Teorin om Big-Bang uppåt väggarna...

[Pilatus]

God morgon!

Läser ditt långa inlägg beväpnad med en kopp kaffe. En punkt som tydligen stör dig är att intet skulle besitta förmågan att frambringa någonting.

Lawrence Krauss, professor i astrofysik, har en del intressanta idéer om universums uppkomst. Så jag lämnar ordet till honom, jag tror han förklarar bättre än vad jag lyckats med. Dessutom är han underhållande att lyssna på.


Lawrence Krauss A Universe from Nothing

[PeterK]

God morgon!

Läser ditt långa inlägg beväpnad med en kopp kaffe. En punkt som tydligen stör dig är att intet skulle besitta förmågan att frambringa någonting.

Lawrence Krauss, professor i astrofysik, har en del intressanta idéer om universums uppkomst. Så jag lämnar ordet till honom, jag tror han förklarar bättre än vad jag lyckats med. Dessutom är han underhållande att lyssna på.


Lawrence Krauss A Universe from Nothing

Men att en annan dumbom, tror "något" kunna uppkomma ur "intet", gör väl inte denna befängda idé sann..? Eller tror Pilatus kanske det...?

Dessutom; var skulle Pilatus själv — eller den andra stollen också, för den delen — kunna peka på hur "något" uppkommer ur "intet". Jag kan i alla fall peka på massvis med exempel på att ”något innevarande" utgör en omvandling av ”något förutvarande". Men alltså inte av "intet"... Eller Pilatus kanske menar att ”något” ibland uppkommer ur ”intet”, men ibland ur något annat befintligt. Fast (helt godtyckligt) ur ”intet” förstås bara när Pilatus inte kommer på något annat… tänk först och snacka sen... Pilatus...

(…men snälla goa domar´n, den här hundringen ni hittade i min ficka, den kom från, från…. från ingenstans…! Vetenskap á la 2014…. Om Pilatus finge bestämma… ,o))))

Mvh/ Peter

(sedan är det beklämmande att se att du inte vågar ens närma dig inkonsekvensen i punkterna 1 — 4.... verkligen svagt... ...nån liten saklig kommentar är de väl ändå värda...?)

[Pilatus]

En punkt som tydligen stör dig är att intet skulle besitta förmågan att frambringa någonting.

Lawrence Krauss, professor i astrofysik, har en del intressanta idéer om universums uppkomst. Så jag lämnar ordet till honom, jag tror han förklarar bättre än vad jag lyckats med. Dessutom är han underhållande att lyssna på.

Men att en annan dumbom, tror "något" kunna uppkomma ur "intet", gör väl inte denna befängda idé sann..? Eller tror Pilatus kanske det...?

Dumbom, befängd idé ... hur kul är du att föra ett samtal med?

Dessutom; var skulle Pilatus själv — eller den andra stollen också, för den delen — kunna peka på hur "något" uppkommer ur "intet".

Stolle ... Nej Peter jag känner mig inte befryndad med din retorikstil.

(sedan är det beklämmande att se att du inte vågar ens närma dig inkonsekvensen i punkterna 1 — 4.... verkligen svagt... ...nån liten saklig kommentar är de väl ändå värda...?)

Vågar ...

Peter, det är inte riktigt som du tror. Jag fegar inte ur, jag brukar inte vara den som flyr mattan. Det råkar bara vara så erbarmligt tråkigt att diskutera med dig. Kanske förstår du varför, om inte så gör det mig detsamma.

Vad tycker du Peter, en bit schwarzwald till kaffet kan väl inte vara fel?

[Algotezza]

God morgon!

Läser ditt långa inlägg beväpnad med en kopp kaffe. En punkt som tydligen stör dig är att intet skulle besitta förmågan att frambringa någonting.

Lawrence Krauss, professor i astrofysik, har en del intressanta idéer om universums uppkomst. Så jag lämnar ordet till honom, jag tror han förklarar bättre än vad jag lyckats med. Dessutom är han underhållande att lyssna på.


Lawrence Krauss A Universe from Nothing

Det han säger går väl ihop med Martinus kosmologi eller Tredje testamente. Förutsatt att man förstått både Krauss och Martinus och inte hänger upp sig på ordet intet och Martinus axiom "intet kan inte bli något och något kan inte bli intet". Det uppstår dock lätt en massa semantiska problem här. Det handlar om hur man definierar detta "intet". Krauss talar om mirakel här. Skillnaden är att Krauss menar att ingen skapare, ingen Gud, behövs, medan Martinus menar att Gud behövs. Att det oändliga kosmos (inkl. alla multiversa och universa etc) är Gud oändliga, alltomfattande organism.

En annan möjlighet är att vårt universum är en oerhört stor, men begränsad helhet, både till storlek och ålder, och inte hela kosmos, utan ett bland jämlika universa som i sin tur finns i ett multiversum. Enligt Martinus finns ingen gräns vare sig uppåt i makro- eller nedåt i mikrokosmos. Däremot är det väl så att det ur mänskligt perspektiv finns en gräns uppåt och nedåt som vi kan detektera och som det är meningsfullt att tala om och försöka begripa sig på.

Martinus kallar nämligen materia för "kamouflerat tomrum". "Tomrum" ser de flesta som "intet" men för både Krauss och Martinus är det något synnerligen dynamiskt, alltings potentialitet Martinus kallar det för "det omanifesterade", vilket för honom är synonymt med Gud. Rymdens tomrum ser Martinus som "Guds ande".

[Pilatus]

Det han säger går väl ihop med Martinus kosmologi eller Tredje testamente. Förutsatt att man förstått både Krauss och Martinus och inte hänger upp sig på ordet intet och Martinus axiom "intet kan inte bli något och något kan inte bli intet". Det uppstår dock lätt en massa semantiska problem här. Det handlar om hur man definierar detta "intet". Krauss talar om mirakel här. Skillnaden är att Krauss menar att ingen skapare, ingen Gud, behövs, medan Martinus menar att Gud behövs. Att det oändliga kosmos (inkl. alla multiversa och universa etc) är Gud oändliga, alltomfattande organism.

Tack Algotezza, den informationen kastar litet ljus över situationen. Peter är inte fullt så oberoende av yttre auktoriteter som han säger sig vara.

En annan möjlighet är att vårt universum är en oerhört stor, men begränsad helhet, både till storlek och ålder, och inte hela kosmos, utan ett bland jämlika universa som i sin tur finns i ett multiversum.

Brian Greene brukar väl utveckla möjligheten till sträng- och membranteorier. Jag skulle tro att det skjuter över målet att försöka säga något om det. Fantasin får lätt grepp om sådant och samtalet kommer blixtrande snabbt att fladdra iväg.

Kvantfysikens fundamenta är tillräckligt för att störa kravet på ordning och reda, på kausalitet, frihet från slump, sammanflätning, partiklar som tycks befinna sig på mer än en plats samtidigt. Minsta stelhet i tankens flexibilitet så kör diskussionen i diket.

Enligt Martinus finns ingen gräns vare sig uppåt i makro- eller nedåt i mikrokosmos. Däremot är det väl så att det ur mänskligt perspektiv finns en gräns uppåt och nedåt som vi kan detektera och som det är meningsfullt att tala om och försöka begripa sig på.

Det är ju litet oförsiktigt att göra sådana antaganden. Kanske kan man försöka tänka sig konsekvenserna av att allt är oändligt delbart. Men det går ju inte att pröva. Strängar är tillräckligt små och ligger antagligen utanför laboratoriets förmåga att experimentera med. Kanske kan man med hjälp av datorer simulera tester med strängar.

Det finns fler begränsningar, kanske är minsta avstånd diskret vid en viss nivå. Det skulle kunna förklara subatomära partiklars litet märkliga rörelser.

Martinus kallar nämligen materia för "kamouflerat tomrum". "Tomrum" ser de flesta som "intet" men för både Krauss och Martinus är det något synnerligen dynamiskt, alltings potentialitet Martinus kallar det för "det omanifesterade", vilket för honom är synonymt med Gud. Rymdens tomrum ser Martinus som "Guds ande".

Martinus gör mig skeptisk, han riskerar att att nyttjas som sköld framför kvantfysik och nyare teoribildning. Inte första gången!

Nej, nu får det vara bra med kaffe. Nu blir det jobb i trädgården. Candides slutsats verkar rimlig.

[Illusionen]

God morgon!

Läser ditt långa inlägg beväpnad med en kopp kaffe. En punkt som tydligen stör dig är att intet skulle besitta förmågan att frambringa någonting.

Lawrence Krauss, professor i astrofysik, har en del intressanta idéer om universums uppkomst. Så jag lämnar ordet till honom, jag tror han förklarar bättre än vad jag lyckats med. Dessutom är han underhållande att lyssna på.


Lawrence Krauss A Universe from Nothing

Det han säger går väl ihop med Martinus kosmologi eller Tredje testamente. Förutsatt att man förstått både Krauss och Martinus och inte hänger upp sig på ordet intet och Martinus axiom "intet kan inte bli något och något kan inte bli intet". Det uppstår dock lätt en massa semantiska problem här. Det handlar om hur man definierar detta "intet". Krauss talar om mirakel här. Skillnaden är att Krauss menar att ingen skapare, ingen Gud, behövs, medan Martinus menar att Gud behövs. Att det oändliga kosmos (inkl. alla multiversa och universa etc) är Gud oändliga, alltomfattande organism.

En annan möjlighet är att vårt universum är en oerhört stor, men begränsad helhet, både till storlek och ålder, och inte hela kosmos, utan ett bland jämlika universa som i sin tur finns i ett multiversum. Enligt Martinus finns ingen gräns vare sig uppåt i makro- eller nedåt i mikrokosmos. Däremot är det väl så att det ur mänskligt perspektiv finns en gräns uppåt och nedåt som vi kan detektera och som det är meningsfullt att tala om och försöka begripa sig på.

