Vad går livet ut på. Är det ätt föröka sig och föra släcktet vidare? Det finns det ju så många som redan gör.
Eller är det för att vi ska utveckla oss själva?
Då frågar ja varför ska vi det?
Finns det över huvudtaget någon mening med att vi lever?
Om det inte finns det är det bara slumpen som har fört oss hit där vi står i dag.?
livet??????
Moderator: Moderatorgruppen
Jag är av uppfattningen att vi nog bör skilja mellan meningen I livet och meningen MED livet. Det torde vara lättare för var och en av oss att finna en mening I våra enskilda liv, än att söka finna en generell, eller universell om man vill vara än mer anspråksfull, mening med livet i sig.
Innefattas din fråga av allt liv eller avser den enkom det mänskliga?
Mvh/Faidros
Innefattas din fråga av allt liv eller avser den enkom det mänskliga?
Mvh/Faidros
Jag tycker också det är bra att göra en distinktion mellan meningen i och meningen med livet, men för mig personlingen så är min menining i livet att förstå meningen med livet, och jag är just nu personlingen övertygad om att när vi inser meningen med livet så kommer vi också inse meningen i livet. Och just nu kallar jag den insikten för insikten om det spontana flödandet.Faidros skrev:Jag är av uppfattningen att vi nog bör skilja mellan meningen I livet och meningen MED livet. Det torde vara lättare för var och en av oss att finna en mening I våra enskilda liv, än att söka finna en generell, eller universell om man vill vara än mer anspråksfull, mening med livet i sig.
Innefattas din fråga av allt liv eller avser den enkom det mänskliga?
PopJimmy, det jag menade med distinktionen vara att meningen I livet är vad jag finner som mening i mitt liv, medan du finner din mening i ditt liv. Dessa olika uppfattningar kan mycket väl vara väsensskilda utan att det behöver te sig märkligt.
När vi närmar oss frågan om meningen MED livet så, menar jag, söker vi finna ett svar som gäller livet i sig, dvs ett svar som gäller oss, våra föregångare och våra efterkommande - det vi söker besvara här är alltså meningen med mänsklighetens existens överhuvudtaget. Det som gör denna fråga något mer komplex är således att svaret skall helst gälla oberoende av din, min och övrigas uppfattning om meningen I livet. Möjligen finns det någon (du t.ex.
) som kan ge samma svar till båda frågorna, men det krävs betydligt mer argumenation och diskussion bakom svaret till meningen MED livet än meningen I, eftersom meningen MED drar med oss alla på ett annat vis.
För övrigt är det måhända inte otänkbart att vi finner mening I våra respektive liv, förhoppningsvis i allafall, men att vi kanske upplever att det inte finns någon egentlig mening MED livet i sig.
Mvh/Faidros
När vi närmar oss frågan om meningen MED livet så, menar jag, söker vi finna ett svar som gäller livet i sig, dvs ett svar som gäller oss, våra föregångare och våra efterkommande - det vi söker besvara här är alltså meningen med mänsklighetens existens överhuvudtaget. Det som gör denna fråga något mer komplex är således att svaret skall helst gälla oberoende av din, min och övrigas uppfattning om meningen I livet. Möjligen finns det någon (du t.ex.
) som kan ge samma svar till båda frågorna, men det krävs betydligt mer argumenation och diskussion bakom svaret till meningen MED livet än meningen I, eftersom meningen MED drar med oss alla på ett annat vis.
För övrigt är det måhända inte otänkbart att vi finner mening I våra respektive liv, förhoppningsvis i allafall, men att vi kanske upplever att det inte finns någon egentlig mening MED livet i sig.
Mvh/Faidros
Re: livet??????
starblaze skrev:Vad går livet ut på. Är det ätt föröka sig och föra släcktet vidare? Det finns det ju så många som redan gör.
Eller är det för att vi ska utveckla oss själva?
Då frågar ja varför ska vi det?
Finns det över huvudtaget någon mening med att vi lever?
Om det inte finns det är det bara slumpen som har fört oss hit där vi står i dag.?
