Tomrum i rörelse?

[förstår mig själv]

Illusion anser du att "vi" ger en verkan i G. Dvs att rörelser i den "atomära" världen ger verkningar i G. Dvs att det är växelverkan? Eller följer vår värld en "motor" som ger varat och den inneboende naturen?

[Illusionen]

Illusion anser du att "vi" ger en verkan i G. Dvs att rörelser i den "atomära" världen ger verkningar i G. Dvs att det är växelverkan? Eller följer vår värld en "motor" som ger varat och den inneboende naturen?

Rörelser, V, i den "atomära" världen ger verkningar i G, så som beskrivs i kapitel 15, Relativitet.
Rörelsen V, växelverkar med respektive, +C, -C, +jC och –jC, som samtliga är normerade med avseende på G.
Det innebär att projektionerna inom DELTA förändras inbördes, men med bibehållen total balans för DELTA.
Det vi förnimmer är funktion av kombinationer av projektionernas "substitut" (vilket kan vara svårt att förstå direkt).

Notera att kvanta t ex 1/C har ett växelverkan-värde motsvarande kvantats normerade värdet.
Kvantats normerade värde erhålls genom invertering och polvändning.

Hälsar
Illusionen

[Illusionen]

/Algotezza[/quote]

Hej!
Ett mycket bra tänkt scenario, vill jag påstå.
Om du likställer "tomrum" med det jag benämner universums abstrakta grundtillstånd/status, G, och "partikel" med avvikelse ("densitetsavvikelse") i/från G, så har du
förenklat beskrivit modellen till något fundamentalt, enligt mitt synsätt. I nästa steg låter du "strängarna" vibrera symmetriskt så att balans råder (=balanskriteriet DELTA).
Eulers formel och matematikens imaginära tal, verifierar indirekt detta. Därefter synkroniserar du vibrationerna (via vxv med sinnets atomer) så du erhåller/separerar olika "projektioner" av vibrationerna. Därigenom har du nu genererat "input" till medvetandet !
Fenomenet tid är förenklat en funktion av den skalfaktor-differens som kännetecknar relationen mellan "partikel-projektionen" från "G-projektionen".
Fullföljer du resonemanget kommer du snart att skönja bakgrunden till matematikens regelverk. Den samstämmigheten antyder att det är rätt väg att gå.

Hälsar
Illusionen[/quote]

"Tomrum"/ G = potentialitet (för att "bli" partiklar i rörelse som när de bygger upp en varelses kropp och vibrerar samstämmigt - i t.ex. en hjärna - kan ge upphov till medvetande.)

"Sinnets atomer" har en "yttre" energetisk och objektiv materiesida och en inre, subjektiv, mental "upplevelsesida". Jfr med Spinozas monistiska dubbelaspektteori!

Tänker jag mig det hele...


/Algotezza[/quote]

Hej Algotezza!

Ett förtydligande betr universum och ”vibrerande strängar”. Det förefaller finnas uppenbara likheter med Spinozas tankar.

När jag skriver är det ofta i bestämd form som om jag visste, men glöm inte min grunduppfattning att INGEN förstår på ett djupare plan.
Min erfarenhet så här långt är att det för varje dörr jag tycker mig öppna, finner jag minst två nya som jag inte känner till vad de döljer.
Det är någon form av kombinerad känsla av nyfikenhet, ödmjukhet och fascination som infinner sig.
Det jag skriver, och det gäller generellt, ska alltså enbart betraktas som mina personliga FÖRSLAG till svar på vissa delfrågor.

