Teorin om Big-Bang uppåt väggarna...

[Algotezza]

Peter. Skulle du kunna skriva mer kort och koncist, om du nu vill ha ett tankeutbyte? Dina texter sväller ut mer och mer och det är svårt att följa dina tankegångar. Du använder citationstecken frikostigt vilket gör det svårt att tolka vad du menar. Jag har varken tid, ork eller lust att fortsätta s.k. diskutera med dig.

Du vinner på kvantitet, Peter. Kalla det att jag fegar ur, om det uttrycket tillfredsställer dig.

Ha en bra dag.

[Algotezza]

OK. Det är ett tidsfördriv för dig, Peter. Ett spel. Då vet jag det.

[förstår mig själv]

Myran i stacken kan inte ersättas. Den måste vara som den är dess väsen är nödvändig och alltid närvarande. Vi lever alltid nu. När vi tänker på dåtid är det NU. Och samma med framtidens "planer", dessa tankar är NU.
Om vi tänker oss Peters att vi "upplever",vi existerar, vi FINNS. Ja det är nödvändigt och det gäller alltid.
Det är existensen av "något" som är "uppleva". Det är alltid så, detta är alltid rådande. Dvs du existerar då något existerar. Det är evigt.
Om vi ser det "relativa" vår "utveckling" så är detta ett konstant påstående. Denna utveckling är nödvändig för existensen. Och som Peter "visat" existerar vi.
Utveckling är därmed en "naturlag", en kraft som alltid verkar på oss i allt vi gör.
Jämför med dragningskraften, se inte dessa som något ont. Om vi går och handlar så är det något "gott", naturlagarna är inget hinder utan ger gott!

[PeterK]

Myran i stacken kan inte ersättas. Den måste vara som den är dess väsen är nödvändig och alltid närvarande. Vi lever alltid nu. När vi tänker på dåtid är det NU. Och samma med framtidens "planer", dessa tankar är NU.
Om vi tänker oss Peters att vi "upplever",vi existerar, vi FINNS. Ja det är nödvändigt och det gäller alltid.
Det är existensen av "något" som är "uppleva". Det är alltid så, detta är alltid rådande. Dvs du existerar då något existerar. Det är evigt.
Om vi ser det "relativa" vår "utveckling" så är detta ett konstant påstående. Denna utveckling är nödvändig för existensen. Och som Peter "visat" existerar vi.
Utveckling är därmed en "naturlag", en kraft som alltid verkar på oss i allt vi gör.
Jämför med dragningskraften, se inte dessa som något ont. Om vi går och handlar så är det något "gott", naturlagarna är inget hinder utan ger gott!

Ja, livets enda egentliga "byggsten" är "upplevelse/skapelse" av "det upplevda/skapade". Allt annat är när det kommer till kritan bara exempel på detta... (...varvid exempelvis "vetenskap" är att i.o.m. "upplevelse" göra "observationer" samt "skapa" konklusioner utifrån dessa...)

Mvh/ PeterK

[Illusionen]

Peter,
I stort delar jag din skeptiska inställning till Big Bang.
Förutsatt att jag har rätt, bör hänsyn även tas till ”medvetandets referens”, MR.
P g a maskeringsprincipen, MP, är det gentemot ”medvetandets referens” begreppet ”intet” skall ses.
”Intet” skall alltså ses relativt medvetandets referens, vilket kan uttryckas som att "intet" refererar till MR.
Tar vi bort medvetandets referens så återstår den imaginära, av MP maskerade, strukturen
(= medvetandets referens i ”negativ” form/tappning).
Detta går sedan att förklara/utveckla ytterligare via det jag benämner "avig och rät".

/ Illusionen

PS Jeppe tackar och hälsar tillbaka !

