Argument emot religion!!!!

[Sceptisk]

Hur långt brukar man dra en konstitution Avantgardet?

En konstitution är en konstitution. Jag snackar inte om proportioner... konstitution!

Vad detta innebär är den du är, sådan du är danad. Oavsett vad du tycker om saken. Åsikter, den sociala strukturalismen går inte att jämföra. Det är två helt skilda klasser av existens - de är olika dimensioner! Det är som skillnaden mellan form och färg. Man kan inte jämför form med färg. Det är två helt olika saker. I tinget kan de förenas och de bidrar till varandra, kanske ibland hjälplöst beroende av varandra, men de är inte av samma slag.

Det är därför som "fri vilja" aldrig går att konkretisera, för konkretiseringar tillhör en annan dimension än "fri vilja".

Det är det här som är den moderna människans svårighet att förstå. För hon har aldrig fått lära sig skillnaden av dimensioner. Att det finns en osynlig värld av förening, kvalitéer, intimitet. etc.

Hon har så länge levt i sin sekulariserade materialism att hon börjar mystifiera det självklara. Med hjälp av välmenande lärare och vetenskapsmän som talar om "universums mysterier". De vill få bort mysticismen och istället mystifierar de sådant som är ytligt och trivialt. Man har feltolkat mysticismen och sagt att den har "fel" och ersatt den med materialistism och linjärt tänkande. En helt annan filosofi! Inkommensurabel från den förra! Modernismen med sin industrialism, materialism, marxism, existentialism osv. har skapat en enorm existentiell förvirring hos folk. (Vilket kanske, med tanke på omfattningen på denna inre utrensning, inte är så konstigt.)

Kvantiteter har proportioner. Andlighet är av en helt annan dimension, går inte att jämföra. Men ingen i vårat samhälle har fått lära sig detta. Industrialismen och socialismen och en massa andra åtgärder har bidragit till att rensa huset på allt som människor i alla tider vetat om. Det är något man istället måste ta reda på själv.

Vi är så präglade av vår tids materialism, linjära tänkande och positivistisk vetenskap att vi kräver att allting måste kunna förklaras. Att något fortsätter att förbrylla och klia i huvudet, att det inte helt går att kontrollera är svårt att tolerera. Men frågan om "fri vilja" är precis på det sättet. Min position är att den inte går att förklara, men den går att kontemplera, väga för och emot, och det ger frågan ett syfte som går utanför den vardagliga materialismen.

Ytterligare ett problem när man diskuterar "fri vilja" är hur man nalkas begreppet. Vi har, på grund av vår materialistiska disposition, utgått helt och hållet utifrån att betrakta "fri vilja" som ett föremål snarare än en företeelse. Alltså återigen en förvirring mellan olika dimensioner. En företeelse är ett flow, en historia, en utveckling, en mening. Ett föremål är statiskt, numerärt, matematiskt.

Sen kan vi diskutera språkets fel i att använda sig av numerära värden som genus och att betrakta allting i världen som substantiv. I några andra språk, bl a hebreiska och hopi folkets språk, så är varje substantiv ett verb. Alltså allting som fins är något som händer snarare än har ett statiskt, numerärt vara. Det ger en helt annan livsupplevelse om man betraktar "föremål" som företeelser.

[Avantgardet]

Du har rätt om att dessa positioner finns, men jag menar att du underskattar Heideggers insats - och i förlängningen menar jag att du därigenom misskrediterar existentialismen på en lite felaktig grund (och dess förståelse av "fri vilja"). Jag håller med om att "fri vilja" blir ett olösligt problem att kontemplera med dessa dubbla modeller (rationalism och empirism). Heidegger kliver in och sluter detta gap mellan rationalism och empirism, idealism och materialism, genom att bestämma varat som närvaro (och till-varo, som är en annan aspekt av detta). Det du säger om hopifolkets språk, och hebreiska, påminner lite om detta. Det är också av denna anledning som en del gör den invändningen mot Heidegger att han är "kryptisk" och "svårgenomtränglig", men det är att helt missa poängen. Det är nödvändigt att andvända språket på det sätt han gör om man avser beskriva det som han beskriver. Vad "existentialismen" säger om "fri vilja" är att vi i varje "situation" har en absolut frihet på så sätt att vi alltid kan göra något, även om vi sitter fjättrade så kan vi gnaga på kedjorna med våra tänder o.s.v. Och i den bemärkelsen är vi också absolut ansvariga. Det hjälper ingen, allra minst en själv, att skjuta ifrån sig ansvaret och mena att man är slav under oket. Det är inte att betrakta som rationalistens "Fria vilja" (som i indeterminism), i själva verket så brukar existentialister erkänna både den historiematerialistiska dialektiken och psykoanalysen. Man skulle, lite godtyckligt, kunna säga att existentialismen är en offshoot av fenomenologin.

