter hens existens. Sekulärt uttryckt: på så vis ökar min kunskap om omvärlden, mig själv och hur jag samverkar med denna.
Menar du med detta, att du skulle kunna undersöka huruvida du upplever något eller ej..? Och då eftersom du inte är helt säker på att du upplever något..? Medan du i viss mån vidgår att du också finner "det okända" i vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd"..? Men med tanke på att vi alla har olika perspektiv på vad vi upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", så kan ju vad som idag förefaller bekant för dig utgöra något obekant för ett annat väsen. Varvid vad som för dig utgör "mammas gata", kan vara "fiendeland" för någon annan. Och ändå menar du — om jag förstår dig rätt — att det för er båda skulle vara mer okänt att ni överhuvudtaget upplever något, än att ni upplever nånting ni ser helt olika på och vars egentliga för allt och alla allt övergripande natur ni härvidlag inte helt säkert kan uttala er om..?
Att två människor som samtalar kan vara överens om att de båda upplever något är ju inte så svårt att enas om förutsatt att vi dels har samma språk, dels förstår varandra. Det är tämligen trivialt. Vi behöver ju inte heller undersöka om vi upplever något eller ej när vi upplever något utan oftast om det upplevda är något verkligt, ett illusionstrick (i stil med Joe Laberos) eller ren och skär inbillning, hallucinationer.
Men det i upplevelsen primärt givna är t.ex. synintryck och hörselintryck, sinnesdata - men redan då har vi gör vi en tolkning. Det finns inget rent, tolkningsfritt upplevande. Allt annat som följer sedan är slutsatser eller med tiden kunskaper baserade på vad vi erfarit. Men har vi dragit en slutsats, gjort en viss abstraktion, nått en viss kunskap finns den kvar i medvetandet och minnet om vi inte drabbas av minnesförlust. I form av ord, begrepp, tankebilder, minnesbilder.
För övrigt är ju sällan det vi upplever helt nytt och okänt, ofta finns det en hel del i det till synes nya sådant som vi redan känner till. Få företeelser är till hundra procent kända resp. hundra procent okända. Vi kan tala om en glidande skala här. Från okunnighet till kunskap inom ett visst kunskapsområde. Hade något vi upplevt varit helt okänt hade vi ändå försökt likna det vid något redan känt för att förstå det. När jag var liten och för första gången såg ett flygplan på himlen trodde jag det var en stor fågel. När jag då upplevde detta fenomen fler gånger blev begreppet känt för mig, flygplan. Det okända blev något känt genom att jag upplevde det flera gånger.
[quote=PeterK"]Eller du kanske menar att "mammas gata" är den sanna, bilden. Medan "fiendeland" är helt fel..? Nåväl, vi antar att du inte säkert vet detta, varvid du inte vet vad det egentligen är som du benämner "mammas gata". Och det har jag ju i tid och otid deklarerat; att min "livsanalys" uteslutande är ämnad att klargöra alltets/livets för allt och alla rådande, eller övergripande, natur. Något man alltså inte kan göra utifrån de relativiteter som dväljes i vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". [/quote]
Den övergripande natur hos livet och de som kan uppleva livet som vi kan tala om, är att alla som kan uppleva något har förmåga att göra detta om det finns något att uppleva. Vad man sedan upplever beror på vad man förmår uppleva och vad det för tillfället finns att uppleva där man befinner sig i tid och rum. Det rödgrön-färgblinde ser färger på annat sätt än den med normalt färgseende. Det finns de som bara har svartvit syn. Varelser med fasettögon upplever världen annorlunda än vi. Fladdermöss orienterar sig med ultraljud där vi har synen till hjälp. Vi kan erfara att även andra än vi själva har öron att höra med och ögon att se med genom att vi kan diskutera t.ex. musik och filmer. Så nog kan vi i tid och rum bekräfta den övergripande sanningen att den som har förmåga att uppleva kan uppleva om det finns något att uppleva.
PeterK skrev:Dessutom är det ju så, att med tidens gilla gång kommer Algotezza att i takt med de alltmer hopade erfarenheterna så förändras, att han kommer att se allt utifrån nya värderingar. Samt då även se tillbaka på det förgångna med dessa nya ögon. Varvid vad ha som ung trodde var en sak, tenderar att te sig som en annan sak när han blir gammal och klok. Och då visar sig att det enda som inte ändrat sig varit just det faktum att han överhuvudtaget upplevt någonting, samt härvid varit i besittning av en upplevelseförmåga...
Nej, det stämmer inte. Vissa sanningar och värderingar har längre varaktighet än andra. Vissa är mer, andra är mindre långlivade. Allt byts inte ut och förkastas när tiden går och erfarenheterna lagras.
Jag gillar 60-talsmusik lika mycket idag som då. Men ny musik har tillkommit, t.ex. olika varianter av electronica. Det handlar om vad jag hungrar efter och är mätt på. Man behöver inte överge det gamla välkända om man fortfarande gillar det, man kan utvidga sitt intresseområde och låta det nya befrukta det gamla, invanda.
Jag gillar fortfarande de filosofers texter jag mötte före Martinus. Jag övergav inte dem pga att jag började läsa hans böcker.