Jag tycker att mitt liv går ut på att utveckla mig själv. Men det är ju kanske inget mål utan snarare en väg. Det intressanta med att utvecklas är att man nu inte med den vildaste fantasin kan föreställa sig hur man kommer att vara om en viss tid, precis som man för en tid sedan inte kunde föreställa sig hur man skulle vara idag. Fast det kan ju finnas ett mål, den punkt då man förstår allt och springer runt och tjatar om Oneness och sånt.
Varför? Tja, man utvecklas ju vare sig man vill eller inte. Det man kan påverka är nog takten. Och på vägen kanske man kommer till insikten att det inte finns någon Meningen MED livet utan bara meningen i mitt liv.
Vad har fört oss hit? Jag skulle vilja säga utvecklingen! Evolutionen har ju drivit människan att slå upp ögonen och fråga "Vem är jag? Finns Gud?" och sånt.
Anledningen till utveckling är också att jag tycker att det övertrumfar alla filosofiska system och religioner (Stjärnstopp!) eftersom man kan bekänna sig till en religion eller en filosofisk princip och sedan känna att man vuxit ur den för att man känner att den inte räcker till.
Dessutom är ju utveckling något som är objektivt. Man kan säga att en person befinner sig på ett visst stadium när det gäller utveckling, på en 5-årings, 10-årings nivå osv. Utvecklingsnivå är något konkret om än svårligen mätbart.
En annan finess är att det inte finns några som helst kokboksrecept på hur man utvecklas. Det är nästan den största tjusningen med allt. Man kan dela ut tips som
ät mer/ ät mindre,
träna mer/mindre,
disciplinera sinnet/släpp loss och lev,
knulla mer/knulla mindre,
lita på dig själv/ifrågasätt dig själv,
tänk och reflektera mer/sluta tänk och lev istället,
avskärma dig från andra/umgås med andra,
ta kontrollen/släpp kontrollen,
ta mer hänsyn till andra/tänk mer på dig själv
osv osv osv.
Faidros: Jag vill bara tydligöra med att säga att jag upplever att förstog skillnaden mellan meningen I och meningen MED. Men just nu har jag en (kanske idealistisk) uppfattning som kanske lättast kan förklara såhär:
Meningen MED livet upplever jag är samma sak som Sanning. Meningen I livet är mitt sökande efter sanning. Vi kanske inte kan förstå sanningen (vad sanning är) eftersom när vi förstår något innebär det att vi har en produkt - ett slut. När vi förstått något finns det helt enkelt inget mer att tillägga. Men vi kan uppleva sanningen, och sanningen är, och den är hela tiden levande. Vi kan aldrig säga vad sanning är, eftersom den hela tiden ändrar sig och det vi säger är alltså vad sanningen var - när vi upplevde den, eller vad sanningen var när vi sa vad sanningen var - men det är inte längre vad sanningen är. Målet är alltså att rida på vågen, och det är detta en religös upplevelse är. Hjärnan skapar hela tiden produkter av medvetandetsströmen, och alla minnen är alltså produkter av upplevelser av medvetandeströmmen. Fundamentalisten är den person som lever längst bort ifrån vad sanningen är, eftersom hans sanning är vad sanning var, en gammal produkt - inte särskillt färsk. Fundamentalisten lever alltså inte efter vad sanningen är, utan efter hans minne av vad sanningen var då han tyckte sig uppleva den. Alla tankar (tankar är inte samma sak som upplevelser) utgår även ifrån minnet - vi kan inte tänka på något vi inte upplevt som ett intryck, och nya tankar är kombinationer mellan många olika tidigare intryck. Sen upplever jag det som syftet med de flesta (i alla fall mystiska) religioner att försöka få oss att hitta till det tillståndet då vi rider på vågen. Och att rida på vågen är samma sak som att rida på vad sanningen är, det är att ligga och surfa på spontantiteten.
