reflex skrev:klorofyll skrev:Är inte solipsism någon slags massiv projektion? Men kan en människa sakna projektioner? Bara en fråga.
Sedan tänkte jag om det inte är så att Don Quijote lider av solipsism? Talade med en socionom som sade att han ofta träffade på sådana personer, som han sade, ansåg sig vara centrum av världen och därför var tvungna att slåss mot väderkvarnar. Jag har själv inte läst boken.
Här tror jag att du berörde det som var fms tanke med den här tråden.
Einsteins teorier handlar ju mycket om referenspunkter.
Jaget, eller medvetandet kan ses som en referenspunkt varifrån vi kan bilda en teori om världen.
Den egna referenspunkten är alltid unik. Ingen annan kan uppfatta världen på exakt samma sätt. Därför har varje människa sin egen referenspunkt.
Når vi kommunicerar med varandra kan det ses som att vi kombinerar två referenspunkter(typ Lorentztransformationen).
En människa som har en svag, otydlig eller saknar referenspunkt(jaget) fungerar som ett slags "svart hål". "Input" försvinner och upplöses i detta svarta hål.
Kommentarer?
tror att jag förstår vad du menar, men skulle nog mer se det som en slags jagets entropi, om så skedde eller var, dvs att jaget upplöses och förenas med hela totalupplevelsen så att det inte finns någon tydlig gräns, i det mentala, för vad som uppfattas som självet och vad som uppfattas som omgivningen.
Ett försök till att i skriftlig form beskriva vad jag menar - enbart en fantasimässig spekulation om en tänkt fenomenologi i frånvaro av social interaktion:
Hur jag hade upplevt världen om jag inte hade haft någon relation till någon annan förutom min mor under de första levnadsåren och i resten av mitt liv//Antagligen hade jag fått någon slags baskänsla för min relation till min mor – en känsla av trygghet, en känsla av att vara någon, vid sidan av att vara ett med världen, en känsla av att vara omtyckt, som hade grundat sig helt på hennes existens, hennes dofter, hennes omhändertagande värme, famn och givande av mat och dryck. Jag hade så sakteliga fått en relation till omgivningen genom att träffa på olika varelser, att känna att berg är hårda, stenar är hårda, vatten smakar på ett visst sätt, ger blöthet, känna solens värme, se månljuset på natten etc. Jag hade inte byggt upp en förståelse för dessa fenomen så som jag ens kan föreställa mig. Jag tror inte att jag hade förstått att månen, solen, molnen och himlen var så långt borta – de hade varit en nära del i min fenomenologi. Jag hade, så att säga, haft de lika nära som vad annars som helst. Jag hade fått en nära koppling till havet, sanden, ljuden från träden, djuren och börjat förstå deras sätt att kommunicera, vad som komma skall, vad om har hänt och vad som händer fast i ett slag ständigt flöde utan specifika begrepp så som tidsenheter, avstånd eller andra relationer.
Jag hade självklart haft en medfödd inre drivkraft att söka upp mat, skydd samt andra varelser – i någon mening vet vi nog att vi kan fortplanta oss – vilket kräver en av motsatt kön. Jag hade antagligen sökt efter det utan att riktigt veta vad jag sökte efter. Jag tror att mina drömmar hade varit betydligt mer ihopvävda med min verklighet – jag kanske inte ens hade skilt på fantasi, dröm och verklighet på det sätt som jag gör nu. Detta då jag inte hade haft någon direkt grund för det. Min världsbild hade så sakteliga växt fram genom en slags erfarenhet och relation till de fenomen jag stött på. Frånvaron av min moder hade åter fört in mig i en enhet med världen- Jag hade vant mig vid dygnets växlingar, väderfenomenen, temperaturerna, känslan att röra mig i olika terräng – men jag hade nog inte skilt ut dem som något specifikt i den meningen som jag nu har gjort. Eftersom vår hjärna har en kapacitet för språk hade jag antagligen internt och rudimentärt bygg upp en slags ”begreppsbank” av de fenomen jag behövt fundera över. Jag hade antagligen inte på något sätt tänkt i de banor som jag nu gör utan gissningsvis något, för mig nu, helt omöjligt att stätta mig in i. Den begreppsmässiga kategorisering som jag nu är van vi, så som berg, träd, strand, hav, moln, ilska, glädje, förvåning, levande, död, etc hade inte funnits hos mig, utan sett helt annorlunda ut.
Min världsbild hade inte med nödvändighet varit enklare i termer av relationer mellan mig och omvärlden, men dock inte lika tydliggjort och färdig som den är nu. Jag hade nog inte sett mig som en enskild individ utan en del av helheten på något sätt. Jag hade nog blivit vän med fenomen som jag nu inte ens kan urskilja som något att kunna bli vän med. Nä . . . jag hade nog inte varken utvecklat någon slags vetenskaplig syn på världen eller för den delen religiös, ty dessa är konstruktioner som uppstått genom en lång tid hos många människor och kulturer. Det är inte ens säkert att de existentiella frågorna hade dykt upp på det sättet. Den åtskillnad som vi tenderar att göra mellan andligt och fysiskt, logiskt och flummigt etc hade nog inte växt fram – den typen av funderingar kräver nog internsubjektiva erfarenheter och diskussioner.
Det vi kallar för yttre och inre värld hade antagligen flutit ihop – jag hade gissningsvis inte skilt på det som är mina egna tankar och det som sker omkring mig. Nu, när vi hör åskan ser vi fenomenet som något utanför vår person, när vi har huvudverk ser vi det som något mentalt och internt, privat. Idet tillstånd jag beskriver här, hade kanske inte den åtskillnaden öht ägt rum. I strikt mening hade man nog faktiskt blivit en solipsist på riktigt – det finns ju faktiskt ingen andning för mig, i en sådan situation, att anta att världen något annat en mig själv, men inte i den strikta mening som vi känner till fenomenet nu, utan helt i frånvaro av känslan av ett jag. Jag är övertygad om att vår jag-upplevelse kräver den andre, socialistring och intersubjektivitet för att öht växa fram. Jag hade nog känt en slags sorg och saknad efter min mor, men med tiden inte riktigt förstått vad det var.//
denna story har självklart många brister i det att det, dels är omöjligt att veta hur det hade varit, dels uttrycks med ett språk som utformats i just sociala interaktioner.
Kritisera gärna tankegångarna så ser vi vad som kommer ur det. en markör för jagframträdelse kan vara sådant som den egna kroppens smärtupplevelser och känslan av de inre organen etc, kan det räcka med det för att ett jag ska växa fram?