ett försök till kritik av deltakonceptet [trådskapare moderator]

[Illusionen]

Pilatus,

Den 27 maj 07:45 skrev du i tråden ”Finns en absolut sanning?” citat,
”Jag såg fram mot att du skulle hjälpa oss här att förklara elektromagnetismens upphov.
Jag kan inte finna att du skrivit något om detta.”

Fälten är beskrivna, men problemet är att det inte går att isolera frågeställningen från helheten.
Det är alltså många bollar att hålla i luften samtidigt, och då ökar svårighetsgraden markant.
I mitt inlägg 29 dec 2020 18:44 beskriver jag bl a problematiken med att ”jaget” saknar
entydig förklaring/förankring, vilket även har betydelse för vår syn på de ”teoretiska” fälten.
Om vi här bortser från ”jaget” och dess roll, syns det motiverat att till mitt tidigare inlägg foga
en kort kommentar avseende upphovet/upprinnelsen till aktuella principer som berör fälten.
Då mina tidigare aktuella trådar är låsta lägger jag in denna kortfattade kommentar här.

Det första steget mot att förstå fältens ursprung kan lämpligen vara att begrunda följande.
Eulers formel har en viktig central roll i konceptet, och kan beskrivas som minst två av
varandra beroende ”skepnader”, som representerar komplexa balans-egenskaper mellan
växelverkande olika atomära förankringar, inom den förnimbara verkligheten.
Dessa ”skepnader” kan, så som beskrivs i konceptet, formuleras som,
+e^+jφ = cos φ + j sin φ
+e^–jφ = cos φ – j sin φ

I sökande efter ursprunget till vår verklighet, rumtiden, utgår alltså konceptet från att
ett komplext balansförhållande överordnat råder mellan dessa av varandra beroende ”skepnader”.
Utifrån dessa balanssamband av varianter/kombinationer av Eulers formel,(”Euler-tabell”),
beskrivs och formuleras därefter principerna,
MaskeringsPrincip, MP, och DubbelReferensPrincip, DRP.
Eulers formel inrymmer, och kräver, m a o fler samband än det man inledningsvis kan få intrycket av.
Det krävs sannolikt förmåga att fascineras av, och urskilja det vackra och rena, hos Eulers formel,
för att orka fördjupa sig i detta.
Principerna MP och DRP ligger sedan till grund för förklaring/beskrivning av den komplexa atomära
växelverkan-modell konceptet tillämpar för att härleda och beskriva balanskriteriet, ∆Ø.
Balanskriteriet, ∆Ø, inkluderar de atomära begreppen rum och tid, det vi benämner rumtid.
De elektromagnetiska fälten, inkl interferensfenomet ”foton” du undrar över, utgör de atomära
konsekvenserna av de ”tänjningar” som kännetecknar balanskriteriet, ∆Ø, enligt konceptet.

Min uppfattning är att det är omöjligt att förstå konceptet, om man inte först har begrundat
och förstått ovanstående.
Vi får ev fortsätta diskussionen i höst, om du och kanske Anders (?) är intresserade, nu påkallar
trädgården och Jeppe min uppmärksamhet.

/ Illusionen / Bengt Hj Törnblom

Pax vobiscum

[Pilatus]

Skrev som svar på de elektromagnetiska fältens ursprung:

De elektromagnetiska krafterna förmedlas av fotoner och växelverkar med alla partiklar som har laddning. Elektriska fält skapas av laddningar medan magnetiska fält skapas av laddningar i rörelse.

Vad dessa fält (elektriska och magnetiska) strukturellt består av, är det dock ingen som kan förklara på ett för mig trovärdigt sätt. Lägg till detta att det inte går att vare sig se eller känna om du omges av fält, de är absolut abstrakta/imaginära, men kan detekteras, och även förmedla t ex starka krafter. Ref. Illusionen, Vad utgör medvetandets referens? 20 jul 2015 15:05

Solens ljus kan vi både se och känna. Dessa fotoner har en energi som är direkt proportionell mot frekvensen enligt formeln E = hf, där E är energin, h är Plancks konstant och f är frekvensen som är omvänt proportionell mot våglängden.

