Vad är tro?

[Vega]

..ditt svar är signifikativt för det nutida tänkandet; det är så låst till sitt "jag" och självförverkligande att hon inte längre ser och förstår vad som vi av naturen har gemensamt med allt liv och vad som är grunden för logik, samförstånd, samarbete och gemenskap..

Vad är det som jag inte ser och förstår??

[531bts]

Kan du vara lite mer konkret? Jag fattar ingenting..

Det finns inget tvång i mitt liv. Jag arbetar och älskar det. Jag gillar att förstå andra och det kan vara kul om någon förstår. Jag har uppnåt självförverkligande, jag har uppnåt allt.

Vega: du påstår att du uppnått allt, utom just förståelsen av det självklara. Självförverkligande är en illusion, det finns inget "själv" du kan förverkliga. Du blev verklig iom födseln. Man kan inte bli verkligare av kunskap, makt, manipulation eller ägodelar. Inget av det du erfar genom livet kan förverkliga det som redan är färdigt, oföränderligt och som är detsamma från första till sista andetag: medvetande, förmågan att erfara, ta emot intryck och uttrycka behov.

Jag lever efter fyra ”hemliga” regler. Och jag mår toppen.

”Självförverkligande är processen att uppfylla sin fulla potential, förverkliga sina drömmar och utveckla sin personlighet i enlighet med sina ideal.”

En alternativ definition: att cementera självcentrering på bekostnad av gemenskap och ytterst kärlek. Man blir "hög" på sin förträfflighet tills medgång vänds till motgång, för det kommer att hända, allt i detta universum är underkastat förändring. Då får man se hur toppen man mår.
Ta vara på dig Vega och måtte du genomskåda självbedrägeri, dess orsak och konsekvenser.

[Vega]

Vega: du påstår att du uppnått allt, utom just förståelsen av det självklara. Självförverkligande är en illusion, det finns inget "själv" du kan förverkliga. Du blev verklig iom födseln. Man kan inte bli verkligare av kunskap, makt, manipulation eller ägodelar. Inget av det du erfar genom livet kan förverkliga det som redan är färdigt, oföränderligt och som är detsamma från första till sista andetag: medvetande, förmågan att erfara, ta emot intryck och uttrycka behov.

Jag lever efter fyra ”hemliga” regler. Och jag mår toppen.

”Självförverkligande är processen att uppfylla sin fulla potential, förverkliga sina drömmar och utveckla sin personlighet i enlighet med sina ideal.”

En alternativ definition: att cementera självcentrering på bekostnad av gemenskap och ytterst kärlek. Man blir "hög" på sin förträfflighet tills medgång vänds till motgång, för det kommer att hända, allt i detta universum är underkastat förändring. Då får man se hur toppen man mår.
Ta vara på dig Vega och måtte du genomskåda självbedrägeri, dess orsak och konsekvenser.

Vad är det som är så farligt med att vara ensam? Löjlig inställning!

[Vega]

Jag är inte framgångsrik. Mina regler gäller även i motgång.

Det är ju snarare så att reglerna behövs extra mycket i motgång..

[Hubert]

Jag skrev, Paulus tolkas ibland som förespråkare för att Gud bara kan nås genom församlingen, dvs genom gemenskap med andra.
Vad den enskilde tror och inte tror har mindre betydelse, kanske ingen alls.

Numera är det särskilt frireligiösa som betonar hur viktigt det är att hålla ihop för att inte förvillas av allt världsligt. Kloster har varit och är fortfarande fristäder för de som söker närhet till gudar/Gud.
Betoningen av egot är väl just en modernitet?

En hopplös förväntan att Gud ska ramla ner i huvudet för att man sitter i en kyrka eller någon annan byggnad. Särskilt om man har en tro att Gud är allstädes närvarande. Man kan känna andakt inför den drivkraft den kristna religionen haft på arkitektur, konst och kultur. Jag kan känna samma andakt inför andra religioners gamla byggnader. Det får mig att begrunda vilken betydelse människans tro får om man enas om dess giltighet. Tänk om den överenskommelsen vilade på en tro som för var och en, håller att prövas mot verkligheten så som den uttrycker sig av sig själv. Att de tidigare födda uppmuntrar nästkommande generation och traderar filosofins förverkligande, med utgångspunkt från frågan om det finns en allmängiltig mening med det mänskliga livet och skapelsen i sin helhet. Vilken roll det personliga uttrycket har i det sammanhanget.