[Algotezza]

Peter. Skulle du kunna skriva mer kort och koncist, om du nu vill ha ett tankeutbyte? Dina texter sväller ut mer och mer och det är svårt att följa dina tankegångar. Du använder citationstecken frikostigt vilket gör det svårt att tolka vad du menar. Jag har varken tid, ork eller lust att fortsätta s.k. diskutera med dig.

Du vinner på kvantitet, Peter. Kalla det att jag fegar ur, om det uttrycket tillfredsställer dig.

Ha en bra dag.

Kort och koncist: att förklara något är att appellera till något som kastar ljus över vad som skall förklaras. Varvid man appellerar till lagen om orsak/verkan. Vilken går ut på att "något" orsakar "något annat". OK... varvid man förklarar "det ena" med "det andra". Men att förklara en "uppkomst" med "intet" är inte att följa logikens lagar, dvs, att appellera till lagen om "orsak/verkan". Vilken bara kan förklara "en uppkomst" med något befintligt som orsakar uppkomsten. Samt härvid inte med hänvisning till "ingenting".

Sååå..; vad som händer i praktiken när man inte kan förklara och därmed logiskt styrka en uppkomst man härvid blott "tar för given", är att man antingen menar något uppkommit "av sig självt". Varvid man egentligen förutsätter att företeelsen existerat före sin "uppkomst". Eller så börjar man slira med begreppen, så att man — trots att man bedyrar att detta skulle utgöra "ingenting" — börjar tillmäta detta "ingenting" diverse egenskaper (om än så pytte- pytte- pyttesmå att vi "i praktiken" kan räkna bort dessa samt anse dem för "intet", etc, etc) — varvid man egentligen förklarar "något" med "något annat", fastän man låtsas att detta "andra" är "ingenting". Och detta trots "ingenting" överhuvudtaget inte kan "vara". Nä, bara "ett vara" — dvs, "någonting" — kan vara.... enkelt och koncist...

Mvh/ PeterK

Du lägger dig hela tiden på en abstrakt nivå och använder uttryck som "något" och "något annat", "det ena" och "det andra" och "någonting" och "ingenting". Det kan då på en gång låta näst intill som axiom men samtidigt är det inte mycket substans i en sådan vokabulär.

Vilken definition har du t.ex. av "ingenting" och "någonting"? Det är ingen självklarhet. Är "ingenting" frånvaro av tid, rum och materia? Är "någonting" detsamma som tid, rum och materia?

[PeterK]

Peter. Skulle du kunna skriva mer kort och koncist, om du nu vill ha ett tankeutbyte? Dina texter sväller ut mer och mer och det är svårt att följa dina tankegångar. Du använder citationstecken frikostigt vilket gör det svårt att tolka vad du menar. Jag har varken tid, ork eller lust att fortsätta s.k. diskutera med dig.

Du vinner på kvantitet, Peter. Kalla det att jag fegar ur, om det uttrycket tillfredsställer dig.

Ha en bra dag.

Kort och koncist: att förklara något är att appellera till något som kastar ljus över vad som skall förklaras. Varvid man appellerar till lagen om orsak/verkan. Vilken går ut på att "något" orsakar "något annat". OK... varvid man förklarar "det ena" med "det andra". Men att förklara en "uppkomst" med "intet" är inte att följa logikens lagar, dvs, att appellera till lagen om "orsak/verkan". Vilken bara kan förklara "en uppkomst" med något befintligt som orsakar uppkomsten. Samt härvid inte med hänvisning till "ingenting".

Sååå..; vad som händer i praktiken när man inte kan förklara och därmed logiskt styrka en uppkomst man härvid blott "tar för given", är att man antingen menar något uppkommit "av sig självt". Varvid man egentligen förutsätter att företeelsen existerat före sin "uppkomst". Eller så börjar man slira med begreppen, så att man — trots att man bedyrar att detta skulle utgöra "ingenting" — börjar tillmäta detta "ingenting" diverse egenskaper (om än så pytte- pytte- pyttesmå att vi "i praktiken" kan räkna bort dessa samt anse dem för "intet", etc, etc) — varvid man egentligen förklarar "något" med "något annat", fastän man låtsas att detta "andra" är "ingenting". Och detta trots "ingenting" överhuvudtaget inte kan "vara". Nä, bara "ett vara" — dvs, "någonting" — kan vara.... enkelt och koncist...

