Bevisar Einstein solipsismen?

Fysik, biologi, teknik, ETC.

Moderator: Moderatorgruppen

Illusionen

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav Illusionen » 30 dec 2013 20:46

Algotezza skrev:
Illusionen skrev:Ni känner ju till mitt koncept, och är vid det här laget säkert trötta på att lyssna på
mina argument, men vill ändå nämna följande som ytterligare en pusselbit.
Mitt resonemang bygger förenklat på Eulers formel och växelverkan.
Det vi förnimmer är en effekt av den obalans som växelverkan förorsakar.
Förnimmelse kräver alltså en växelverkan-kommunikation mellan minst två partiklar.
Personligen tror jag därför att solipsism ej kan resultera i förnimmelse.

/ Illusionen


Förnimmelser kräver främst förnimmelseförmåga samt en relation mellan förnimmare, förnimmelseförmåga och det som går att förnimma som tar sig uttryck i förnimmande och förnimmelser. Detta kan iofs abstrakt uttryckas som "en växelverkan-kommunikation mellan minst två partiklar" där kommunikation kan tolkas som reciprokt förnimmande.


Ja, vi är överens. Jag ser partiklar och rum som en loop, i vilken "delarna" atomärt har olika skalfaktorer (= olika mycket värda).

/ Illusionen

Anne
Inlägg: 6108
Blev medlem: 18 maj 2012 12:30

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav Anne » 30 dec 2013 21:23

freddemalte skrev:hej. att vara solipsist, dvs tro att solipsismen är sann, är en så kallad psykologisk solipsism eller även kallat det solipsistiska syndromet, och har inget att göra med den metafysiska solipsismen som helt enkelt innebär att det enda som existerar är den egna upplevelsen (något man själv ej vet om.)


Hej Fredde, upplever du själv att det enda som existerar är den egna upplevelsen? Är du medveten om det som man då, enligt din beskrivning, inte själv skulle vara medveten om enligt denna teori? Vad är då "själv" och "det enda som existerar" i din begreppsvärld? Eller kallar du dig en troende psykologisk solipsist? Jo, jag läste dina länkar.

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3393
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav freddemalte » 30 dec 2013 21:48

lynx skrev:
freddemalte skrev:hej. att vara solipsist, dvs tro att solipsismen är sann, är en så kallad psykologisk solipsism eller även kallat det solipsistiska syndromet, och har inget att göra med den metafysiska solipsismen som helt enkelt innebär att det enda som existerar är den egna upplevelsen (något man själv ej vet om.)


Hej Fredde, upplever du själv att det enda som existerar är den egna upplevelsen? Är du medveten om det som man då, enligt din beskrivning, inte själv skulle vara medveten om enligt denna teori? Vad är då "själv" och "det enda som existerar" i din begreppsvärld? Eller kallar du dig en troende psykologisk solipsist? Jo, jag läste dina länkar.
hej lynx
Nä, jag är inte någon övertygad solipsist och försanthåller ej solipsismen till vardags. När jag diskuterar solipsimen är det uteslutande den metafysiska solipsismen jag avser. Alltså en diskussion kring huruvida världen skulle kunna vara solipsistisk, oavsett om man själv tror det eller ej.
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Anne
Inlägg: 6108
Blev medlem: 18 maj 2012 12:30

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav Anne » 30 dec 2013 21:57

Jag har ju själv haft sådana episoder av solipsismtankar. Men är det inte lite som att fundera över om kub är rund egentligen och vad är det bra för tycker du?

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3393
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav freddemalte » 30 dec 2013 22:06

lynx skrev:Jag har ju själv haft sådana episoder av solipsismtankar. Men är det inte lite som att fundera över om kub är rund egentligen och vad är det bra för tycker du?
en mycket bra fråga. för egen del är det nog mest att jag tycker att metafysik och ontologi är väldigt intressant. i övrigt är det spännande att ifrågasätta det mest grundläggande av vardagsuppfattningarna - dvs övertygelsen om att det existerar en objektiv värld som kan verifieras intersubjektivt. genom att göra det uppstår ofta väldigt intressant diskussioner där medskribenter formulerar fördjupade beskrivningar av hur de ser på världen, något som de antagligen inte hade gjort på samma sätt och lika tydligt om inte ifrågasättandet hade förts på tal. jag förstår vad du menar med den runda kuben. det är just det som är en del av filosofin - att diskutera och ifrågasätta det som i vardagen förgivettas - om man har glädje av det eller ej beror nog på vem man diskuterar det med och vilka diskussioner som uppstår. Exempelvis är det roligt och intressant att läsa dina kommentarer och frågor.
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

panenteist
Inlägg: 3
Blev medlem: 19 jun 2013 04:26

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav panenteist » 31 dec 2013 05:19