Och så ser jag det. Vi behandlar idéer som objekt (precis som du säger), men objekten finns aldrig där (idéerna alltså - som är helt abstrakta till sin natur), varför vi skjuter in ett substitut. Vi cementerar ett stycke tomrum på idealitetens himlavalv och menar att det där avgränsade området är den idé som vi talar om, men problem uppstår därmed. I förlängningen blir det en fråga om anspråk på vad "existentialismen" är. Det finns så klart ett ofrånkomligt tvång om man vill diskutera dessa saker att åstadkomma en diskursiv öppning genom att, till exempel som här peka på begrepp som "existentialism" eller "socialism", så att vi har fixpunkter att gravitera kring i samtalet. Och många människor känner bara dessa "ting" ytligt och behöver dessa begrepp för att kunna navigera. Därför får vi också olika diskursiva plan där det i värsta fall kan te sig på följande sätt: ett där påståendet stämmer genom att begreppen hålls oklart avgränsade, och ett där påståendet inte stämmer genom att begreppen avgränsas tydligare. Parallell till ditt användande av "dimensionsbegreppet"?

Sen kan man dock fråga sig om vi inte fäster för stor vikt vid idéer och för lite vid produktionsförhållanden, något som jag är benägen tro många gånger - och i den diskussionen ekar, återigen, denna spricka. Vad finns det för framkomliga vägar annat än Heideggers i den här frågan? Finns det något annat som ger oss kitt att hålla samman verkligheten? Att bara lämna det vind för våg och hävda att det är outgrundligt låter i mina öron inte så där värst tilltalande.

[Sceptisk]

Vilken insats då menar du? Jag har inte läst Heidegger eller just den idé du syftar på. Vad sa han? Hur förklarar du det i ett sammanhang? Jag ser väldigt mycket spridda idéer just nu och jag skulle vilja att du konkretiserar din tanke lite mer innan jag kommenterar. Mvh

[Avantgardet]

Insatsen, att få ihop en "vattentät" världsbild (är inte det vetenskapens strävan?). Mitt inlägg skall väl mest ses som en förhandling om dessa begrepps betydelser, med "konstitution" i bakhuvudet. Heideggers utgångspunkt är inte en värld av objekt, eller en värld av idéer, utan närvaron som sådan. Vidare vår riktadhet. Vad jag ville ha sagt med det är att det blir en annan typ av "fri vilja" det är frågan om för existentialister som bygger på Heidegger. I en vulgär mening kan man förstås dra alla kontinentalfilosofer över en kam, om man känner för det, men frågan är hur fruktbart det är. Som jag ser det tjänar man på att göra sin kritik så träffande som möjligt - om den inte bara är ett rent affektutbrott.

Annars hade jag inget på hjärtat.

Shit, missade att det här var en helt annan tråd. Men jag tror det förstår, överlappar från ett annat samtal vi haft. Så förlåt om jag verkar förvirrad, vilket jag mest troligt ändå alltid är.

[Sceptisk]