Enligt mitt koncept besitter universum minst en överordnad struktur, med andra avvikande referensstrukturer, som är överordnad vår verklighet.
Den nu aktuella frågeställningen sammanhänger med detta. Begreppet oändlighet är ett annat exempel på paradox som har sin grund i denna referensskillnad,
Big Bang en annan. Utan kännedom och insikt om denna överordnade struktur förefaller utforskandet av det mänskliga medvetandets väsen svårbemästrat.
Skälet till detta är att den överordnade strukturen ej enkelt kan beskrivas/definieras via vår verklighet, med dess punktreferens-relaterade regelverk,
där matematiken utgör en del av regelverket. En sådan beskrivning förefaller tvärt om närmast osannolikt, då det rör sig om relativt varandra "transformerade" strukturer,
där transformeringen involverar vår egen interna "egenstruktur". Det vi förnimmer är således en "egengenererad transformerad verklighet" och/eller "illusion",
som är överordnat beroende av universum.
Själv tänker jag mig detta beroende som en av ”egenstrukturen” genererad polarisationseffekt i grundtillståndet, G.
Polarisationen sker här utifrån ”egenstrukturen”, vilket medför att medvetandet sätter/skapar sin ”egen” referens.
Vårt ”rum” är t ex en självförvållad effekt av denna polarisation inkl egenreferens.
Notera gärna att grundtillståndet, G, ev är en fiktiv effekt av polarisationen.

Det är mot ovanstående bakgrund som fenomenet TID inkl RÖRELSE ska ses.
Tid är alltså ett fenomen som refererar till vårt s k ”rum”, som i sin tur är en transformerad referensberoende illusion.
De vibrerande ”strängarna” förutsätter tid för att ”vibrera”, och refererar således till vår verklighet med dess rum.
För att förstå universum bättre (om det nu är möjligt), och rubricerad frågeställning, krävs det att illusionen/verkligheten återställs till det EJ polariserade tillståndet,
vilket förutsätter att referenserna ändras (bl a via dubbelreferens-principen).
Det är i detta skede av resonemanget som de imaginära termerna kommer in i bilden, och då ökar svårighetsgraden markant.

Min personliga slutsats blir därför att inget liv besitter förmåga att lämna ett korrekt/fullständigt och rättvisande svar på här aktuella frågor.
Huvudskälet, som jag ser det, är att medvetandet FÖRUTSÄTTER något (t ex egenreferens).
Detta kan förenklat uttryckas som att universum har ett ”försprång” i relation till vårt medvetande. Frågorna är och förblir därigenom obesvarade.
En variant på samma tema är att vi/jaget innefattas som ett överlagrat delfenomen i universum.
Vi ingår som en komponent i det vi försöker förstå och förklara, m a o står vi inför en omöjlighet, då vi inte kan lyfta oss själva i håret.
Om jag har rätt kommer därför mänskligheten sannolikt även framgent att jaga en morot de aldrig når ikapp.
Egentligen en rätt trevlig insikt, eller hur ?

Hälsar
Illusionen

[förstår mig själv]

Vi har har kommit till samma slutsatser på olika sätt. Du kan beskriva det bättre matematiskt än jag. Är imponerad.

[Algotezza]

Illusionen. Det är oss själva vi jagar, "ögat" som ser. Men hur välutvecklat "ögat" än är, kan det inte se sig själv direkt. Ett foto eller en spegel - är en bild - inte själva ögat.

Likt Narcissus är vi förälskade i vår bild - när vi faller för någon, "den andre", är det för att han/hon ger genklang åt det vi själva är. Även när "den andre" är - sanningen vi söker.

Att inse att jag är du och du är jag. Det jag gör mot dig gör jag mot mig. Karmalagen.

Som i The Walrus.



/Algotezza

[Okunnig]

Strängar - om det finns - är de själva tomrummets egenrörelse? De kan ju inte brytas ner till mindre beståndsdelar. Eller är det "något annat" i rörelse? Så fort rörelsen kan skiljas från "det som rör sig" måste "det som rör sig" själv bestå av något. Eller tänker jag fel här?

/Algotezza

Vad du talar om här är strängteorin. Men du gör misstaget att tro att det finns ett "tomrum". Modern fysik tror på existensen av kvantumfält, det vill säga, ett medium där vibrationer kan existera. Elektroner har sitt fält, protoner ett annat, och även den nyligt bevisade higgs-boson "partikeln" är enbart vågor i ett Higgsfält. Med andra ord, det finns inget område i det universum som skapades av vårt "big bang" som är "tomt".

Tänk att du är blind. Plötsligt hör du gitarr musik. Dina öron påverkas av vibrationerna från gitarrens strängar, men du kan inte se strängarna. Du är blind, och du kommer aldrig, aldrig någonsin att se gitarrens strängar, men du påverkas ändå av deras vibrationer. Du kan aldrig vara säker på vad som skapar vibrationerna, men vibrationerna i sig verkar påtagliga, ja liksom fysiska. Nästan som något du skulle kunna ta tag i. Men deras källa kan du aldrig se eller förstå. Detta är en poetisk tolkning av strängteorin.

[Plattfot]

Det har nyligen varit program på Vetenskapens Värld om sådana här saker (Den kosmiska Väven, 2 delar). Tyvärr verkar de inte längre vara tillgängliga på Play. Dock finns ännu http://www.svtplay.se/video/1219338/del-18. Sammanfattningsvis är rymden full av kvantfluktationer. Vanlig materia utgör knappt 5 % av universum. Resten är okänt.

Strängteorin nämndes. Den förutsätter 11 (elva) dimensioner. Skall vi diskutera dem, eller återvänder vi till det enkla problemet i tråden "Guds existens"?

I elva dimensioner kan alla multiversa vi kan tänka oss finnas och dessutom alla vi inte kan tänka oss. Det kanske rentav kan finnas ett tomrum där någonstans utefter korsningen mellan de nionde, tionde och elfte dimensionerna. Vem vet?

Vårt fyrdimensionella universum finns (rör sig) i en elvadimensionell rymd. I den beskrivs dess rörelse som en slang genom rymden. En orm? Kukulkan? Quetsalcoatle? Oj, vad man kan försvinna i fantasifulla religiösa spekulationer och tro på osannolika insikter hos mayafolket. Idén kan få Däniken att dregla som Pavlovs hund. Då skriver han en ny bok om de små gröna civilisatörerna från Sirius B: Tänk vad de lärde mayafolket!

Varje gång jag väljer att sparka dig i ändan, i stället för att kyssa dig där, väljer jag en annan alternativ framtid. Ormen slingrar sig lite i sin tidsrörelse genom de elva. Multiversa blir de icke valda alternativen, den icke förverkligade färdvägen för universum. Det ger en behaglig möjlighet, att skära bort alla multiversa med Ockhams rakkniv: Krångla inte till något i onödan!

Om alternativen kunde ha förverkligats, bör väl möjligheterna ha en massa. Annars kan de ju inte tänkas ha kunnat förverkligas. Termodynamiskt omöjligt. Allt som vi tänker oss, som vi kan tänka oss, bör alltså ha en massa. Eventuell vidskepelse hos ET bör också öka universums massa. Men räcker då 20 ggr det synliga universums massa? Det verkar lite med tanke på alla dumheter jag själv tänker. Det är bäst jag slutar med det! Gravitationskrafterna kan ju annars få universum att kollapsa.

[SigurdV]

I- när vi faller för någon, "den andre", är det för att han/hon ger genklang åt det vi själva är.
/Algotezza

Hörru vad är den där "genklangen" för nåt?

[Algotezza]

Strängar - om det finns - är de själva tomrummets egenrörelse? De kan ju inte brytas ner till mindre beståndsdelar. Eller är det "något annat" i rörelse? Så fort rörelsen kan skiljas från "det som rör sig" måste "det som rör sig" själv bestå av något. Eller tänker jag fel här?

/Algotezza

Vad du talar om här är strängteorin. Men du gör misstaget att tro att det finns ett "tomrum". Modern fysik tror på existensen av kvantumfält, det vill säga, ett medium där vibrationer kan existera. Elektroner har sitt fält, protoner ett annat, och även den nyligt bevisade higgs-boson "partikeln" är enbart vågor i ett Higgsfält. Med andra ord, det finns inget område i det universum som skapades av vårt "big bang" som är "tomt".

Tänk att du är blind. Plötsligt hör du gitarr musik. Dina öron påverkas av vibrationerna från gitarrens strängar, men du kan inte se strängarna. Du är blind, och du kommer aldrig, aldrig någonsin att se gitarrens strängar, men du påverkas ändå av deras vibrationer. Du kan aldrig vara säker på vad som skapar vibrationerna, men vibrationerna i sig verkar påtagliga, ja liksom fysiska. Nästan som något du skulle kunna ta tag i. Men deras källa kan du aldrig se eller förstå. Detta är en poetisk tolkning av strängteorin.