Solipsism är väl en ganska intetsägande ideologi eftersom 'solipsisten' inte ens kan tala med en enligt hen själv.

reflex
Inlägg: 1261
Blev medlem: 24 nov 2012 11:10

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav reflex » 31 dec 2013 10:04

klorofyll skrev:Är inte solipsism någon slags massiv projektion? Men kan en människa sakna projektioner? Bara en fråga.

Sedan tänkte jag om det inte är så att Don Quijote lider av solipsism? Talade med en socionom som sade att han ofta träffade på sådana personer, som han sade, ansåg sig vara centrum av världen och därför var tvungna att slåss mot väderkvarnar. Jag har själv inte läst boken.

Här tror jag att du berörde det som var fms tanke med den här tråden.
Einsteins teorier handlar ju mycket om referenspunkter.
Jaget, eller medvetandet kan ses som en referenspunkt varifrån vi kan bilda en teori om världen.
Den egna referenspunkten är alltid unik. Ingen annan kan uppfatta världen på exakt samma sätt. Därför har varje människa sin egen referenspunkt.
Når vi kommunicerar med varandra kan det ses som att vi kombinerar två referenspunkter(typ Lorentztransformationen).
En människa som har en svag, otydlig eller saknar referenspunkt(jaget) fungerar som ett slags "svart hål". "Input" försvinner och upplöses i detta svarta hål.
Kommentarer?
filosofi är att göra det begripliga obegripligt

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3393
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav freddemalte » 31 dec 2013 11:59

reflex skrev:
klorofyll skrev:Är inte solipsism någon slags massiv projektion? Men kan en människa sakna projektioner? Bara en fråga.

Sedan tänkte jag om det inte är så att Don Quijote lider av solipsism? Talade med en socionom som sade att han ofta träffade på sådana personer, som han sade, ansåg sig vara centrum av världen och därför var tvungna att slåss mot väderkvarnar. Jag har själv inte läst boken.

Här tror jag att du berörde det som var fms tanke med den här tråden.
Einsteins teorier handlar ju mycket om referenspunkter.
Jaget, eller medvetandet kan ses som en referenspunkt varifrån vi kan bilda en teori om världen.
Den egna referenspunkten är alltid unik. Ingen annan kan uppfatta världen på exakt samma sätt. Därför har varje människa sin egen referenspunkt.
Når vi kommunicerar med varandra kan det ses som att vi kombinerar två referenspunkter(typ Lorentztransformationen).
En människa som har en svag, otydlig eller saknar referenspunkt(jaget) fungerar som ett slags "svart hål". "Input" försvinner och upplöses i detta svarta hål.
Kommentarer?
tror att jag förstår vad du menar, men skulle nog mer se det som en slags jagets entropi, om så skedde eller var, dvs att jaget upplöses och förenas med hela totalupplevelsen så att det inte finns någon tydlig gräns, i det mentala, för vad som uppfattas som självet och vad som uppfattas som omgivningen.

Ett försök till att i skriftlig form beskriva vad jag menar - enbart en fantasimässig spekulation om en tänkt fenomenologi i frånvaro av social interaktion:

Hur jag hade upplevt världen om jag inte hade haft någon relation till någon annan förutom min mor under de första levnadsåren och i resten av mitt liv