[Illusionen]

Solens ljus kan vi både se och känna.

Är osäker om vad du syftar på, kanske missförstår jag dig ?
Enligt min uppfattning är fälten teoretiska (enligt Maxwell) konstruktioner som är abstrakta/imaginära till sin natur.
Det du ser och/eller känner är indirekta konsekvenser av fältens växelverkan med atomen.

/ Illusionen

[Pilatus]

Solens ljus kan vi både se och känna.

Enligt min uppfattning är fälten teoretiska (enligt Maxwell) konstruktioner som är abstrakta/imaginära till sin natur. Det du ser och/eller känner är indirekta konsekvenser av fältens växelverkan med atomen.

Maxwells ekvationer beskriver fälten algebraiskt.

Elektromagnetismens fyra postulat är:

1.) Varje elektriskt laddat föremål omges av ett elektriskt fält. I varje punkt har fältet en viss styrka och en viss riktning

2.) När ett elektriskt laddat föremål placeras i ett elektriskt fält, påverkas det av en elektrisk kraft som är proportionell mot fältets styrka och mot den egna laddningen

3.) När ett elektriskt laddat föremål rör sig genom ett elektriskt fält påverkas det av en magnetisk kraft

4.) Elektrisk laddning och magnetism är två sidor av samma kraft. Elektriska laddningars rörelser ger upphov till ett magnetfält och ett magnetfält påverkar elektriska laddningars rörelse

Soljuset är ett polariserat fält av kvanta. Elektromagnetiska vågor bärs upp av partiklar som kallas kvanta.

[Pilatus]

Oliver Heaviside omformulerade Maxwells ekvationer så att de fick den form som används idag.

Heaviside införde namnen på flera storheter inom magnetismen:
konduktans, permeabilitet, induktans, impedans, admittans, reluktans och permittans, vilket numera kallas susceptans.

Den här videon ger inblick i Illusionens frågor
Quantum Field Theory visualized

[Illusionen]

Oliver Heaviside omformulerade Maxwells ekvationer så att de fick den form som används idag.

Heaviside införde namnen på flera storheter inom magnetismen:
konduktans, permeabilitet, induktans, impedans, admittans, reluktans och permittans, .......

Är fortfarande lite villrådig om vad du vill säga mig (?) med de sista inläggen.
Då det rör Maxwells ekvationer kan det kanske vara av intresse att kommentera dessa
i en personlig sista kommentar och åsikt, innan sommaruppehållet.

När det som här är fältens upphov/ursprung som efterfrågas bör man vara observant
på att såväl Maxwells ekvationer som Eulers ekvation baseras på matematikens regelverk.
Matematikens regelverk är, som tidigare påpekats, utformat för att via atomära begrepp
(inom ramen för rumtiden), återspegla hur vi förnimmer verkligheten.
Värt att notera är att bägge ekvationer därigenom har begränsade förutsättningar att,
enskilt och komplett, förklara och beskriva fältens basala bakomliggande ursprung.
Det föreligger dock en i sammanhanget viktig skillnad mellan aktuella ekvationers
tolkningsförmåga, som här är värd att uppmärksammas.

Maxwells ekvationer representerar utfallet/resultat av en matris där matrisens input baseras
på atomära observationer och storheter. Maxwells ekvationer är därigenom, anpassade för att
leverera atomärt förankrade/beskrivbara resultat, där i ursprunget/bakgrunden eventuellt
ingående övriga abstrakta/imaginära/dolda samband och/eller egenskaper och/eller kännetecken,
ej nödvändigtvis beaktats. Exempel på tänkbar konsekvens av en sådan brist är Big Bang.