Om vi upplever att det finns eller inte finns någon mening I livet eller någon mening MED livet så är det bara en produkt av vårat tänkande. Det är inte vad sanningen är, eftersom sanningen alltid är och är levande. Vi kan inte tänka på vad sanningen är eftersom tänkandet alltid rör vad sanningen var eller hur vi upplever att sanningen kommer att bli (utifrån hur sanningen varit). Att tänka är alltså att vara låst i det förflutna och sanningen är alltid här och nu (i tid och rum). Därför kan vi inte tänka på vad sanning är, den måste upplevas - här och nu. HÄR OCH NU!. När vi släpper alla tankar om hur sanningen bör vara (utifrån det vi redan vet om gammal sanning) så kommer sanningen att slå oss rakt i ansiktet och vi upplever vad sanning är - och detta är den religösa upplevelsen.
Jag är osäker på om jag uttryckte mig tillräckligt klart. Sen är alla dessa påståenden/observationer högst personlinga, så ni är varmt välkomna med att komma med helt andra perspektiv.
Meningen MED livet upplever jag är samma sak som Sanning. Meningen I livet är mitt sökande efter sanning. Vi kanske inte kan förstå sanningen (vad sanning är) eftersom när vi förstår något innebär det att vi har en produkt - ett slut. När vi förstått något finns det helt enkelt inget mer att tillägga. Men vi kan uppleva sanningen, och sanningen är, och den är hela tiden levande. Vi kan aldrig säga vad sanning är, eftersom den hela tiden ändrar sig och det vi säger är alltså vad sanningen var - när vi upplevde den, eller vad sanningen var när vi sa vad sanningen var - men det är inte längre vad sanningen är. Målet är alltså att rida på vågen, och det är detta en religös upplevelse är. Hjärnan skapar hela tiden produkter av medvetandetsströmen, och alla minnen är alltså produkter av upplevelser av medvetandeströmmen. Fundamentalisten är den person som lever längst bort ifrån vad sanningen är, eftersom hans sanning är vad sanning var, en gammal produkt - inte särskillt färsk. Fundamentalisten lever alltså inte efter vad sanningen är, utan efter hans minne av vad sanningen var då han tyckte sig uppleva den. Alla tankar (tankar är inte samma sak som upplevelser) utgår även ifrån minnet - vi kan inte tänka på något vi inte upplevt som ett intryck, och nya tankar är kombinationer mellan många olika tidigare intryck. Sen upplever jag det som syftet med de flesta (i alla fall mystiska) religioner att försöka få oss att hitta till det tillståndet då vi rider på vågen. Och att rida på vågen är samma sak som att rida på vad sanningen är, det är att ligga och surfa på spontantiteten.
Om vi upplever att det finns eller inte finns någon mening I livet eller någon mening MED livet så är det bara en produkt av vårat tänkande. Det är inte vad sanningen är, eftersom sanningen alltid är och är levande. Vi kan inte tänka på vad sanningen är eftersom tänkandet alltid rör vad sanningen var eller hur vi upplever att sanningen kommer att bli (utifrån hur sanningen varit). Att tänka är alltså att vara låst i det förflutna och sanningen är alltid här och nu (i tid och rum). Därför kan vi inte tänka på vad sanning är, den måste upplevas - här och nu. HÄR OCH NU!. När vi släpper alla tankar om hur sanningen bör vara (utifrån det vi redan vet om gammal sanning) så kommer sanningen att slå oss rakt i ansiktet och vi upplever vad sanning är - och detta är den religösa upplevelsen.
Jag är osäker på om jag uttryckte mig tillräckligt klart. Sen är alla dessa påståenden/observationer högst personlinga, så ni är varmt välkomna med att komma med helt andra perspektiv.
PopJimmy skrev
Eftersom jag har valt "cogito" som signatur måste jag ju slå ett slag för det handikappade tänkendet, så som du beskriver det.