//Antagligen hade jag fått någon slags baskänsla för min relation till min mor – en känsla av trygghet, en känsla av att vara någon, vid sidan av att vara ett med världen, en känsla av att vara omtyckt, som hade grundat sig helt på hennes existens, hennes dofter, hennes omhändertagande värme, famn och givande av mat och dryck. Jag hade så sakteliga fått en relation till omgivningen genom att träffa på olika varelser, att känna att berg är hårda, stenar är hårda, vatten smakar på ett visst sätt, ger blöthet, känna solens värme, se månljuset på natten etc. Jag hade inte byggt upp en förståelse för dessa fenomen så som jag ens kan föreställa mig. Jag tror inte att jag hade förstått att månen, solen, molnen och himlen var så långt borta – de hade varit en nära del i min fenomenologi. Jag hade, så att säga, haft de lika nära som vad annars som helst. Jag hade fått en nära koppling till havet, sanden, ljuden från träden, djuren och börjat förstå deras sätt att kommunicera, vad som komma skall, vad om har hänt och vad som händer fast i ett slag ständigt flöde utan specifika begrepp så som tidsenheter, avstånd eller andra relationer.

Jag hade självklart haft en medfödd inre drivkraft att söka upp mat, skydd samt andra varelser – i någon mening vet vi nog att vi kan fortplanta oss – vilket kräver en av motsatt kön. Jag hade antagligen sökt efter det utan att riktigt veta vad jag sökte efter. Jag tror att mina drömmar hade varit betydligt mer ihopvävda med min verklighet – jag kanske inte ens hade skilt på fantasi, dröm och verklighet på det sätt som jag gör nu. Detta då jag inte hade haft någon direkt grund för det. Min världsbild hade så sakteliga växt fram genom en slags erfarenhet och relation till de fenomen jag stött på. Frånvaron av min moder hade åter fört in mig i en enhet med världen- Jag hade vant mig vid dygnets växlingar, väderfenomenen, temperaturerna, känslan att röra mig i olika terräng – men jag hade nog inte skilt ut dem som något specifikt i den meningen som jag nu har gjort. Eftersom vår hjärna har en kapacitet för språk hade jag antagligen internt och rudimentärt bygg upp en slags ”begreppsbank” av de fenomen jag behövt fundera över. Jag hade antagligen inte på något sätt tänkt i de banor som jag nu gör utan gissningsvis något, för mig nu, helt omöjligt att stätta mig in i. Den begreppsmässiga kategorisering som jag nu är van vi, så som berg, träd, strand, hav, moln, ilska, glädje, förvåning, levande, död, etc hade inte funnits hos mig, utan sett helt annorlunda ut.

Min världsbild hade inte med nödvändighet varit enklare i termer av relationer mellan mig och omvärlden, men dock inte lika tydliggjort och färdig som den är nu. Jag hade nog inte sett mig som en enskild individ utan en del av helheten på något sätt. Jag hade nog blivit vän med fenomen som jag nu inte ens kan urskilja som något att kunna bli vän med. Nä . . . jag hade nog inte varken utvecklat någon slags vetenskaplig syn på världen eller för den delen religiös, ty dessa är konstruktioner som uppstått genom en lång tid hos många människor och kulturer. Det är inte ens säkert att de existentiella frågorna hade dykt upp på det sättet. Den åtskillnad som vi tenderar att göra mellan andligt och fysiskt, logiskt och flummigt etc hade nog inte växt fram – den typen av funderingar kräver nog internsubjektiva erfarenheter och diskussioner.

Det vi kallar för yttre och inre värld hade antagligen flutit ihop – jag hade gissningsvis inte skilt på det som är mina egna tankar och det som sker omkring mig. Nu, när vi hör åskan ser vi fenomenet som något utanför vår person, när vi har huvudverk ser vi det som något mentalt och internt, privat. Idet tillstånd jag beskriver här, hade kanske inte den åtskillnaden öht ägt rum. I strikt mening hade man nog faktiskt blivit en solipsist på riktigt – det finns ju faktiskt ingen andning för mig, i en sådan situation, att anta att världen något annat en mig själv, men inte i den strikta mening som vi känner till fenomenet nu, utan helt i frånvaro av känslan av ett jag. Jag är övertygad om att vår jag-upplevelse kräver den andre, socialistring och intersubjektivitet för att öht växa fram. Jag hade nog känt en slags sorg och saknad efter min mor, men med tiden inte riktigt förstått vad det var.//

denna story har självklart många brister i det att det, dels är omöjligt att veta hur det hade varit, dels uttrycks med ett språk som utformats i just sociala interaktioner. Kritisera gärna tankegångarna så ser vi vad som kommer ur det. en markör för jagframträdelse kan vara sådant som den egna kroppens smärtupplevelser och känslan av de inre organen etc, kan det räcka med det för att ett jag ska växa fram?
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3393
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav freddemalte » 31 dec 2013 12:25