Martinus kallar nämligen materia för "kamouflerat tomrum". "Tomrum" ser de flesta som "intet" men för både Krauss och Martinus är det något synnerligen dynamiskt, alltings potentialitet Martinus kallar det för "det omanifesterade", vilket för honom är synonymt med Gud. Rymdens tomrum ser Martinus som "Guds ande".

"Medvetandets referens" ger i förlängningen relationen REELLT - IMAGINÄRT.
Så som Krauss och Martinus beskriver "intet" förefaller det passa in på det imaginära, vilket i sin tur
överensstämmer med min tidigare beskrivning av Big Bang som en imaginär illusion.

/ Illusionen

[Pilatus]

"Medvetandets referens" ger i förlängningen relationen REELLT - IMAGINÄRT.
Så som Krauss och Martinus beskriver "intet" förefaller det passa in på det imaginära, vilket i sin tur
överensstämmer med min tidigare beskrivning av Big Bang som en imaginär illusion.

När Lawrence Krauss får litet mer tid på sig i Universe out of nothing beskriver han intet som egenskapslöst, ingen tid, inget rum, ingen gravitation eller strålning eller vad du kan hitta på. Men där (i intet) finns en viss instabilitet. Kanske uppstår ett stort antal universa som kollapsar, men vårt universum var platt som ett ark papper och kunde bestå. Har man tålamod så blev det till sist det universum vi bor i. Vi ser någon procent av det, säger han, resten tycks vara mörk energi och materia.

(Med viss reservation för feltolkningar.)

För vidare studier, se Lawrence Krauss, A Universe from Nothing [Why There is Something Rather than Nothing], 2012

[PeterK]

Det han säger går väl ihop med Martinus kosmologi eller Tredje testamente. Förutsatt att man förstått både Krauss och Martinus och inte hänger upp sig på ordet intet och Martinus axiom "intet kan inte bli något och något kan inte bli intet". Det uppstår dock lätt en massa semantiska problem här. Det handlar om hur man definierar detta "intet". Krauss talar om mirakel här. Skillnaden är att Krauss menar att ingen skapare, ingen Gud, behövs, medan Martinus menar att Gud behövs. Att det oändliga kosmos (inkl. alla multiversa och universa etc) är Gud oändliga, alltomfattande organism.

Tack Algotezza, den informationen kastar litet ljus över situationen. Peter är inte fullt så oberoende av yttre auktoriteter som han säger sig vara.

Vad du pratar! Jag har sagt att vad vi än är i besittning av, har vi det från någon annanstans. Gäller oss alla. Men eget är detta, när vi själva behärskar materialet så att vi härvid står på egna ben. Och mitt tänkande klarar sig utan att behöva kollationera ditt och datt i några böcker, eller ens i mitt eget minne. Och min "livsanalys" är min egen... bara bakdantare som du och Algotezza, kan ägna sig åt att på ett otroligt nesligt sätt kasta tvivel över sådana som med logiska argument avslöjar er egen nivå. Om någon påstår att min "livsanalys" utgör ett plagiat av något slag, utan att kunna styrka detta = polisanmälan på direkten...!

Bemöt mina sakargument istället för att ägna dig åt vad som mer och mer liknar personförföljelse..! Algotezza, dessutom, är en person som tidigare ägnade sig åt att ömsom anklaga min "livsanalys" för att vara plagiat av Martinus, samt ömsom för att densamma gick stick i stäv med Martinus. Vad är ni egentligen för ena...??

En annan möjlighet är att vårt universum är en oerhört stor, men begränsad helhet, både till storlek och ålder, och inte hela kosmos, utan ett bland jämlika universa som i sin tur finns i ett multiversum.

Brian Greene brukar väl utveckla möjligheten till sträng- och membranteorier. Jag skulle tro att det skjuter över målet att försöka säga något om det. Fantasin får lätt grepp om sådant och samtalet kommer blixtrande snabbt att fladdra iväg.

Ja, den nivån handlar det här om..; "jag skulle tro ditt och jag skulle tro datt. Verkligt vetenskapliogt...

Kvantfysikens fundamenta är tillräckligt för att störa kravet på ordning och reda, på kausalitet, frihet från slump, sammanflätning, partiklar som tycks befinna sig på mer än en plats samtidigt. Minsta stelhet i tankens flexibilitet så kör diskussionen i diket.

Enligt Martinus finns ingen gräns vare sig uppåt i makro- eller nedåt i mikrokosmos. Däremot är det väl så att det ur mänskligt perspektiv finns en gräns uppåt och nedåt som vi kan detektera och som det är meningsfullt att tala om och försöka begripa sig på.

Det är ju litet oförsiktigt att göra sådana antaganden. Kanske kan man försöka tänka sig konsekvenserna av att allt är oändligt delbart. Men det går ju inte att pröva. Strängar är tillräckligt små och ligger antagligen utanför laboratoriets förmåga att experimentera med. Kanske kan man med hjälp av datorer simulera tester med strängar.