[Smisk]

Ett förslag: Tro är ett sätt för människan att förhålla sig till sådant som hon ej kan förnimma och bevisa existensen av via sina fem sinnen, oavsett om det handlar om Gud, andliga världar, idévärlden.

Annat förslag: enligt Martinus bygger tro på en förmåga som börjar tappa greppet om människorna, till förmån för intuitiva upplevelser.

Alltå: Är tron ett förhållningssätt eller en förmåga?

Eller något annat?

Jag brukar tänka mig tro som en förmåga jämförbar med musikalitet. Den innehåller ett förhållningssätt till saker som är "bortom den ytliga världen" så ditt förslag ser jag som bra.

Eller snarare tänker jag mig tro som en förlängning av andlighet och det är alltså andlighet som är denna förmåga. Precis som musikalitet som gör att vi kan förhålla oss till musik så ger att förmågan till andlighet att vi kan förhålla oss till tro.

Jag gillar Kierkegaards tanke att tro är den högsta passionen. Jag kan översätta det med att tro kan vara en katalysator till andlighet och andlighet är "den högsta passionen". Den högsta på så sätt att den innehåller vårat förhållande till en djupare mening och ett speciellt värde hos livet och tillvaron som ger "alla andra värden stöd".

Som den "ultimata kartan och kompassen" som visar vägen

[Hubert]

Jag älskar uttryck som
bortom den ytliga världen
den högsta passionen
djupare mening
den "ultimata kartan och kompassen" som visar vägen

Visar hur banal tro kan vara.

Jag brukar tänka mig tro som en förmåga jämförbar med musikalitet. Den innehåller ett förhållningssätt till saker som är "bortom den ytliga världen" så ditt förslag ser jag som bra.

Eller snarare tänker jag mig tro som en förlängning av andlighet och det är alltså andlighet som är denna förmåga. Precis som musikalitet som gör att vi kan förhålla oss till musik så ger att förmågan till andlighet att vi kan förhålla oss till tro.

Jag gillar Kierkegaards tanke att tro är den högsta passionen. Jag kan översätta det med att tro kan vara en katalysator till andlighet och andlighet är "den högsta passionen". Den högsta på så sätt att den innehåller vårat förhållande till en djupare mening och ett speciellt värde hos livet och tillvaron som ger "alla andra värden stöd".

Som den "ultimata kartan och kompassen" som visar vägen

[Algotezza]

Jag älskar uttryck som
bortom den ytliga världen
den högsta passionen
djupare mening
den "ultimata kartan och kompassen" som visar vägen

Visar hur banal tro kan vara.

Jag brukar tänka mig tro som en förmåga jämförbar med musikalitet. Den innehåller ett förhållningssätt till saker som är "bortom den ytliga världen" så ditt förslag ser jag som bra.

Eller snarare tänker jag mig tro som en förlängning av andlighet och det är alltså andlighet som är denna förmåga. Precis som musikalitet som gör att vi kan förhålla oss till musik så ger att förmågan till andlighet att vi kan förhålla oss till tro.

Jag gillar Kierkegaards tanke att tro är den högsta passionen. Jag kan översätta det med att tro kan vara en katalysator till andlighet och andlighet är "den högsta passionen". Den högsta på så sätt att den innehåller vårat förhållande till en djupare mening och ett speciellt värde hos livet och tillvaron som ger "alla andra värden stöd".

Som den "ultimata kartan och kompassen" som visar vägen

Andligt språkspel. Det kan man lära sig. Jag är rätt bra på Martinusspelet.

Jag har ingen egen tro men en metatro att vi människor kan tro på precis vad som helst.

Människan är djuret som tror.