Nå vi kan ju fortsätta att bena i detta om du orkar. För jag förstår inte vad som menas med "närvaron som sådan". Vad menas med närvaron? Är det den direkta upplevelsen av varat som avses? Jag har för mig att Heidegger låg nära fenomenologin. Men det är inte alls den ansatsen jag använder mig av. Jag bryr mig överhuvudtaget inte om "varats" natur. Det som dock är intressant ur forskningshänseende är hermeneutiken men mest som kuriosa. Det finns som jag ser det inte något vattentätt i vare sig hermeneutiken eller i existentialismen. Jag tycker att det mesta av den senare tidens västerländska filosofi är ytlig och stannar vid enbart tolkningar. Det är som att man inte vågar gå in och hitta på essentiella teorier, istället söker man att förklaras allting "utifrån"; strukturalism, deskonstruktivism, konstruktionism, etc. Fenomenologin är ju ett ypperligt exempel på det. Vem bryr sig ett smack om hur varat är uppbyggt? Det enda man är intresserad av och varför man söker sig till filosofin är för att man vill ta reda på varför man finns till. Det är filosofins avsikt att fråga "varför finns jag?". Få verkar våga säga det rakt ut idag. Istället vill vi låtsas som att filosofin ska vara till för att lösa tekniska problem som fri vilja och liknande eller som ett hjälpredskap i forskningen. Det har sin plats givetvis, men det är inte en filosofisk utgångspunkt.

Vad är det som avses att förklaras? Vilken förklaringsmodell används? Jag vill mena att existentialismen är ett försök att på filosofisk väg rättfärdiga en åsikt eller mytologi; den om att människan är helt och hållet i kontroll av sitt öde. Meningen med människans liv är - i existentialismen - att vara i absolut kontroll av allting (och naturligtvis skapandes vattentäta teorier). Därför blir frihet, fri vilja och ansvar begrepp av sådan enorm vikt. Men jag anser att detta är en falsk och väldigt tråkig åskådning. Människan kan inte sägas vara i kontroll av någonting.

Det går inte att påvisa några kausala samband mellan människans handlingar och hennes öde. Det finns inget som säger att bara för att jag beter mig snällt så kommer andra att bjuda mig på godis, eller att bara för att jag gör det som förväntas av mig så kommer alla andra göra vad som förväntas av dom. Vi är inte kopplade till varandra på det sättet. Det finns heller inga garantier för att mina handlingar, hur väl planerade de än är, kommer att resultera i så som jag avsåg. Enda anledningen att folk håller fast i existentialismen är för att de tycker det är så jobbigt att behöva erkänna något större än dom själva.

Det enda vi kan kontrollera är ifall vi accepterar det som händer eller inte.

Thats it and thats all.

[Avantgardet]

Okej, det lättaste sättet att förklara Heideggers relevans här är att göra något i följande stil. Du ställer dig frågan "varför finns jag?". Med detta menar du antagligen "varför är jag till?" (denna omskrivning gör jag för att visa på det fundamentala hos språket, och Heideggers djupdykning i det). I varje verb finns ett är. Med andra ord så när jag säger att "jag går" så säger jag att "jag är gåendes". Förstår du principen? Heidegger sysselsätter sig därefter med att utröna vad just detta "att vara" (alltså att något är) skulle kunna tänkas vara. Han går alltså med sitt språk under både idealismen och materialismen i den bemärkelsen, han fäster blicken på det som föregår dem bägge. Hans svar på frågan är just närvaro. I den meningen kommer "intet" att få en framträdande plats, i synnerhet senare hos Sartre. "Intet" som en brist, som en tomhet eller avsaknad som finns hos oss genom att vi riktar oss mot den (hänger förstås ihop med vår föreställningsförmåga, vår retention och protention, vårat tidsliga vara).

Vilka är beröringspunkterna mellan "existentialisterna"? Detta med positionsbestämningarna är väl vad vi håller på med hela tiden? Tydligt blir detta när du betraktar "existentialismen" såsom ett rättfärdigande av en mytologi ("den om att människan är helt i kontroll av sitt öde"). Jag kan inte instämma i det påståendet. Snarare är det omvända mer sant, att existentialisten betraktar slika tillgripanden av meningsskapande för "ond tro" - ett sätt att fly med blicken från meningslösheten, att möta den "head on" är enda sättet att ta i tu med den. Det vill säga att svara på frågan "varför finns jag?" genom att tillgripa något som t.ex. Gud.

Sen tycker jag du har en vrångbild av "existentialismen", måhända kan man beskylla Sartres tidiga tänkande för att dra åt ett esoteriskt idealistiskt håll (där han försöker få ihop nåt slags rationalism med marxismen). Men övergripande så vill jag snarare se det som att "existentialismen" är fullt medveten om de opersonliga krafter som verkar genom individerna. Hon är inte i Fullständig kontroll över sitt öde, och jag ser ingen "existentialist" som skulle våga sig på ett sådan påstående heller, men i den "situation" som hon befinner sig i så har hon ändå alltid ett visst mått av frihet (dvs. valmöjligheter) och denna frihet - om än begränsad till det yttersta, som under belägring, eller inhyst på dårhus - är Absolut till sin natur.

