Your own personal Jesus (lång men givande uppsats)

[hovnarr]

Hej på er!

Lägger upp mitt senaste alster här. Jag är mycket tacksam för kommentarer, synpunkter och faktakompletteringar. Trevlig läsning!

För många kristna är Jesus som en historisk person som “pinats under Pontus Pilatius, dött och uppstått på den tredje dagen” själva fundamentet för tron. Paulus skriver själv: “Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro” (1 Kor 15:14). Om Paulus med detta menar en fysisk uppståndelse i köttet eller något annat får än så länge vara osagt. Många grundar i varje fall sin tro på en fysisk uppståndelse och en historisk Jesus.

Som aspirerande vuxenkonfirmand har jag nyligen kommit att intressera mig för Bibeln och bibelexegetik. Jag känner inte att min tro skulle hotas av en fysiskt frånvarande Jesus - jag strävar istället efter att få ett så korrekt förhållningssätt som möjligt till skrifterna. Mycket av det som står skrivet är ju uppenbarelser, filosofiska tankar och liknelser. Gör man då misstaget att tolka dessa som historiska händelser går innebörden förlorad. Denna uppsats mål är därför att så långt det går bena ut vad som verkligen hände kring vår tideräknings början. Uppsatsen riktar sig till de som är bekanta med Bibeln, men fordrar inga detaljkunskaper.

Bibliska källor
Trots att evangelierna kommer först i NT är de ingalunda de äldsta skrifterna. Bland evangelierna är Markus äldst, troligtvis tätt följt av Lukas. De kan tidigast ha skrivits på 60-talet, men en senare datering (omkring år 80) är vanligare. Matteus har skrivits efter Jerusalems förstörelse år 70 och Johannes sannolikt betydligt senare (omkring 100), även om vissa tror att Johannes skrevs före år 70.

Äldst av texterna i NT är Paulus första brev till Thessalonikerna, som dateras till omkring 50. Många av de övriga breven dateras också som tidigare än evangelierna (Paulus skrev sina brev omkring 50-60 e.Kr.). Apostlagärningarna, som beskriver de första kristna apostlarnas (dvs. “sändebudens”) gärningar, är också relevant. Den dateras som tidigast till 64 e.Kr, men det är mer troligt att den skrevs i slutet av 70-talet. Apostlagärningarna förmodas vara det andra verket av författaren till Lukas.

Utomkristliga källor
Det är ont om utomkristliga källor som omnämner Jesus. Senare dokument som antingen helt enkelt återger den kristna tron eller är färgade av den växande kristendomens påverkan på historieskrivningen duger inte - det måste vara oberoende källor. Otaliga romerska dokument omnämner Herodes den Store (72 - 4 f.Kr ), romersk tetrark (lydfurste över bland annat Judeen). En av hans tre arvtagare hette Herodes Antipas, och regerade från 4 f.Kr till 39 e.Kr, men inte över Judeen. Pontus Pilatius är också en känd person och namnet har nyligen upptäckts som inskription på en dåtida gravsten.

Den romerske Tacitus (55 - 117 e.Kr) ger en klar hänvisning. I Annales skriver han att de kristna fått sitt namn efter en Kristus, som skall ha avrättats av den romerske “prokuratorn” Pontus Pilatius. Det faktum att han skriver “procurator”, en titel som var bruklig under hans egen tid, och inte den korrekta titeln “ståthållare” (lat praefect), samt att han omnämner Kristi efterföljare “kristna” (en titel de fick först senare), gör dock att man tror att han inte stöder sig på historiska dokument utan helt enkelt återger den kristna synen på hur religionen fått sitt namn. Tacitus, och även Suetonius, hänvisning till kristna under kejsar Claudius (41-54) tid bekräftar dock att det fanns kristna i Rom så tidigt som på 50-talet

Än mer intressant är kanske den judiska historieskrivaren Flavius Josefus (37-100 e.Kr). Josefus skrev 20 böcker om judarnas historia (Antiquitates Judaicae) daterade till 90-talet. I bok 18 resp. 20 finns två hänvisningar till Jesus. Den mest kända av dessa, Testimonium Flavianum (AJ 18.3.3), påträffas i en handskrift från 1000-talet. Det finns dock starka belägg för att stycket är kraftigt ändrat eller i sin helhet tillfogat i efterhand. Referensen i AJ 20.9.1 är historiskt mycket mer intressant - här omnämns i förbigående “den bror av Jesus, som kallades Kristus, vars namn var James”, i samband med bakgrunden till varför den sadduceiske översteprästen Ananus blev avsatt. Josefus själv verkar alltså betrakta Jesus som en verklig, men inte särskilt betydelsefull, person och uttrycket “bror av” leder tankarna till en religiös ledare.

Josefus har dock betydligt mer att berätta om en annan NT-figur, Johannes döparen. Han rapporterar om hans avrättning genom halshuggning (omkring 30 e.Kr.) efter en tids fängelsevistelse. Skälen till avrättningen är enligt Josefus att han var en karismatisk ledare med många lärjungar och därmed en politisk riskfaktor (AJ 18:116-119). Josefus nämner aldrig något om Johannes förkunnelse, men tron på messias ankomst var vanlig bland de ockuperade judarna och det finns ingen anledning att tvivla på att Johannes som religiös ledare skulle talat om en kommande messias.

Qumrandokumenten
De omtalade “Döda havsrullarna” sprider en hel del ljus över hela denna uppsatts frågeställning och jag kommer att återkomma till dem senare. De påträffades 1947 i grottorna i Qumran och innehåller dokument som nedtecknats strax före och efter vår tideräknings början.

Det rådande läget
Även om det romerska riket, med latin som officiellt språk, var utbrett vid vår tideräknings början var koiné (grekiska) den tidens vardagsspråk och det språk på vilket NT:s texter författades. Många andra språk förekom också (Jesus lär exempelvis ha talat arameiska). Hebreiska (som ärvt det arameiska alfabetet med 22 konsonanter) var det språk som den judiska lagen (de fem moseböckerna mm) var avfattad på och användes i religiösa sammanhang.

“Kristus” är den latinska översättningen av hebreiskans “Messias” (eg mashiach) och betyder “smord”. I det antika Egypten följde man den mesopotamiska traditionen att smörja faraoner (och andra högt uppsatta) med krokodilfett. Denna “krokodilhelighet” kallade egyptierna “messeh”, och den kom att bli guden Sobeks område. Den mesopotamiska motsvarigheten var “Mus-hus”, ett liknande väsen som kanske påminner mer om komodovaranen än krokodilen. Mus-hus, messeh, messias, kristus, smord - så långt om språket.

Under vår tideräknings första århundrade växte det judiska missnöjet mot den romerska ockupationsmakten, vilket så småningom ledde till ett uppror som kvästes i och med Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr. Ett möjligt skäl till att Jesus inte nämns av samtida historiker är just hans ställning som kung eller smord - ett erkännande av honom skulle helt enkelt kunna tolkas som förräderi mot Rom. Judarna och judendomen åtnjöt vissa rättigheter under det romerska styret som de troligtvis ogärna ville äventyra genom att erkänna en annan kung. Det romerska riket tolkade troligen inledningsvis den begynnande kristendomen som en strömning inom judendomen, likt fariséerna, sadducéerna eller esséerna. En tänkbar förklaring till de mer traditionella judarnas nitiska förföljelse av alternativa åskådningar kan alltså delvis bero på att de fruktade Roms hämnd om de styrande skulle förknippa en ofoglig skola med judendomen.

Evangelierna nedtecknas av judar i förskingringen efter Jerusalems förstörelse. Redan innan detta har dock kristendomen börjat förkunnas och få spridning, inte minst genom Paulus flitiga missionsresande och brevskrivande. Hur kom det sig då att Paulus satte igång med detta?

Saul
Paulus (4-64 e.Kr.) hebreiska namn var Saul. Saul var en nitisk farisé som enligt både sig själv och apostlagärningarna hårt förföljde den tidiga kristna kyrkan (Gal 1:13, Fil 3:6, Apg 8:1-3, 9:1-2). Han samtyckte till att Stefanus, den förste kristne martyren, stenandes 35 e.Kr. (Apg. 6:1 - 8:3). När han blev frälst tog han sig namnet Paulus och började förkunna evangeliet, alltså “glädjebudet” om uppståndelsen i största allmänhet - inte någon av de fyra kanoniska texter vi idag kallar evangelier.

Sauls frälsning omnämns tydligast på två ställen i Bibeln. I Gal 1:11-16 berättar Paulus själv om hur han hänsynslöst förföljde “Guds församling och försökte utrota den”, samt hur han “genom en uppenbarelse” blev frälst och förstod att Jesus var Guds son (det grekiska ord som översätts med “son“ kan också översättas med “tjänare“). Vid tillfället skriver han också själv att han kort därefter “återvände till Damaskus”, vilket alltså antyder att Damaskus var platsen för frälsningen. Det hela lär ha skett ca 36 e.Kr.

Apg 9:1-22 är en betydligt mer detaljerad framställning som troligtvis tillkom ca 20 år efter Paulus egen berättelse. Även här nämns dock Damaskus som platsen för frälsningen. Paulus hade själv sökt tillstånd av översteprästen (i Jerusalem) för att i Damaskus söka efter de som “tillhörde Vägen”, fängsla dem och föra dem till Jerusalem. På väg till Damaskus blir han dock slagen till marken av ett bländande ljussken och ställs till svars av ett andligt väsen. På frågan vem detta väsen är heter det: “Jag är Jesus, den som du förföljer”.

