Vem tänker som jag?

[Iggman]

Avatar: Jag har tänkt så här ända sen jag var 14-15 år , jag tänkte tanken en kväll och sen dess har jag inte lyckats hitta några egentliga logiska luckor i resonemanget (på 8 år).

Patrik: tack för tipset, just sånt kunde vara intressant. Jag vill dock tro att min tanke egentligen är mer av filosofisk natur än religiös, och jag tror definitivt att många människor har tänkt den innan mig, för den är väldigt enkel, men kanske svår att tänka första gången. Undrar bara vem som kunde förklara den bättre, och finns det någon uttalad teori om detta?

Det verkar som att inte alla förstått vad jag menar, så jag vill göra ett ytterligare försök att förklara mig. Här kommer exempel nr 2:

Minnet är centralt för idén. Självuppfattningen (=en individs uppfattning om sig själv) skiljer sig inte mellan individer. Detta oberoende av om individerna är lika eller olika. Minnet skiljer sig dock, och är ju unikt för varje person. Om du skulle dö, försvinner alla dina minnen (vetenskapligt resonemang enligt ovan om det jag kallade "medvetandet"), men andra individer lever kvar och upplever sig på samma sätt som du gjorde - som Jag. Om du är skeptisk till detta resonmangs betydelse - överväg detta:

Tänk dig att du skulle tappa minnet. Dvs att du vaknar upp en dag och alla tidigare minnen är borta exempelvis efter en olycka (det klassiska filmscenariot, retrograd amnesi). Hur skulle du uppleva dig själv? Jo, det skulle fortfarande kännas som att det var Du, bara det att allt som kännetecknade just dig t ex dagen innan, nu har försvunnit. På sätt och vis har Du försvunnit, och en ny människa vaknar upp, och upplever sig på samma sätt som du gjorde innan - som Du. Vad jag menar är att detta är vad som inträffar varje gång en ny individ blir till: man upplever sig som Jag, men saknar minnen. Man börjar om på nytt. Enligt resonemanget finns ingen anledning att t ex oroa sig över döden, eftersom livet hela tiden börjar om på nytt. Och det finns ingen skillnad mellan hur en individ och en annan uppfattar sig själv. Alltså kan man se det som att alla som blir till faktiskt är Du.

Vissa människor verkar se det unika i Jaget som omåttligt värdefullt. Ibland hör man resonemang som "Tänk vilken tur att just jag blev till. Tänk om en annan spermie träffat ägget. Då hade det blivit någon annan och Jag hade aldrig fått uppleva livet." Detta är motsatsen till min teori. Och det är dumt, för sannolikheten för att just Du faktiskt skulle bli till är = noll om man bara går lite bakåt i tiden och tänker på allt som måste klaffa för att just den genkombinationen + miljön ska bli till. Det är ett bättre synsätt, menar jag, att se det som att vilken spermie som än träffar ägget så blir det Du. Du blir dock lite annorlunda än om du fått andra gener, kanske föds du en annan tid, med andra föräldrar etc, men du är alltid dig själv. Vem du än är.

Det som finns - finns. Det som inte finns - finns inte. En mycket enkel sanning, men människan är ofta irrationell när man tänker i de här banorna, t ex liv och död. Tror jag.

Jag vet inte om jag vill kalla detta för en "ursjäl" eller urmedvetande eller så. Jag har inte tänkt i de termerna. Hur menar ni?

Jag tror inte att det jag skrivit är "rätt eller fel" - det är ett synsätt. Det kan vara lite komplicerat att ta till sig (inte direkt det mest evolutionära synsättet - i naturen är det ju meningen att man ska kämpa för just ens egna geners fortlevnad), men det har i alla fall gjort mig mera harmonisk i mitt förhållande till andra, till livet och döden mm.

ps. var lite taktfull om du vill kritisera idén. jag är nog, som de flesta, lite känslig när det gäller såna här "innersta tankar". tack ska ni ha.

[Iggman]

A MAN WITH CLEAR VISION WILL ALWAYS BE MISUNDERSTOOD, BUT HE CAN NEVER BE SILENCED.

[zee]

Läskig tanke.
Det värsta är att den inte låter så orimlig rent logiskt sätt.
Men jag personligen gillar inte tanken på att man föds om och om igen i all oändlighet. Jag vill gärna tro att det ska ta slut någonstans. Tanken på att fortsätta hela tiden får mig att känna mig trött.
Men vart kommer i så fall alla nya JAG ifrån då? Skapas det nya hela tiden allt eftersom de använda försvinner? Eller återanvänds de? Om inte, vart tar i så fall de använda vägen?

Så... har jag fattat det rätt om jag säger att alla individer egentligen inte är individer utan i grund och botten samma person som blivit påverkad av sina tidigare handlingar och konsekvenser?

[Jiwe]

Men vart kommer i så fall alla nya JAG ifrån då? Skapas det nya hela tiden allt eftersom de använda försvinner? Eller återanvänds de? Om inte, vart tar i så fall de använda vägen?