Du kanske inte alls håller med mig i detta?

Min förhoppning med detta är att du härigenom kanske ges möjlighet att klämma åt "existentialister" där det verkligen gör ont, nära skjuter ingen hare. Härför ser jag också ett behov av dessa "feltolkningar" (vilka inte bör sägas vara just feltolkningar utan snarare en tolkning utifrån en viss given position istället), och jag brukar därför också göra generaliseringar som man skall kunna slå tillbaka på, det är så dialektiken gör sina "framsteg", inte sant?

[Sceptisk]

Jo jag förstår. Heidegger försöker alltså förklara "hur det är" att finnas till? Men varför det? Om vi betänker att bakom varje påstående finns det en premiss som ger mening åt påståendet så får vi fråga "Varför behöver det förklaras?". Hur skulle Heidegger motivera sin frågeställning? Om vi utgår ifrån att filosofin är till för att fråga varför vi finns till; varför behöver då frågan om "hur det är att finnas till" ställas? Och vad är det som skulle göra frågan till något annat än ett fiskande efter åsikter? Varje människa har ju sin egen upplevelse. Försöker Heidegger att standardisera upplevelsen?

Om existentialismen säger att vi är "fria och med frihet följer ansvar". Vad baseras detta påstående på? Hur kan man påstå att vi är fria? Att det finns möjligheten att göra val? Det gör oss inte fria och "möjligheter" ger oss ingenting att bygga en teori på. Det är lika "möjligt" att vi inte gör några val överhuvudtaget. Hur ska man motivera vad som är rimligast? Och varför ska vi behöva motivera att vi gör val? För att det gör oss lyckligare eller sätta åt oss för våra synder?

Genom att omformulera frågan till ett verb så tar Heidegger bort möjligheten att det finns någon mening med att finnas till. Istället ska det beskrivas. Kan man då betrakta det som en filosofisk fråga eller är det bara en rent teknisk/estetisk fråga?

[Avantgardet]

Snarare skall man nog förstå Heidegger som att han ställer frågan "vad menar vi med frågan?". På ett ungefär. Vi säger att något är, men vad menar vi med just detta är? Vi säger att "det är ett objekt", och objekt förstår vi mycket väl vad det är för något, men vi förstår inte vad vi menar med att detta objekt är. Heidegger motiverar detta med att frågan helt enkelt blivit försummad, den har varit som en blind fläck i filosofin sen dess begynnelse. Jag vet inte om Heidegger försöker standardisera upplevelsen, kanske ska man nog hellre se det som att han försöker "gräva fram" den. Han överger dock fort frågan om just detta "är", som är så viktigt, och övergår sen till att utröna hur vi förhåller oss till varat, hur varat är uppbyggt och strukturerat. Skisserar existentialer utifrån denna grund som han lagt med bestämningen av varat som närvaro. Tiden, döden, historiskheten o.s.v. avhandlar han i ljuset av denna nya förståelse. Och det är i detta senare skede han börjar besvara frågor av arten "hur det är att finnas till".

Själv tror jag Sartres overstatement av "friheten" egentligen är en lång filosofisk utsvävning för att hamra in en djävligt simpel poäng: vi kan inte skylla ifrån oss. Den frihet som han talar om handlar inte om indeterminism, den handlar snarast om "hur vi förhåller oss till". Vår tankes rörlighet och frihet. Det griper, som jag förstår det, tillbaka på Heideggers "riktadhet". Till-varon. Vi är alltid riktade mot, fokuserade på, något. Vårt medvetande har ett slags brännpunkt för vår energi. Jag kan röra mina ögon, synbarligen (!) med ett slags medveten styrning (vilja). Men eftersom vi aldrig kan uppnå något tillstånd där vi inte är riktade mot något (även om detta är sömnen - som Freud säger nånstans är våra mer eller mindre medvetna försök att återuppgå i moderskötet), så kan vi heller inte tala om val på samma sätt, vi är alltid redan mitt uppe i dessa val (och viljan är alltid redan verksam i oss, inte som en matematisk kalkyl utan som det vi redan är). Det blir helt enkelt mer nyanserat, och vi får lov att tänka om vad vi menar med detta "fri vilja". Som sagt tror jag Sartre helt enkelt var ute efter en tämligen simpel poäng som han såg ett behov av i samtiden. Den poängen tror jag är välbehövlig fortfarande, även om den må hända är svårare att motivera med ett filosofiskt systembygge. Vi har redan all makt, det är inget som kan förvärvas, det är nåt vi föds med och det är upp till oss att bruka den - och då är det till att se till att vi gör medvetna val, att vi är medveten om att vi de facto väljer i detta avseende (även icke-valet är ett aktivt val). Så förstår jag honom, behöver inte ha rätt, men så långt jag förstått honom vill säga.

