Är universum oändligt?

[freddemalte]

Ok, vi tänker nog lite olika du och jag, eller använder språket på olika sätt.

Du håller alltså inte med om att universum är ändligt om det är så att det finns en övre gräns för hur stora avstånden i universum kan vara?

Hej Dura M
Jo, de håller jag med om, men frågan kvarstår. Hur skulle ett sådant universum vara beskaffat vad avser t.ex. två objekt som har ett avstånd G från varandra som uppnår denna gräns? Om objekt A är på avstånde G från B (och G utgör det längsta avstånd som är möjligt), hur ter sig då universum bortom A sett från B?

Eller tänker du dig rummet beskaffat på ett sådant sätt att avstånden inte kan ackumuleras? Så om vi har ett objekt C som befinner sig bortom B i en rak linje med A och B så skulle inte det avståndet läggas till det avstånd som är mellan A och B?

Dvs A - G - B - G - C ger inte A - 2G - C utan något annat? Vad???

Vänligen

Fredrik

[Dura M]

Jo, de håller jag med om, men frågan kvarstår. Hur skulle ett sådant universum vara beskaffat vad avser t.ex. två objekt som har ett avstånd G från varandra som uppnår denna gräns? Om objekt A är på avstånde G från B (och G utgör det längsta avstånd som är möjligt), hur ter sig då universum bortom A sett från B?

Det ter sig nog inte på något speciellt sätt. Det råkar bara vara så på just den platsen att i vilken riktning A än färdas så kommer han närmare B. En liknelse (ta den inte för bokstavligt) är att det finns en gräns för hur långt avståndet mellan två punkter på jorden kan vara. Du kommer inte springa in i någon vägg och ingenting kommer te sig konstigt eller annorlunda men någonstans når du en punkt där bokstavligen alla vägar bär mot (tar dig närmare) Rom.

[freddemalte]

Jo, de håller jag med om, men frågan kvarstår. Hur skulle ett sådant universum vara beskaffat vad avser t.ex. två objekt som har ett avstånd G från varandra som uppnår denna gräns? Om objekt A är på avstånde G från B (och G utgör det längsta avstånd som är möjligt), hur ter sig då universum bortom A sett från B?

Det ter sig nog inte på något speciellt sätt. Det råkar bara vara så på just den platsen att i vilken riktning A än färdas så kommer han närmare B. En liknelse (ta den inte för bokstavligt) är att det finns en gräns för hur långt avståndet mellan två punkter på jorden kan vara. Du kommer inte springa in i någon vägg och ingenting kommer te sig konstigt eller annorlunda men någonstans når du en punkt där bokstavligen alla vägar bär mot (tar dig närmare) Rom.

Hej Dura M

Du har övertalat mig (!!), om vi ska gå med på att universum har de egenskaper du beskriver så är ändligheten inte särskilt "märkvärdig", men om universum är sådant som vi erfar det i vardagen (?) så kvarstår mina dubier

Jag uppskattar din pedagogiska, ödmjuka och kunniga attityd!

Vänligen

Fredrik

[Marko]

Tidsresornas paradoxer är en upplevd logisk motsägelse, jag är nog inte ensam om att uppleva det så,
och jag tycker mina ord är helt i sin ordning. Du är ju värsta Ordpolisen

Och det hade varit roligt att testa tidsresorna med logiska argument.
Ta tex det där med att jag reser bak i tiden och dödar min far, jag föds inte, och jag kan därmed inte resa tillbaka för att döda min far eftersom jag inte existerar. Samma problem sker om jag använder andra dimensioner och nya tidslinjer uppstår. (reser jag i tiden så kan jag inte besöka min far)
detta motsägs av tidsresor och skillnader som existerar idag. (tex existerar satelliter trotts att dom färdas i tid, svarta hål existerar trotts att gravitationen är oändlig)

Ett rimligt sätt för tidsresor att fungera på är väl just så, att nya tidslinjer uppstår, eller så att alla tidslinjer som skulle kunna uppstå redan existerar i vilket fall som helst (men möjligen blir ytterligare "förstärkta" av att man väljer dem ännu en gång (man kanske med sitt val av en viss tidslinje orsakar att den tidslinjen äger rum i ännu ett identiskt exemplar, även om det hade ägt rum i oändligt många exemplar oavsett vad man hade gjort). Då uppkommer inga tidsreseparadoxer. Även satelliter kan mycket väl fungera så att deras "naturliga tidsresande" skapar nya tidslinjer hela tiden (eller ännu fler exemplar av redan befintliga tidslinjer), liksom vi alla genom våra förflyttningar (hur små förflyttningar vi än gör) skapar nya tidslinjer hela tiden (eller ännu fler exemplar av redan befintliga tidslinjer). Vi får ju i varje läge bara uppleva en av de tidslinjer som uppstått, så det går aldrig att logiskt utesluta att alla andra tänkbara tidslinjer också äger rum (och/eller uppstår).

jag tänker mig att jag kanske möter på någon annans tidslinje, men det gör inte saken bättre ifall jag möter på något som liknar min far i en annan dimension. Någon från de andra dimensionerna i rum(tid) kan besöka min 'riktiga' far och döda honom, varför inte jag ?

rent spontant upplever jag just nu att all energi och materia (inkl. resenären)skulle upphöra att existera om denne åker tillbaka i tiden eller in i framtiden. detta är tidsresor, men kanske inte som vi hade tänkt oss att det skulle bli.
problemet är från denna vinkel, varför ser jag energirester många miljarder år tillbaka i nutid.

[Rorschach]

Och det hade varit roligt att testa tidsresorna med logiska argument.
Ta tex det där med att jag reser bak i tiden och dödar min far, jag föds inte, och jag kan därmed inte resa tillbaka för att döda min far eftersom jag inte existerar.

Visst, det är intressant att testa dessa argument. Det är i och för sig rätt så många som redan gjort det men det är ofta mer givande att göra det själv. För att gå igenom argumentet så behöver det dock vara lite bättre specificerat; vilken slutsats har du tänkt dig av argumentet?