Mvh/ PeterK

Du lägger dig hela tiden på en abstrakt nivå och använder uttryck som "något" och "något annat", "det ena" och "det andra" och "någonting" och "ingenting". Det kan då på en gång låta näst intill som axiom men samtidigt är det inte mycket substans i en sådan vokabulär.

Jag talar givetvis i "generella"— dvs, i "allmängiltiga " — termer, varvid det är allmängiltiga principer jag här tar upp... har du svårt med sånt...??

Vilken definition har du t.ex. av "ingenting" och "någonting"? Det är ingen självklarhet. Är "ingenting" frånvaro av tid, rum och materia? Är "någonting" detsamma som tid, rum och materia?

OK... jag tar fasta på din egen terminologi här ovan; du frågar: »Är "ingenting" frånvaro av tid, rum och materia?«

— Njaaa... bättre upp; "ingenting" är (som du säger)"frånvaro" av precis allt. Fast egentligen kan inte "ingenting" ens vara "frånvarande", eftersom bara "något" kan vara frånvarande. Men vi får hanka oss fram med ett ännu tämligen ofärdigt jordmänniskospråk. Bäst fångar Martinus begreppet "ingenting" med beskrivningen "en tänkt motsats till de verkliga förhållandena". Med andra ord; ordet/beteckningen/termen "ingenting" avser "icke existens". Vilket är detsamma som att överhuvudtaget inte finnas till, varvid "ingenting" inte har överhuvudtaget några egenskaper, liksom "ingenting" heller inte dväljer överhuvudtaget någonting av något slag. "Ingenting" finns helt enkelt inte, annat då, än som ett ord som betecknar en blott tänkt motsats till det existerande eller befintliga.... "Ingenting" kan ingenting, gör ingenting, har inte någon egenskap what so ever, etc. Ja, "ingenting" är just "ingenting" — och inte "något"... ,o)

Du frågar vidare; »är "någonting" detsamma som tid, rum och materia? Njaaa... kan så vara. Men beteckningen "något" betecknar så mycket mera; och då förutom upplevelse/skapelseobjekten i vad vi upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", även det i sig immateriella "något" som upplever/omskapar förhållandena i ovan nämnda "upplevda/ skapade". Varvid "någonting" kan utgöra allt ifrån "evigheten/ oändligheten /allmakten till såväl ett materiellt ting som en föreställning om någonting. Och detta oaktat om föreställningen är i överensstämmelse med de verkliga förhållandena eller ej. Varvid "föreställningen som sådan" utgör ett faktum, medan "föreställningens innehåll" utgör "ett falsarium". Men även "ett falsarium" utgör ett "något", samt härvid vad Martinus benämner "en tänkt motsats till de verkliga förhållandena". Däremot kan falsariets innehåll visas illusoriskt, såtillvida att företeelsen ifråga överhuvudtaget inte äger någon som helst motsvarighet i de verkliga förhållandena. Varvid vi säger att den utgör ett "intet".

Och då utgör "ingenting" en term eller begrepp, medan själva föremålet för begreppet ifråga, inte existerar annat än som "tänkt motsats" till de verkliga förhållandena. Varvid "ingenting" aldrig kan utpekas som "förklaring" eller "orsak" till något, liksom man aldrig kan hänvisa till "ingenting" som ett "led" i någon "orsak/verkan" -kedja. Nej, bara vad som utgör ett verkligt förhållande och som härvid utgör vad vi kallar "en sanning" kan "förklara" något eller "kasta ljus" över något, eller vara "orsak" till något, etc...