Visst innebär ålder att man ändrar perspektiv på olika livsföreteelser, värderar annorlunda. Men för min del handlar det ofta om att ungdomens snäva perspektiv vidgats och kan rymmas och begripas i det perspektiv jag fått med åren. Jag har inget behov av att ständigt ta avstånd från mina gamla åsikter och värderingar eftersom jag idag inser att jag inte kunde hysa andra pga den bristande erfarenhet jag då hade. Vad som kvarstår är allt jag upplevt som medfört kunskaper och uppövande av mina förmågor att skapa och uppleva. Detta har ändrats organiskt och kontinuerligt på ett dynamiskt och levande sätt via hur jag genom mina förmågor har samverkat med omvärlden. Poängen med att leva, uppleva och göra något, är ju att man ska lära sig något. Att ens kunskaper och förmågor utvecklas och ändras - ja, så är det att leva.
Och jag har en förmåga att uppleva så länge den finns kvar och så länge det finns något att uppleva. Andra sidan av denna förmåga är förmågan att skapa. Men dessa förmågor utvecklas också, de förändras, de står inte stilla så länge man äger dem. Jag har övat upp min hörsel genom allt jag hört, lyssnat på. Min syn genom det jag sett. Min moral genom alla etiska val jag stått inför och där jag försökt välja det rätta. Så skapar- och upplevelseförmågan utvecklas också, den är inte oföränderlig. Den utvecklas i mötet med andra, med omvärlden.
Algotezza skrev:Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta, måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finans något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra något med. "Att jag upplever" blir då en mer abstrakt slutsats utifrån vad jag skapar och upplever i skapandets och upplevandets ögonblick. Likaså är det en slutsats att jag måste ha förmågor att skapa och uppleva och att det måste finans något att uppleva och omskapa. Det givna är alltså det jag ser och hur, känner och tänker, och som är givet här och nu i detta ögonblick.
PeterK skrev:Om jag försöker förstå...
(1.) det faktum att du upplever något överhuvudtaget, samt härvid har en upplevelseförmåga utgör enligt ditt sätt att se inte en förutsättning för vad du upplever av enskilda sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Korrekt..?
Hur kan du få det till det när jag skriver så här:
Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta,
måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finans något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra något med.
PeterK skrev:(2.) Samtidigt som någon speciell upplevelse av vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", för dig Algotezza, skulle utgöra ofrånkomlig förutsättning för att du upplever något överhuvudtaget, samt härvid har en upplevelseförmåga, trots att du lika gärna kan uppleva något annat men ändå uppleva..? Också korrekt..?
Nej, som jag skrev:
Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta,
måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finnas något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra något med.
För att kunna uppleva måste jag dels ha förmåga att uppleva, dels måste det finnas något att uppleva.
Peter"K skrev:(4.) ...Medan du menar, om jag förstått dig rätt, att vad som inte utgör en förutsättning för att överhuvudtaget kunna uppleva, enligt ditt sätt att se, är mer primärt än vad som i så fall utgör förutsättning för detta av dig som "det primära" betraktade..?
Som jag skrev:
Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta,
måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finnas något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra något med.
Du bör skilja mellan vad som primärt är givet i upplevelseögonblicket via våra u sinnesorgan, som syn och hörsel, och vad som är orsaken till att vi upplever något. Orsaken till att vi upplever något är alltså att vi har en upplevelseförmåga och att det finns något att uppleva.
PeterK skrev: En fråga bara..; är inte det lite galet..? Du hänvisar till hur just du upplever saken, men jag snackar alltså om de verkliga förhållandena och inte bara hur en viss person ser på dessa. På bronsåldern, exempelvis, såg dom definitivt inte som vi på sakernas tillstånd. Men detta gör ju inte deras syn per automatik, med de verkliga förhållandena överensstämmande. Det vill alltså något annat till, än blott och bart tyckande och tro, för att göra sakernas verkliga tillstånd nån rättvisa... ja, för att vara åtminstone rudimentärt vetenskaplig... eller hur..??
Dina åsikter är väl även de hur en viss person, du Peter, ser på verkligheten, det du kallar verkliga förhållanden? Eller?
På vilket sätt tycker du det jag skriver är falskt, osant? T.ex. detta
Det primärt givna är alltså vad jag här och nu upplever och gör, skapar, och för att kunna göra detta,
måste jag ju ha skapar- och upplevelseförmågor och det måste finnas något att uppleva och arbeta med, skapa om, göra något med.
Varje tid har sina begrepp, sitt språk, sin kommunikation och de kunskaper och förmågor som krävs för överlevnad, kommunikation och underhållning. Det gemensamma för människor genom alla tider är att det haft förmåga att uppleva och förmåga att skapa något, göra något, enskilt och tillsammans, kommunicera, överföra tankar och känslor till varandra. Bronsåldern hade sin teknik, vi vår. De hade sin tro och vi vår. Vår teknik har utvecklats ur deras. Kunskap, vetenskap och teknik bygger på gångna tiders teknik och kunskap, vetenskap. Det finns en kontinuitet i utvecklandet av dessa företeelser.