Algotezza skrev:Vertumnus skrev:Algotezza skrev:
Vad kan man då grunda naturlagar på? Varför ser du naturlagar som något absolut?
Som jag ser det handlar grundlagar om att se mönster samband och att formulera grundlagen baserad på dessa mönster och samband.
Naturlagar är preliminära och bygger på den empiri man har tillgång till och de mönster och samband man upptäckt.
Det som skiljer naturlagen från andra lagar och som berättigar den till epitetet natur är att den är omöjlig att bryta mot.
Jag menar att i den moderna naturvetenskapen är begreppet ett arv från den klassiska filosofin som för att passas in måste devalveras till något det inte varit.
Att det fortfarnde lever kvar beror nog på att vi har ett behov av en verklighet med fasta konturer, vi vill fortfarande tro att världen är möjlig att förstå.
Det intressanta är de s.k. naturlagarnas genes. Hur man kommer fram till dem.
Läs gärna vad Pilatus skriver ovan!
Om världen är omöjlig att förstå, varför skriva här? Varför syssla med filosofi och vetenskap öht? Verkligheten in i minsta detalj och ut till största överblick är ju svårt, rentav omöjligt, men allt vetande bygger på vad vi hittills kommit fram till, och att det finns mer att försöka förstå, innebär väl knappast att vi skall komma fram till slutsatsen att världen är omöjlig att förstå. Och om den är det, hur visar man det? Och om man lyckas visa att den är omöjlig att förstå, tror du vi försöker sluta förstå den då?
Som människor har vi ett behov av att förstå, har du läst in nåt annat i det jag skrivet så har du missuppfattat mig.
Men finns det inte en skillnad mellan vetenskapens och den klassiska filosofins syn på verkligheten?
Den allmänna viljan att förstå eller egentligen viljan att se var enligt Platon det som legitimerade filosofen till rollen som kung.
Med vetenskapen kommer en annan syn på vad det innebär att förstå, perspektivet har flyttats från vad till hur. Att förstå något har blivit liktydigt med kunskapen om hur något blir till och detta leder obevekligt till att vi tappar fotfästet, tingen omkring oss som en gång framstod som självklara är nu endast tillfälliga manifestationer av en underliggande process, en process som inte bara ligger bortom utan som kan stå i direkt strid med vår perceptionsförmåga .
Allt det här orsakade mycket huvudbry hos det tidiga nittonhundratalets fysiker när resultaten från kvantmekaniken ohjälpligt inte bara lämnade våra sinnesorgan utanför utan även förståndet. Schrödinger visade med sin kattliknelse hur händelser på kvantnivå kan få globala verkningar medan Einstein menade att Gud inte spelar tärning. Idag tror jag att man är mindre bekymrad över förståelse, det man söker är resultat och då har det ingen betydelse om handlandet vägleds av förståndet eller om det är förståndet som vägleds av handlandet.