Jesu namn
Nu har vi kommit till kärnan i denna uppsats och det har blivit dags att peka på två möjligheter. Den första möjligheten är att NT huvudsakligen är historiskt riktigt och att det verkligen fanns en historisk Jesus som verkade omkring år 30. I så fall ger kronologin i Apostlagärningarna och den i och för sig ej kronologiska ordningen av materialet i NT en rättvisande bild av händelseförloppet.

Den andra möjligheten är att Saul visserligen förföljde en (troligen flera) kätterska församlingar inom judendomens huvudfåra, men att det är han själv som efter sin frälsning (36 e.Kr.) kom att kalla en av dessa församlingar “kristna” och orsaken till frälsningen “Jesus”. Detta var ju det namn som uppenbarades för honom och det betyder just “frälsare” - grekiskans Iesous kommer av hebreiskans Jeshua som betyder “JHVH räddar“ (JHVH, Guds namn, är den kausativa formen i imperfekt av det hebreiska verbet hawah, "bli"). Vi vet att Paulus träffade andra evangelister och att de fyra evangelierna tagit intryck av Paulus. Vi vet också att Paulus reste vida kring och arbetade “mer än någon av [de andra apostlarna]” (1 Kor 15:10) med att förkunna evangeliet. Det är alltså troligt att Paulus hade stort inflytande över de läror som hörde till den församling som han först förföljde, under det att förkunnelsen spreds över medelhavsområdet. Församlingen var tacksamma för att inte längre förföljas av Saul, och invände inte emot att han benämnde deras centralgestalt “Jesus”, frälsaren, eftersom han vunnit sin tro genom gudomligt ingripande. Detta ändamålsenliga namn kom sedan att spridas med Paulus och de andra apostlarna.

De två möjligheterna implicerar alltså antingen en företrädesvis fysisk Jesus eller en företrädesvis andlig Jesus. För den första möjligheten talar fyra evangelier som alla nämner händelser som både kan och inte kan bekräftas av utomkristliga källor. Exempelvis en så betydande händelse som Herodes barnamord (Matt 2:16) bör dock inte ha passerat den utomkristliga historieskrivningen obemärkt. (Om Matt 2:16 syftar på Herodes den Store eller Antipas är oklart). Det tyngst vägande argumentet för en andlig Jesus är dock inte avsaknaden av historiska referenser (som ju enligt ovan kan ha sina skäl), utan det faktum att inte ens någon NT-text påstås vara författad av någon som haft en personlig kontakt med en fysisk Jesus. Paulus, den tidigaste källan, har ju nått sin frälsning genom uppenbarelser. När han berättar om sina möten med andra evangelister återger han inga detaljer om Jesu fysiska liv, inte heller antyder han att de skulle träffat honom personligen. Evangeliernas författare antyder det inte själva heller - evangelierna fick sina respektive namn långt senare, och dessa står som enda indicium på att en lärjunge hållit i pennan. Istället växer detaljrikedomen om Jesu liv och gärningar ju yngre dokumenten blir. Paulus tror på en frälsare, Jesus, som den första som “uppstått från de döda”, men han beskriver aldrig någon fysisk uppståndelse. Paulus personliga möte med Kristusväsendet är ju bevis nog på en uppståndelse.

Själv lutar jag åt den andra möjligheten. Ett kraftfullt andeväsen uppenbarar sig för Paulus och säger i princip “Jag är den Frälsare som du förföljer”. Saul, som ju är en skriftlärd farisé, blir tagen av upplevelsen och kopplar samman frälsargestalten med den smorde kung som enligt GT profeteras skall återskapa Davids rike och skapa världsfred. Kristendomens kärna, frasen “Jesus är Messias”, eller på ren svenska “Frälsaren är den smorde”, syftar således på Paulus slutsats av hans andliga möte på väg mot Damaskus för att förfölja de som tillhör Vägen. Men vilken väg är det i så fall som åsyftas?

På återbesök i Qumrangrottorna
Döda havsrullarna är en rik samling dokument som bl a innefattar mycket gamla exemplar av GT-skrifter som tidigare bara funnits tillgängliga i versioner från 1000-talet e.Kr, en rad apokryfiska texter samt unika texter som tillhört ett judiskt samfund, Qumransekten, som hade sitt säte i trakten. Man likställer helt eller delvis detta samfund med esséerna, som beskrivs av Flavius Josefus. Qumranssektens texter berättar om sektens mäster, benämnd “Rättfärdighetens lärare”, som delar många drag med Jesus. Om han dog genom korsfästelse förtäljer dock inte historien.

Det mest relevanta bland dokumenten är dock den s k Damaskusskriften, daterat till knappt 100 år före vår tid. Här omnämns visserligen Rättfärdighetens lärare (det är oklart om det rör sig om en eller flera, historiska, då levande eller framtida personer), men dokumentet fick sitt namn efter inte mindre än sju referenser till “Damaskus” och församlingens aktiviteter där. Det är oklart om det rör sig om samma plats som Syriens moderna huvudstad, eller om det är Qumrangrottorna själva som åsyftas. Om det rör sig om ett område nära Döda havet, dvs inom Judéen, ges en förklaring till varför Saul behövde vända sig till översteprästen i Jerusalem för att få tillstånd att förfölja religiösa motståndare i landet.