Om du surfar på här-och-nu-vågen (vilket jag inte ifrågasätter) och är "king of the world" säger mitt tänkande att denna sanningsupplevelsen kan ju inte vara exklusiv för en person, utan måste kunna gälla din nästa också och därmed alla i sinom tid. Det tror jag inte att du bestrider heller, tvärtom. Vad jag vill visa är att det handikappade tänkandet kan komma fram till sanningar utan att för den skull är i behov av upplevelsen av att surfa på vågen. Visserligen är tänkandet blekt och blodlöst i förhållande till "upplevelsen" men det är det mest lämpade för att begripa (utöver upplevandet självt), beskriva och placera det upplevda i ett större sammanhang. Om känslan "king of the world" är den viktigaste (utsikts)punkten att nå - vad innebär då denna sanningsupplevelse av att gripa livets spontanitet här och nu - för omgivningen? Hur ser kungariket ut?
Av dina välskrivna texter att döma har du ju själv ägnat tänkandet en hel del tid och sett dig om i kungariket. Av hjärtat grattis till det, PopJimmy! En sannfärdig kung ser till sina nästborgares behov och trångmål. Stödjande och uppmuntrande ser h*n till att rikets nästborgare utvecklas. H'ns legimitet utgår från den uppnådda utsiktspunkten. Alla skall komma dit upp och dela utsikten och kungadömet. Vilka är då de lämpligaste tillvägagångssätten? Ja du har ju redan insett att förutsättningar är olika och att alla inte väntar på missionärer som tänder deras eldar. Vissa kanske inte ens hålla med om att eldvägen är deras. De vill ha en kunskapsväg, ett vetande som är tankemässigt följbart och som återspeglar en universell logik i det framlagda. Denna logik är inte nödvändigtvis docenternas logik.
Johannesevangeliet talar om Logos, som var i begynnelsen, utan vars tankekraft inget funnits. I denna skrift finns även utrycket "Jag (Logos) är vägen, sanningen och livet." I princip det du kallar surfandet. Här finns också budet "älskar din nästa som dig själv". När detta sades måste det har frammstått som något som slog folk rakt i ansikte, dvs en sanning som man till att börja med bara kunde *tro* på - om man alls brydde sig.
Idag kan många av oss inte tro längre. Tron är inget man viljemässigt kan framkalla. Många av oss vill *veta* istället. Uppmaningen "Sök upplevelsen!" är lika lite en fråga som ligger i den enskildes makt att framkalla - det flesta som hittat upplevelsen "drabbas" av den, tycks mig.
Återstår logos-vetande, förmedlat av de upplysta. Men inte som uppmaning "sök!" utan framlagt i tankemässiga begrepp och, om det vill sig väl, i praktiska tillämpningar för vårt moderna samhälle. Nästakärlek som vetenskap! Visst finns det många människor i rörelser som viljemässigt vill åstakomma något åt det hållet - även om det kan ta sig olika uttryck och namn. Men den överskådliga, övergripande logiken bakom allt är inte genomskinliggjord. Då blir det födslovåndor och smärta i transformationen som sker. Här tror jag att tänkandet har något att uträtta. Ett nytt METANOJA, dvs inte att tänka blott *annat* än man hittills tänkt, utan att tänka *annorlunda* än man hittills tänkt.
mvh/cogito
Att tänka är alltså att vara låst i det förflutna och sanningen är alltid här och nu (i tid och rum). Därför kan vi inte tänka på vad sanning är, den måste upplevas - här och nu. HÄR OCH NU!. När vi släpper alla tankar om hur sanningen bör vara (utifrån det vi redan vet om gammal sanning) så kommer sanningen att slå oss rakt i ansiktet och vi upplever vad sanning är - och detta är den religösa upplevelsen.
Eftersom jag har valt "cogito" som signatur måste jag ju slå ett slag för det handikappade tänkendet, så som du beskriver det.
Om du surfar på här-och-nu-vågen (vilket jag inte ifrågasätter) och är "king of the world" säger mitt tänkande att denna sanningsupplevelsen kan ju inte vara exklusiv för en person, utan måste kunna gälla din nästa också och därmed alla i sinom tid. Det tror jag inte att du bestrider heller, tvärtom. Vad jag vill visa är att det handikappade tänkandet kan komma fram till sanningar utan att för den skull är i behov av upplevelsen av att surfa på vågen. Visserligen är tänkandet blekt och blodlöst i förhållande till "upplevelsen" men det är det mest lämpade för att begripa (utöver upplevandet självt), beskriva och placera det upplevda i ett större sammanhang. Om känslan "king of the world" är den viktigaste (utsikts)punkten att nå - vad innebär då denna sanningsupplevelse av att gripa livets spontanitet här och nu - för omgivningen? Hur ser kungariket ut?