Det finns fler begränsningar, kanske är minsta avstånd diskret vid en viss nivå. Det skulle kunna förklara subatomära partiklars litet märkliga rörelser.

Martinus kallar nämligen materia för "kamouflerat tomrum". "Tomrum" ser de flesta som "intet" men för både Krauss och Martinus är det något synnerligen dynamiskt, alltings potentialitet Martinus kallar det för "det omanifesterade", vilket för honom är synonymt med Gud. Rymdens tomrum ser Martinus som "Guds ande".

Martinus gör mig skeptisk, han riskerar att att nyttjas som sköld framför kvantfysik och nyare teoribildning. Inte första gången!

Nej, nu får det vara bra med kaffe. Nu blir det jobb i trädgården. Candides slutsats verkar rimlig.

När herrarna ändå är på gång — svara på detta..; vilken matematisk princip stipulerar att en kvantitet utgör en funktion av "0"..? Ja, heter det kanske att "0" x "0" = "13,7 miljarder år" eller nåt liknande..? Lustig "matematik" i så fall. Eller vilken "skol-logik" godtar satsen att "0" = "en kvantitet", eller att "en kvantitet" utgör en funktion av "ingenting"..?? Ja, som det kan bli när snillen spekulerar... ;o))

PeterK (...som ogillar ert osunda bakdantande kring min person...)

[Algotezza]

Ljud är någonting. Vad var ljudet innan det blev ett ljud och någon hörde det? Vad är ett ljud när det upphört? Kanske ett minne hos dem som hört det, men som ljud finns det inte längre. Ett minne av ett ljud är inte själva ljudet. Man kan kalla det tystnad men tystnad är inte ett ljud. Kan inte se annat än att tystnaden före ljudet kan kallas ett auditivt intet och tystnaden efter likaså. Det är alltså inget märkligt att intet kan bli något och något kan bli intet. Det är ett vardagligt fenomen. Inget märkligt.

Martinus menar att 0 i talsystemet symboliserar oändligheten eller evigheten. Alltså en ändlös kvantitet.

[Pilatus]

Eller vilken "skol-logik" godtar satsen att "0" = "en kvantitet", eller att "en kvantitet" utgör en funktion av "ingenting"..??

Det är litet enklare än du föreställer dig, Peter. Det råder hela tiden energibalans i universum. Summan är hela tiden 0. Kvantmekaniken tillåter att partikelpar bildas, de annihilerar varann innan någon hinner mäta eller observera. Kvantfysiker medger att det förefaller intuitivt svårt att förstå fenomen som t ex kvantmekanisk sammanflätning (entanglement), eller att det helt enkelt ligger bortom vad som kan förstås, men matematiken är glasklar och experimenten kan reproduceras! De är kända sedan Albert Ensteins dagar.

Att din person framkallar vissa frågetecken får du stå ut med Peter. Du är kolossalt aggressiv och har ett föga tilltalande språkbruk. Du är ju inte heller inställd på att diskutera frågor, som jag uppfattar dig. Det är mer av en kamp, din uppfattning mot sådant som verkar gå på tvärs med din egen världsbild. Huruvida du lånat delar av Martinus är intressant att veta, det kan förklara vissa ståndpunkter. Jag brukar redovisa de källor jag använder.

[Illusionen]

"Medvetandets referens" ger i förlängningen relationen REELLT - IMAGINÄRT.
Så som Krauss och Martinus beskriver "intet" förefaller det passa in på det imaginära, vilket i sin tur
överensstämmer med min tidigare beskrivning av Big Bang som en imaginär illusion.

När Lawrence Krauss får litet mer tid på sig i Universe out of nothing beskriver han intet som egenskapslöst, ingen tid, inget rum, ingen gravitation eller strålning eller vad du kan hitta på. Men där (i intet) finns en viss instabilitet. Kanske uppstår ett stort antal universa som kollapsar, men vårt universum var platt som ett ark papper och kunde bestå. Har man tålamod så blev det till sist det universum vi bor i. Vi ser någon procent av det, säger han, resten tycks vara mörk energi och materia.

(Med viss reservation för feltolkningar.)

För vidare studier, se Lawrence Krauss, A Universe from Nothing [Why There is Something Rather than Nothing], 2012

Då det imaginära är en effekt (via MaskeringsPrincipen, MP) av "Medvetandets referens", bör det
ur vårt atomära perspektiv vara egenskapslöst (= maskerat).
Samtidigt är det imaginära det som balanserar vår verklighet.
Det jag benämner ”avig och rät” är en del av förklaringen till detta. Enkelt uttryckt är inte
medvetandets referens "statisk" utan "dynamisk" så som jag beskriver i tidigare inlägg.
Medvetandets referens "dynamiska" karaktär medför att universum som struktur växlar
mellan "avig" och "rät", utom räckhåll för vår förnimbara verklighet p g a MP.
Ett kanske bättre val vore att ersätta "avig och rät" med benämningen "intern och extern".
Det finns mer att säga, men det tror jag får bli i tråden, Vad utgör medvetandets referens ?

https://www.youtube.com/watch?v=whM848cm_ic

/ Illusionen

[förstår mig själv]

God morgon!