Syftet med evangelierna
Det kan nu tyckas att mycket historiskt detektivarbete lagts ner för relativt liten behållning - frågan kring en historisk Jesus har stöpts om till frågan om en historisk Rättfärdighetens lärare. Eller har den det? Vi kan konstatera att såväl kristendomen av Paulus som kristendomen av idag skiljer sig markant från Qumransektens läror, även om det finns tydliga gemensamma drag (Jesu bergspredikan återges exempelvis i Qumrandokument daterade till före Jesu födelse). Troligen är Paulus andliga möte med Jesus så autentiskt det blir, och historisk efterforskning längre bak i tiden ger bara fler och yvigare hänvisningar till fysiska “smorda” personer.

För över 2000 år sedan var miraklernas tid nämligen inte förbi - egyptiska, grekiska och romerska myter levde ännu kvar, undergörare och profeter gick omkring i städerna och det saknades inte religiösa ledare för den som var i behov. Det svåra är alltså inte att historiskt identifiera en tänkbar Jesusgestalt, utan att bland en rad förmenta frälsare från både före och efter vår tideräknings början identifiera Frälsaren. Jesus Kristus - den frälsare som skall återskapa Davids rike. Messias. Och denna identifiering börjar med Paulus, den skriftlärdes, frälsning.

Vad var då syftet med de evangelier som författades av judar i förskingringen efter Jerusalems förstörelse? Har författarna avsiktligt förbättrat och gjort tillägg för att tillskansa sig mera makt som den nya trons ledare? Det betvivlar jag. Det var, som tidigare beskrivits, inte särskilt opportunt att vara kristen under det första och andra århundradet. Riktigt rumsrent blev det inte förrän Konstantin den store sett tecken i skyn och hävde förföljelsen av de kristna genom ediktet i Milano år 313. Evangelisterna, alltså apostlarna eller sändebuden, inklusive Paulus, var nog mest måna om att förkunna att Jesus uppstått och att han var Messias. De ville helt enkelt få så många som möjligt att tro.

Alltså nedtecknas evangelierna - en slags blandning av historiska händelser, uppenbarelser för Paulus och hans gelikar, judiska traditioner och äldre judiska dokument, vandringssägner om den tidens undergörare samt forna myter från andra kulturer. Maria och Jesusbarnet är en inkorporering av den mysteriereligion som uppstod kring den egyptiska modergudinnan Isis, som födde en gudason och vars make Osiris uppstod på den tredje dagen från de döda. Föreställningen om en gud som måste lida och dö för att människorna ska få leva var också vanlig - Osiris, Attis, Tammuz och Adonis var sådana gudar. Jesu ord på korset “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” är, liksom mycket annat, hämtade från GT (Psaltaren, psalm 22). Det nya förbundet riktar ju sig till alla som tror på Gud den högste och vill låta sig frälsas genom Frälsaren som är den profeterade Smorde som skall skapa världsfred! Det spelar ingen roll från vilket håll man kommer och alltså skapar evangelisterna ett slags “mysteriespel” som ska tilltala troende från alla religiösa riktningar och förmå ena mänskligheten under en allmän tro. En tro som bygger på att tron själv ger evigt liv och frälsning från döden. Det var aldrig bokstaven som var det centrala, som Paulus själv påpekar, utan tron.

Kanske är det i samma syfte som evangelisterna låter Jesus bli samtida med Johannes döparen, snarare än att följa en mer traditionell ésséisk tolkning som placerar Rättfärdighetens lärare omkring 100 f.Kr. Johannes var ju, som vi vet genom Josefus, en karismatisk andlig ledare som säkert åtnjöt visst renommé även efter sin död. Genom att Jesus i kristen tolkning är Messias blir han ju samtidigt den messias som Johannes profeterade om. Helt naturligt blir han Johannes gudomlige efterföljare. Samtidigt låter evangelisterna också Jesus bekräfta Johannes: “Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han” (Matt 11:11). Sålunda får det nya förbundet lättare fäste bland Johannes efterföljare.

En andlig Frälsare
Om evangelierna nu var tänkta som, eller betraktas som, ett andligt smörgåsbord som riktar sig till alla troende och som framförallt vill förkunna det nya förbundet där tron på frälsning leder till frälsning - då blir den kristna tron i sanning bred och öppen för tolkning. Det blir varje troendes uppgift att, eventuellt med hjälp av en andlig ledare såsom en präst, uppenbara de “Guds ord”, eller kanske den eviga vishet, som kodats i skriften. Paulus ord om detta arbete får avsluta (1 Kor 2:6-10):

”Vishet förkunnar vi för de andligt fullvuxna, men inte en vishet som hör till denna världen eller denna världens förgängliga makter. Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till - om de hade känt till den skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre. Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.”

