en kille sa till mig att fiskar inte känner något,
så ifall man plågar dom känner de inge ändå....
vet inte om det stämmer,,
Är det sant att fiskar saknar känslor?
Moderator: Moderatorgruppen
Fiskar har antagligen likartade känslor som vi,
naturen gav oss dessa egenskaper tidigt, att känna rädslor, smärta, njutning, hunger osv.
Fiska har en hjärna, den har sinnesorgan och den har ett medvetande och ett minne.
Vetenskapen säger att fiskar har känslor och sinnen, men vet inte om den känner smärta som vi gör.
Jag tror de gör det.
naturen gav oss dessa egenskaper tidigt, att känna rädslor, smärta, njutning, hunger osv.
Fiska har en hjärna, den har sinnesorgan och den har ett medvetande och ett minne.
Vetenskapen säger att fiskar har känslor och sinnen, men vet inte om den känner smärta som vi gör.
Jag tror de gör det.
Re: är det sant att fiskar saknar känslor?
nuddle skrev:en kille sa till mig att fiskar inte känner något,
så ifall man plågar dom känner de inge ändå....
vet inte om det stämmer,,
Det trodde man om nyfödda barn förr också.
Mina tvillingar föddes 1984. På den tiden tog man blodprov i de nyföddas hälar av någon anledning. Barnen skrek som besatta, vred sig och ville komma loss - och min fru och jag led fruktansvärt när vi fick uppleva det. De var ju inte ens den dag gamla - var det ett lämpligt bra sätt att börja sitt liv efter att precis lugnat ner sig efter den smärtsamma födelsen? Då sade den kunniga, empatiska sköterskan "tröstande": "De känner absolut ingenting - det är bara är en automatisk reaktion." Man hade slutat med det när deras lillebor föddes 4 år senare - tack och lov.
Okänsliga människor brukar på sätt bortföklara yttre reaktioner på plåga och smärta hos sidna medvarelser med att de som plågas är för omedvetna för att plågas/ känna något alls - det bara ser så ut. Så säger man om metmaskar som trär på en krok - det bara ser ut som om de plågas när de vrider sig. Man sade så om valpar man kuperade svansen på förr utan bedövning - förbjudet idag - och om galtar man skar testiklarna av utan bedövning: De är för omedvetna för att känna något! Man säger så om människor som "är paket" på långvärden - de känner ingenting. Man kan göra vad man vill med dem och prata skit om dem i deras närhet - de varken ser, känner eller hör för de reagerar inte. Men det finns en del som legat så under många år och sedan oförklarligt vaknat upp - och de minns precis allt, allt skitsnack helt öppet i deras närhet och allt elakt vissa sköterskor gjort mot dem för att roa sig eller för att ta ut sin frustration på dem pga deras sin kassa lön och hårda arbete.
Man skall akta sig för att bedöma andra som "för omedvetna för att känna smärta", både när man ser fysiska reaktioner man kan tolka som smärtreaktioner - och när sådana inte finns - i synnerhet hos våra medmäniskor.
/Algotezza
Göran Egevad egevad@gmail.com
Re: är det sant att fiskar saknar känslor?
Algotezza skrev:nuddle skrev:en kille sa till mig att fiskar inte känner något,
så ifall man plågar dom känner de inge ändå....
vet inte om det stämmer,,
Det trodde man om nyfödda barn förr också.
Mina tvillingar föddes 1984. På den tiden tog man blodprov i de nyföddas hälar av någon anledning. Barnen skrek som besatta, vred sig och ville komma loss - och min fru och jag led fruktansvärt när vi fick uppleva det. De var ju inte ens den dag gamla - var det ett lämpligt bra sätt att börja sitt liv efter att precis lugnat ner sig efter den smärtsamma födelsen? Då sade den kunniga, empatiska sköterskan "tröstande": "De känner absolut ingenting - det är bara är en automatisk reaktion." Man hade slutat med det när deras lillebor föddes 4 år senare - tack och lov.
Okänsliga människor brukar på sätt bortföklara yttre reaktioner på plåga och smärta hos sidna medvarelser med att de som plågas är för omedvetna för att plågas/ känna något alls - det bara ser så ut. Så säger man om metmaskar som trär på en krok - det bara ser ut som om de plågas när de vrider sig. Man sade så om valpar man kuperade svansen på förr utan bedövning - förbjudet idag - och om galtar man skar testiklarna av utan bedövning: De är för omedvetna för att känna något! Man säger så om människor som "är paket" på långvärden - de känner ingenting. Man kan göra vad man vill med dem och prata skit om dem i deras närhet - de varken ser, känner eller hör för de reagerar inte. Men det finns en del som legat så under många år och sedan oförklarligt vaknat upp - och de minns precis allt, allt skitsnack helt öppet i deras närhet och allt elakt vissa sköterskor gjort mot dem för att roa sig eller för att ta ut sin frustration på dem pga deras sin kassa lön och hårda arbete.
Man skall akta sig för att bedöma andra som "för omedvetna för att känna smärta", både när man ser fysiska reaktioner man kan tolka som smärtreaktioner - och när sådana inte finns - i synnerhet hos våra medmäniskor.