Läser ditt långa inlägg beväpnad med en kopp kaffe. En punkt som tydligen stör dig är att intet skulle besitta förmågan att frambringa någonting.

Lawrence Krauss, professor i astrofysik, har en del intressanta idéer om universums uppkomst. Så jag lämnar ordet till honom, jag tror han förklarar bättre än vad jag lyckats med. Dessutom är han underhållande att lyssna på.


Lawrence Krauss A Universe from Nothing

Det han säger går väl ihop med Martinus kosmologi eller Tredje testamente. Förutsatt att man förstått både Krauss och Martinus och inte hänger upp sig på ordet intet och Martinus axiom "intet kan inte bli något och något kan inte bli intet". Det uppstår dock lätt en massa semantiska problem här. Det handlar om hur man definierar detta "intet". Krauss talar om mirakel här. Skillnaden är att Krauss menar att ingen skapare, ingen Gud, behövs, medan Martinus menar att Gud behövs. Att det oändliga kosmos (inkl. alla multiversa och universa etc) är Gud oändliga, alltomfattande organism.

En annan möjlighet är att vårt universum är en oerhört stor, men begränsad helhet, både till storlek och ålder, och inte hela kosmos, utan ett bland jämlika universa som i sin tur finns i ett multiversum. Enligt Martinus finns ingen gräns vare sig uppåt i makro- eller nedåt i mikrokosmos. Däremot är det väl så att det ur mänskligt perspektiv finns en gräns uppåt och nedåt som vi kan detektera och som det är meningsfullt att tala om och försöka begripa sig på.

Martinus kallar nämligen materia för "kamouflerat tomrum". "Tomrum" ser de flesta som "intet" men för både Krauss och Martinus är det något synnerligen dynamiskt, alltings potentialitet Martinus kallar det för "det omanifesterade", vilket för honom är synonymt med Gud. Rymdens tomrum ser Martinus som "Guds ande".

"Medvetandets referens" ger i förlängningen relationen REELLT - IMAGINÄRT.
Så som Krauss och Martinus beskriver "intet" förefaller det passa in på det imaginära, vilket i sin tur
överensstämmer med min tidigare beskrivning av Big Bang som en imaginär illusion.

/ Illusionen

Hej illusion!
Ja kanske ger det relationen reelt/imaginärt men du måste veta "det som är i sig självt" och förstår i sig självt för att det ska vara av universellt värde.
Vet man tex inte vad 1 reell enhet är så vet man inte vad 1imaginär enhet är heller. För att "se Gud/naturen" dvs för att det man förstår ska bli verkligt krävs en absolut grund(en absolut sanning). Det går inte på annat sätt. Du kan ha ett "förhållande" samband men det måste vara samband av "något". Det du gör är är enligt mig "konventionell" naturvetenskap. På väldigt hög nivå och som jag förstår "sann". Dock är denna kunskap relativ och inte evig. Men hur bra/fantastiskt är inte detta. Som Peter skriver är det novellpris.
Dock vi förstår inte varandra till fullo. Jag vill inte kritisera men förstå och tolka utsagorna som de är. Du har inte heller påstått annat än det jag erkänner. Det du påstår är dock begränsat på samma sätt(dock lite bredare) än "fysiken".
Det jag påstår är något absolut och evigt, gällande allt. Du påstår inte detta på samma sätt utan "avgränsar" dig. Jag påstår ju att jag ger grunderna till ALLT. Det du förklarat är en "vidareutveckling" av naturkunskap/fysik till det bättre.
Anta att någon "förklarat" tex tanke/känsla=kemiska reaktioner(atomärt). Du kan förklara tanke/känsla på ett bättre sätt. Jag menar att jag förstår och försöker förklara detta med en absolut sanning/kunskap. Det är endast genom oss själva(kropp, människan) vi kan nå denna kunskap. Genom att koppla loss Vårat väsen och bejaka detta fullständigt/absolut så kan man förstå detta. Det krävs inte "tid" eller "rum" utan endast "upplevelser" och "förnuft" och det och endast det. Allt måste komma från sig självt, och alltså per definition vara sannt och förnuftigt. Inga vilkor/definitioner tas "utifrån" utan allt är från den "egna" sanningen.
Jag påstår på fullt allvar att då kommer man se Gud på ett absolut sannt sätt med sina sinnen. Lika verklig som vägen är då vi kör bil(vi svänger åt det håll vägen svänger då vi kör bil) lika säkert är detta.
Fortsätt med det du gör då det är gott och enligt förnuftet.
Kram

[PeterK]

"Medvetandets referens" ger i förlängningen relationen REELLT - IMAGINÄRT.
Så som Krauss och Martinus beskriver "intet" förefaller det passa in på det imaginära, vilket i sin tur
överensstämmer med min tidigare beskrivning av Big Bang som en imaginär illusion.