Vilket innebär att "någonting" respektive "ingenting" utgör terminologiska motsatser. Fast motsatser med den lustiga skillnaden, att motsatsen till "ingenting" existerar rent faktiskt, medan motsatsen till "någonting" inte existerar (annat än som begrepp). Och i frågan om alltets understundom påstådda uppkomst ur "ingenting", så må nämnas att den "obalans" man ibland tillmäter "ingenting", ju, endast kan utgöra "någonting". Liksom uteslutande något i vad forskaren upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", kan vara i "obalans". Dvs, bara "något existerande" kan vara i obalans. Varvid du här ser en lite mer specifik parallell till vad jag i mer allmängiltiga termer skrev ovan [»Eller så börjar man slira med begreppen, så att man — trots att man bedyrar att detta skulle utgöra "ingenting" — börjar tillmäta detta "ingenting" diverse egenskaper (om än så pytte- pytte- pyttesmå att vi "i praktiken" kan räkna bort dessa samt anse dem för "intet", etc, etc) — varvid man egentligen förklarar "något" med "något annat", fastän man låtsas att detta "andra" är "ingenting".]

Slutligen..; visserligen utgör "abstrakt" tänkande dvs, tänkande i termer av allt övergripande samt härvid allmängiltiga logiska principer, vad väsendet på sin väg ifrån "djur" till "människa" förutom "intuitionen" sist av allt tillägnar sig i sitt tänkande, men som akademiker borde du väl ändå kunna följa ett enkelt och rakt resonemang som mitt här ovan... gör ett nytt försök och be nån klyftig person stödja dig om det ter sig oöverstigligt, Algotezza... (ett tips; fokusera på vad jag är ute efter, men inte på vad du själv skulle vilja säga... ...det kan du dra i ett annat sammanhang...)

Mvh/ PeterK

[Algotezza]

Peter. Du har ju ett jävla behov av att betrakta andra von oben, sätta dej på dina höga hästar! Varför det? Och så tilltalar du mej med mitt nick, Algotezza, som om jag var antingen djävligt gaggig eller utvecklingsstörd. Lägg av med den stilen. Jag skiter i hur andra ältande skribenter här höjer dina tuggande utläggningar till skyarna. Tror inte det är sunt och inte bra för dej att man gör det.

Om det finns en anledning för mej att sluta skriva och läsa här är du den anledningen Peter.

[Algotezza]

Peter. Skulle du kunna skriva mer kort och koncist, om du nu vill ha ett tankeutbyte? Dina texter sväller ut mer och mer och det är svårt att följa dina tankegångar. Du använder citationstecken frikostigt vilket gör det svårt att tolka vad du menar. Jag har varken tid, ork eller lust att fortsätta s.k. diskutera med dig.

Du vinner på kvantitet, Peter. Kalla det att jag fegar ur, om det uttrycket tillfredsställer dig.

Ha en bra dag.

Kort och koncist: att förklara något är att appellera till något som kastar ljus över vad som skall förklaras. Varvid man appellerar till lagen om orsak/verkan. Vilken går ut på att "något" orsakar "något annat". OK... varvid man förklarar "det ena" med "det andra". Men att förklara en "uppkomst" med "intet" är inte att följa logikens lagar, dvs, att appellera till lagen om "orsak/verkan". Vilken bara kan förklara "en uppkomst" med något befintligt som orsakar uppkomsten. Samt härvid inte med hänvisning till "ingenting".

Det beror väl på hur detta "intet" definieras. Som ett absolut intet, inte ens ett energifritt tomrum, eller som något egenskapslöst, potentiellt. Martinus kallar ju jaget eller X1 för egenskapslöst, ett egenskapslöst något. Ligger rätt nära vad som sägs i videor som varit på tapeten. Är det inte vettigt att hellre utgå från tankeinnehåll, tankebilderna bakom de yttre ordformerna, än själva bokstaven, att man använder ordet "intet"...?

