Riemann-hypotesen.

[Illusionen]

Nyligen såg jag lite för avslappnat på TV, när reportern nämnde Riemannhypotesen.
Jag har hört namnet någon gång, men visste inte vad det rörde sig om.
Som pensionerad båtbyggare reagerade jag därför först inte, men senare i programmet dök uttrycket π^2/6 upp,
och då vaknade jag hastigt upp för det uttrycket passade in på det jag tidigare försökt säga här, men som
mottagits som tillhörande kategorin ”obegripligt”. Det följande tillhör samma kategori.

Enligt Wikipedia är Riemannhypotesen en matematisk förmodan som även kallas Riemanns zeta-hypotes.
Den formulerades först av Bernhard Riemann år 1859.
Hypotesen behandlar indirekt primtalens förekomst bland de naturliga talen (de positiva heltalen).
Rent konkret handlar det dock om att hitta alla nollställen till Riemanns zeta-funktion.
Zetafunktionen definieras för komplexa tal z med Re z>1 som en summa, och kan sedan fortsättas analytiskt
till en funktion som är analytisk överallt utom för z=1, där den har en enkel pol.
"Triviala" nollställen är de negativa, jämna heltalen (-2, -4, -6 ...).
Alla andra till dags dato kända nollställen har realdelen 1/2, och hypotesen påstår att samtliga nollställen
antingen är de ovan nämnda reella, negativa talen, eller är ett komplext tal med realdelen 1/2
(dessa lösningar kallas för de icketriviala lösningarna).
Man vet hittills bland annat att de icke-triviala nollställena måste uppfylla 0 ≤ Re(z) < 1.

Begrunda ovanstående och jämför med balanskriteriet DELTA i mitt koncept, v g se http://www.maticweb.com .

Den ”mekanism”, som jag använder mig av för att utforma Delta har formen av en ”kurva”.
Små segment av böjen/kurvan kan spaltas upp i komposanter, orienterade 90 grader (π/2) relativt varandra.
Om vi här tänker oss att varje del av en struktur ”återkopplar” till sig själv, inses att den linjära strukturen
återkopplar symmetriskt, medan den böjda strukturen återkopplar asymmetriskt.
Detta kan uttryckas som att den linjära strukturen är ”neutral = balanserad” medan den cirkulära strukturen
är ”aktiv = obalanserad”.
En struktur som kan formas sluten t ex cirkulär och/eller sfärisk, kan då ses som ett överordnat balanserat
komplex av obalanssegment.
Det balanskriterie/balanskriterium, DELTA, jag beskriver och använder mig av, har sin grund i detta resonemang.
DELTA använder jag mig sedan av för att förklara merparten av fysiken och dess s k paradoxer.
Sammanfattat kliver jag ned några steg på min ”resonemangsstege” och ersätter standardmodellen med en
extremt enkel ”kvadrant-böj”, som jag kombinerar till ett DELTA.
DELTA bygger på två principer, Maskerings-princip, MP, och Dubbelreferens-princip, DRP.

Det är fortfarande inte känt huruvida Riemannhypotesen-hypotesen är sann eller inte, och problemet räknas till de absolut
största inom matematiken idag.
Clay Mathematics Institute har utfäst en belöning på en miljon dollar till den som kan strikt visa att hypotesen är antingen korrekt
eller felaktig; som ett av de så kallade Millennieproblemen. I TV-programmet ifråga visades hur ett antal av de skarpaste hjärnorna/
matematikerna genom åren misslyckats med att bevisa hypotesen.

Analytiska funktioner studeras i den del av matematiken som kallas komplex analys.
En komplexvärd funktion f av en komplex variabel z är analytisk i punkten z0 om dess komplexa derivata
existerar för alla z i en omgivning av z0, där h är ett komplext tal.
Den är analytisk i ett område Ω i det komplexa talplanet om den är analytisk i varje punkt z i Ω.
En funktion som är analytisk i hela det komplexa talplanet kallas hel funktion.
Exempel på hel funktion är Eulers, m a o den fascinerande funktion som utgör basen för mitt resonemang,
och ni förstår varför jag blev intresserad.

Tyvärr vaknade jag till för sent framför ”tven”, så jag missade mycket, men jag kommer ihåg att produkten som erhölls
var π2 /6, och som även var ett uttryck för atomens energinivåer.
Skriver vi 90 grader som π/2 och kvadrerar uttrycket erhålls (π/2)^2 .
Här ser vi hur skalfaktordifferensen påverkar π.
Maskeringsprincipen, MP, innebär atomärt att viss del i växelverkan maskeras.
Detta medför att vi atomer introducerar en obalans, som påverkar koordinatriktningarna undantaget den maskerade.
Maskeringen får då till följd att obalansen koordinatmässigt blir 2/3.
Motsvarande energimässigt (eller om man så föredrar, reproduktionsmässigt) är då (2/3)^2.
Vi multiplicerar därför med (2/3)^2 , och erhåller (π/2)^2 ∙ (2/3)^2 = (π/3)^2 = π^2/6.

Som ett alternativ till ett matematiskt bevis, förefaller det alltså som att ett bevis via en logiskt förankrad ”mekanism”,
innefattande maskerings-princip, MP, styrker att Riemannhypotesen är korrekt.
Man borde samtidigt kunna vända på resonemanget och hävda att Riemannhypotesen stödjer Delta.

Synpunkter emottages tacksamt !

Hälsar
Illusionen

PS Nu ska gå och kontroller mitt konto !

http://www.youtube.com/watch?v=Ifu37eKpY5g