När Lawrence Krauss får litet mer tid på sig i Universe out of nothing beskriver han intet som egenskapslöst, ingen tid, inget rum, ingen gravitation eller strålning eller vad du kan hitta på. Men där (i intet) finns en viss instabilitet. Kanske uppstår ett stort antal universa som kollapsar, men vårt universum var platt som ett ark papper och kunde bestå. Har man tålamod så blev det till sist det universum vi bor i. Vi ser någon procent av det, säger han, resten tycks vara mörk energi och materia.

(Med viss reservation för feltolkningar.)

För vidare studier, se Lawrence Krauss, A Universe from Nothing [Why There is Something Rather than Nothing], 2012

Då det imaginära är en effekt (via MaskeringsPrincipen, MP) av "Medvetandets referens", bör det
ur vårt atomära perspektiv vara egenskapslöst (= maskerat).
Samtidigt är det imaginära det som balanserar vår verklighet.
Det jag benämner ”avig och rät” är en del av förklaringen till detta. Enkelt uttryckt är inte
medvetandets referens "statisk" utan "dynamisk" så som jag beskriver i tidigare inlägg.
Medvetandets referens "dynamiska" karaktär medför att universum som struktur växlar
mellan "avig" och "rät", utom räckhåll för vår förnimbara verklighet p g a MP.
Ett kanske bättre val vore att ersätta "avig och rät" med benämningen "intern och extern".
Det finns mer att säga, men det tror jag får bli i tråden, Vad utgör medvetandets referens ?

https://www.youtube.com/watch?v=whM848cm_ic

/ Illusionen

Illusionen... PeterK speaking..; tappa inte förståndet som de flesta andra jordmänniskor har gjort (dvs, "materialisterna"; dessa forna Gudar som nu kommit så långt ned i mörker och illusion det öht är möjligt — härifrån går vägen bara tillbaka uppåt — bortom allt "fysiskt" — till de arkadiska Himmelska Ängderna — fast via "domedagen" förstås... nej, annat är inte möjligt... ...det är på vårt eget kors vi föds på nytt... ...varvid det är blott vi själva som skall omvandlas; inte livets pånyttfödelseområde: »den fysiska världen«...)

Nåväl, Illusionen, tänk efter noga nu: där det existerar "instabilitet" existerar också "något" som är instabilt. Just det, ja. Varvid detta omtalade s.k. "intet" i själva verket är ett "något". Dvs, själva motsatsen till det då blott inbillade "intet"... ...tappa inte allt och bli lika galen som din egen samtid... tänk på att det är större att vara erkänd i morgon än att vinna "nobelpris" på "apornas planet"... ...ja, var vuxen och ta emot morgondagens salighet istället för de ynka sekiner och det tvivelaktiga erkännande du kan få idag...(...& tänk på min avklädning av det där "uppblåsnings-scenariet" — ja, vilket öde att skapa en världsbild som så lätt avslöjas och blir till platt intet bara man skrapar lite på fernissan... ...bättre att hålla sig till vett och sans, än skapa något "uppblåst" som enkelt kan "punkteras"... ...och tänk att få hålla anden fri och slippa alla de förljugna hänsyn, som följer insyltandet i inkonsekvenser och inkonsekvensers inkonsekvenser där faan & hans mormor trängs & trampar varandra på tårna...)

& bli inte blind så att du inte ser "skogen för bara trän". & tänk på att "matematiken" kan förvända synen på en lika bra som "alla träna"... ja, den ter sig ren & fin vid första påseende, men den blir precis som verktyget, maskinen, sinneskryckan och roboten inte bättre än sin brukare... nej, låt inte en massa ovidkommande detaljer förvilla dig, så att du inte ser de stora entydiga linjerna... Förresten; du som verkar slängd i matte...: vilken matematisk princip skulle stipulera typ.... "0" = en kvantitet, eller "en kvantitet" är en funktion av "0"...??? Ja, var finns en matematisk grund för att »"intet" frambringar "något"...???? ...någon sådan "logisk" grund existerar i.a.f. inte vet PeterK...

Det var väl nog med förmaningar för stunden... ;o)

Manar & menar således PeterK

[PeterK]

Ljud är någonting. Vad var ljudet innan det blev ett ljud och någon hörde det? Vad är ett ljud när det upphört? Kanske ett minne hos dem som hört det, men som ljud finns det inte längre. Ett minne av ett ljud är inte själva ljudet. Man kan kalla det tystnad men tystnad är inte ett ljud. Kan inte se annat än att tystnaden före ljudet kan kallas ett auditivt intet och tystnaden efter likaså. Det är alltså inget märkligt att intet kan bli något och något kan bli intet. Det är ett vardagligt fenomen. Inget märkligt.

Martinus menar att 0 i talsystemet symboliserar oändligheten eller evigheten. Alltså en ändlös kvantitet.