Hur vet vi att orsaken alltid kommer före verkan i tiden? Talar vi om avsikters förverkligande som den orsak som gör att vi hyser de avsikter som möjliggör förverkligandet av dem, ligger ju orsaken, avsikternas förverkligande, tidsmässigt efter det att någon hyser avsikterna. Teleologin vänder på kausaliteten kan man säga, målen väger tyngre än orsakerna.. Kausalitet i form av karmalagen är viktig för Martinus - i övrigt är teleologin det som visar att allt är levande, enligt Martinus, då stort som smått just hyser avsikter med och i sin tillvaro.

Sååå..; vad som händer i praktiken när man inte kan förklara och därmed logiskt styrka en uppkomst man härvid blott "tar för given", är att man antingen menar något uppkommit "av sig självt". Varvid man egentligen förutsätter att företeelsen existerat före sin "uppkomst". Eller så börjar man slira med begreppen, så att man — trots att man bedyrar att detta skulle utgöra "ingenting" — börjar tillmäta detta "ingenting" diverse egenskaper (om än så pytte- pytte- pyttesmå att vi "i praktiken" kan räkna bort dessa samt anse dem för "intet", etc, etc) — varvid man egentligen förklarar "något" med "något annat", fastän man låtsas att detta "andra" är "ingenting". Och detta trots "ingenting" överhuvudtaget inte kan "vara". Nä, bara "ett vara" — dvs, "någonting" — kan vara.... enkelt och koncist...

Mvh/ PeterK

Du ser den linjära tidspilen som en självklarhet. Är den det? För Martinus krävs en sådan tidssyn, dels för att karmalagen ska motiveras och bli begriplig, dels för att kunna frammana bilden av en evig, oändlig andligt-moralisk utveckling utan slut. Men vad händer om vi tänker att karmalagens ödesbågar kan gå både framåt och bakåt i tiden? Faller TT då? Vad händer om bilden av verkligheten som en ständig utveckling ses som bara en möjlig bild av livet, att det inte är den enda logitskt och intellektuellt hållbara synen man kan ha på livet?

Den tveksamma fördelen med att se livet som en andligt-moralisk utveckling är ju att man kan se sig som mer utvecklad än andra.

Du lägger dig hela tiden på en abstrakt nivå och använder uttryck som "något" och "något annat", "det ena" och "det andra" och "någonting" och "ingenting". Det kan då på en gång låta näst intill som axiom men samtidigt är det inte mycket substans i en sådan vokabulär.

Jag talar givetvis i "generella"— dvs, i "allmängiltiga " — termer, varvid det är allmängiltiga principer jag här tar upp... har du svårt med sånt...??

Jag saknar den sinnliga dimensionen, den empiriska, den som ger kött på benen, som ger liv och trovärdighet åt filosofin. Exempel.

Vilken definition har du t.ex. av "ingenting" och "någonting"? Det är ingen självklarhet. Är "ingenting" frånvaro av tid, rum och materia? Är "någonting" detsamma som tid, rum och materia?

OK... jag tar fasta på din egen terminologi här ovan; du frågar: »Är "ingenting" frånvaro av tid, rum och materia?«

— Njaaa... bättre upp; "ingenting" är (som du säger)"frånvaro" av precis allt. Fast egentligen kan inte "ingenting" ens vara "frånvarande", eftersom bara "något" kan vara frånvarande. Men vi får hanka oss fram med ett ännu tämligen ofärdigt jordmänniskospråk. Bäst fångar Martinus begreppet "ingenting" med beskrivningen "en tänkt motsats till de verkliga förhållandena". Med andra ord; ordet/beteckningen/termen "ingenting" avser "icke existens". Vilket är detsamma som att överhuvudtaget inte finnas till, varvid "ingenting" inte har överhuvudtaget några egenskaper, liksom "ingenting" heller inte dväljer överhuvudtaget någonting av något slag. "Ingenting" finns helt enkelt inte, annat då, än som ett ord som betecknar en blott tänkt motsats till det existerande eller befintliga.... "Ingenting" kan ingenting, gör ingenting, har inte någon egenskap what so ever, etc. Ja, "ingenting" är just "ingenting" — och inte "något"... ,o)