Tomrum kallar vi det vi inte har andra ord för. Kalla det vad du vill. OK, det gör du redan. Bra. Alla nöjda?

Sedan kan man ju utifrån olika teorier ge "tomrummet" olika namn. Eter, fält - whatever. Andra teorier ger det andra namn. What's in a name? reality?

Symbolen är en sak - det som det symboliserar något annat. Detta behöver inte ens vara verkligt. Det kan vara en cirkel av symboler som pekar hän mot varandra och förverkligar varandra genom sitt kretslopp. Jag-du-han-hon-den-det-hon-han-du-jag för att ta ett exempel. Tillsammans är vi vi. Eller några helt andra.

/Algotezza

[Algotezza]

I- när vi faller för någon, "den andre", är det för att han/hon ger genklang åt det vi själva är.
/Algotezza

Hörru vad är den där "genklangen" för nåt?

Det jag nyss skrev till Mr O privat:

Ibland tror jag att jag är Gud
men för det mesta vet jag det.

Allas inre diamant.

/Algotezza

[Algotezza]

Strängar - om det finns - är de själva tomrummets egenrörelse? De kan ju inte brytas ner till mindre beståndsdelar. Eller är det "något annat" i rörelse? Så fort rörelsen kan skiljas från "det som rör sig" måste "det som rör sig" själv bestå av något. Eller tänker jag fel här?

/Algotezza

Vad du talar om här är strängteorin. Men du gör misstaget att tro att det finns ett "tomrum". Modern fysik tror på existensen av kvantumfält, det vill säga, ett medium där vibrationer kan existera. Elektroner har sitt fält, protoner ett annat, och även den nyligt bevisade higgs-boson "partikeln" är enbart vågor i ett Higgsfält. Med andra ord, det finns inget område i det universum som skapades av vårt "big bang" som är "tomt".

Tänk att du är blind. Plötsligt hör du gitarr musik. Dina öron påverkas av vibrationerna från gitarrens strängar, men du kan inte se strängarna. Du är blind, och du kommer aldrig, aldrig någonsin att se gitarrens strängar, men du påverkas ändå av deras vibrationer. Du kan aldrig vara säker på vad som skapar vibrationerna, men vibrationerna i sig verkar påtagliga, ja liksom fysiska. Nästan som något du skulle kunna ta tag i. Men deras källa kan du aldrig se eller förstå. Detta är en poetisk tolkning av strängteorin.

På en konsert med Nisse Landgrens Funk Unit för några år sedan lyssnade jag med hjärtat. Baskaggens slag kändes i hjärtat. Vi känner av vibbar med hela kroppen.

Den blinde ser med känseln.

/Algotezza

[Antic]

Och när vi äter så använder vi varenda sinne för att påverka smaken. Vi fungerar alla synestetiskt i grund och botten, hela vårt sätt att se världen är synestetisk, därför ser vi ljud som mörka, ljusa, vassa, hårda osv, till exempel. Djur fungerar likadant och använder flera sinnen simultant för att påverka och få en upplevelse av något.

Skulle min aning om att världen består av matematik visa sig vara sann så skulle inte ens tomrum finnas annat än som siffror som anger storleken på ett tomrum.

[Algotezza]

Och när vi äter så använder vi varenda sinne för att påverka smaken. Vi fungerar alla synestetiskt i grund och botten, hela vårt sätt att se världen är synestetisk, därför ser vi ljud som mörka, ljusa, vassa, hårda osv, till exempel. Djur fungerar likadant och använder flera sinnen simultant för att påverka och få en upplevelse av något.

Skulle min aning om att världen består av matematik visa sig vara sann så skulle inte ens tomrum finnas annat än som siffror som anger storleken på ett tomrum.

Vi använder språket synestetiskt, symboliskt, men det bevisar ju inte att vi upplever så. Det är inget tillräckligt bevis för att så är fallet.

/Algotezza

[Plattfot]

Jag citerar mig själv.

Det har nyligen varit program på Vetenskapens Värld om sådana här saker (Den kosmiska Väven, 2 delar). Tyvärr verkar de inte längre vara tillgängliga på Play. Dock finns ännu http://www.svtplay.se/video/1219338/del-18. Sammanfattningsvis är rymden full av kvantfluktationer. Vanlig materia utgör knappt 5 % av universum. Resten är okänt.

