Livet har väl ingen annan mening att det existerar och att vi själva kan sägas "befinna oss" i detta liv. Döden har ingen annan mening än att det avslutar livet, det fysiska livet. Om det finns ett liv bortom det fysiska och om all materia är levande, vet jag inte, och jag har inga personliga, konkreta bevis för det heller. Eventuellt kan man säga att rörelse är livstecken och att det finns liv både i mikro- och makrokomsos, att planeter är levande, solar likaså, och uppåt. Möjligheten til biologiskt liv kan vara inbyggd i den fysiska materien och behöver därmed ingan annan"knuff utifrån" än tiden och naturlagarna.
Finns det möjlighet till elektroniskt-digitalt liv = medvetande? Kan vi föra över vårt medvetande till binär kod i framtiden och bosätta oss med vårt medvetande i ett komplext datornätverk?
A
Dödens mening
Moderator: Moderatorgruppen
Liv, död, mening
Algotezza aka Algotezza
mening med död
Meningen med döden är precis samma som mening med sömnen.
I sömnen bearbetas dagen och man får kraft att ta itu med nästa dag. Denna kraft är tvehövdad. Dels att man "laddar batterierna" genom att stänga av. Men också genom att man i sömnen får de impulserna för att utöka sitt sammanhangsmedvetande så att man, med ny kraft kan återverka på den yttre världen genom att man under sömnen skiljt sina personliga irrfärder från sitt arbete.
Samma sak med döden. Kallas också "stora sömnen". För att kunna sålla det karaktärsdanande från det affektivt bundna bränner döden bort kopplingarna men behåller utvecklingen.
Jag kommer inte i håg hur jag lärde mig skriva, men likförbannat kan jag skriva. Jag kanske kommer ihåg vissa fragment, men hela processen kan jag aldrig i håg komma. Ännu värre är det med sömnen. Där kommer jag ihåg ännu mindre, ofta bara det som står i direkt återverkan till det yttre livet.
Döden kan bara i håg kommas genom det "inkarnativa minnet" (de ja vye, eller hur det nu stavas?). För att detta skall vara möjligt måste människan spåra vad som ligger till grund för hennes karaktärsdrag. Alltså de som vanligen, i modern vetenskap går under benämningen "genetiska".
I sömnen bearbetas dagen och man får kraft att ta itu med nästa dag. Denna kraft är tvehövdad. Dels att man "laddar batterierna" genom att stänga av. Men också genom att man i sömnen får de impulserna för att utöka sitt sammanhangsmedvetande så att man, med ny kraft kan återverka på den yttre världen genom att man under sömnen skiljt sina personliga irrfärder från sitt arbete.
Samma sak med döden. Kallas också "stora sömnen". För att kunna sålla det karaktärsdanande från det affektivt bundna bränner döden bort kopplingarna men behåller utvecklingen.
Jag kommer inte i håg hur jag lärde mig skriva, men likförbannat kan jag skriva. Jag kanske kommer ihåg vissa fragment, men hela processen kan jag aldrig i håg komma. Ännu värre är det med sömnen. Där kommer jag ihåg ännu mindre, ofta bara det som står i direkt återverkan till det yttre livet.
Döden kan bara i håg kommas genom det "inkarnativa minnet" (de ja vye, eller hur det nu stavas?). För att detta skall vara möjligt måste människan spåra vad som ligger till grund för hennes karaktärsdrag. Alltså de som vanligen, i modern vetenskap går under benämningen "genetiska".
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster