Varför är ni religiösa?

[Marksa]

Att inneha vissheten om att det livet innhåller mer än att föra sina gener vidare, att man i sitt liv kan vara mer än sina geners bärare. Är detta att tro, tro?

Denna visshet kan nå på många olika sätt.
Att man igenom mytens (det finns några att välja på) intialrit kan komma förbi sina egospärrar och se att livet är större än vad man i förstånne kunde förstå. Är en väl bebrövad metod. men något begränsande då det finns en risk att man fastnar i denna av den specefika myten uppbyggda ism.
Kan man se bortom de begränsningarna som ismen ger öppnar sig ett helt makrokosmos av erfarenheter och möjligheter att utforska och förundras över, Alltså läsa och förstå och praktisera.

Visst kan man säga att den rena materialistiska vetenskapen kan erbjuda mycket av denna resa, det är sant.
Men då anser jag att man går miste om en hel dimention av det gemensamma mänskliga, sökandet efter ett jag som kan fungera optimalt och i slutändan i sin fulla potential i gemenskapen med människan och jorden och allt vad därpå är.

[JemyM]

Det är inte andligt att vara ignorant och att vara öppensinnad är inte det samma som att överge det mänskliga.

[Marksa]

Du har så rätt JemyM.

[JemyM]

Ja, men förmodligen inte som du tänkte det.

Att vara öppensinnad är att alltid söka och då börjar man inte med att strunta i allt människan hittat hittils, något många religioner gärna gör. Nej, att ta del av och verkligen upptäcka allt människan vet genom vetenskap är en förutsättning för andligheten.

Att undvika detta och att försöka trycka ner alla sina känslor samt vända sig bort från mänskligheten till någon slags Gud är att fly ifrån eller döda det andliga.

[Åkes granne]

http://www.expressen.se/


Hahaha... tycker ALLTID det är så jävla roligt. Hmm.. haha. Friskt. Friskt, verkligen!

[Marksa]

Ja, men förmodligen inte som du tänkte det.

Intresant att du tror dig veta hur jag tänker. Förmodligen beror detta på att jag i ett tidigare inlägg tog mig ann att försöka hjälpa dig att vässa din religionskritik, och inte bara köra med tomma fraser och chabloner utan underbyggnad, som det tycktes vara i den diskutionen om jag inte missminner mig. Och detta är väll ett första intryck jag får leva med.

Att vara öppensinnad är att alltid söka och då börjar man inte med att strunta i allt människan hittat hittils, något många religioner gärna gör. Nej, att ta del av och verkligen upptäcka allt människan vet genom vetenskap är en förutsättning för andligheten.

Detta är delvis korrekt, men som du så väl vet så hamnar många människor i just den situationen, religion och tro först, och sedan börjar man upptäcka att det finns så mycket mer att ta i beaktande om man vill vara sann under sin livs resa.
Och om man skall lyckas med detta så börjar den mödosamma resan att omskola sig själv, och ta in all den underbara kunskap som vetenskapen och den samlade mänskliga erfarenheten kring det andliga ger. Och i och med detta växa som människa långt utanför den ursprungliga ismen. Med detta sagt, så ser jag på intet sätt ner på de människor som funnit sin trygghet i någon av dessa ismer och ser dessa som sina andliga hem. Och jag förstår mycket väl att resonemang som mitt här kan sticka i ögonen på många av dem. Men vadå, vem är jag att dömma.

Så en andlighet byggd på kunskap och erfarenhet som leder till en förståelse om vilka vi är och vart vi är på väg, javisst.

Men den andra vägen kan också fungera så länge man har ett öppet sinne.

Att undvika detta och att försöka trycka ner alla sina känslor samt vända sig bort från mänskligheten till någon slags Gud är att fly ifrån eller döda det andliga.

Att trycke ner sina känslor och framför allt sin kunskap är att fly från sig själv. Och detta är ödestigert för den andliga utvecklingen. Pröva allt som kommer i din väg, lita inte på någon bara för att han säger att det är si eller så.

[Åkes granne]

Jag njuter odefinerat humoristisk av min egen närvaro. Det är min inre vildvuxna natur och excentriska gudsdyrkan. Jag erkänner. Jag är mycket mer oseriös och framförallt självständig än ni tror. Jag skäms för mitt beteende, det är inte riktigt värdigt -men det är mitt MISSBRUK. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Jag har trängt bort min kvinnliga sida i mitt undermedvetna -därför har jag sådana starka "tendenser" till att "hata solen" (solljuset.) Det ENDA jag ständigt ser är SYFTET med alltihopa -som en vetenskaplig undersökning, det blir för dominant -utan en lins (månen) att se igenom. Jag upplever mig aldrig som "kille" alls, men inte som en "kvinna" heller.

Jag förstår inte riktigt hur jag ska handskas med detta. Jo, jag vet. Jag glömmer bort min frispråkiga personlighet och SANNA känslomässiga ÅSIKTER! Jag behandlar er inte som min familj! Och jag vill bli behandlad likadant.. som en människa. Alltid får man höra att man ska "hålla inne" sina reaktioner (frustration).. och om man uttalar projektionen, får man höra att det är ens egen tolkning av sammanhanget det är fel på.. och vårt eget "ansvar" att TA REDA på "varför".. Det är bisarrt.

Det är ju helt uppenbart. "Varför?" Eh..