/Algotezza
jag tror däremot stenar saknar känslor
mineraler
men allt som är beblandat med vatten har känslor
jag tror inte virus har känslor
-
lösdrivaren
- Avstängd
- Inlägg: 869
- Blev medlem: 16 okt 2010 12:33
lösdrivaren skrev:Fiskar kan bli deprimerade. Torsken t ex.
Den med många ben eller den på två?
/Algotezza
Göran Egevad egevad@gmail.com
Re: är det sant att fiskar saknar känslor?
nuddle skrev:Algotezza skrev:nuddle skrev:en kille sa till mig att fiskar inte känner något,
så ifall man plågar dom känner de inge ändå....
vet inte om det stämmer,,
Det trodde man om nyfödda barn förr också.
Mina tvillingar föddes 1984. På den tiden tog man blodprov i de nyföddas hälar av någon anledning. Barnen skrek som besatta, vred sig och ville komma loss - och min fru och jag led fruktansvärt när vi fick uppleva det. De var ju inte ens den dag gamla - var det ett lämpligt bra sätt att börja sitt liv efter att precis lugnat ner sig efter den smärtsamma födelsen? Då sade den kunniga, empatiska sköterskan "tröstande": "De känner absolut ingenting - det är bara är en automatisk reaktion." Man hade slutat med det när deras lillebor föddes 4 år senare - tack och lov.
Okänsliga människor brukar på sätt bortföklara yttre reaktioner på plåga och smärta hos sidna medvarelser med att de som plågas är för omedvetna för att plågas/ känna något alls - det bara ser så ut. Så säger man om metmaskar som trär på en krok - det bara ser ut som om de plågas när de vrider sig. Man sade så om valpar man kuperade svansen på förr utan bedövning - förbjudet idag - och om galtar man skar testiklarna av utan bedövning: De är för omedvetna för att känna något! Man säger så om människor som "är paket" på långvärden - de känner ingenting. Man kan göra vad man vill med dem och prata skit om dem i deras närhet - de varken ser, känner eller hör för de reagerar inte. Men det finns en del som legat så under många år och sedan oförklarligt vaknat upp - och de minns precis allt, allt skitsnack helt öppet i deras närhet och allt elakt vissa sköterskor gjort mot dem för att roa sig eller för att ta ut sin frustration på dem pga deras sin kassa lön och hårda arbete.
Man skall akta sig för att bedöma andra som "för omedvetna för att känna smärta", både när man ser fysiska reaktioner man kan tolka som smärtreaktioner - och när sådana inte finns - i synnerhet hos våra medmäniskor.
/Algotezza
jag tror däremot stenar saknar känslor
mineraler
men allt som är beblandat med vatten har känslor
jag tror inte virus har känslor
Lite kolföreningar krävs väl med. Tror inte t.ex. gyttja känner så mycket.
/Algotezza
Göran Egevad egevad@gmail.com
-
freddemalte
- Inlägg: 3393
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Hej nuddle
Hur verifierar man andras känslor?
Vi kan väl egentligen bara anta att någon upplever något liknande det man själv upplever när de beter sig så som man själv beter sig vid det aktuella sinnestillståndet eller genom att studera dess biologiska strukturer och hitta korresponderande system (t.ex. nervsystemet) och därur dra slutsatsen att de fungerar lika dant som man själv gör (givet att man känner till sin egen biologi på den nivån). Anser du att det räcker som bevis för att den andre upplever smärta eller vilken form av bevis behöver du?
Vänligen
Fredrik
Hur verifierar man andras känslor?
Vi kan väl egentligen bara anta att någon upplever något liknande det man själv upplever när de beter sig så som man själv beter sig vid det aktuella sinnestillståndet eller genom att studera dess biologiska strukturer och hitta korresponderande system (t.ex. nervsystemet) och därur dra slutsatsen att de fungerar lika dant som man själv gör (givet att man känner till sin egen biologi på den nivån). Anser du att det räcker som bevis för att den andre upplever smärta eller vilken form av bevis behöver du?
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Fiskarna känner smärta så att de kan undvika faror på samma sätt som vi gör. Barn upplever smärta så att de kan bli ledsna och påkalla hjälp. De känslor vi har är något grundläggande. Men utan att vi samordnar upplevelsen i ett jag så finns där inte något som kan motta upplevelsen och uppleva att det gör ont. Det är lite som att kapa av förbindelsen till hjärnan och sedan se hur handen reagerar när den rör en varm platta. Det som sker är inte vad vi vanligtvis definierar som smärta. Man vet nu att barn antagligen känner smärtan som deras kroppar utsätts för då deras hjärnor reagerar på samma sätt som vuxnas hjärnor gör: http://www.nyteknik.se/nyheter/innovati ... e41849.ece
Men spädbarnet har inte utvecklat ett jag ännu. Det är rimligt att smärta kan relatera till ett ytterst rudimentär form av jag, och det är nog något som alla djur har. Man behöver inte reflektera över smärta för att känna den, enbart ha ett primärt mottagande av smärta. Smärtan utgör då i sig jaget. Jaget tillkommer i upplevelsen av smärtan. Upplevelse av känslor kan vara en av de mest rudimentära formerna av medvetande. Det uppstår således kanske i nav och centrum i de flesta kommunicerande nätverk. Samordnade reflexer är således ett förstadium till medvetande. Nästa steg mot ett högre medvetande är de samordnade reflexernas förmåga att spegla situationen där reflexerna utlöstes, och repetera reflexen när ett igenkännande av situationen uppstår, och att situationen kan undvikas (eller öka i frekvens genom attraktion). Så man kan säga att känslor är vanligt förekommande, men att hävdelsen av känslorna gentemot en upplevelse är något som ökar i grad med samordningen av känslorna. En ensam känsla har ingen känsla, den bara är känsla.