Eulers ekvationer utgör (till skillnad från Maxwells ekv) en överordnad generell konsekvens
av matematikens regelverk, som indikerar att universum, i verklighetens tappning/perspektiv,
innefattar komplexa egenskaper/kännetecken.
Eulers ekvationer har därigenom förutsättningar att vara vägledande för hur en atomär
komplex modell för rumtidens inkl fältens ursprung kan utformas och tillämpas. Det är
denna unika möjlighet, som utnyttjas i konceptet, och resulterat i principerna MP och DRP.

Önskar sätta punkt här, så är tacksam om ni avstår från att ställa ytterligare frågor till mig.

/ Illusionen / Bengt Hj Törnblom

Pax vobiscum

[Pilatus]

Är fortfarande lite villrådig om vad du vill säga mig (?) med de sista inläggen.

Den fråga du ursprungligen formulerade den 24 okt 2019, om att fältens ursprung saknar förklaring, kan skrivas av. Du skriver till och med att det finns skäl att misstänka att fälten ej existerar. Det är hög tid att revidera dina slutsatser, Illusionen.

Soljuset är ett polariserat och riktat fält av kvanta.

[Illusionen]

Pilatus,

Du skriver citat, ”Det är hög tid att revidera dina slutsatser, Illusionen.”

Du har funnit det angeläget att starta föreliggande tråd, och som moderator har du
ett ansvar att leva upp till, inte minst gentemot mig.
Jag utgår då från att budskapet du ger uttryck för är väl underbyggt och korrekt.
I tidigare inlägg bekräftar du att du inte förstår mitt koncept.
Nu har du tydligen ändrat uppfattning och anser att du gör det.

Jag vill därför be dig att kortfattat, utan undanflykter (JA eller NEJ), bekräfta
att du förstår mitt koncept.

/ Illusionen / Bengt Hj Törnblom

Pax vobiscum

[Pilatus]

Du har funnit det angeläget att starta föreliggande tråd, och som moderator har du ett ansvar att leva upp till, inte minst gentemot mig.

Vill först säga att jag inte agerar som forumets moderator här, bara trådens moderator. Dvs att jag vill undvika att tråden kör i diket fortare än man hinner besvara något som verkar genomtänkt och intressant.

Jag utgår då från att budskapet du ger uttryck för är väl underbyggt och korrekt. I tidigare inlägg bekräftar du att du inte förstår mitt koncept. Nu har du tydligen ändrat uppfattning och anser att du gör det.

I den här tråden söker jag en läsart som är begriplig. Om det innebär att din framställning i sin helhet är begriplig kan jag inte avgöra. Vi har diskuterat tid en hel del. Det är ett svårgripbart begrepp som vi vridit och vänt på. Med elektromagnetiska fält är det litet annorlunda. De är väl utforskade och förstådda. Det finns enkla sätt att påvisa deras existens och närvaro. Fotograferar man så får man även lära sig att solljuset är polariserat, vilket kan ställa till problem om man inte har tillgång till ett polariseringsfilter för att ta bort störande reflexer.

Teorin att elektromagnetisk strålning, som till exempel synligt ljus, inte bara kan betraktas som elektromagnetiska vågor, utan även kan beskrivas som uppdelad i energikvanta, som små energipaket, beskrevs 1905 av Albert Einstein. I en serie experiment under 1923–1925 lyckades sedan ett forskarlag med Arthur Compton i spetsen påvisa dessa kvanta, och att de kunde beskrivas som elementarpartiklar med rörelsemängd. År 1926 gavs denna partikel namnet foton.

Den ontologiska frågan är något annat och med den försöker vi förstå om världen är det vi kan se och uppfatta, eller om världen även har en dimension som av en del benämns som andlig. Det blir mycket besvärligt om denna sida av saken läggs som förklaringsgrund till hur vi som människor är och fungerar. Jag tänker förstås på vårt medvetande. Men jag skall inte ta upp det här, det är en helt annan diskussion. I det här sammanhanget kan man vara kritisk realist. Det är en utgångspunkt som tycks passa min person bäst.