Av dina välskrivna texter att döma har du ju själv ägnat tänkandet en hel del tid och sett dig om i kungariket. Av hjärtat grattis till det, PopJimmy! En sannfärdig kung ser till sina nästborgares behov och trångmål. Stödjande och uppmuntrande ser h*n till att rikets nästborgare utvecklas. H'ns legimitet utgår från den uppnådda utsiktspunkten. Alla skall komma dit upp och dela utsikten och kungadömet. Vilka är då de lämpligaste tillvägagångssätten? Ja du har ju redan insett att förutsättningar är olika och att alla inte väntar på missionärer som tänder deras eldar. Vissa kanske inte ens hålla med om att eldvägen är deras. De vill ha en kunskapsväg, ett vetande som är tankemässigt följbart och som återspeglar en universell logik i det framlagda. Denna logik är inte nödvändigtvis docenternas logik.
Johannesevangeliet talar om Logos, som var i begynnelsen, utan vars tankekraft inget funnits. I denna skrift finns även utrycket "Jag (Logos) är vägen, sanningen och livet." I princip det du kallar surfandet. Här finns också budet "älskar din nästa som dig själv". När detta sades måste det har frammstått som något som slog folk rakt i ansikte, dvs en sanning som man till att börja med bara kunde *tro* på - om man alls brydde sig.
Idag kan många av oss inte tro längre. Tron är inget man viljemässigt kan framkalla. Många av oss vill *veta* istället. Uppmaningen "Sök upplevelsen!" är lika lite en fråga som ligger i den enskildes makt att framkalla - det flesta som hittat upplevelsen "drabbas" av den, tycks mig.
Återstår logos-vetande, förmedlat av de upplysta. Men inte som uppmaning "sök!" utan framlagt i tankemässiga begrepp och, om det vill sig väl, i praktiska tillämpningar för vårt moderna samhälle. Nästakärlek som vetenskap! Visst finns det många människor i rörelser som viljemässigt vill åstakomma något åt det hållet - även om det kan ta sig olika uttryck och namn. Men den överskådliga, övergripande logiken bakom allt är inte genomskinliggjord. Då blir det födslovåndor och smärta i transformationen som sker. Här tror jag att tänkandet har något att uträtta. Ett nytt METANOJA, dvs inte att tänka blott *annat* än man hittills tänkt, utan att tänka *annorlunda* än man hittills tänkt.
mvh/cogito
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Re: livet??????
starblaze skrev:Vad går livet ut på. Är det ätt föröka sig och föra släcktet vidare? Det finns det ju så många som redan gör.
Eller är det för att vi ska utveckla oss själva?
Då frågar ja varför ska vi det?
Finns det över huvudtaget någon mening med att vi lever?
Om det inte finns det är det bara slumpen som har fört oss hit där vi står i dag.?
alla har sin egen mening med livet, den som du pratar om, men syftet med allt liv eller människans, vad ska vi göra? underkasta sin vilja åt gud säger jag...
tro på gud och följa hans heliga bok cover to cover, det är vad jag tror på!
leva ett bra liv helt enkelt utan allt för många synder, alla har ju ljugit eller hur, det är ju också en synd XD
-
freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Kan man ur detta dra slutsatsen att du anser att en människa som varit olycklig under hela (eller stora delar av) sitt har levt ett meningslöst liv?Justin Case skrev:Meningen med livet är lycka. När du är riktigt, riktigt lycklig, ställ då frågan "Vad är meningen med livet?". Hela ditt väsen kommer då att ropa till svar: "Denna underbara känsla är meningen med livet!"
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 6 och 0 gäster