Frågan är huruvida vi ska ha medlidande med vår hand när den bränner sig på plattan, även om våra nervbanor till hjärnan är avkapade. På samma sätt kan det finnas delar i vår kropp som lider, fast vi inte själva är medvetna om det. Det är nog ganska troligt att det är så med tanke på våra kroppars komplexitet. Frågan är huruvida vi måsta ta ansvar för detta lidande som är instängt i oss som vi inte kan kommunicera med? Det skulle vara omoraliskt om vi månar om djur, som har en mindre potential till lidande, om vi samtidigt ignorerar dessa aspekter i oss själva som lider utan att kunna komma till uttryck och få hjälp. MPD är bara ett tydligt exempel på detta, där en annan del i vår kropp faktiskt förmår kommunicera utåt, men mörkertalet måste vara enormt på alla neurologiska komplex som förblir implicita i vår hjärna. Detta kan vara det största moraliska dilemmat vi har att ta ställning till. Det går inte att avfärda med att det är delar av oss själva och således upp till oss själva hur vi vill måna om det eller fortsätta tortyren. Rent funktionellt, praktiskt och moraliskt så förblir dessa aspekter i din kropp någon eller några andra fram till det att du är integrerad med dem. Du har således inte moralisk rätt att förtränga sidor av dig själv och förtrycka dessa så länge som de är medvetna. Att du inte är medveten om dem är irrelevant. Och börjar vi säga att djur har medvetande så är det orimligt att anta att vår hjärnas komplexitet inte hyser dessa möjligheter. MPD är en stark indikation på att detta är en realitet.
Att människor "hör röster" kan få skrämmande proportioner.
Men spädbarnet har inte utvecklat ett jag ännu. Det är rimligt att smärta kan relatera till ett ytterst rudimentär form av jag, och det är nog något som alla djur har. Man behöver inte reflektera över smärta för att känna den, enbart ha ett primärt mottagande av smärta. Smärtan utgör då i sig jaget. Jaget tillkommer i upplevelsen av smärtan. Upplevelse av känslor kan vara en av de mest rudimentära formerna av medvetande. Det uppstår således kanske i nav och centrum i de flesta kommunicerande nätverk. Samordnade reflexer är således ett förstadium till medvetande. Nästa steg mot ett högre medvetande är de samordnade reflexernas förmåga att spegla situationen där reflexerna utlöstes, och repetera reflexen när ett igenkännande av situationen uppstår, och att situationen kan undvikas (eller öka i frekvens genom attraktion). Så man kan säga att känslor är vanligt förekommande, men att hävdelsen av känslorna gentemot en upplevelse är något som ökar i grad med samordningen av känslorna. En ensam känsla har ingen känsla, den bara är känsla.
Frågan är huruvida vi ska ha medlidande med vår hand när den bränner sig på plattan, även om våra nervbanor till hjärnan är avkapade. På samma sätt kan det finnas delar i vår kropp som lider, fast vi inte själva är medvetna om det. Det är nog ganska troligt att det är så med tanke på våra kroppars komplexitet. Frågan är huruvida vi måsta ta ansvar för detta lidande som är instängt i oss som vi inte kan kommunicera med? Det skulle vara omoraliskt om vi månar om djur, som har en mindre potential till lidande, om vi samtidigt ignorerar dessa aspekter i oss själva som lider utan att kunna komma till uttryck och få hjälp. MPD är bara ett tydligt exempel på detta, där en annan del i vår kropp faktiskt förmår kommunicera utåt, men mörkertalet måste vara enormt på alla neurologiska komplex som förblir implicita i vår hjärna. Detta kan vara det största moraliska dilemmat vi har att ta ställning till. Det går inte att avfärda med att det är delar av oss själva och således upp till oss själva hur vi vill måna om det eller fortsätta tortyren. Rent funktionellt, praktiskt och moraliskt så förblir dessa aspekter i din kropp någon eller några andra fram till det att du är integrerad med dem. Du har således inte moralisk rätt att förtränga sidor av dig själv och förtrycka dessa så länge som de är medvetna. Att du inte är medveten om dem är irrelevant. Och börjar vi säga att djur har medvetande så är det orimligt att anta att vår hjärnas komplexitet inte hyser dessa möjligheter. MPD är en stark indikation på att detta är en realitet.
Att människor "hör röster" kan få skrämmande proportioner.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 29 och 0 gäster