Så förstår jag vad du vill åstadkomma och vad det är ditt koncept beskriver? Jag förstår det jag redovisat och jag förstår att vi ser välden utifrån ontologiskt skilda utgångspunkter. Återstår gör frågan om det imaginära är en del av vår verklighet, eller om det endast är ett sätt att rädda sig ur matematiskt svårbemästrade problem?

[Illusionen]

Pilatus,

Tack, hade hoppats på ett mer entydigt och kortfattat svar.

Trådens rubrik lyder, Ett försök till kritik av deltakonceptet.
Det kan då avslutningsvis vara lämpligt och försvarbart med en kommentar till kritiken,
från mig som författare av konceptet, när Jeppe och jag nu tar ledigt och vandrar ut i
vår vackra natur.

För att kritik av konceptet skall tas på allvar förutsätts att de som kritiserar redovisar att
de förstår och behärskar det de kritiserar, och här brister det ordentligt enligt min åsikt.
Min personliga uppfattning är att ingen ännu presenterat någon sådan information.
Av det som skrivs förstärks snarare misstanken att man inte är i närheten av att förstå.

Avslutningsvis, du skriver citat, ”Soljuset är ett polariserat och riktat fält av kvanta.”.
Jag förstår fortfarande inte vad du vill säga med detta, då inget av de atomära begrepp,
polarisation, fält eller kvanta, du använder dig av, är förklarat och definierat.
Frågan gällde ursprunget/upphovet till fälten, vilket alltså ej framgår av det du skriver.
Fältens ursprung/upphov är däremot förklarat i konceptet. De elektromagnetiska fälten,
inkl interferensfenomet kvanta, ”foton”, du nämner, utgör de atomära konsekvenserna
(inom rumtid) av de ”tänjningar” som kännetecknar balanskriteriet, ∆Ø, enligt konceptet.

Mot ovanstående bakgrund ser jag inget skäl till att följa din uppmaning, citat,
”Det är hög tid att revidera dina slutsatser, Illusionen.”

/ Illusionen / Bengt Hj Törnblom

Pax vobiscum

Önskar er alla en trevlig sommar !

https://www.youtube.com/watch?v=Qf9FKZicwL4

[Pilatus]

Deltakonceptet presenterades på FF i tråden Vilar filosofi och naturvetenskap på solid grund? den 06 mar 2013 13:08

Mitt koncept, är ett försök att redogöra för principer där den verklighet medvetandet förmedlar är en transformerad skenförnimmelse, närmast att likna vid en illusion.

När universum av fysiker tilldelas egenskaper, som är rent atomära till sin karaktär, utan att beakta de imaginära speglingars effekt, finns det därför goda skäl till att förhålla sig något skeptisk.

Hur Illusionen kommit fram till denna världsbild är oklart. Vi vet inget om ursprunget till Illusionens avvikande upplevelse av världen och det tvivel till naturvetenskap som uppstod. Frågor om vår verklighets väsen är en klassisk och typisk metafysisk frågeställning. Läran om varat och verklighetens natur är en ontologisk fråga.

[Pilatus]

Deltakonceptet presenterades på FF i tråden Vilar filosofi och naturvetenskap på solid grund? den 06 mar 2013 13:08

Mitt koncept, är ett försök att redogöra för principer där den verklighet medvetandet förmedlar är en transformerad skenförnimmelse, närmast att likna vid en illusion.

När universum av fysiker tilldelas egenskaper, som är rent atomära till sin karaktär, utan att beakta de imaginära speglingars effekt, finns det därför goda skäl till att förhålla sig något skeptisk.

Hur Illusionen kommit fram till denna världsbild är oklart. Vi vet inget om ursprunget till Illusionens avvikande upplevelse av världen och det tvivel till naturvetenskap som uppstod. Frågor om vår verklighets väsen är en klassisk och typisk metafysisk frågeställning. Läran om varat och verklighetens natur är en ontologisk fråga.