Strängteorin nämndes. Den förutsätter 11 (elva) dimensioner. Skall vi diskutera dem, eller återvänder vi till det enkla problemet i tråden "Guds existens"?

I elva dimensioner kan alla multiversa vi kan tänka oss finnas och dessutom alla vi inte kan tänka oss. Det kanske rentav kan finnas ett tomrum där någonstans utefter korsningen mellan de nionde, tionde och elfte dimensionerna. Vem vet?

Vårt fyrdimensionella universum finns (rör sig) i en elvadimensionell rymd. I den beskrivs dess rörelse som en slang genom rymden. En orm? Kukulkan? Quetsalcoatle? Oj, vad man kan försvinna i fantasifulla religiösa spekulationer och tro på osannolika insikter hos mayafolket. Idén kan få Däniken att dregla som Pavlovs hund. Då skriver han en ny bok om de små gröna civilisatörerna från Sirius B: Tänk vad de lärde mayafolket!

Varje gång jag väljer att sparka dig i ändan, i stället för att kyssa dig där, väljer jag en annan alternativ framtid. Ormen slingrar sig lite i sin tidsrörelse genom de elva. Multiversa blir de icke valda alternativen, den icke förverkligade färdvägen för universum. Det ger en behaglig möjlighet, att skära bort alla multiversa med Ockhams rakkniv: Krångla inte till något i onödan!

Om alternativen kunde ha förverkligats, bör väl möjligheterna ha en massa. Annars kan de ju inte tänkas ha kunnat förverkligas. Termodynamiskt omöjligt. Allt som vi tänker oss, som vi kan tänka oss, bör alltså ha en massa. Eventuell vidskepelse hos ET bör också öka universums massa. Men räcker då 20 ggr det synliga universums massa? Det verkar lite med tanke på alla dumheter jag själv tänker. Det är bäst jag slutar med det! Gravitationskrafterna kan ju annars få universum att kollapsa.

För den som inte läser så mycket populärt om fysiken, kanske de två meningarna i fjärde stycket inledning bör förklaras, alltså: ”Vårt fyrdimensionella universum finns (rör sig) i en elvadimensionell rymd. I den beskrivs dess rörelse som en slang genom rymden.”

Bilden utgår från en vanlig populärvetenskaplig illustration, en visualisering av rumtiden. Boksidan visar en bild av Solen och en omkretsande Jord. Hjärnan lägger dit den tredje dimensionen, när vi föreställer oss hur verkligheten ser ut.

Men tecknaren tar en rumsdimension och låter den representera tiden. Boksidans bredd får föreställa tio år. Solen och dess rörelse återges av en rak tub genom tid-rymden, vilken utgör Solens totala existens. Jorden och dess rörelse återges av en korkskruvslinje runt Solens tub.

Varje snitt vinkelrätt mot Solens tub (bana i tiden) är ett nu, som i boken ger oss en bild av Solen som en liten cirkel och av Jorden som en liten punkt vid dess sida. Flytta snittet åt höger eller vänster, framåt eller bakåt i tiden! Då flyttar sig den punkt, som visar var Jordens korkskruv skär genom ”nutidens snittyta”. Den cirklar runt snittytans tvådimensionella sol.

Om vi räknar med elva dimensioner, måste vi använda samma bild. Solen byts ut mot universum, som också blir en tub med tre rums- och en tidsdimension. Men den rör sig sig i elva dimensioner, som vi dock inte kan visualisera på annat sätt, än att låta tuben slingra sig vilt över boksidans bild. Vårt universum får representeras av en krumelur på en boksida. Så måste det vara, så länge vi bara kan uppfatta tre rumsdimensioner.

Dess svängar orsakas av inre instabilitet. En del av detta inre är våra val. Vi väljer bland alla tankbara multiversa, och tillsammans med slumpen förverkligar vi en krumelur. Men bara en. Vårt enda universum slingrar sig fram i ett elvadimensionellt "tomrum" av icke-förverkligade möjlighet. Möjligheter med massor av massa.

Är det någon som hängde med i hypotesen, eller har jag lyft alltför högt mot spekulationernas vilda rymder? Sådant är kanske vanligt här.