© Råsunda 2005, SL

[cogito]

hej Hovnarr,
ett styvt arbete, minnsan....

Jeshua (Jesus) var ju ett vanligt namn, så visst finns det gott om historiska personer med det namnet. Min uppfattning är att evangelieberättelserna mycket väl kan har sammanvävt flera personligheter till EN Jesus, resp. att de kan syfta på olika personligheter sinsemellan. Likaså olika kan klassiska andliga "fakta" har nedtecknats med ett framställningssätt av en slags "ögonvittnes"-skildring.

Någon Herodes-barnamod tror jag inte på. Det är ett typisk ROMERSK förfarandesätt för att avvärja hot mot staten eller kajsaren.

Bara en spridd kommentar från
cogito

[meanman]

Hejdu,
jag undrar bara om det är medvetet du inte nämner nåt om disskusionerna kring Tomasevangeliet?

[hovnarr]

Hej cogito, nice of you to stop by!

Jeshua (Jesus) var ju ett vanligt namn

Jag fick motsatt intryck under mina efterforskningar, alltså att det inte var vanligt att heta "Jesus" på Jesu tid. Men det är sak samma. Det är inte vanligt att heta Efraim idag, men det finns de som gör det.

visst finns det gott om historiska personer med det namnet

Att det finns folk som HETAT det och levat på "Jesu tid" gör visserligen att det finns "historiska jesusar", vilket inte är detsamma som att evangelierna är en historisk skildring av en mans verk (som du ju skriver sedan).

Min uppfattning är att evangelieberättelserna mycket väl kan har sammanvävt flera personligheter till EN Jesus, resp. att de kan syfta på olika personligheter sinsemellan. Likaså olika kan klassiska andliga "fakta" har nedtecknats med ett framställningssätt av en slags "ögonvittnes"-skildring.

Jag tror huvudsakligen det samma.

Någon Herodes-barnamod tror jag inte på. Det är ett typisk ROMERSK förfarandesätt för att avvärja hot mot staten eller kajsaren.

Det kan ju tänkas att Herodes barnamord inte alls ska tolkas som en historisk händelse. Ett sätt jag kommit att se på NT är som en slags "programmering", och barnamordet kanske är en del i den. Som en urbild för det hemskaste man kan tänka sig tjänar det kanske till att understryka samma tanke som ligger bakom Jesus-orden att man måste vara som ett barn för att komma in i himmelriket.

disskusionerna kring Tomasevangeliet

Det finns många diskussioner kring flera apokryfiska skrifter. I mitt arbete har jag bara fördjupat mig i Enoks bok. Vilka diskussioner tänkte du på?

[ShivaDestructor]

Hej Hovnarr,

gediget och välskrivet, vad jag skulle önska i tillägg är en sammanfattning i "bullets". Lättare att komma ihåg, delge, och dessutom för att hänga upp detaljerna på.

Det kan ju tänkas att Herodes barnamord inte alls ska tolkas som en historisk händelse. Ett sätt jag kommit att se på NT är som en slags "programmering", och barnamordet kanske är en del i den. Som en urbild för det hemskaste man kan tänka sig tjänar det kanske till att understryka samma tanke som ligger bakom Jesus-orden att man måste vara som ett barn för att komma in i himmelriket.

Vi har ju diskuterat delar av detta offline och bibeln är ju proppfull av metaforer, och frågan är var gränsen går för metafor och "fakta". Som du nämner så behöver ju inte Herodes "barnamord" vara en fysisk händelse utan en psykisk/epistemologisk/meme-händelse - dvs. förbjud vissa tankar/tankemönster, deklarera att vissa upplevelser är illusioner m.m. och på så sätt döda "barnet" i människan. Vilka är de tankar och tankemönster som vi måste återuppliva för att komma in i himmelriket? Återuppstå från de döda...

"Pinad under Pontius Pilatus - Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?". Den som har tagit ett litet steg på vägen mot t.ex. upplysning eller bara levt och plötsligt känt en tomhet hamnar ofta i ett tillstånd där saker och ting inte går ihop, det som tidigare värderades som viktigt och värdefullt är helt plötsligt uppenbart oviktigt/aska m.m. och djupa tankemönster/program är inte längre giltiga och i tillägg så ser individen att tidigare handlingar och val kan ha varit totalt "felaktiga" (enligt den nya, gryende normen, som förstås bara är ett nytt trappsteg och förmodligen lika "fel" den också).

När stora delar av en individs "värden" och "logik" helt plötsligt är ogiltig och man inte finner fast mark (just nu), DÅ är man pinad, kanske t.o.m under Pontius Pilatus eller Göran Persson (rådande dogm), och känner sig definivt övergiven av sin personliga Gud.