[Avantgardet]

Genom att omformulera frågan till ett verb så tar Heidegger bort möjligheten att det finns någon mening med att finnas till. Istället ska det beskrivas. Kan man då betrakta det som en filosofisk fråga eller är det bara en rent teknisk/estetisk fråga?

Det är en riktigt bra fråga, och jag har absolut inget svar. Jag är skeptiskt inställd till all essentialism, så jag kan inte ge dig svar på vad som är filosofi och vad som inte är det. Har man behållning av det så är det väl mödan värt?

[Sceptisk]

Ja, du har helt rätt ang den simpla poängen. Problemet med Sartre är att han utgår ifrån att vi har makt, men han verkar tycka att vi missbrukar den makten varför han måste skälla ut oss. Det är därför existentialismen enligt Sartre är byggd på en åsikt och varför jag tycker att den är blir så trivial. Frågan är varför hans existentialism har kommit att bli så upphöjd.

Men jag tror att det är för att hela det omkringliggande samhället håller med honom om att vi har makt och att vi missbrukar den. Vi blir utskällda genom hela historien för att vi inte brukar vår sk "makt" på "rätt sätt". Det går så långt att vi sjukförklarar hela människan; kallar människan för virus, skadedjur, cancersvulst osv. En väldigt negativ människosyn.

Men är det verkligen så enkelt? Jag utgår ifrån att det är när man tror att man har makt som det blir problem. Boken "Paradox och motparadox" (Selvini) tar upp problemfamiljer och det terapeuterna identifierar som roten till det onda är att alla familjemedlemmar försöker att kontrollera varandra genom att kontrollera relationerna. Detta ger upphov till sk "schizofren transferens" där alla spelar ett ändlöst maktspel med varandra, utan att någonsin mötas i relationen. Det som händer är att allas relationer och kontakt till varandra blir alltmer "aloft" medan de "paradoxalt nog" uppträder att komma varandra närmare och närmare.

T ex man kan inom en relation som ser väldigt kärleksfull ut, sitta och understryka vikten av att älska varandra. Jag kommer ihåg ett avsnitt av Akademien för det okända och helt plötsligt från ingenstans anklagar mediet Jörgen deltagarna för att vara kärlekslösa, "Vi håller på med kärlek här!" vrålar han och springer ut ur rummet. Just medier är oerhört manipulativa och relationsbenägna människor och de är väldigt noga att understryka sådant som en relation egentligen ska bygga på. Detta gör de för att de på så vis ska försöka få kontroll över relationen så att de kan sitta och bedöma om relationen är "kärleksfull" eller inte, och när andra inte beter sig enligt deras standard så blir det anklagelser och hot från "andevärlden".

Alkoholister beter sig på liknande sätt, precis som många kriminella, våldsmän osv. det ligger som en röd tråd hos alla dessa grupper att de är övertygade om att de är eller måste vara i maktposition. När de sedan blir bestraffade eller utskällda för att de söker denna makt tar de detta för givet. Är det t ex inte konstigt att kriminella människor faktiskt accepterar mer än de flesta vikten av ansvar? Borde inte sådana människor säga emot och säga att det inte finns något att vara ansvariga för? Logiskt borde det vara så, men de gör det inte.