panenteist skrev:Solipsism är väl en ganska intetsägande ideologi eftersom 'solipsisten' inte ens kan tala med en enligt hen själv.
om du menar den metafysiska solipsismen så är den ej en ideologi, dvs inte en lära om hur man bör leva sitt liv eller hur ett samhälle bör vara uppbyggt etc. Den är inte heller en livsåskådning eller en religion, ty om den metafysiska solipsismen är sann, så är det intet som subjektet kan veta något om. Vidare är det ju så att om men människa dock är solipsist (psykologisk solipsism), dvs är övertygad om att dennes medvetande är det enda som existerar och att allt denne erfar enkom är aktiviteter i detta, jag då kan det, rent teoretiskt få negativa konsekvenser, men vilken ideologi kan inte få det? En annan viktig sak att tänka på är, att om det, mot förmodan, existerar en övertygad solipsist, så har ju denne ingen anledning eller grund för att försöka sprida sitt budskap eller missionera sin ståndpunkt eftersom denne då är övertygad om att det inte finns något att sprida det till.

Slutsats: Man bör, i diskussionen om S hålla isär den psykologiska solipsismen och den metafysiska solipsismen, då de är två helt olika diskussioner och ämnen.
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

reflex
Inlägg: 1261
Blev medlem: 24 nov 2012 11:10

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav reflex » 31 dec 2013 12:30

freddemalte skrev:tror att jag förstår vad du menar, men skulle nog mer se det som en slags jagets entropi, om så skedde eller var, dvs att jaget upplöses och förenas med hela totalupplevelsen så att det inte finns någon tydlig gräns, i det mentala, för vad som uppfattas som självet och vad som uppfattas som omgivningen.

Det här jag skrev om svart hål kanske måste förklaras. Jag brukar ibland fråga människor hur dom upplever sig själva inuti, och har kommit fram till att många känner på ett helt annat sätt än jag själv. Jag känner mig verkligen som en "referenspunkt" varifrån jag skapar min uppfattning om världen. Vissa människor har beskrivit att de istället känner sig ihåliga. Något som jag har svårt att föreställa mig.

freddemalte skrev:Ett försök till att i skriftlig form beskriva vad jag menar - enbart en fantasimässig spekulation om en tänkt fenomenologi i frånvaro av social interaktion:

Hur jag hade upplevt världen om jag inte hade haft någon relation till någon annan förutom min mor under de första levnadsåren och i resten av mitt liv

//Antagligen hade jag fått någon slags baskänsla för min relation till min mor – en känsla av trygghet, en känsla av att vara någon, vid sidan av att vara ett med världen, en känsla av att vara omtyckt, som hade grundat sig helt på hennes existens, hennes dofter, hennes omhändertagande värme, famn och givande av mat och dryck. Jag hade så sakteliga fått en relation till omgivningen genom att träffa på olika varelser, att känna att berg är hårda, stenar är hårda, vatten smakar på ett visst sätt, ger blöthet, känna solens värme, se månljuset på natten etc. Jag hade inte byggt upp en förståelse för dessa fenomen så som jag ens kan föreställa mig. Jag tror inte att jag hade förstått att månen, solen, molnen och himlen var så långt borta – de hade varit en nära del i min fenomenologi. Jag hade, så att säga, haft de lika nära som vad annars som helst. Jag hade fått en nära koppling till havet, sanden, ljuden från träden, djuren och börjat förstå deras sätt att kommunicera, vad som komma skall, vad om har hänt och vad som händer fast i ett slag ständigt flöde utan specifika begrepp så som tidsenheter, avstånd eller andra relationer.