Du kallar ingenting egenskapslöst och det är så Martinus beskriver jaget, X1, skaparen. Kallar du ingenting "den tänkta motsättningen till verkliga förhållanden" måste man dels definiera "verkliga förhållanden" - är alla överens om dessa? Dels fråga oss om inte ingenting genom att vara en tänkt motsättning, existerar som just "något tänkt". Martinus har bara definierat en udda variant av något. Enhörningar, pegaser och alla sgaoväsen är just tänkta motsättningar till verkliga förhållanden. Intet blir alltså tämligen tätbefolkat med "det blott tänkta". Vare sig duu eller Martinus lyckas alltså definiera intet så att det inte blir en variant av något.

Du frågar vidare; »är "någonting" detsamma som tid, rum och materia? Njaaa... kan så vara. Men beteckningen "något" betecknar så mycket mera; och då förutom upplevelse/skapelseobjekten i vad vi upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", även det i sig immateriella "något" som upplever/omskapar förhållandena i ovan nämnda "upplevda/ skapade". Varvid "någonting" kan utgöra allt ifrån "evigheten/ oändligheten /allmakten till såväl ett materiellt ting som en föreställning om någonting. Och detta oaktat om föreställningen är i överensstämmelse med de verkliga förhållandena eller ej. Varvid "föreställningen som sådan" utgör ett faktum, medan "föreställningens innehåll" utgör "ett falsarium". Men även "ett falsarium" utgör ett "något", samt härvid vad Martinus benämner "en tänkt motsats till de verkliga förhållandena". Däremot kan falsariets innehåll visas illusoriskt, såtillvida att företeelsen ifråga överhuvudtaget inte äger någon som helst motsvarighet i de verkliga förhållandena. Varvid vi säger att den utgör ett "intet".

Allt skapat är ju illusioner enligt Martinus. I princip något tänkt. Rörelse. En motsättning till jagets stillhet. Ser vi då jaget som "det absolut verkliga" blir ju all rörelse "något av jaget tänkt" en av jaget tänkt motsättning till stlllheten. Eller om man vill - dess enda möjliga, upplevbara avbild.

Och då utgör "ingenting" en term eller begrepp, medan själva föremålet för begreppet ifråga, inte existerar annat än som "tänkt motsats" till de verkliga förhållandena. Varvid "ingenting" aldrig kan utpekas som "förklaring" eller "orsak" till något, liksom man aldrig kan hänvisa till "ingenting" som ett "led" i någon "orsak/verkan" -kedja. Nej, bara vad som utgör ett verkligt förhållande och som härvid utgör vad vi kallar "en sanning" kan "förklara" något eller "kasta ljus" över något, eller vara "orsak" till något, etc...

Vilket innebär att "någonting" respektive "ingenting" utgör terminologiska motsatser. Fast motsatser med den lustiga skillnaden, att motsatsen till "ingenting" existerar rent faktiskt, medan motsatsen till "någonting" inte existerar (annat än som begrepp). Och i frågan om alltets understundom påstådda uppkomst ur "ingenting", så må nämnas att den "obalans" man ibland tillmäter "ingenting", ju, endast kan utgöra "någonting". Liksom uteslutande något i vad forskaren upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", kan vara i "obalans". Dvs, bara "något existerande" kan vara i obalans. Varvid du här ser en lite mer specifik parallell till vad jag i mer allmängiltiga termer skrev ovan [»Eller så börjar man slira med begreppen, så att man — trots att man bedyrar att detta skulle utgöra "ingenting" — börjar tillmäta detta "ingenting" diverse egenskaper (om än så pytte- pytte- pyttesmå att vi "i praktiken" kan räkna bort dessa samt anse dem för "intet", etc, etc) — varvid man egentligen förklarar "något" med "något annat", fastän man låtsas att detta "andra" är "ingenting".