Ja, Algotezza; men tänk efter lite nu: en ändlös kvantitet utgör en kvantitet där de med nödvändighet begränsade (timliga/förgängliga) enskildheterna balanserar ut varandra för att istället för att vara invecklade i "omvandling" eller "rörelse" är "absolut stillhet". Och då är vi geschwindt tillbaka i den omanifesterade "evigheten/oändligheten" (dvs, i det tillstånd denna inte kan upplevas som ett upplevelseobjekt i "sinnevärlden" eller "rumtiden")... Ja, en ändlös "kvantitet" är ingen "kvantitet"... lär dig förstå det... bara vad som kan mätas eller vägas (gäller fortfarande, om än så vore blott teoretiskt) kan utgöra en "kvantitet"... ...dvs, en kvantitet är utan undantag begränsad, varvid den utan undantag ingår i vad forskaren upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd"... dvs, "det okända" i min "livsanalys" samt härvid i vad som skall förklaras men inte i den förklaringsgrund på basis av vilken det förklarade förklaras... OK... förstå.... ;o)

Algotezza; så det är inte frågan om antingen "kvantitet" eller "evighet/oändlighet" utan uteslutande i vari det ena respektive det andra består, samt vilket perspektiv vi själva har på alltet samt härvid också oss själva... ...som jag skrivit tusen gånger; det är inte verkligheten som förändras i.o.m. det levande väsendets inveckling i denna den "fysiska världens" mörker och illusion samt utveckling till "den andliga världens" sanning och mentala ljus, utan blott det levande väsendets dagsmedvetna förhållande till detta och därmed till sig självt... vilket här betyder att enskildheterna utgör en illusion, vilken förr eller senare genomskådas varvid den som genomskådar enskildheterna också genomskådar förgängligheten för att härvid se sitt eviga liv... ...det du... ;o)

Mvh/ PeterK

(Ett ljud...? Jo ett "ljud" består dels i svängningar som fortplantar sig i ett materiellt medium för att sedan övergå i effekter som ilar vidare i nya former vilka påverkar andra materiella företeelser som i sin tur ilar vidare för att befrukta, nej, påverka andra materiella företeelser som... men detta blir ju som Hasse Alfredsson som skulle berätta om sitt jobb på bageriet, varvid han först berättade att han började dagen med att göra en bulle. Sen berätta han att han gjorde en bulle till och efter det berätta han att han gjorde en bulle åsså berätta han att han gjorde ännu en bulle åsså en bulle till... åsså avbröt han sig å sa att han ju inte kunde berätta om alla bullarna han gjorde... näää precis Algotezza; lika lite som man behöver genomräkna alla tänkbara talkombinationer för att finna en för dem alla gällande matematisk princip behövde Hasse berätta om precis varje bulle han bakade för att man skulle fatta vad hans jobb gick ut på... näää... för så eeee de förstår Algotezza... ...och då även med ljudets materiella aspekt och faktiskt likadant (precis likadant fast på sitt sätt, alltså... ;o) eee de med ljudets aandliga aspekt... ty där utgör ljudet en påverkan på lyssnaren ("upplevaren/skaparen i min "livsanalys") varvid lyssnaren — enligt Martinus språkbruk — blir befruktad genom ljudupplevelsen (som består i t.ex. skön musik — får vi hoppas) samt härvid "havande", varvid den tidigare lyssnaren plockar fram sin skapartalang för att bli en "skapare" som "föder" sitt "barn" vilket förhoppningsvis är välartat samt då kanske t.o.m. utgörande annan skön musik, vilken ilar vidare och blir till ett som ett "ljud" vilket upplevs av en annan "lyssnare" som... ...ja, jag behöver väl inte dra alla leden här eftersom jag kan citera Martinus som reder ut det här mycket bättre än jag:

Ur "Livets Bog": 825. Nu får man inte tro, att denna jagets “vändning” av “rörelsen” eller energin är helt analog med en gummibolls tillbakastudsande från en vägg eller mur som den kastas emot. Jaget är inte en “död” mur, och “rörelsens” gång fram till och tillbaka från jaget är inte alls så direkt och enkel som bollens rörelse fram till muren och tillbaka igen. Den utlöser ett “havandeskap”. Vi står nämligen här inför den allra djupaste analysen av principen “sexualism”, som bildar fundamentet för allt som hör in under begreppet “fortplantning” och varav arternas bestånd eller tingens existens återigen uteslutande beror. I jagets “vändning” av en “rörelse” eller energi upplever vi såväl en “befruktning” och ett “havandeskap” som en därpå följande “födelse”. Genom vårt jags tilldragning och mottagande av en “rörelseart” upplever vi en “befruktning”. I denna “rörelsearts” speciella “vändning”, d. v. s. utveckling och förvandling i jagets ägo, upplever vi ett “havandeskap”. Och i denna förvandlade “rörelsearts” frigivning eller tillbakavändande från jaget upplever vi en “födelse”. Den “rörelseart” som jaget genom sitt urbegär drager till sig, utgör alltså “säden” eller “sädesvätskan”. Genom uppsamlingen av denna inom jagets domäner förvandlas den till ett “foster”. När “rörelsens” vändning är fullbordad, d. v. s. när den fått jagets fulla påverkan och åter lämnar dettas domäner, har “fostret” blivit till ett “barn” och “föds”. Detta barn kan så leva vidare, bli till ny “säd”, som gör andra jag “havande”, varefter nya “foster” uppstår och blir till “barn” som lever vidare som nya medverkande faktorer vid den eviga befruktning och fortplantning som vi kallar “livet”.