Jag gillar detta.

Vetenskap, ingen vetenskap, ger sig ut för att beskriva och förklara allt.
Illusionen ger ibland anledning att tro att utan kunskap om ALLT är det lönlöst att försöka nå kunskap om enskildheter.
Eftersom all vetenskap fördjupar sig i enskildheter så är vetenskap fåfänglighet - om jag förstår Illusionen rätt.

Ja, vetenskap är ett sysslande med detaljer och precisa formuleringar, ibland om enskildheter och de riktigt små tingen. Meteorologer sysslar dock med större system, kanske något för dem som inte fixar pillet med detaljer.

[Illusionen]

När ni försöker beskriva ”jaget” enbart med atomära begrepp, sker det inom ramen för rumtid.
Jag har påpekat det avslöjande i att basera beskrivning av ”jaget” med hjälp av ett odefinierat
begrepp som tid, då resonemanget förutsätter att man behärskar vad begreppet tid representerar.
Är man oförmögen att ge ett nöjaktigt svar på vad rumtiden inkl de fundamentala begreppen
TID och RUM representerar kan man inte heller göra anspråk på att förstå.

Nedanstående text, https://sv.wikipedia.org/wiki/Tid , ger visst stöd för det jag hävdar. Notera
även gärna att flera av de slutsatser som konceptet drar, rimligen blir en konsekvens av detta.
En partiell differentialekvation som är hyperbolisk har en unik lösning längs tidsdimensionen
är ett exempel, och att Big Bang – snarare än att vara utgångspunkten för tiden – bara är ett
övergående stadium i ett evigt universum, är helt i överensstämmelse med konceptet.

Citat taget från WIKIPEDIA !