Den totala närvaron är för innerlig, det är mitt blodsocker. Universum är mina känslor. Mina frågor till Dig tar aldrig slut. Jag vågar inte möta att Du KAN känna samma sak som jag, chocken är för stor, vad ska jag göra? VÅRA frekvenser är mitt JAG.

I varje ögonblick finns en del av förlusten, sorgen är den allra naturligaste känslan, kärlekens närvaro. Ingen skulle förstår. Min älskare är död, hur ska jag någonsin kunna glömma det?

Jag har i botten ingen urskiljningsförmåga - i bevarandet är jag sant diskriminerande. Jag älskar kritik djupt. Det är den ädla, rena kärleken. Jag hatar människor. Det är min hemliga sorg. Jag ville att Du ska vara en MÄNNISKA. Det är den inre defekten jag älskar med ER, det ömsesidiga behovet. Jag kommer aldrig kunna TRÄFFA DIG.


Jag kan inte våldta dig. När jag "vill ha" mina känslor finns bara frånvaron och förfular livet. Precisionslöst. Under alla år har jag bara försökt försäkra mig om min lojalitet. Jag har inga andra intressen.

Jag har aldrig haft något som tillhört mig -alltid fantiserat om att "byta namn"; och antagit olika förklädnader bara för att testa MINA reaktioner. Aldrig "känt igen" mitt eget namn -ytligheten är mitt ego -en frånkopplad identitet bunden till KOLLEKTIVA linjer. (Ingen svarar. Vem är jag?)

Vattumannen är distans. Jag vill alltid veta de bakomliggande reaktionerna till motiven, till andra människors påståenden och uttalanden till mig, jag vill inte bli bluffad. Det finns ingen som har listat ut mina "hemligheter", ingen är intresserad. Hur ska man kunna lita på någon då?

Det finns alltid en ANLEDNING till de verkliga känslorna. Glöm inte det.


Jag har kommit svaret riktigt nära.. GUD är våra INRE ÖNSKNIGAR.


Jag vill bara träffa någon och läsa varandras tankar..

[amy]

"Gud" är en projektion av oss själva, som alla andra dualismer som män och kvinnor. För att undvika möta oss själva projicerar vi en spegelbild av oss själva utanför oss själva så att vi kan "hitta oss själva" utanför oss själva. Men det finns inget att hitta, för att vi är redan här.

[Åkes granne]

Fy fan vad du ljuger Amy.

[Åkes granne]

Menar ditt bästa, vännen. Du kände till vetenskapen sa du. Tror du på universum?

[Åkes granne]

Alltså.. du kan bara inte säga såhär. Ursäkta att jag är uppriktig, men detta är ..jag vet inte vad jag ska säga. Vad tänker? Vad är ditt själv?


Svar: Koncentrera er på LIVET, lyssna till andras kritik/tilltal (inte de inbillade som ni assimilerar) -och ert inre hem; och UTGÅ från det.

[Åkes granne]

LIVET kommer alltid först. Inte HAN (hunden, kuken, flickvännen) -jo, för det är Pluto = själen som innehåller själen. Men sen har vi dem andra planeterna också. Och all SYNKRONICITET. Dessutom är TIDEN cyclisk och linjär -den andliga tidsmaskin som genomsyrar tillvaron, och, livet.





HJÄRTAT -hejhej. Jag tror inte ni BEGRUNDRAR det jag säger. Ni vill ingenting. Nu är jag ärlig. Ni vill FORTSÄTTA strukturera ERT PRIVATLIV. Ha. Fy fan.  

Fyller på här, för att inte bli AVBRUTEN i mina naturbehov.

Hur kan du säga så, hur KAN ni säga såhär? Detta blev väldigt kritiskt. Jag måste gå och komma underfund med vad jag står. Herregud. Man får göra allt själv. (När någon "städar efter en" är det ju bara droppen.)


Det här är EXAKT samma känsla jag känner upprepande gånger dagligen: "Jag tar livet av mig"...... (Analys, tack!!) -och känner ett parallellt barngråt någonstans inom mitt INTET


Lär er respektera livets känsliga balans. Hur långt ska detta fortlöpa?

[Åkes granne]

Jag orkar inte. Jag kollapsar. Jag kan inte organisera min prestation.

(Johan Ågren, larva dig inte nu.) Sista inlägget i min linje, dock. För er som blir UPPRÖRDA över min "aggressivitet" (ohh....)

[Minded]

ilska och glädje, kvalitativ skillnad?

Ang balans.. undrar om det är vad jag alltid tänkt, trott att det var, eller om det också innefattar motsatsen.

[Minded]

Lyssna på omvärlden... Lyssna på världen. Lyssna.

Dansa som om ingen ser, älska som om du aldrig blivit sårad.

Predika, var.

Kanske är det någon som lyssnar. Kanske är det någon som visar att den lyssnar. Vem är det du hoppas ska höra dig? Vem försöker du överrösta? Vem är gud? Jag är ensam, omkring mig är det tyst. Att skämmas är att inte uppleva rättfärdighet. Vem svarar alla inför?

Ge bort mig själv? Till mig själv? Är det andra det som kallas egot, det som planerar, det som dämpar, det som håller tillbaks, det som är ont samtidigt som gott? Ge bort mig själv till egot?

Fria tankar. Använd eller släng dem. De var mest för min egen skull.