Behöver "jagen" nödvändigtvis skapas och försvinna? Det förutsätter ju att det vi kallar själ finns, kan det inte vara så att "jag" istället bara är min hjärnas data om allt som hänt och händer. Information, som hämtats via mina (eller "allas", om ni så vill..) sinnen och behandlas av mina nervceller i hjärnan. Vi lär oss att relatera till minnen och uppleva känslor, och känner oss som en enhet. Människan tappar och bildar ny celler i kroppen ständigt, så på det sättet skulle vi väl alla kunna vara del av ett "ur-jag".

Jag tror på din teori, bara inte att det består av en stor, ursjäl, utan tänker mer i naturvetenskapliga banor (väldigt amatörmässiga dock). Antar jag. Kanske. Nån med invändningar?

[onosendai]

Jag skulle vilja veta om det finns någon filosof/inriktning (eller religion för den delen) som har följande världsåskådning:

Alla medvetna varelser upplever sig själva på principellt samma sätt. Därför kan man se det som att varenda gång någon föds, så är det du. En slags massreinkarnation alltså. Jag återföds hela tiden men i olika kroppar och i olika tid och rum.

Mycket tacksam för svar! (Själv tror jag hårt på den här grejen. Det är dessutom en fin tanke tycker jag.)

Den är inte mer rätt eller fel än någon annan definition av de upplysta på detta forum. Du har gjort din definition av man valt att kalla Gud, det enda Jaget som mynnas ut i allting.

Men din version behöver utvecklas lite för att någon ska förstå den tror jag, den är inte helt vattentät ännu.

Jag ska ställa ett par frågor du kan associera och utvecklas med:

Om nu allt från början var Ett (jaget), hur kan då något av dina jag försvinna, det som en gång var är ju oförstörbart.

Jag tror personligen du tillämpar oändlighetsmönstret på medvetandet, men medvetandet kan varken förändras eller nyskapas. Det är samma fragment av medvetande som dör och föds om och om igen, det förklarar också att två genmässigt identiska tvillingar skulle ha samma grad av medvetande, dvs sträva efter samma mål / inneha samma intressen för sin personliga utveckling och inlärning, vilket de inte har.

Det du säger är att även medvetandet blir mindre och mindre fragment av det som en gång var, förklara hur detta någonsin kan vända eller gå runt.

Utveckla lite hur du resonerar kring detta.

[onosendai]

Avatar: Jag har tänkt så här ända sen jag var 14-15 år , jag tänkte tanken en kväll och sen dess har jag inte lyckats hitta några egentliga logiska luckor i resonemanget (på 8 år).

Patrik: tack för tipset, just sånt kunde vara intressant. Jag vill dock tro att min tanke egentligen är mer av filosofisk natur än religiös, och jag tror definitivt att många människor har tänkt den innan mig, för den är väldigt enkel, men kanske svår att tänka första gången. Undrar bara vem som kunde förklara den bättre, och finns det någon uttalad teori om detta?

Det verkar som att inte alla förstått vad jag menar, så jag vill göra ett ytterligare försök att förklara mig. Här kommer exempel nr 2:

Minnet är centralt för idén. Självuppfattningen (=en individs uppfattning om sig själv) skiljer sig inte mellan individer. Detta oberoende av om individerna är lika eller olika. Minnet skiljer sig dock, och är ju unikt för varje person. Om du skulle dö, försvinner alla dina minnen (vetenskapligt resonemang enligt ovan om det jag kallade "medvetandet"), men andra individer lever kvar och upplever sig på samma sätt som du gjorde - som Jag. Om du är skeptisk till detta resonmangs betydelse - överväg detta:

Tänk dig att du skulle tappa minnet. Dvs att du vaknar upp en dag och alla tidigare minnen är borta exempelvis efter en olycka (det klassiska filmscenariot, retrograd amnesi). Hur skulle du uppleva dig själv? Jo, det skulle fortfarande kännas som att det var Du, bara det att allt som kännetecknade just dig t ex dagen innan, nu har försvunnit. På sätt och vis har Du försvunnit, och en ny människa vaknar upp, och upplever sig på samma sätt som du gjorde innan - som Du. Vad jag menar är att detta är vad som inträffar varje gång en ny individ blir till: man upplever sig som Jag, men saknar minnen. Man börjar om på nytt. Enligt resonemanget finns ingen anledning att t ex oroa sig över döden, eftersom livet hela tiden börjar om på nytt. Och det finns ingen skillnad mellan hur en individ och en annan uppfattar sig själv. Alltså kan man se det som att alla som blir till faktiskt är Du.