Som Zokrates skriver betyder ingenting/intet bara "inte någonting" och beroende på vad det är för någonting vi negerar kan ingenting få olika innehåll, åtminstone i vardagsspråket. "Jag förväntade mig att klassrummet skulle vara fullt med möbler, men det var helt tomt, där fanns inte någonting, där fanns ingenting." Att nyttja ord blir bara ett problem när vi använder det i filosofiska och vetenskapliga sammanhang.

Ingenting som orsak till universum kan tolkas som "något som är radikalt annorlunda än universum" där universum = någonting (då vi delvis kan uppleva det) och det sam gav upphov till detta något är radikalt annorlunda, "inte någonting" = ingenting, då vi inte kan uppleva det.

Slutligen..; visserligen utgör "abstrakt" tänkande dvs, tänkande i termer av allt övergripande samt härvid allmängiltiga logiska principer, vad väsendet på sin väg ifrån "djur" till "människa" förutom "intuitionen" sist av allt tillägnar sig i sitt tänkande, men som akademiker borde du väl ändå kunna följa ett enkelt och rakt resonemang som mitt här ovan... gör ett nytt försök och be nån klyftig person stödja dig om det ter sig oöverstigligt, Algotezza... (ett tips; fokusera på vad jag är ute efter, men inte på vad du själv skulle vilja säga... ...det kan du dra i ett annat sammanhang...)

Mvh/ PeterK

Det är ju inte fel om man kan röra sig upp och nerför abstraktionsstegen, kunna exemplifiera.

Logik är detsamma som att slutsatserna i en deduktion följer av premisserna men sedan är det frågan om dessa premisser är både sanna och relevanta för det man vill bevisa. Så för att veta om slutsatserna är sanna måste vi kolla premisserna men kruxet är att slutledningen blir giltig även med falska premisser, oavsett om slutsatsen är sann eller ej. Åtminstone om vi nyttjar t.ex. vanlig satslogik.

Jag har för övrigt exempel på "baklängeskarma" från mitt eget liv.

[PeterK]

Snip...

Algotezza säger; »Ingenting som orsak till universum kan tolkas som "något som är radikalt annorlunda än universum" där universum = någonting (då vi delvis kan uppleva det) och det sam gav upphov till detta något är radikalt annorlunda, "inte någonting" = ingenting, då vi inte kan uppleva det.«

PeterK: vilken logik... ha-ha... jamen om nu »ingenting kan tolkas som "något som är radikalt annorlunda än universum" varför säger man då inte "något" om detta "något". Varvid man dessutom skulle uttrycka sig helt i enlighet med just precis vad PeterK hela tiden sagt... ja, varför allt detta bråk om vad jag skriver då...???

Dags för det vetenskapliga etablissemanget att växa ur blöj-stadiet...

Tycker PeterK

[Algotezza]

Snip...

Algotezza säger; »Ingenting som orsak till universum kan tolkas som "något som är radikalt annorlunda än universum" där universum = någonting (då vi delvis kan uppleva det) och det sam gav upphov till detta något är radikalt annorlunda, "inte någonting" = ingenting, då vi inte kan uppleva det.«

PeterK: vilken logik... ha-ha... jamen om nu »ingenting kan tolkas som "något som är radikalt annorlunda än universum" varför säger man då inte "något" om detta "något". Varvid man dessutom skulle uttrycka sig helt i enlighet med just precis vad PeterK hela tiden sagt... ja, varför allt detta bråk om vad jag skriver då...???

Dags för det vetenskapliga etablissemanget att växa ur blöj-stadiet...

Tycker PeterK

Det handlar ju bara om att hitta lämpliga ord för det man vill uttrycka. Ord ändrar sällan på sakförhållandena, utom Guds ord förstås, om man tror på Gud och Varde ljus.

