Är Big Bang en slags religiös tro? Eller en annan slags tro?

[Cosmic philosopher]

Hej alla!  :)

Besvara nedanstående frågor!

1)Anser ni att Big-Bang-teorin är lika mycket tro som vilken annan religion som helst? Om ni inte tror det - motivera varför ni inte tror det! Eller är Big-Bang bara en annan slags tro?

2)Enligt Peter Wahlbeck "tvingas samhället till ateism av en massa naturvetare och akademiker som har monopol på sanningen(bl a av denna 'Big-Bang-tro')" . Vad anser ni om detta?       http://www.wahlbeck.se/religion

[A]

1)
När man svarar på en fråga, vilken som helst, så använder man väl känslor som hjälp för att formulera sig, etc. När man förklarar bigbang-teorin för någon så diskuterar man väl också med hjälp av känslor.

Men själva teorin i sig är avsaknad av känslor. På samma sätt så kan inte bigbang-teorin få religiösa anhängare. Det är bara vetenskap och vetenskapen är inte självmedveten, den är bara en beskrivning som beskriver verkligheten. Sen hur pass bra man lyckas med att beskriva verkligheten är en annan femma.

Så därför är all slags "tro", positiv som negativ, angående bigbang-teorin, ett mänskligt attribut som inte har något med teorin att göra. Men det mänskliga attributet såsom tro, känslor, intuition, etc, krävs säkerligen för att bevisa och räkna fram det som man känner på sig. Alltså att man som vetenskapsman definierar sina teorier, beskriver verkligheten och testar sig fram. Det har inget med religion att göra, det är en verksamhet.

Religionen har känslomässiga band till något som man inte har lyckats bevisa, eftersom det är religionens problem. Om Gud finns överallt, hur ska man då kunna peka ut honom när det som pekar också tillhör Gud? Jag tror den riktiga religionen gör allt för att på en sån liten beskrivning som möjligt få ut så mycket av sin andemening som det bara går - vilket är att känna kärlek och förälskelse.

Jag tror att liknande känslomässiga band kan finnas bland de som är övertygade på bigbang-teorin, men själva bigbang-teorin är platt, det är ju bara en verklighetsbeskrivning och det ska inte finnas något som man tolkar som ett religiöst innehåll i det. Och det är just tvärtom som religionen försöker vara - bara religiöst innehåll. Den försöker att få ner sin kärleksupplevelse i ord, som inte kanske helt upplevs på samma sätt av de som läser den som av de som skrivit den.

Men på grund av att teorin också tillhör Gud (som inte går att bevisa) så kan man säkerligen få en religiös upplevelse av den.

2)

"Peter Wahlbeck" har rätt när han säger att "samhället tvingas till ateism", eftersom skolan bara erbjuder just kalla fakta utan något känslomässigt innehåll. Jag tror ateism egentligen är avsaknad av känslomässigt innehåll. Är det kallt och hårt tillräckligt länge, så uppstår ett slags missnöje/misstro som får känslolöshet och avstängdhet att slå i blom. Jag tror religionen finns naturligt inom varje människa men blockeras av vår fanatism av att krampaktigt hålla fast vid det lilla vi vet och tvinga in andra detta. Skolväsendet och samhället har blivit så duktigt på att behålla sina teorier över vad som är verkligt och kan inte ändra på detta, alternativt utdelar sublima bestraffningar åt de som utför oliktänkande - precis som att verklighetens skulle "tappas bort" när man tappar bort teorierna kring den. Som att verkligheten går på rutin. Jag uppmuntrar istället just "tappa bort" väldigt starkt, just för att om verkligheten är tillräckligt verklig, så är det den som kommer att bestå när skeppet har sjunkit.

Men jag tror inte att det är specifikt "bigbang-tron" som är upphovsman till den idag utbredda ateismen... fast jag tror det bara är en yta. Frågar man vem som helst på stan om dom tror på Gud, så svarar dom nästan identiskt. Det har blivit ett skydd just för den känslomässiga anknytning som frågan innebär, man vill främja sig för den direkthet som frågan utgör. Ateism är förmågan att få vara ifred från alla dessa påträngande frågor som vuxna löjlar sig runt med och vill exponera andra inför.

[Algotezza]

Tro finns i två bemärkelser - tro som i att "tro på Gud" och tro som i att "hålla för sannolikt". I det första fallet är det religiös tro, i det andra kan det vara det men behöver inte vara det. Man kan ju säga: jag tror = håller för sannolikt - att Gud finns.

Engelskan är tydligare med have faith och believe in God resp I think (= jag tror - håller för sannolikt) - att X finns.

Eller...?

/A-a

[Sceptisk]

Cosmic

1. Big bang är ingen tro. Big bang är en vetenskaplig teori som förklarar den empiri som vi har om universums utveckling. Den säger än så länge inget om vad som hände före universum började expandera, om det nu fanns något "före". När astrofysikerna studerar universums utveckling så är det idag Big-Bang teorin som förklarar empirin bäst hittils. Men det finns andra mer spekulativa hypoteser som till exempel M-teorin och Penroses cykliska uppfattning och så finns det Stringteorin.

2. Big bang teorin motsäger inte alls förekomsten av en skapare eller gud. Det är isåfall andra teorier som skulle motsäga förekomsten av gudar och skapare.

