Hej alla!
Jag har ”grävt” lite djupare om ovanstående diskussion, sen är det upp till var och en att bedöma och döma mina rader. Ursäkta att inläggen blev lite lång.
Paulus’ utläggning
Jesu förmänskligande liknas vid förhänget till det allra heligaste. Jesus hade valts av Gud till att vara överstepräst efter Melki-Sedeks sätt. Som överstepräst gick han in i helgedomen och gav sig själv en gång för alla som ett felfritt offer. Jesu kroppsliga död liknas vid förhängets borttagning, varvid ingången till himlen blir fri för var och en
som genom tron följer i hans fotspår. Vid avskedet av apostlarna gav han en bildlig framställning av detta när han gav dem av sitt vin (dvs blod) och av sitt bröd (dvs kropp); vid förtäringen helgades apostlarna och blev därigenom värdiga till att följa honom.
Paulus’ utläggning är alltså en fullständig andlig omskrivning av de faktiska förhållandena.
Som felfri ande – inte som syndfri människa – offrar han sig själv för evig frälsning.
Det var i sanning svårt för judarna att acceptera denna förklaring, fastän den var underbyggd med citat från och hänvisningar till de gamla skrifterna. (Se Hebreerbrevet.) Var och en kan se att Paulus’ utläggning fullständigt upphäver de gamla offerhandlingarna; därför måste Jesu död efter detta också bli ”ett nytt förbund” mellan Herren och folket. Som en annan Moses instiftade Paulus sålunda ett förbund mellan Jahve och människorna, ett förbund som inte bara skulle gälla Israels folk –
utan hela världen!
Men när Jahve nu hade sänt sin son i människogestalt till Jorden för att genom en frivillig död – som skulle utläggas från en andlig ståndpunkt – sona mänsklighetens synder, varför talade Jesus då inte själv rakt på sak om sin mission? Jahve hade tidigare i folkets historia, t ex genom Moses, givit så tydliga och minutiösa lagar för sitt tabernakels upprättande, för de många olika offerhandlingarna osv, osv, så det skulle ha varit en lätt sak för honom genom Jesus – sonen som var större än Moses, ja, större än alla änglarna – att ge människorna exakt besked om orsaken till hans mission. Och i ett fall som detta, som var av en så genomgripande betydelse för hela mänskligheten, måste det vara särskilt maktpåliggande för Jahve att göra det förståeligt för människorna:
att Jesu död på korset var ett försoningsoffer som för alltid skulle ersätta de gamla offren. Och om Jahve inte förmådde att ge klar och tillräcklig upplysning om detta genom Jesus själv, varför valde han då inte en av apostlarna därtill? Borde inte apostlarna, som hade känt Jesus, hade hört hans ord och följt honom, borde inte de vara självskrivna till att utlägga Jesu mission? Varför valde Jahve en som inte hade direkt kännedom om Jesus och hans lära? Varför skulle det först uppenbaras för människorna om en eller annan av en ren slump kom på att lösa denna mycket dunkla gåta?
Tänker man närmare över detta, inställer sig genast frågan: var inte Paulus en självutnämnd utläggare av Jesu död? Och var inte
han som gav de gamla offerlagarna i Jahves namn likaså självutnämnd? Det vill säga: att det som dessa två var talesmän för inte härstammade från den högste gudomen, från honom
som skapat Himmel och Jord. För att kunna klara denna fråga måste man först undersöka vem Jahve var, och därnäst om denne Jahve var och är identisk med den sanne, den ende, den levande Guden.
Från Gamla testamentet får svaret på frågan hämtas. Jahve var judarnas Gud; i motsats till de kringboende hednastammarna hade Israels folk endast en Gud. I religiöst hänseende skulle judarna sålunda stå över de folkslag som tillbad många gudar; men den gudagestalt som kommer oss till mötes i de judiska traditionerna är rent mänsklig i sina känslor och i sitt handlingssätt. Likt en människofurste eller människokung träder han fram för oss. Hans lagar är utslag av människotankar, de ceremonier som han kräver utförda bottnar i mänsklig höghetskänsla. Han vredgas, han är vänlig, han utdelar värdefulla gåvor (krigsbyte), han utväljer sig ett egendomsfolk, han bjuder sitt folk att föra krig mot de kringboende folkstammarna och att utrota dem, han överlämnar fienden i sitt folks händer osv, osv. Och när hans folk vänder sig till andra gudar, inte hedrar honom tillräckligt, då ångrar han i sin vrede och förbittring det goda han har gjort; han förhärdar människornas hjärtan och tar blodig hämnd på de motsträviga och de olydiga.
