Varför denna negativiteten gentemot religion?

[Erik Thurin]

Jo. Det är intressant att idiotlogik kan ge folk dåligt samvete.

Sånna argument är ju dom skönaste. "Därför att jag säger det. ""Därför att jag vill det. " Förutsättningen är ju typ att man själv är den andres slav eller lydiga undersåte.

[Sceptisk]

Och så finns ett motsvarande spel; att tolka saker enbart på egna premisser och villkor som man naturligtvis är "expert" på. Så att man kan inbilla sig själv att man nog vet allting utan att behöva ta reda på något utanför sin egen kunskapshorisont.

inte heller bra

juh

[Algotezza]

Och så finns ett motsvarande spel; att tolka saker enbart på egna premisser och villkor som man naturligtvis är "expert" på. Så att man kan inbilla sig själv att man nog vet allting utan att behöva ta reda på något utanför sin egen kunskapshorisont.

inte heller bra

juh

Vad finns bortom den horisonten? Hur vet man att man nått dit? Går det?

undrar försynt Algotezza

[Minded]

Den stora frågan för mig i det här fallet är; hur vet jag vad Gud är? Låter han lika för alla, eller är det en subjektiv upplevelse?
I mina upplevelser av frid och lugn, eller stunder av förtvivlan då jag känt totalt avsaknad av mening, har jag inte känt någon annan närvarande. Är det så påtagligt att det är Gud, eller behövs det något annat för att tolka det som Gud?

Någon som vet.....

Det är inte vad man kallar det som är intressant... Kärt barn har många namn, världen över. Det viktiga är vad man känner, och att man känner det. Om det är gud eller inte, spelar egentligen ingen större roll. Det är något. Eller inget. Så länge man själv är trivs med det, så länge det känns okej.

[Ling]

Den stora frågan för mig i det här fallet är; hur vet jag vad Gud är? Låter han lika för alla, eller är det en subjektiv upplevelse?
I mina upplevelser av frid och lugn, eller stunder av förtvivlan då jag känt totalt avsaknad av mening, har jag inte känt någon annan närvarande. Är det så påtagligt att det är Gud, eller behövs det något annat för att tolka det som Gud?

Någon som vet.....

Det är inte vad man kallar det som är intressant... Kärt barn har många namn, världen över. Det viktiga är vad man känner, och att man känner det. Om det är gud eller inte, spelar egentligen ingen större roll. Det är något. Eller inget. Så länge man själv är trivs med det, så länge det känns okej.

Jag är inte ute efter en benämning egentligen, mer efter hur man vet. Jag har funderat vidare i den här frågan för mig själv. Jag kom fram till min egen tänkbara slutledning, för att kunna tro på att det är guds röst man hör, eller närvaro man känner, bör man ha tron på gud från början. Åtminstone vara öppen för att han existerar. Jag skulle alltså inte kunna  känna den närvaron då gud för mig inte är något väsen eller annat slag som existerar. Det väsen man kallar gud är skapat av människans behov av att känna gemenskap till något större än man själv.
Men, och det här menar jag.......då jag inte har en aning av vad som händer i framtiden, säger jag inte att det är omöjligt att jag ändrar mig. Händelser som skakar om en människa kan ändra tron på det man inte ser eller hör, alltså gud för mig.

Och jag trivs med den känslan idag, jag försöker tro på mig själv i första hand, för att på så sätt skapa en människa som är beredd att tro på andra.

[BenRangel]

Varför denna negativiteten gentemot religion?

Det beror givetvis vad man tror på, men om det gäller tron på saker som att exempelvis att en oskuld blev artificiellt inseminerad av gud, födde en trollkarl som dog för mänsklighetens synder och som en dag kommer komma tillbaka och frälsa oss, så är det ju givetvis för att det är helt enkelt för att endast en galning skulle tro på något sådant magiskt utan mer bevis än en gammal berättelsebok.

[Åkes granne]

utan mer bevis än en gammal berättelsebok.

Jag ser ditt intellektuella problem. Råder dig att istället handfast rikta in dig på att bevisa att det inte går att bevisa något...

[BenRangel]

Jag kan varken motbevisa messias eller det flygande spaghettimonstrets existens men det betyder inte att jag tycker att det är vettigt att tro på någon av dem.

[Åkes granne]

Jag kan varken motbevisa messias eller det flygande spaghettimonstrets existens men det betyder inte att jag tycker att det är vettigt att tro på någon av dem.

Jag har en tendes att överanvända logiken på en holistisk nivå, och alltid skapa en sann mening i det sagda/lästa, även om den andra parten bara skojade, osv.

Därför frågar jag dig -vad i helvete är du ute efter med din motmening? Jag tror inte alls att du förstod vad jag menade här.

[Åkes granne]

Jag har en tendes att överanvända logiken på en holistisk nivå, och alltid skapa en sann mening i det sagda/lästa, även om den andra parten bara skojade, osv.

By the way, detta är det centrala i mitt trauma.


Mitt specifika sökande efter harmonin föder en filosofisk alienering och hindrar mig konstant från att återuppfinna mig själv, som är det stora nödvändiga. Men det är även detta som gör att jag så oberörd överlever trots allt det tvättäkta relativistiska helvete jag nu och då manifesterar mig själv som.

Jag återkommer alltid till samma punkt, genom upplevelsen att jag "löser allting", och vet hur jag ska börja om nästan gång; vilket mest handlar om en existensiell/psykologisk operation som alltid är för avancerad för att kunna integreras i det jag redan "växt ifrån". Jag förstår således problemet, men har inget annat val eftersom ett potentiellt hyckleri skulle vara lika dåligt -jag är för snäll för att bli en psykopat, dvs. Allt detta intensiferar min farliga frånkopplning, liksom känsla av yttre missförståelse. Jag tvingas istället till kroniska, meningslösa IMPLOSIONER, genom extremerna mellan det gamla/nya, och detta är frukstavsvärt frustrerande. Jag förstår bilden av min identitet mycket väl, men saknar möjligheten till att kommunicera den, andra ser hela tiden den motsatta bilden. Detta är löjeväckande och gör mig självironisk och småmanisk.


Det här gör mig rädd mer än något annat. Mitt "sunda förnuft" och  försvarande av min personliga moral. Jag är så förblindat stubborn så att det är något fruktansvärt. Men detta förnekar jag ju ledig genom min "logik".. och allting spinner bara automatiskt framtida ÄNNU större propotioner.

Mina föräldrar lever i konstant, total konflikt har tydligt obalanserade könstillhörigheter och brukade "tävla" om mig som barn, genom fantastiska löften om trygghet, som visade sig aldrig komma kunna infrias, på ett abrupt sätt "avsöljas" detta i det ekorrhjulsformade förvirrade liv jag försökte ty mig till och få en ordning, ett svar och ett syfte på.

Det hela gör ju det inte bättre när jag nu verkligen blivit hårdhudad och istället projicerat allt detta oerhört strukturerade kaos som kollektiva fragment, som känslomässigt idealistisk bild av "mänskligheten och hela världen"..


Hur hanterar man något sådant?

[Dr. Avantgardet]

Man kan säga att det är ett dött lopp, men att benen fortfarande är fulla av spring.