826. Vi har alltså här börjat bevittna, hur den process som vi eljest endast känner till som den gängse sexuella akten mellan ett “han-” och ett “honväsen” och som av somliga till och med betraktas som en profan primitiv och förnedrande företeelse, ja, i stor utsträckning rent av som “syndig” och därmed ovärdig, i verkligheten i sin princip är själva livets eviga, allt genomträngande, yttersta och innersta väsen. Denna princip är ännu mer utbredd än vågkammarna på oceanen, den är själva oceanen. Den är vattenmassorna som havet består av. “Befruktning”, “havandeskap” och “födelse” är stadier som alla “rörelsearter” i sin beröring med jaget ovillkorligen måste genomgå. De är sålunda milstolpar i “rörelsens” passage i jagets domäner. Varje gång ett väsen mottar en förnimmelse, upplever ett intryck, upplever en tanke, en idé eller föreställning, är det föremål för en “befruktning”. Och med alla de erfarenheter som det tillägnat sig och som utgör dess medvetande, är det “havande”. Och dessa erfarenheter blir här i detta “havandeskap” av jaget förvandlade till “foster” för nytt liv, som också ilar mot sin “födelse” för att i sin tur kunna avge “säd”, bli till “befruktning” eller “fortplantning” av nytt liv för andra jag, och så vidare allt framgent. Medan varje ny upplevelse, d. v. s. varje tillägnande av ett nytt intryck, är en “befruktning” av oss, så är varje form av manifestation eller uppenbarande av våra tankar, vår viljeutlösning och skaparkraft, en “befruktning” av vår omgivning eller de väsen, för vilka vårt uppenbarande blir till intryck. De intryck vi påför vår omgivning är alltså vår “säd”. Alla befruktar alla, liksom alla blir befruktade av alla. Vi befinner oss i verkligheten i intimt sexuellt umgänge med hela världen. Livets upplevelse är i absolut mening en sexuell utlösning.

Intet under alltså, att varje normal livsfunktion är en njutning. Det är en njutning att äta, det är en njutning att ha avföring, det är en njutning att kunna arbeta liksom det är en njutning att kunna vila. Det är en njutning att kunna höra, se, lukta, smaka och förnimma. Det är en njutning att kunna födas, liksom det är en njutning att kunna dö. Allt som är i direkt kontakt med livets lagar är och skall evigt förbli njutning. Där det inte förnimmes så, är man endast indirekt i kontakt med livslagarna. Dessa indirekta kontakter är som bekant inom ett visst fysiskt område nödvändigtvis smärtfyllda, ty annars kunde de direkta kontakternas, d. v. s. befruktningens och havandeskapets sötma aldrig någonsin bli till verklighet. Och den högsta kulminationen i förnimmelsen av livets upplevelse, vilket vill säga den lekamliga såväl som den mentala erfarenheten av att “allt är mycket gott”, skulle därmed vara absolut utesluten från varje väsen. T y hur skulle man kunna få denna upplevelse, om det inte funnes möjlighet att skapa och uppleva dess kontrast? — Denna kontrast förnimmes visserligen i upplevelseögonblicket, på grund av sin smärt- och lidandeframbringande natur, inte som något gott, och den skulle naturligtvis heller aldrig vara det, om den inte oundvikligen gav individen kunskap, vilket vill säga: förmågan att skilja “behag” från “obehag”. Då denna förmåga utgör själva livets princip, ja, är själva medvetandet, måste allt det obehagliga sägas vara lika nödvändigt som det behagliga och därmed betraktas som ett lika gott som detta.«

lixom...

[PeterK]

Ljud är någonting. Vad var ljudet innan det blev ett ljud och någon hörde det? Vad är ett ljud när det upphört? Kanske ett minne hos dem som hört det, men som ljud finns det inte längre. Ett minne av ett ljud är inte själva ljudet. Man kan kalla det tystnad men tystnad är inte ett ljud. Kan inte se annat än att tystnaden före ljudet kan kallas ett auditivt intet och tystnaden efter likaså. Det är alltså inget märkligt att intet kan bli något och något kan bli intet. Det är ett vardagligt fenomen. Inget märkligt.

Martinus menar att 0 i talsystemet symboliserar oändligheten eller evigheten. Alltså en ändlös kvantitet.

Jo, Algotezza...; en sak till..: glöm nu inte att ovanstående är vad Martinus menar. Men det betyder inte att "intet" plötsligt skulle vara synonymt med "något". Och det betyder heller inte att den kvantitativa "matematiken" skulle avse "en mängd" med beteckningen eller termen "0". Eller stipulera att »"en mängd" = "0"«... ...någon j-a ordning får det väl va även på ett filosofiforum... eller vaba...??

Undrar PeterK