Vissa människor verkar se det unika i Jaget som omåttligt värdefullt. Ibland hör man resonemang som "Tänk vilken tur att just jag blev till. Tänk om en annan spermie träffat ägget. Då hade det blivit någon annan och Jag hade aldrig fått uppleva livet." Detta är motsatsen till min teori. Och det är dumt, för sannolikheten för att just Du faktiskt skulle bli till är = noll om man bara går lite bakåt i tiden och tänker på allt som måste klaffa för att just den genkombinationen + miljön ska bli till. Det är ett bättre synsätt, menar jag, att se det som att vilken spermie som än träffar ägget så blir det Du. Du blir dock lite annorlunda än om du fått andra gener, kanske föds du en annan tid, med andra föräldrar etc, men du är alltid dig själv. Vem du än är.

Det som finns - finns. Det som inte finns - finns inte. En mycket enkel sanning, men människan är ofta irrationell när man tänker i de här banorna, t ex liv och död. Tror jag.

Jag vet inte om jag vill kalla detta för en "ursjäl" eller urmedvetande eller så. Jag har inte tänkt i de termerna. Hur menar ni?

Jag tror inte att det jag skrivit är "rätt eller fel" - det är ett synsätt. Det kan vara lite komplicerat att ta till sig (inte direkt det mest evolutionära synsättet - i naturen är det ju meningen att man ska kämpa för just ens egna geners fortlevnad), men det har i alla fall gjort mig mera harmonisk i mitt förhållande till andra, till livet och döden mm.

ps. var lite taktfull om du vill kritisera idén. jag är nog, som de flesta, lite känslig när det gäller såna här "innersta tankar". tack ska ni ha.

Jag gillar dina tankar starkt, men dom saknar fortfarande lite saker du måste räkna in i algoritmen.

Jag tror heller inte att du dina tankar är varken rätt eller fel, de är bara lite nya för dig själv. För jag tror det är första gången du tror tillräckligt på dig själv att du vågat ta itu med dem, du säger ju själv att du haft dem en lång tid.

Fortsätt att utveckla din filosofi och hittar du en fråga som du direkt inte kan besvara, ta dig tid. Försök att ställa alla frågor till dig själv innan du beger dig in på andras frågor, annars blir du lätt omkullkastad om det blir för mycket på en gång.

Mitt tips till dig är att du funderar mer själv samtidigt som du inte låter dig påverkas oavsett vad någon säger till dig här på forumet, inget ska få dig att sluta tänka på det du kommit fram till.

Lycka till!

[A friend of ours]

Om jag förstått detta rätt så är det en fråga om att applicera de många subjektens semantiska förståelse av sina olika - men gemensamma, i bemärkelsen att alla har de en - referenspunkter på det enskilda subjektets dito. Boll är för Bollarna en Boll helt enkelt?

[onosendai]

Om jag förstått detta rätt så är det en fråga om att applicera de många subjektens semantiska förståelse av sina olika - men gemensamma, i bemärkelsen att alla har de en - referenspunkter på det enskilda subjektets dito. Boll är för Bollarna en Boll helt enkelt?

Japp, jävligt bra formulerat!

[TMA_c]

Ja visst är det så... för alla individer har en icke-individuell del i sig och det är den som förenar oss alla =) Detta kan man känna om man identifierar sig med den delen av sig själv.

/Tma_c

[Kiifen]

Jag har också haft liknande tankar väldigt länge. Och som sagt så har minnet en central roll i detta perspektiv. Man är övertygad om att man är en ensam individ just för att man är tillfälligt frånkopplad det universella minnet, men man kan då genom olika övningar stärka bandet till detta livsmedvetande eller "andra sidan". Typ teurgi, meditation, visualisationer, psykoterapi, hypnos osv.

(edit:)
Ta t.ex. denna gamla tanke om att barn är mer öppna än vuxna och har därför lättare att minnas den andra sidan. Vuxna människor fastnar liksom i sin egen verklighet och sina egna uppfattningar och detta hindrar dem från att minnas. Därför menar mystikerna att man måste transcendera förnuftet för att nå till det andliga - vad som menas med det är att man måste kunna släppa taget om tanken att det bara finns ett enda rätt sätt att se på tillvaron, just för att underlätta att återminnas. Många mystiker hamnar ju i en spinoff på just denna punkt då de helt enkelt dissar förnuftet fullständigt, men då har dom också skaffat sig en rigid, osmart och dogmatisk förhållning till tillvaron.

(edit2:)
Denna teori skulle också kunna förklara känslan av att "känna igen" en människa man aldrig träffat förut. Ifs. så skulle man ju kunna få den känslan enbart genom att denne har ett sätt som är ytterst slipat, men jag tror det finns något mer i känslan av ett möte än det som bara möter ögonen och fyller en beteendemässig funktion.

[asper]

Därför kan man se det som att varenda gång någon föds, så är det du. En slags massreinkarnation alltså. Jag återföds hela tiden men i olika kroppar och i olika tid och rum.

Cellen delar sej. Månne har alla organismer samma urcellsmamma?
Sen var det visst nåt om "cellminne" också...
Ett ämne att applicera under rubriken "naturvetenskap", rent av?


mvh asp