Den Stora Frågan

[cogito]

Jag klipper ur ditt förra bidrag:

Johan: Gång på gång blir det enda vettiga svaret att man måste meditera och gå bortom sina föreställningar. När man går genom porten ställer man alla föreställningar utanför och inser hur abstrakta och omöjliga de var eftersom de utgick ifrån det som skulle övervinnas.

Cogito: Genom att du formulerar dig så här, tycker jag ändå att du visar ett visst förtroende till tänkandets förmåga att reda upp vad som skall övervinnas, vad som man utgick ifrån, att vissa föreställningar är abstrakta, andra omöjliga....etc - visst finns det hopp

Johan: De starkaste och mest långvariga stunderna för mig på den andra sidan har varit genom psykedeliska substanser, men detta var efter många års meditation där dessa glimtar också fanns.

Cogito: Det var tråkiga besked att höra om att substanser behövs. Det blir ju en slags dopning och uteslutar majoriteten av mänskligheten.

Johan: Jag känner människor som inte alls transcenderat genom psykedeliska substanser också. Det är sällan jag träffar människor som verkar förstå vad jag erfarit, däremot har jag kunnat läsa om det ibland där jag kan ana genom texten att så har skett.

Cogito: I din artikel om konsthallar t ex redogör du för din syn på just den saken. Jag kan förstå, följa med på vägen, läsa dina tankegångar utan för den skull ha erfarit det du har erfarit i samband med de konstupplevelser du har haft. Ändå ligger dessa dina upplevelser (som är precis lika omöjliga att klä i ord som andliga upplevelser) till grund för att du skriver någonting om konsthallers värde. Artikeln handlar om något konkret, då den tar utgångspunkt i din upplevda verklighet (konsupplevelsen) utan att göra denna upplevelsen till temat för artikeln.

Kan detta vara användbar som paralell/angreppspunkt till svårigheterna som du anför i din text nedan?:

Johan: Det enda jag kan säga är att jag vet att jag har vetat fast jag inte vet till fullo nu för jag befinner mig inte där. För att veta så måste jag somna och vakna upp till insikten. Så länge jag är vaken är jag ovetandes och kvar på utsidan. Jag är således kvar i illusionerna, och även om jag erfarit verkligheten för vad den är så är jag lika förbryllad då jag försöker förstå utifrån samma gamla föreställningar. Om inte ens jag själv kan förstå vad jag än gång förstått hur ska jag då kunna förklara för andra? Jag kanske bara ställer till med mer skada än nytta.

Cogito: Vad vore nästa steg i kommunikationen? Kann man beskriva en slags tillämpning (Konsthallen) för att slippa "älta" den egna insiktens erfarenhetsaspekt?

mvh/cogito

[Johan Ågren]

cogito,

att jag inte svarat tidigare beror till stor del på att jag i en period just nu prioriterat annat utöver Filosofiforumet.

Tänkandet är ett redskap som kan leda oss i bra riktningar, men eftersom uppgiften är omöjlig att lösa så måste tanken lyssna på den intuitiva dragningskraften, och den vägen ge tanken kraft att inverka på världen i gynnsamma riktningar. Psykosyntesens resa är också att närma sig en kärna som i högre grad är mer autentisk men endast utifrån den synvinkel vad som skalas bort och vad som tillåts i större utsträckning. Det handlar inte om att ersätta en kunskap med en annan. Endast när en individ har skalat bort all personlighet som är skapad utifrån kunskapens irrvägar kan vi bli till utifrån de intuitiva bottenlösa impulser som är den klang som är i harmoni med vad som faktiskt gestaltas. Först då upplöser sig dualismerna.

"Dopingen" behövs inte, men är en genväg till något som för många skulle vara en omöjlighet annars. Omöjligt blir det så länge som en människas möjligheter undanhålls genom ofördelaktiga förutsättningar (karma). Vi formas att bli något och vägen till frigörelse kan vara avlägsen.

Mitt resonemang om konsthallar visar endast på omöjligheten att i huvudtaget föra en klar linje, och handlar mer om tillvägagångsätt än innehåll. "Att lösa grundläggande filosofiska frågor" är slutligen det samma som att transcendera, och innan dess blir den existentialistiska hållningen godtycklig.

Den stora skillnaden på detta synsätt och den klassiska västerländska modellen är att vi i grunden inte är tomma släta ytor och fyller sedan detta tomrum med tänkandets innehåll, utan att vi i grunden blir till utifrån en gestaltning som vi genom missförhållanden avskärmar oss ifrån. Det handlar alltså mer om att återknyta till information än att samla in information om något som man föreställer sig är gestaltningens beståndsdelar. Gestaltningen består inte av något annat än sin egen tillblivelse. Att gestaltnigen i sig ÄR substansen är den ur västerländska mått mätt bizarra lösningen. Denna förståelse är intuitiv och uppenbarad i transcendensen som upplöser dualismen mellan medvetande och materia.

Johan