Detta är för att i grunden opererar dessa människor från en djup känsla av vanmakt, genom att utföra kriminella handlingar, slåss, knarka osv så kan de skapa en känsla av att de bemästrar denna vanmakt och har kontroll över sitt liv. De vill nämligen inget hellre. Men problemet är inte att de inte har tillräckligt med makt eller inte blir bestraffade nog, utan att de har så svårt att komma i kontakt med sin vanmakt. Detta dels för att det är en oerhört smärtsam känsla, men också för att det omgivande samhället tror benhårt på att människan är eller måste vara i kontroll av sitt eget öde. Men ett sådant perspektiv gör bara saker och ting värre än vad de behöver vara.

Heidegger och dom andra som försöker att beskriva tillvaron har gjort tillvaron obegriplig och ställt frågan om meningen på ända. Om vi aldrig får fråga varför vi finns till så verkar det för oss som att vi bara är till för att utföra plikter. Oavsett hur obegripliga, oavsett om vi blir lycklagare av det eller inte. Vår personliga glädje blir irrelevant och livet blir standardiserat. Vi måste därför fråga oss själva; varför finns jag?

[Sceptisk]

Är det filosofi att beskriva och tolka verkligheten eller är det konstnärers, filmares och vetenskapsmäns uppgift? Heidegger mfl används ju i samhällsvetenskapen t.ex.

[PopJimmy]

Jag är inte alls påläst, men...

....Jag bryr mig överhuvudtaget inte om "varats" natur... Jag tycker att det mesta av den senare tidens västerländska filosofi är ytlig och stannar vid enbart tolkningar. Det är som att man inte vågar gå in och hitta på essentiella teorier, istället söker man att förklaras allting "utifrån"; strukturalism, deskonstruktivism, konstruktionism, etc. Fenomenologin är ju ett ypperligt exempel på det. Vem bryr sig ett smack om hur varat är uppbyggt? Det enda man är intresserad av och varför man söker sig till filosofin är för att man vill ta reda på varför man finns till. Det är filosofins avsikt att fråga "varför finns jag?". Få verkar våga säga det rakt ut idag. Istället vill vi låtsas som att filosofin ska vara till för att lösa tekniska problem som fri vilja och liknande eller som ett hjälpredskap i forskningen. Det har sin plats givetvis, men det är inte en filosofisk utgångspunkt. Vad är det som avses att förklaras? Vilken förklaringsmodell används?

Tror du gör ett misstag i att bunta ihop fenomenologi med deskonstruktivism.

Vad jag förstått så är Heideggers projekt att svara på vad "jaget" är. Det är stor skillnad på den analytiska och kontintentala filosofin. Tror inte Heidegger var intresserad av att lägga fram en "förklaringsmodell" eller lösa ett "tekniskt problem"...

Meningen med människans liv är - i existentialismen - att vara i absolut kontroll av allting (och naturligtvis skapandes vattentäta teorier). Därför blir frihet, fri vilja och ansvar begrepp av sådan enorm vikt. Men jag anser att detta är en falsk och väldigt tråkig åskådning. Människan kan inte sägas vara i kontroll av någonting.

Tror du missförstått Sartre. Poängen är ju att ängslan och ångest som kommer just av att man försöker kontrollera allt, eller snarare att inte göra val - dvs att behålla kakan samtidigit som man äter upp den. Det Sartre poängterade var att det inte gick att ha och äta kakan samtidigt och därför är vi "dömda" att välja. Det handlar alltså om en insikt i att vi begränsade att kontrollera. Det är så jag förstått det iaf. Men det du skriver verkar handla om något helt annat...

Det finns heller inga garantier för att mina handlingar, hur väl planerade de än är, kommer att resultera i så som jag avsåg.

Men som sagt, detta är just det Sartre adresserar. Det som hindrar en från att göra valet är just att man försöker bilda sig en garanti att ens handlande kommer leda till ett specifikt utfall som gör att man får behålla kakan samtdigit som man får äta den, vilket inte var möjligt.

[PopJimmy]

Om existentialismen säger att vi är "fria och med frihet följer ansvar". Vad baseras detta påstående på? Hur kan man påstå att vi är fria? Att det finns möjligheten att göra val?