Efter en subjektiv evighet av kval (korsfäst) så ger man upp (dör/let go), för att senare återuppstå i en ny förbättrad version som har transcenderat de föregående paradoxerna och trossystemen. En metamorfos.

Vi använder ju i svenskan och engelskan och säkert i andra språk ordet "korsfäst" som en metafor för att bli ansatt, anklagad, genomlyst, vägd och funnen att vara för lätt etc, gärna offentligt. Och vilken publik är den viktigaste om inte den inre/övre... som dessutom sitter med hela facit, hela historien, vet dina innersta tankar. Det är ju lönlöst att ducka och ljuga för sig själv även om vi alla försöker, somliga mer, somliga mindre, och till slut så är det ju bara att "face the music".

Var finns syntesen/tolkningen av Kristendomen från t.ex. Buddhistisk synvinkel? Den finns garanterat, jag har inte sökt, och "vips skola Guds Ord få en ny och härlig innebörd, sällsam och helig" etc.

Heja Gud. Heja Oss. Må bra. Sprid glädje. Allt är perfekt. Var schysst. Det går över. Väx upp. Förlåt. etc... fast allt kommer i olika förpackningar, somliga tydligare än andra.

Sen tror ju t.ex. vissa världsledare att "Coca Cola MÅSTE serveras i en 19 cl flaska som är fylld i Kansas och den får endast intas på Dennys Deli på Slowstreet 19 i New Orleans på torsdagar" - för så stod det ju i den heliga boken .

Transcend, ascend,

din lufttäte broder,

Shiva

[hovnarr]

Shiva,

Glad att du nappade på mitt försiktiga mete! Och tack för dina metaformoser. Några kulor, som du begärde:

*De äldsta NT-skrifterna är Paulus brev
*Ingen författare påstår sig ha haft direkt fysisk kontakt med Jesus
*Paulus är den förste som sätter samman "Jesus" med "Kristus", utifrån en syn han har på väg till Damaskus ca 36 e.Kr.
*Få utombibliska källor nämner Jesus, och gör det i varje fall efter Paulus syner.
*Orsaken till Jesu frånvaro i historiska dokument kan vara att kristendomen ogillades av Rom.
*Paulus tycks ha fler syner än den i Damaskus. Han ser också att Jesus blev förrådd och korsfäst.
*Övriga apostlar verkar också mött Jesus som andlig, inte fysisk, varelse.
*Det fanns många tänkbara Jesuskandidater på NT-tid.
*Av allt att döma är evangelierna blandningar av apostlarnas syner, cirkulerande legender, mytologiska väsen och traditionell semitisk visdom.

Min personliga slutsats (med ännu okänt bäst före datum): Paulus möter i Damaskus det uppstigna väsendet Jesus, som transcenderade sitt lidande på jorden och blev en Kristus - i detta fall en Herrens smorde (dvs. Herren = Adonai/JHVH, inte Gud den Högste). Paulus får se glimtar av detta skeende i syner. Poängen är att denna pionjärinsats gjort det möjligt för andra "barn av Israel" att göra samma sak. Till vårt förfogande i detta arbete ställer apostlarna en rad heliga skrifter, varav en del finns bevarade i dagens Bibel.

Kanhända en något her(m)etisk uppfattning, men ändå.

[Stefan]

Hur förklarar du den trots allt ganska omfattande överensstämmelsen, ffa mellan de tre synoptiska (Mark, Matt, Luk) evangelierna?

[hovnarr]

Hur förklarar du den trots allt ganska omfattande överensstämmelsen, ffa mellan de tre synoptiska (Mark, Matt, Luk) evangelierna?

På samma sätt som den brukar förklaras. Faktum är att man även inom mindre spekulativ bibelexegetik inte hävdar att evangelierna liknar varandra för att de hänför sig till samma historiska händelser, utan för att Matt och Luk bygger på Mark. Matt och Luk tros också ha en annan ännu oidentifierad gemensam källa, kanske ett känt apokryfiskt dokument.

Författarna, apostlarna, träffade ju också varandra. Bara Paulus täckte in stora delar av medelhavsområdet under sina resor. Det är mycket möjligt att i synnerhet författarna till Mark och Luk (som lär ha skrivits ungefär samtidigt) inspirerades av varandra både före och under arbetet med att sammanställa skriften. Författaren till Mark identifieras med Johannes Markus som följde med Paulus och Barnabas på första missionsresan. Författaren till Lukas lär ha varit en grekisk läkare som blivit kristen, och som var en nära vän och medarbetare till Paulus.

Det kan även ha pågått ett omfattande efterpoleringsarbete. Det finns inga riktigt gamla NT-dokument bevarade, och mycket tyder på att de ännu inte spritts i början av 100-talet (dåtida stora kyrkofäder nämner Paulus brev men inga evangelier). Hela textstycken kan alltså ha överförts mellan dokumenten, bearbetats osv, återigen i synnerhet mellan Mark och Luk. Matt kan sedan haft ambitionen att liksom sammanfatta och dessutom få med lite mer av hur kristendomen utvecklats de åren som gått. Samma med Joh, fast då hade det förstås gått betydligt längre tid.

