Esther skrev:Pilatus skrev:Det är inte lätt att veta hur du tänker..
Nej - men att extrapolera utifrån sig själv brukar jag inte göra - varken positivt eller negativt. Detta har med att göra att jag en gång levde i den barnsliga tanken att alla var som jag, hade samma intentioner som jag, samma bevekelsegrunder som jag, samt samma syn på livet som jag - det kostade mig det mesta... så jag insåg.
Denna insikt i att andra människor inte uppfattar världen, lever i den, ser den, eller andra människor som jag - inte har samma motiv inte samma uppfattningar inte samma tankar eller är samma person som jag (det sista tänker små barn) och är därmed utrustade exakt som jag i känslor eller annat --- är inget jag sysslar med.
Jag försöker att inte utgå i från andra när jag beskriver saker jag inte känner till om dem - samt dra dem i det jag själv vet eller kan... eftersom det inte är faktibelt - inte heller framhäver jag mig, jag talar om mig själv och vad - för att jag har ingen annan referent.
Det är enkelt PiLatus...
Läste lite Ayn Rand för ett par år sen då jag läste en helvetes massa politisk filosofi, och jag slås av det jag läste av Rand då jag läser det du skriver här. Som du kanske vet hatade Rand Immanuel Kant, kan inte säga exakt varför, så mycket Rand orkade jag inte läsa, men något i häraden av att han INTE ville försöka se tinget-i-sig. Att det skall ha skapat en relativism där vars och ens uppfattning är lika bra, låter en hel del som då Jordan Peterson kritiserar Postmodernisterna på universiteten.
Det du skriver här tycks också motsäga den ide som Rand har av att man skall försöka göra sig en så objektiv bild av världen som man bara kan och göra den... objektiv. Att alla sanningar inte är lika bra som alla andra. Det är något som Jordan Peterson också motsätter sig, den här nihilsmen där man säger att alla åsikter är lika bra som de andra.
Jag vill inte säga att något du eller någon annan jag nämner här är bra eller dåligt, rätt eller fel. Men det finns ett spänningsfält mellan den "självupplevda sanningen", "den kollektiva sanningen" och den "faktiska sanningen". Och i samma personer kan man se både motviljan mot att förklara någon som "sant" eller up for the grabs.
Den här dubbelheten hos många akademiker inom humaniora, som just förklarar att inget kan tolkas som sanning, samtidigt som de med mycket stor säkerhet säger hur det skall förhålla sig i väldigt kontroversiella frågor, om kvinnosak, om flyktingmottagning och annat.
Jag tycker att begreppet "sannolikhet" tar en på en resa mot något konstruktivt fungerande. Det är ett ganska ödmjukt men samtidigt obevekligt begrepp.