[Illusionen]

Det universum vi förnimmer (= vårt reella universum) har en imaginär/abstrakt balanserande ”spegling”
(att likna vid en balanserande ”motpol”). Det är fullt tänkbart att likna denna imaginära spegling/motpol
vid det Algotezza beskriver som ”radikalt annorlunda”.
Frågan är, som Algotezza själv påpekar, beroende av vilken innebörd man lägger i orden.
Det ”radikalt annorlunda” skulle m a o passa in på den komplexa inverterade och polvända struktur
maskeringsprincipen, MP, ger upphov till.

Mycket av det som skrivs här på FF har vår verklighet med dess rum som utgångspunkt,
vilket är detsamma som det atomära perspektivet, AP. Då AP är ett sidställt ”obalans-perspektiv” går det
inte att enkelt beskriva balans-relationen mellan universums reella och imaginära ”delar” via vårt rum
med dess linjära koordinater, då balansrelationen är komplex sett ur det atomära perspektivet.
Det universella perspektivet, UP, är balanserat, och det perspektiv som bäst beskriver relationen reellt – imaginärt.
Förenklat innebär detta att relationen atomärt får en komplex natur, som ∆Ø.
Det är bl a detta som kan beskrivas med hjälp av principen, "avig och rät" (extern" & "intern).
En konsekvens av detta är bl a att vi utöver vår förnimbara (”externa”) verklighet även har en imaginär ”inåtvänd”
(”intern”) komplex ”dimension” att ta hänsyn till.

För att krångla till det lite räcker det inte med ovanstående beskrivning för att beskriva "intet", då detta är
en effekt av en normerad ömsesidig växelverkan. Det innebär att vi diskuterar ett underordnat "sub-fenomen".

Om jag får ta mig friheten att uttrycka mig lite provocerande, har ingen av oss "en susning" om vad universum
egentligen representerar.
Att då anse sig veta/förstå att Gud inte existerar, utan att Gud är en "existentiell tomte", blir näst intill fånigt.

http://www.youtube.com/watch?v=hxdiJ74AL5Y

/ Illusionen

[reflex]

Att då anse sig veta/förstå att Gud inte existerar, utan är en "existentiell tomte", blir näst intill fånigt.
/ Illusionen

Är det egentligen så konstigt om man har ett krav att något som existerar måste på ett eller annat sätt kunna manifestera detta för att uppnå någon trovärdighet.
Därför är "existentiell tomte" rätt så passande om än lite "raljerande".

[Illusionen]

Att då anse sig veta/förstå att Gud inte existerar, utan är en "existentiell tomte", blir näst intill fånigt.
/ Illusionen

Är det egentligen så konstigt om man har ett krav att något som existerar måste på ett eller annat sätt kunna manifestera detta
för att uppnå någon trovärdighet.
Därför är "existentiell tomte" rätt så passande om än lite "raljerande".

Antag att mitt koncept visar sig vara rätt tänkt.
En person, A, förstår inte det jag skriver.
Har jag då anledning och/eller rätt att ställa krav på personen ifråga att förstå ?

Den som tror sig förstå Gud har inte förstått något alls!

/ Illusionen

[reflex]

Antag att mitt koncept visar sig vara rätt tänkt.
En person, A, förstår inte det jag skriver.
Har jag då anledning och/eller rätt att ställa krav på personen ifråga att förstå ?

Jag har inte möjlighet att avgöra om ditt koncept är rätt tänkt.
Jag förstår det nämligen inte, proppfullt som det är med konstiga begrepp och underliga förklaringsmodeller.
Så länge du inte skriver på ett för mig begripligt sätt så kan du heller inte kräva att jag ska förstå det.
Det jag uppskattar med ditt koncept är själva frågeställningarna.

Den som tror sig förstå Gud har inte förstått något alls!

Konstigt påstående! Är det någon som tror sig förstå Gud, så inte är det vi Gudsförnekare i alla fall.