[Stefan]

Intressant, det kände jag inte till.

Man kan ju tänka sig en graderad skala, där endast den mest extrema uppfattningen är att Jesus aldrig existerat (jag hade för mig att man inom bibelforskning ansåg den uppfattningen för mer eller mindre vederlagd) till en situation där man tror att Paulus eller andra lagt till mer eller mindre, till en situation där man mer eller mindre tror att Jesus gjorde exakt som det står i evangelierna. Men du företräder alltså den första uppfattningen?

[hovnarr]

Man kan ju tänka sig en graderad skala, där endast den mest extrema uppfattningen är att Jesus aldrig existerat (jag hade för mig att man inom bibelforskning ansåg den uppfattningen för mer eller mindre vederlagd) till en situation där man tror att Paulus eller andra lagt till mer eller mindre, till en situation där man mer eller mindre tror att Jesus gjorde exakt som det står i evangelierna. Men du företräder alltså den första uppfattningen?

Egentligen inte. Jag företräder uppfattningen att NT inte i första hand bygger på Jesu handlingar utan på Paulus syner. Dessa har sedan vävts samman på ett skickligt sätt med urgamla traditioner och myter.

Om man ur denna hypotes sedan drar slutsatsen att Jesus aldrig existerat och att Paulus följaktligen inbillade sig alltsammans, eller om man istället tror på att Paulus såg verkliga händelser i sina syner - det är upp till var och en.

Det är märkligt att tänka sig att min hypotes verkligen skulle hota grunden för djupt troende människor. Om man är öppen för möjligheten att Jesus gick på vatten och utfodrade 5000 man med två fiskar, bör det inte vara allt för djärvt att tänka sig att Paulus var synsk och hade förmågan att se verkliga händelser. Paulus själv såg dock aldrig några massutfordringar. Han såg att Jesus blev förråd när han bröt ett bröd och gav det åt lärljungarna, samt att han dog på korset och därmed sonade människans synd mot Gud.

Om en historisk Jesus levat är det dock fortfarande troligt att NT-texterna inte är exakta historiska berättelser. Har man den hypotesen måste man fråga sig hur sådana exakta förteckningar uppkommit. Stod kanske någon nedanför korset och lyssnade på vad han sa och tänkte "Hey, det där är ju Psaltaren psalm 22", och skrev ned det? Och är det rimligt att tänka sig att sådana detaljuppgifter bevarats exakt tills det år då evangelierna skrevs?

Utifrån vad jag fått fram under mina efterforskningar kan teorin att Bibelns Jesus aldrig existerat knappast anses historievetenskapligt vederlagd. Däremot anser jag mig ha preciserat frågeställningen från en allmän tro på att det som står i Bibeln är sant, till en tro på huruvida Paulus syner är sanna eller inte.

Om Paulus verkligen var synsk måste ju också en historisk Jesus ha levat. När och var blir då en öppen fråga. Kanske rör det sig om esséernas Rättfärdighetens lärare, kanske om en från Johannes döparens skara av efterföljare - vem vet. Kanske är enda sättet att få visshet idag att tillämpa Paulus metoder...

[Stefan]

Om man ur denna hypotes sedan drar slutsatsen att Jesus aldrig existerat och att Paulus följaktligen inbillade sig alltsammans, eller om man istället tror på att Paulus såg verkliga händelser i sina syner - det är upp till var och en.

Men vilken är din uppfattning?

Det är märkligt att tänka sig att min hypotes verkligen skulle hota grunden för djupt troende människor. Om man är öppen för möjligheten att Jesus gick på vatten och utfodrade 5000 man med två fiskar, bör det inte vara allt för djärvt att tänka sig att Paulus var synsk och hade förmågan att se verkliga händelser. Paulus själv såg dock aldrig några massutfordringar. Han såg att Jesus blev förråd när han bröt ett bröd och gav det åt lärljungarna, samt att han dog på korset och därmed sonade människans synd mot Gud.

För det första är en sån teori problematisk för dem som är skeptiska mot Paulus. Många kristna, speciellt mer liberala såna, läser hellre evangelierna, och vissa talar t o m, med viss rätt om du frågar mig, om att Paulus förvrängt kristendomen.

Dessutom implicerar din teori att Paulus besatt oerhörda krafter. Den teorin riskerar mer eller mindre att betraktas som kättersk: att Paulus skulle vara någon person åtminstone med jungfru Marias status. Det skulle ändra hela religionen.[/quote]

[hovnarr]

Men vilken är din uppfattning?