Tidens gång, tidens riktning

Många människor upplever tiden som något som vi rör oss fram igenom, eller så upplever de det
som att vi står still men att tiden kommer som en ström, ungefär som en sten som ligger still i en flod
med forsande vatten. I båda dessa fallen upplever många det som att en rörelse är inblandad; en rörelse
som skiljer sig åt från vår rörelse i rummet. Till skillnad från rörelser i det vanliga tredimensionella
rummet så sker denna rörelse automatiskt, vare sig vi vill det eller inte, och till skillnad från rörelser
i rummet så går tiden bara i en viss riktning - det är en tydlig skillnad mellan det förflutna och framtiden.
Tiden tycks vara asymmetrisk.
Men är det verkligen så? Inom fysiken har tiden snarare samma ställning som de rumsliga dimensionerna.
Om vi inte ser på tiden ur någon specifik betraktares synvinkel, så finns det ingen tidpunkt som är mer
speciell än någon annan, det går inte att hitta någon punkt som är mer "nu" än andra. I den klassiska fysiken
(Newtons fysik och även Einsteins relativitetsteorier) styr fysikens lagar entydigt vilka händelseförlopp som
är möjliga, och det går att beskriva världen som ett fyrdimensionellt rum fyllt av statiska geometriska strukturer
vars former helt och hållet bestäms av dessa lagar och som inte förändras. Bilden till höger visar ett exempel där
en pendel som svänger fram och tillbaka kan ses som en vågformad struktur genom rumtiden (en av rummets tre
dimensioner har tagits bort för att detta ska kunna visualiseras). Det finns egentligen inget i denna bild som ger
någon upplysning om i vilken riktning tiden går. På atomernas mikroskopiska nivå är detta ännu påtagligare.
Här råder symmetri mellan det förflutna och framtiden, och olika fysiska processer kan lika gärna ske i vilken
tidsriktning som helst. Det är sålunda ganska svårt att hitta någon riktig objektiv fysisk eller matematisk beskrivning
av vad tidens gång egentligen består i. Craig Callender har argumenterat för att det som skiljer ut tiden från
rumsdimensionerna är att den beskriver riktningen i vilken information kan fortplantas. Matematiskt sett kan man
konstatera att en partiell differentialekvation som är hyperbolisk har en unik lösning längs tidsdimensionen om man
specificerar Cauchy data på rumsdimensionerna vid en godtycklig tidpunkt.
Det var först på 1800-talet som fysiken lyckade få grepp på tidens asymmetri. Med utvecklingen av termodynamiken
infördes begreppet entropi som ger en förklaring till tidens irreversibilitet och dess obönhörliga gång i en enda riktning.
Entropin är ett mått på oordning: ju större ordning desto mindre entropi, ju större oordning desto större entropi.
Enligt termodynamikens andra huvudsats ("entropilagen") tenderar entropin i ett slutet system att öka och kan inte minska.
Denna "vandring" från ordning till oordning kan ses som ett rent statistiskt fenomen och är inte skönjbar på atomernas
nivå, men på makroskopisk nivå blir det påtagligt: Ett glas med vatten som faller till golvet och går sönder kommer
inte av sig självt att sätta sig samman igen, och vattnet förblir utspillt. Detta beror på att de få ordnade tillstånd som
representerar ett helt glas med vatten i är så ofantligt mycket färre än alla andra kombinationer av glas- och vattenmolekyler,
så sannolikheten att molekylerna av en slump skulle ordna sig i denna formation är nästan obefintlig. Notera dock gärna att
alla andra specifika kombinationer har en lika stor statistisk sannolikhet. Denna ständiga ökning av systemets oordning har
ofta tagits som en förklaring av tidens asymmetri mellan förflutet och framtid, och därmed riktningen på "tidens pil",
men en noggrann analys visar att resonemanget är ofullständigt. Låt oss titta på ett system i ett godtyckligt ögonblick när
molekylerna befinner sig i en viss formation. Det kommer då att finnas flera möjliga kombinationer som är mer oordnade
än som är mer ordnade, och därmed är det sannolikt stor att systemet i nästa ögonblick är mer oordnat, men på samma vis
är sannolikheten lika stor att systemet vid ett tidigare ögonblick är mer oordnat än just nu. För att förstå tidens riktning måste
man därför utgå från att universum uppstod ur ett tillstånd med exceptionellt låg entropi.
Frågan blir då istället att förstå varför universum från början har en låg entropi.

Tidens början och slut

Den gängse synen på Big Bang är, att även tiden skapades då. Men vår förståelse av tiden är ganska trevande och skakig.
Och mer intressant blir det med frågor som: Hur kan tiden ha en början och hur var det i så fall före? Vissa kosmologer
som förfäktar kvantgravitationsteorin menar att Big Bang – snarare än att vara utgångspunkten för tiden – bara var ett
övergående stadium i ett evigt universum. Med detta synsätt har inte heller tiden någon början eller något slut.
Termodynamikens andra huvudsats, om att entropin hela tiden ökar, leder till förutsägelsen att universum kommer att
hamna i ett tillstånd där alla temperaturskillnader är utjämnade och inga processer längre kan ske. Detta hypotetiska
tillstånd brukar kallas värmedöden. Man kan ställa sig frågan om det är meningsfullt att tala om förändringar och tid
som flyter i ett sådant tillstånd, eller om värmedöden också skulle innebära slutet på tiden. Upptäckten att universum
expanderar gör det osäkert om värmedöden verkligen kommer att inträffa. Ett annat slut, som föreslagits sedan det
upptäckts att expansionens hastighet verkar öka, skulle istället kunna vara ett helt tomt universum, ibland benämnt Big chill.
Trots att det kan finnas olika uppfattningar i detta, så kan man nog säga att ur gängse kosmologisk synpunkt så tycks tiden
ha en början men möjligtvis inte ett slut.