Jag hade självklart haft en medfödd inre drivkraft att söka upp mat, skydd samt andra varelser – i någon mening vet vi nog att vi kan fortplanta oss – vilket kräver en av motsatt kön. Jag hade antagligen sökt efter det utan att riktigt veta vad jag sökte efter. Jag tror att mina drömmar hade varit betydligt mer ihopvävda med min verklighet – jag kanske inte ens hade skilt på fantasi, dröm och verklighet på det sätt som jag gör nu. Detta då jag inte hade haft någon direkt grund för det. Min världsbild hade så sakteliga växt fram genom en slags erfarenhet och relation till de fenomen jag stött på. Frånvaron av min moder hade åter fört in mig i en enhet med världen- Jag hade vant mig vid dygnets växlingar, väderfenomenen, temperaturerna, känslan att röra mig i olika terräng – men jag hade nog inte skilt ut dem som något specifikt i den meningen som jag nu har gjort. Eftersom vår hjärna har en kapacitet för språk hade jag antagligen internt och rudimentärt bygg upp en slags ”begreppsbank” av de fenomen jag behövt fundera över. Jag hade antagligen inte på något sätt tänkt i de banor som jag nu gör utan gissningsvis något, för mig nu, helt omöjligt att stätta mig in i. Den begreppsmässiga kategorisering som jag nu är van vi, så som berg, träd, strand, hav, moln, ilska, glädje, förvåning, levande, död, etc hade inte funnits hos mig, utan sett helt annorlunda ut.

Min världsbild hade inte med nödvändighet varit enklare i termer av relationer mellan mig och omvärlden, men dock inte lika tydliggjort och färdig som den är nu. Jag hade nog inte sett mig som en enskild individ utan en del av helheten på något sätt. Jag hade nog blivit vän med fenomen som jag nu inte ens kan urskilja som något att kunna bli vän med. Nä . . . jag hade nog inte varken utvecklat någon slags vetenskaplig syn på världen eller för den delen religiös, ty dessa är konstruktioner som uppstått genom en lång tid hos många människor och kulturer. Det är inte ens säkert att de existentiella frågorna hade dykt upp på det sättet. Den åtskillnad som vi tenderar att göra mellan andligt och fysiskt, logiskt och flummigt etc hade nog inte växt fram – den typen av funderingar kräver nog internsubjektiva erfarenheter och diskussioner.

Det vi kallar för yttre och inre värld hade antagligen flutit ihop – jag hade gissningsvis inte skilt på det som är mina egna tankar och det som sker omkring mig. Nu, när vi hör åskan ser vi fenomenet som något utanför vår person, när vi har huvudverk ser vi det som något mentalt och internt, privat. Idet tillstånd jag beskriver här, hade kanske inte den åtskillnaden öht ägt rum. I strikt mening hade man nog faktiskt blivit en solipsist på riktigt – det finns ju faktiskt ingen andning för mig, i en sådan situation, att anta att världen något annat en mig själv, men inte i den strikta mening som vi känner till fenomenet nu, utan helt i frånvaro av känslan av ett jag. Jag är övertygad om att vår jag-upplevelse kräver den andre, socialistring och intersubjektivitet för att öht växa fram. Jag hade nog känt en slags sorg och saknad efter min mor, men med tiden inte riktigt förstått vad det var.//

denna story har självklart många brister i det att det, dels är omöjligt att veta hur det hade varit, dels uttrycks med ett språk som utformats i just sociala interaktioner. Kritisera gärna tankegångarna så ser vi vad som kommer ur det. en markör för jagframträdelse kan vara sådant som den egna kroppens smärtupplevelser och känslan av de inre organen etc, kan det räcka med det för att ett jag ska växa fram?


Din beskrivning stämmer väldigt bra överens med hur jag föreställer mig att det skulle vara att bli född som djur utan att ha ett språk och utan möjlighet att tänka i annat än bilder och känsloförnimmelser.
filosofi är att göra det begripliga obegripligt

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3393
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav freddemalte » 31 dec 2013 12:58

hej reflex, kanon - då gissar jag att vi i någon mån är överens . . . gott nytt år!
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Anne
Inlägg: 6108
Blev medlem: 18 maj 2012 12:30

