Från kemi till existentiell ångest

[Lennart]

Den snabbaste vägen att utjämna olikheter och nå stabilitet under turbulenta förhållanden går ofta över spontant uppkomna regelbundenheter som hindrar att ”längre” vägar tas.

På molekylnivå uppstår kemiska reaktioner som under mer eller mindre osannolika sammanträffanden kan ”låsa in” i varandra och skapa dynamiska centrum som återskapar inkapslade ämnen i en autokatalyserad syntes av sig själva.

Ovanpå den dynamiken uppstår evolutionsdynamiken där den snabbaste vägen att uppnå stabilitet blir förkroppsligande av vissa dynamiska regelbundenheter i form av gener. Livet leder i sin tur till en explosionsartad ökning av hierarkiska nivåer av självorganisering.

Alla dessa nivåer har sin egen organisation som leder till återgenerering i sin närmaste omgivning i första hand men som också kan ge upphov till organisering på en högre nivå där de blir både konstituerande och beroende delprocesser. Paradexemplet är celldelning hos celler med identiska genom som ändå leder till olika organ i multicellulära organismer.

Hos djur med hjärna lever hjärncellerna också sitt eget liv samtidigt som hjärnan är organiserad för att ta hand om hela organismens förhållande till sin omgivning. Den är närmast beroende av kroppens övriga nervceller för att få signaler om kroppens tillstånd under pågående omständigheter.

Det krävs yttterligare en nivå av dynamisk självorganisering ovanpå, men uppkommen och beroende av, nerv- och hjärncellernas signaler för att uppleva smärta (den minst specificerade av våra sinnesförnimmelser).

Smärta (och därmed förmågan att lida) är en konsekvens av evolutionen av rörliga organismer som snabbt behöver förändra sin omgivning. Men som alla vet som fått bedövning finns inte smärtan ”där ute”. Den är virtuell.

Den är beroende av ett återskapande av delar av hjärnans egen funktion som har med dess omvärldshantering att göra. Det är en självorganiserad modell som innehåller sig själv som virtuellt genom.

Enligt senaste vetenskapliga rön har inte bara vi, utan också alla däggjur, fåglar och t ex bläckfiskar nått denna nivå. Men kanske är vi ensamma om den abstrakta nivå där vi kan känna existentiell ångest?

Se vidare: http://apmel.blogspot.se/search?label=Filmen+i+huvudet