Vi är inte "fria", vi är istället dömda till frihet, dvs, vi är tvingade till att göra svåra val. Friheten är alltså intimt sammanknippad med tvånget att göra ett val. Det finns som sagt ingen (i brist på bättre formulering...) "kravlös frihet". Det handlar inte om lyxproblem som att vi i ett konsumtionssamhälle har friheten att gå till vilken affär vi vill och köpa en läsk med vilken läsksmak som behagar oss mest. Sattre undersöker inte "triviala val" utan snarare, svåra val.

Sartres frihet är alltså inte så "fri" som jag upplever att du här antar.

Sartres problem är att friheten, dvs medvetenheten att det existerar olika val medför en ängslan/ångest inför valet. Och då konstaterar han att trots att vi är fria, så måste vi välja.


Människans kontra djurens frihet är inte en fråga om olika former av kravlöshet, dvs att människan skulle ha större frihet och därför mindre krav. Det är istället tvärt om, människan har förmågan att se möjligheterna/alternativen/valen, det är alltså ett större ansvar som erfordras av oss människor än djuren.



Hänger du med?
(detta är som sagt min uppfattning om Sartre, jag är långt ifrån någon expert på detta...)

[Avantgardet]

Som jag ser det, Sceptisk, så utgår existentialisterna ifrån "att finnas till är att ställa krav på omvärlden". I den relationen till omvärlden finns alltid redan makten närvarande. Det här samtalet börjar annars bli ytterst intressant, när allt kommer omkring så påminner ditt bruk av "vanmakten" mycket om den existentiella ångesten hos existentialister. Visst är det så att i samhället så florerar en föreställning om "fri vilja", som mer eller mindre ligger till grund för hela statsapparaten - men den är i många avseenden att skilja från Sartres, den har snarare sina kopplingar till kristendomen och platonismen. Sen tycker jag du missar lite av det nihilistiska draget hos existentialismen (Nietzsches bidrag om man så vill), och det medför inte som du säger en "negativ människosyn" utan snarare en obestämd, full av potential och möjligheter. Den självskapande människan. Sartre trodde väl inte på "Kärlek" ö.h.t.? Och om han så gjorde så skulle han ha hävdat något i stil med att "kärleken" bara finns där så länge vi drar in den i varat, den äger ingen egen existen utan är bara just detta beteende och dessa tankar som framträder i och med "kärlek".

Vidare tror jag att mycket av de kriminella och missbrukarnas "självpåtagna" (jag lämnar en viss rörlighet här nu) ansvar har mycket med socialbehaviorism att göra. Att "ångra sig" och "lova bot och bättring", att "avsvära sig sin irrlära" är straff- och rehabiliteringsapparatens melodi. Att komma in i rättssal och peka på determinism är kört redan på förhand.

Som jag skrev här ovan så menar jag att "makt" är att betrakta som ständigt närvarande och verkande i alla sociala relationer, även den som "ställer sig utanför" gör anspråk (dvs. använder sig av makt), dels genom att hävda sitt utanförskap som i sig är ett anspråk på en social roll, och dels genom att "utifrån" ge sitt perspektiv, sin beskrivning, av den sociala situationen. Det finns ingen position som är ställd helt utanför mitsein, medvaron. Kunskapen om makt är bara kunskap, och som sådan så "blir den vad man gör av den".

När det gäller Heidegger m.fl. och deras sätt att närma sig det "filosofiska" så vill jag påstå att det inte är frågan om antingen/eller utan om både/ock. Skillnaden på att "beskriva" och "argumentera" - varför nu någon av dessa skulle betraktas som mer filosofisk än den andra vet jag inte - är inte alls så stor som man först kan tro. Faktum är att båda elementen finns i alla utsagor vi gör. Att avtäcka något genom argumentation, leder onekligen till ett substrat som är en beskrivning (genom omskrivning), och att beskriva leder också till frågeställningar som måste argumenteras. Även hos konstnären så finns det "filosofiska frågor" (det vill säga de frågor som den filosofiska, i synnerhet västerländska i detta fallet, kanon kommit att handla om - jag ser alltså filosofi som en litterär genre som lyfter fram vissa specifika frågor för behandling, och beroende på hur dessa "filosofer" griper tillbaka på varandra intertextuellt så kommer deras "filosofier" att te sig olika ut).

[Avantgardet]

Strålande beskrivning av Sartre där, Jimmy!