Smisk skrev:Hej Illusionen!
Min grej är enkel, den bygger på att ljusets natur inte tillhör ljuset utan visar oss rummets egenskaper.
Någon som är med på bollen ännu?
Det är inte lätt att förklara aktuella samband så det blir begripligt, så skriver detta inlägg med viss tvekan.
För att hävda något i detta sammanhang behövs det
en förankring som redogör för vad resonemanget utgår från.
I mitt inlägg till Anders 30 jan 2019 13:19 skriver jag citat,
”förnimmelse = sidställt perspektiv beroende av MP och DRP.” Detta berör givetvis även ditt "rum" !
För att förstå detta bör man även ha tagit del av följande som är hämtat från sidorna 19 – 20 i mitt koncept.
För att jag skall förstå det du skriver krävs m a o att du förklarar mer detaljerat vad de begrepp du använder
dig av representerar och är förankrade i (= refererar till).
Utan förankring rör det sig tyvärr om ett godtyckligt tyckande.
EXPONENTIAL FUNKTION, y = a^x
Delta-konceptet hävdar och beskriver att de fenomen som kännetecknar vårt medvetande är av exponentiell natur,
p g a de tidigare beskrivna atomära substituten, som vårt medvetande indirekt förnimmer som ”egenskaper”.
Detta är likvärdigt med att den av maskeringsprincipen dolda strukturen utgör BAS för universell balans.
Denna bas symboliseras av e, och inkluderar atomens och G:s strukturella ”axlar” +e, –e, +je och –je.
Relationen mellan fenomenen bör då inkludera funktion av den underliggande basen.
För upprätthållande av BALANS måste således variation av fenomen, alltså exponent, kompenseras av motsvarande
INVERTERAD exponentvariation.
Kännetecknande för exponentialfunktionen, y = a^x, är att y = a^0 = 1 (x=0), vilket kan ses som den vackra
indirekta verifieringen av att universum är något mer än den verklighet vi upplever.
Konceptet utökar basens betydelse till att även ange en strukturrelation och/eller skalfaktorrelation,
genom att i y = ax sätta a = e skriver vi y = ex. Basen e refererar till balansen i universums dynamik.
För att markera att e refererar till universum skriver vi eu.
Från matematiken känner vi till följande för konceptet viktiga samband,
e^y = x skrivs y = e log x vars derivata dy/dx = 1/x 1/x = e^–y
Detta innebär att exponenten y i uttrycket e^y = x, kompenseras med 1/x = e^–y för förändringsbalans.
Förutsatt att vår verklighet är av exponentiell karaktär, så som konceptet hävdar, kräver alltså symmetrisk balans
kring G, i vår s k verklighet, via ”substitutbalansbasen” e
u.
Basen e kan även ses som en funktion av ömsesidig reversibel SKALFAKTORRELATION och därav genererad
synkron modulering/demodulering.
Den ömsesidiga skalfaktorn medför att e skrivs ±e
u, ±je
u, där ±je
u skapar förutsättning för G-spegling.
Ekvationens riktningskoefficient är 1 vid punkten (0, 1), alltså vid x = 0, vilket överensstämmer med
kravet på ömsesidig synkron växelverkansymmetri i båda riktningarna mellan atomer.
Basen till den exponentiella funktionen, fungerar alltså som en typ av universell REFERENS,
vilket medför att det universellt förekommer något utöver vår verklighet.
Ovanstående utgör indirekt stöd för den tidigare beskrivna maskeringsprincipen.
Exponentialfunktionen har m a o sin grund i våra sinnens interna struktur och den därav uppkomna maskeringseffekten.
Det imaginära härrör alltså från vår oförmåga att ”se” vår egen interna struktur.
Ekvationen y = e
u^0 = 1 har således en dubbel atomär bakgrund.
Den universella ”substitutbalansbasen” e
u, med förankring i universums totala dynamik och struktur, medför att
våra atomära fenomen får exponentiell karaktär, och att fenomenens dynamik, egenskaper att likna vid derivator,
allt som funktion av universums struktur och dynamik.
När två atomer, A och B, inkl ”verklighet” a och b, växelverkar med varandra sker detta principiellt
förenklat via maskeringsfunktionen och neutralvillkoret, +e
u^a = –e
u^b, vilket skrivs –e
u^a–b = –1 = –e
u^0
Den dolda/maskerade interna egenstrukturen symboliseras av –e
u Neutralstatus i position A refererar alltså till exponentiella differensen a–b = 0.
Tänker man till här inses att den verklighet vi förnimmer FÖRMEDLAS VIA DOLD STRUKTUR,
där förnimmelsen upplevs som substitut, TID och KRAFT, för de dolda strukturerna.
A och B verkar därigenom med olika polaritet relativt varandra, p g a SPEGLINGEN via ±je
u, och därutöver
inverterat p g a synkron modulation/demodulation.
Symbolen j, liksom det speglande j/j-navet refererar till detta resonemang och koordinatperspektivet.
Konceptets nästa steg blir att komplettera funktionen y = e
u^x så den även innefattar det imaginära.
Detta görs genom att exponenten kompletteras med j enligt y = e
u^jx.
Enligt ovan skrivs de ömsesidiga skalfaktorerna som ±e
u och ±je
u.
Konceptet visar att de atomära egenskaperna refererar till dessa uttryck, ±eu och ±jeu , medan exponenterna,
som vi kan betrakta som ”mängden” av resp egenskap, är bestämmande för växelverkanfunktionen
egenskaperna emellan.
-.-
Följande stycke är viktigt för förståelsen av växelverkan mekanismen i kapitel 10, och figur 4.
Mekanismen som styr
ΔØ, och vxv, kräver att vi studera några exponentiella uttryck.
Då det rör sig om en balansmekanism, finns det skäl för att utgå från ett polärt betraktelsesätt.
Antag att a och b är två olika ”stora” men likvärdiga rum, som representerar olika mängdstrukturer.
Vi tänker oss att strukturerna a och b består av samma ”byggmaterial” men med olika ”densitet”.
Variabeln x representerar rummets koordinat.
Som ett inledande steg på vägen konstaterar vi att om x ≠ 1, och a^x = b^1 så är a = b^1/x
Det innebär att a och b ”verkar” med olika styrka/densitet, vilket vi kallar olika ”viktning”.
För att likställa/vikta a och b relativt varandra, krävs att exponenterna görs lika.
Detta ger x = 1/x, och x
MEDEL = √1 = ±1
Resultatet anger sambandet mellan två ”densitetsstrukturer”, och visar hur värdemässig likställighet
uppnås vid två värden på x, nämligen +1 och –1. Detta samband är av fundamental betydelse för
förståelsen av bl a växelverkan och Dubbelreferensprincipen, DRP, vilka beskrivs i senare kapitel.
En viktiga slutsats är att koordinaterna är reella och inverterade ur respektive rums perspektiv.
Här är det alltså viktigt att notera hur tecknet på bas och exponent skiftar/rullar funktionen.
Utökas komplexiteten genom att likställa två uttryck av imaginär typ som a^jx = b och a = b^1/jx
närmar vi oss förutsättningarna för balanskriteriet ΔØ.Sätts a = b, ger detta –j/x = jx och 1/jx = jx viket ger x^2 = –1 och x = √–1 = ±j
Det som skiljer exponenten för a från exponenten för b är m a o ±j. I det komplexa fallet, med
j-exponent, uppträder koordinaterna
skiftat imaginärt och inverterat ur respektive rums perspektiv.
/ Illusionen
Pax vobiscum https://www.youtube.com/watch?v=ljvTwbxrylc