Jag tror att det han såg var riktigt. Men jag har inte bestämt mig för hur jag ska tolka det. Var allt det han såg historiska händelser? Eller såg han genom en syn en metafor, ungefär som de sju feta korna och de sju magra korna betydde sju rika resp. fattiga år?

Jag tror på en fysisk man vid namn Jesus som led och dog, men lever kvar efter döden som ett andeväsen som kan uppenbara sig för människor, däribland Paulus. Detaljerna får växa fram vartefter jag fördjupar mig. Om det hjälper dig att första min uppfattning kan du se min uppsats ovan som en grund för tro, snarare än tro.

Tyvärr ger det jag skrivit i styckena ovan fel intryck av min uppfattning om man fortfarande hänger upp det i en tradionell grund. Jag tror till exempel inte att Israels gud (JHVH/YHWH, "Herren") och den Högste = Gud är samma väsen. Jag lämnar ett smakprov på varför nedan, men återkommer kanske till detta i en annan tråd.

Många kristna, speciellt mer liberala såna, läser hellre evangelierna, och vissa talar t o m, med viss rätt om du frågar mig, om att Paulus förvrängt kristendomen.

Förvrängt? Paulus är den första skrivna källan vi har att tillgå. Snarare är det evangelierna som "förvrängt" Paulus, men det var en "förvrängning" som skedde med hans välsignelse för att så många som möjligt skulle tro. Däremot har Paulus förvrängt esséernas läror, ungefär på samma sätt som Dr. Phil förvrängt psykologin. Dock får evangelierna sägas vara ännu längre därifrån. Men "populariserat" är ett bättre ord i sammanhanget. All "förvrängning" är inte av ondo.

Och heder åt de som hellre läser evangelierna! Det har Paulus absolut inget emot. Han var god vän med och kollega till författarna, och de sammanställdes med hans goda minne. Evangelierna ÄR förkunnelsen - glädjebudet om uppståndelsen - presenterat på ett aptitretande sätt så att så många som möjligt skulle få ta del av det.

Dessutom implicerar din teori att Paulus besatt oerhörda krafter. Den teorin riskerar mer eller mindre att betraktas som kättersk: att Paulus skulle vara någon person åtminstone med jungfru Marias status.

På vilket sätt ändrar min teori de krafter som Paulus besatt? Jag säger samma sak som Bibeln (han själv och Apostlagärningarna): Han såg Jesus i syner. Antingen tror man på det eller inte, oavsett om någon annan sett Jesus tidigare. Paulus själv säger sig inte besitta några särskilda förmågor: Hans syn drabbar honom när han förföljer "kristna"! Teoretiskt skulle det kunna hända vem som helst, men nu hände det Paulus. Och det gav honom en uppgift som han tog på största allvar.

Jungfru Maria, för övrigt, är av ett helt annat slag än Paulus. I den egyptiska myten blir Isis havande med en gudason och hennes make Osiris uppstår på den tredje dagen från de döda. I den grekiska myten blir Myrrha havande genom sin Far (en variant av "jungfrufödsel" som inte är riktigt lika rumsren) och föder guden Adonis. Adonis av Adonai, Herren - det namn som judarna använda istället för YHWH, eftersom guds riktiga namn var för heligt för att yppas. Och att de tre vise männen kommer med myrrha till Jesusbarnet tolkar jag som en tydlig pekare på Adonismyten. Nånstans tror jag t.o.m. Jesus själv säger "Jag är Herren", dvs Adonai, och knyter på så sätt med två flugor i en smäll an till såväl grekisk som judisk tradition.

Jungfru Maria är ett mytiskt, ja kanske gudomligt, väsen. Paulus är en människa av kött och blod som ofrivilligt men medvilligt initierats i Kristus, blivit smord - men inte av vatten eller varanfett utan av eld i helig ande.

Det skulle ändra hela religionen.

Kanske. Men inte så mycket som det här:

Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss."

Herren Gud sade: ”Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont.

När den Högste gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal, då blev Jakob Herrens andel, Israel hans arv och egendom.

Herren, JHVH, är den av Herrarna som fått det semitiska folket på sin lott. Abrahams säd. Det finns flera Skapare och alla sorterar under Gud, den Högste - den eviga TAO som inte kan nämnas. Vad sägs om det som perspektiv på kristendomen och övriga religioner?

[meanman]

Hej,

hämtar du kunskap från det här eller liknande:

http://www.logon.org/swedish/s/p088.html

bl.a talar man här om 5 mos 32 8 9

[Claes]

Jag har en vän, Hanna heter hon, som blev frisk i sitt trasiga knä när hennes vänner bad för henne på en liten andakt.

Himla hajpat

[hovnarr]

meanman,

spanade in länken, den tycktes mig bekant. Har säkert stött på den. Jag har nog varit inne på ett hundratal sidor under det att jag skrev ovanstående - de bästa källorna har jag skrivit ut (dock inte denna). Ska kolla in länken närmare vid tillfälle.

Claes - bra för Hanna!