[Marko]

Big Bang är en tro utefter det vi uppfattar som verklighet och mäter med de verktyg som vi har bedömt som gilltiga och godtagbara för dess ändamål. Vi accepterar tid och rum som vi uppfattar den,  våra verktyg och matematik är skapad för att bekräfta vår uppfattning, så visst kan en vetenskap vara en tro, men en tro där vi är överens om att detta är verkligheten och det som gäller.

för mig finns många frågetecken runt big bang, jag har trotts hundratals försök i medvetandet inte listat ut varför singulariteten ligger utsprid som en glob av dimma runt oss, åt alla håll och kanter i hela universum alla väderstreck.
hur kan singulariteten som var någon liten millimeter finnas överallt ? eller är det bara min uppfattning om att 13 miljarder år är här och nu och åt alla riktningar ögat kan skåda ?

Vi tar vetenskapen lite för givet, vi ifrågasätter inte vad det vi egentligen mäter är för något.
Vetenskapen är enig, big bang har skett, men likväl är det ett axiom eller paradigm vi köper utan att alltförmycket ifrågasätta dess giltighet. Det finns alternativa förklaringar på expansionen och tex bakgrundsstrålningen, men visst, det är vetenskapligt korrekt att veta att big bang var det korrekta. men helt säkra kan vi inte bli.

det där med gud som tro, jag tror inte på gud, jag upplever att det finns något, det är denna upplevelse som jag måste definiera som gud, för att språket kräver detta av mig, men jag vet inte vad det är jag upplever, men det känns positivt de gånger jag har kontakt. en tro eller en upplevelse ?

spontant upplever jag rummet som felaktig med de tre väderstreck (varför har vi fyra väderstreck när tre duger?) som fysiken ger, det känns fel, är det en tro att jag intuitivt känner att det kan finnas något mer ?.

jag tror när jag kommunicerar och vet när jag känner, för någonstans därinne så känns det som att man vet allt, men inte kan förklara det på något vis, det finns inte ord för det. så kan det ibland kännas, och så känner jag tex just nu.
I morgon kan det vara vardagen som tar över och man funderar inte så mycket längre, man bara accepterar,.

[freddemalte]

Hej alla!  :)

Besvara nedanstående frågor!

1)Anser ni att Big-Bang-teorin är lika mycket tro som vilken annan religion som helst? Om ni inte tror det - motivera varför ni inte tror det! Eller är Big-Bang bara en annan slags tro?

2)Enligt Peter Wahlbeck "tvingas samhället till ateism av en massa naturvetare och akademiker som har monopol på sanningen(bl a av denna 'Big-Bang-tro')" . Vad anser ni om detta?       http://www.wahlbeck.se/religion

Hej Cosmic philosopher

Som vanligt en intressant fråga!

1. Det handlar om vilken utgångspunkt man har. Om man utgår från traditionell deduktivt logisk epistemologi som baserar sig på människans rationella tänkande samt inhämtande av information via våra sinnen kan man kanske säga att det i ett common-sense-kontext är mer koherent att anta att Big Bang har ägt rum, än att anta att t.ex. den Gud som beskrivs i Bibeln skulle ha ett finger med i spelet. Det är detta som vi, i vardagligt tal, refererar till som kunskap, medan tro är antaganden som inte kräver en direkt epistemologisk förankring eller för den delen en intersubjektiv och koherent överensstämmelse. Man kan, självklart, utifrån ett filosofiskt perspektiv, lämna den epistemologiska skolan och logiken etc, och helt enkelt konstatera att vi egentligen inte har en aning om hur världen är beskaffad. Detta ger då utrymme för att tolka det som att inget påstående eller antagande är mer korrekt än något annat, utan att allt enbart handlar om hur vi fenomenologiskt uppfattar det.

Den största skillnaden i förhållningssätten inom religion (tro) och vetenskap (vetande) är väl den att de inom religionen oftast benhårt står fast vid sina idéer oavsett vad nytt som framkommer, medan de inom vetenskapen brukar revidera sina slusatser och antaganden när man gör nya fynd och rön.

2. Människan försöker hela tiden att påverka sin omgivning att tycka och tänka på ett visst sätt och det stämmer säkert till viss del, precis som det faktum att många religiösa försöker få sin omgivning att tänka som dem.

Det bästa vore väl om folk hade möjligheten att tänka själva och självständigt. Steve Jobs sammnfattade detta på ett bra sätt i ett av sina tal:

"Din tid är begränsad, så du bör inte slösa bort den genom att leva någon annans liv. Låt dig inte fångas av dogmer - som gror med resultaten av andra människors tänkande. Låt inte ljudet av andras åsikter dränka din egen inre röst. Och viktigast av allt, ha modet att följa ditt hjärta och intuition. De på något sätt redan vet vad du verkligen vill bli. Allt annat är sekundärt."

Vänligen

Fredrik

[Andreas]

OT

Religion för mig är en romantiksform som lämpar sig för en totalmännsklig samvaro. Vetenskapen når också dit när den får studera psykedelier, utan psykedelier tycks gemene vetenskaps/ateistromantiker ha svårt att ta till sig denna samvarokvalitet.