Tid inom fysiken

I fysik är tid, något förenklat, definierad som avståndet mellan händelser längs den fjärde axeln i rumtiden.
Speciella relativitetsteorin visade att tid inte kan tolkas på annat sätt än som del av rumtiden, en kombination av rum och tid.
Avståndet mellan händelser beror då på observatörernas relativa hastighet till händelserna. Något allmänt objektivt tidsbegrepp
finns alltså inte. Den allmänna relativitetsteorin ändrade ytterligare begreppet tid genom att introducera idén om krökt rumtid
orsakad av gravitationen. Ett påtagligt exempel på att tiden är relativ är att i en partikelaccelerator kan man ge partiklar ökad
livslängd om de får färdas nära ljushastigheten.
Det finns idag fysiker och filosofer som ifrågasätter om tiden är en fundamental egenskap eller om den kan härledas ur andra
fysikaliska fenomen. Ett typiskt argument tar sin utgångspunkt från att tiden inte ingår i Wheeler–DeWitts ekvation, som
beskriver en vågfunktion för hela universum, utan man kan sedan härleda tiden ur den kvantmekaniska vågfunktionen.
Detta kan tolkas som att tiden inte är fundamental. Julian Barbour har till och med argumenterat för att tiden kan härledas ur
klassisk mekanik.

/ Bengt Hj Törnblom

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=RkriPebgemM

[Pilatus]

När ni försöker beskriva ”jaget” enbart med atomära begrepp, sker det inom ramen för rumtid.

Empiri kallas det.

Jag har påpekat det avslöjande i att basera beskrivning av ”jaget” med hjälp av ett odefinierat begrepp som tid, då resonemanget förutsätter att man behärskar vad begreppet tid representerar.

Det är en självklar sats att: jaget existerar i tiden.

En partiell differentialekvation som är hyperbolisk har en unik lösning längs tidsdimensionen är ett exempel, och att Big Bang – snarare än att vara utgångspunkten för tiden – bara är ett övergående stadium i ett evigt universum, är helt i överensstämmelse med konceptet.

Det låter som en egen mycket hypotetisk utsaga. Jag förmodar att ingen differentialekvation i världen kan bevisa något om ursprunget till Big Bang. Kosmologi är studiet av struktur och förändringar i nuvarande universum. Kosmologin tillhandahåller även spår av händelser vid randen till kosmos tillkomst och dess utveckling.

... till skillnad från rörelser i rummet så går tiden bara i en viss riktning - det är en tydlig skillnad mellan det förflutna och framtiden.

Tiden är irreversibel.

Men är det verkligen så?

Naturligtvis är det så, tidsresor kan göras i teorin i en riktning. (Om du inte räknar på satelliter som åldras litet långsammare.) Men du kan inte resa bakåt i tiden ens i teorin.

Inom fysiken har tiden snarare samma ställning som de rumsliga dimensionerna.

Inom ett fyrdimensionellt koordinatsystem är det så. Men i det verkliga livet finns enligt termodynamiken alltid förluster att räkna med.

[Smisk]

När ni försöker beskriva ”jaget” enbart med atomära begrepp, sker det inom ramen för rumtid.
Jag har påpekat det avslöjande i att basera beskrivning av ”jaget” med hjälp av ett odefinierat
begrepp som tid, då resonemanget förutsätter att man behärskar vad begreppet tid representerar.
Är man oförmögen att ge ett nöjaktigt svar på vad rumtiden inkl de fundamentala begreppen
TID och RUM representerar kan man inte heller göra anspråk på att förstå.

Som sagt, Immanuel Kant talar om tid och rum som åskådningsformer som tillhör "projektorn och inte det projicerade" som jag förstår det. Funktionerna hos en projektor finns i den och det som visas MED den är inte något verkligt i projektorn eller utanför bilderna på duken.

Om bilderna på duken är nödvändiga för att tid och rum skall förnimmas är det inte nödvändigt att dem är egenskaper hos världen. Att definiera dem SOM saker i världen om de inte är det blir märkligt, om så är fallet.