Jag tror jag förstår vad du menar, men håller ändå inte med, även om jag absolut inte med säkerhet kan säga att du har fel. Din tes är att identiska invärden alltid ger identiska utvärden. Jag tror att det inte förhåller sig så. Det kan nog stämma i datorernas värld, fast det ofta nog är svårt att få invärdena att vara identiska även där, med buggar och annat tjafs. Men jag är inte säker på att det stämmer i livets värld. Livet är uppbyggt av och i kaos, och i och med människohjärnans komplexitet tror jag att det kaotiska elementet är ytterligare förstärkt i våra tankeprocesser, vilket skulle innebära att även med identiska invärden går det inte att med hundraprocentig säkerhet förutsäga utvärdena.
Vad gäller evolutionen, så klarar även de mer omedvetna djurens hjärnor av det du beskriver, nämligen mottagandet, bortsållandet och analyserandet av information. Man skulle kunna argumentera för att människohjärnans större komplexitet klarar detta effektivare även utan medvetandets inblandning. Men i så fall finns, som du säger, fortfarande frågan kvar: varför har vi medvetande? För min del tror jag, att även om vi inte blir medvetna om våra beslut förrän de är fattade, så kan medvetandet i efterhand inse, att det var ett oklokt beslut och påverka det undermedvetna att fatta ett bättre nästa gång.
Tänk dig medvetandet som en människa vid styråran till en båt som driver i en strid ström av känslor och genetisk påverkan. I början kanske människan tror att den styr båten efter eget behag, men så småningom märker den att den inte alltid kommer dit den vill. Då börjar den inse strömmarnas makt. Styrmannen har då två alternativ: att tänka att den är utlämnad åt strömmarna, ge upp styråran och låtsas att den vill komma just dit strömmarna för den, eller att försöka lära sig att läsa strömmarna och utnyttja styråran för att inte krascha mot klipporna och kanske lyckas ta sig iland på något trevligt ställe emellanåt.
Eller tänk dig en människa (medvetande) som rastar en mycket stor hund (undermedvetande). Man kan ibland undra om det är hunden som istället rastar människan, eftersom den tycks dra iväg efter eget behag, men vem är det i slutändan som bestämmer när man skall gå in igen?
Med andra ord, vi styrs inte av antingen drifter eller förnuft, utan av både och. Just detta att medvetandet kommer efter visar bara att det undermedvetna är snabbare, kanske även starkare, men inte att det medvetna är ett hjälplöst offer.
Det jag vänder mig mot i din argumentation är dels detta att den gör det alltför lätt att ge upp och kasta av sig sitt ansvar eftersom vi betraktar oss som utlämnade åt vårt undermedvetna (med andra ord den etiska aspekten), men också att den är för reduktionistisk. Vi kan aldrig återskapa en situation som är exakt identisk med en föregående. Men om vi hade förmågan att vrida tiden tillbaka och börja om från glassvalssituationen, utan att ändra en enda atoms läge, då skulle enligt ditt resonemang varenda händelse efter denna tid bli identisk med hur det blev innan vi backade tiden. Jag tror inte det, eftersom verkligheten som sagt är kaotisk. När du reducerar kaos ur din modell, så kapar du banden med verkligheten. Allt enligt min åsikt, förstås

.
När jag tittar tillbaka på ditt första inlägg, så skriver du om "våran relativt låga intelligens". I relation till exakt vad har vi låg intelligens, menar du?
Och vad gäller själ, så tror jag inte att den individuella människan har något som överlever kroppens död. Det som lever vidare är det arv som förvaltas av de efterkommande.
Allt gott,
-Pederpax