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav Anne » 31 dec 2013 14:50

freddemalte skrev:
lynx skrev:Jag har ju själv haft sådana episoder av solipsismtankar. Men är det inte lite som att fundera över om kub är rund egentligen och vad är det bra för tycker du?
en mycket bra fråga. för egen del är det nog mest att jag tycker att metafysik och ontologi är väldigt intressant. i övrigt är det spännande att ifrågasätta det mest grundläggande av vardagsuppfattningarna - dvs övertygelsen om att det existerar en objektiv värld som kan verifieras intersubjektivt. genom att göra det uppstår ofta väldigt intressant diskussioner där medskribenter formulerar fördjupade beskrivningar av hur de ser på världen, något som de antagligen inte hade gjort på samma sätt och lika tydligt om inte ifrågasättandet hade förts på tal. jag förstår vad du menar med den runda kuben. det är just det som är en del av filosofin - att diskutera och ifrågasätta det som i vardagen förgivettas - om man har glädje av det eller ej beror nog på vem man diskuterar det med och vilka diskussioner som uppstår. Exempelvis är det roligt och intressant att läsa dina kommentarer och frågor.


Gör du?! DET förvånar mig. Jag tror också att man bör forska i omtilliggande områden för att kunna förstå, men jag förstår också att det här börjar likna OT och vips-visp dyker en förarglig (grrrr) moderator upp (;)) och säger "Hallå, denna tråd handlar om korrelationen Einstein-solipsism". Gott nytt år!

klorofyll
Inlägg: 9311
Blev medlem: 06 jun 2012 20:50

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav klorofyll » 01 jan 2014 03:21

freddemalte skrev:
klorofyll skrev:
freddemalte skrev:och har inget att göra med den metafysiska solipsismen som helt enkelt innebär att det enda som existerar är den egna upplevelsen (något man själv ej vet om).

Men vad är det då man upplever? Vad är en upplevelse?
exakt så! det är just detta som är den metafysiska frågeställningen: Vad är upplevelsens ontologi? Att det föreligger en så kallad upplevelse, eller fenomenologisk erfarenhet (summan av alla kvalia) verkar ju stämma, men vad är det för något? Har det sin grund i något bortom den egna erfarenheten eller är den helt allena - bara den och inget annat. Det går självklart ej att ta reda på genom att studera fenomenen i upplevelsen utan landar i att man enkom kan kontemplera över dess metafysik. Försök har gjorts att visualisera detta i t ex filmen Matrix eller genom tankeexperimentet som Robert Nozick framställer med upplevelsemaskin. En annan variant är att ta upp fenomenet nattdrömmar, även dessa utgör ju en upplevelse - men ingen påstår ju, till vardags, att det man upplever är reella fenomen i den så kallade intersubjektivt verifierbara yttre verkligheten.

Vad tror du att upplevelsen är för något och hur argumenterar du för din ståndpunkt?

Jag tror att en upplevelse är en samstämmighet mellan något man har inom sig och något som finns utanför.

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3393
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav freddemalte » 01 jan 2014 12:25

Jag tror att en upplevelse är en samstämmighet mellan något man har inom sig och något som finns utanför
ok. Betänk att allt du vet om ditt liv och den så kallade världen / verkligheten är just något du tagit del av via din upplevelse eller rättare sagt, i din upplevelse. Så vad i din upplevelse verifierar att din tro som du anger ovan är rättfärdigad? Jag lutar också åt det håll som du beskriver, men jag är ändå nyfiken på hur du resonerar.
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

förstår mig själv
Inlägg: 3058
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Bevisar Einstein solipsismen?

Inläggav förstår mig själv » 01 jan 2014 16:06

freddemalte skrev:
Jag tror att en upplevelse är en samstämmighet mellan något man har inom sig och något som finns utanför
ok. Betänk att allt du vet om ditt liv och den så kallade världen / verkligheten är just något du tagit del av via din upplevelse eller rättare sagt, i din upplevelse. Så vad i din upplevelse verifierar att din tro som du anger ovan är rättfärdigad? Jag lutar också åt det håll som du beskriver, men jag är ändå nyfiken på hur du resonerar.

Hej f Malte. Har du inte tänkt på att våra sinnen stämmer. Håller du handen framför ögonen, hör något med öronen, känner osv. Denna vår "subjektiva" tolkning av "verkligheten" kommer hjärnan att använda till att bilda teorier om naturen. Hjärnan gör detta automatiskt. Det är utifrån sinnena vi kan förstå "högre" ordningar. Hjärnan måste ha dessa indata för att kunna finna genialiska teorier. När hjärnan gör det den är gjord för då bildar den miljarde gånger bättre än en superdator.


Återgå till "Naturvetenskap"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 17 och 0 gäster