Denne Jahve visar klart judarnas andliga nivå vid tiden då dessa betraktelser av och föreställningar om gudomen uppstod. Deras gudsbegrepp nådde sålunda inte bortom det rent mänskliga. Deras Gud var endast
en mänsklig avbild, och detta människoliknande väsen möter vi överallt i de gamla skrifterna. Men glimtvis, bakom Jahve, skymtas ett högre Väsen. På flera ställen finns svaga glimtar av en mer fullkomlig Gudom som framträder i avgjord motsats till Jahve.
Låt oss dra fram några exempel som kan belysa motsatsen och skillnaden mellan dessa: Han som säger:
”Du skall inte dräpa” är inte identisk med honom som säger: ”Jag vill nu ge din fiende i din hand”. Han som säger: ”Vad skall jag med era många slaktoffer?… Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag inget behag… och om ni än ber mycket så hör jag inte på det. Era händer är fulla av blod”, han är inte densamme som han som kräver blodiga offer,
”välbehaglig lukt” och ceremonier. Han om vem det sägs:
”Då nu Gud såg vad de gjorde… ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde inte så” är inte identisk med honom om vem det sägs:
”Men du, vår Gud, är god och sann, du är tålmodig och styr allt med barmhärtighet… och att veta vad du förmår är odödlighetens rot.” Han om vem det sägs:
”Ty väl har jag slagit dig i min förtörnelse, men i min nåd förbarmar jag mig nu över dig” är inte identisk med honom om vem det sägs:
”…vishet och makt hör honom till… Han uppenbarar det som är djupt och förborgat, han vet vad som är i mörkret, och hos honom bor ljuset.” Alltså i de gamla skrifterna finns det olika gudomar under beteckningen Jahve eller Gud. Men de berättelser som pekar utöver en människoliknande gudom emot en större, uppenbarar
den sanne, den upphöjde Guden.
Kan nu den vankelmodige, argsinte Jahve, som kräver en ceremoniel tillbedjan och påbjuder blodiga offer, ha sänt Jesus så att han genom sitt offer kunde ersätta de gamla syndofferhandlingarna? Det finns en möjlighet att det kunde vara han, men då måste det undersökas om denna handling gör Jahve
större, om den höjer honom över det mänskliga och därigenom
bringar honom i samklang med den högre gudomen, den dolde guden, som skymtas bakom honom. Vid de tidigare undersökningarna har det konstaterats att Jesu offerdöd, jämfört med syndofferhandlingen i den mosaiska lagen, är ohållbar, samt att Jahve enligt lagen måste förkasta ett sådant offer. Det blir därför Paulus’ utläggning, som omskriver Jesu död till att bli uttryck för ett andligt betraktelsesätt – och sålunda
skenbart höjer upp offerhandligen till ett högre plan – som måste läggas till grund för den fortsatta undersökningen. Men för att man fullt ut skall kunna vara rättvis måste det här användas en jämförelse med de jordiska, de mänskliga förhållandena, annars kan det inte ses om Jahve har blivit större,
om han står över det mänskliga i denna sin handling.
En fader har många barn; bland dessa finns en son – men bara en enda – som i sitt väsen är ett fulländat uttryck för en kärleksfull, uppoffrande, lydig och läraktig son; alla de andra barnen är mer eller mindre vanartade: lättsinniga, olydiga, lata, uppstudsiga, alltid stridbara, alltid oeniga. På många sätt har fadern försökt att rättleda sina barn, att stifta fred mellan dem, att få dem att arbeta och att vara lydiga. Men inget har hjälpt, de vill inte lyssna och följer därför inte hans anvisningar. Fadern kallar då på den kärleksfulle och lydige sonen och säger: ”Se, du är den ende av alla mina barn som är som ett barn skall vara, därför är du också min käraste son; men dina syskon är vanartade, och de följer inte mina råd och förmaningar, inget kan förbättra dem. Men nu skall jag ge dig alla de käpprapp som dina syskon egentligen borde ha, och som de ärligt förtjänar. Jag skall låta nåd gå före rätt och straffa dig, och den ödmjukhet varmed du gör dig till dina syskons ställföreträdare och mottager deras straff kommer säkert att förbättra dem;
ty de kommer att glädja sig över att ha undkommit straffet, de kommer att älska dig och försöka gå i dina fotspår; och genom det straff som jag ger dig, som är utan skuld till deras förseelser, skall jag finna tillfredsställelse för min vrede mot dem.”
Skulle en sådan faderlig handling omvända de övriga barnen? Och vilken människoson, må han vara den bäste, den kärleksfullaste, skulle böja sig för sin faders önskan
och som ställföreträdare bära sina syskons straff? Och vad skulle andra människor – fäder och mödrar – säga när de hörde om en fader som försökte förbättra sina barn på detta sätt? Men om denne fader nu gick ett steg längre och bjöd att den kärleksfulle och lydige sonen skulle ha sitt liv förverkat för de övriga barnens försyndelser, och om sonen i sin kärlek till fadern och till sina syskon frivilligt hade böjt sig och givit sitt liv för att sona sina syskons synder – vad skulle reaktionen då bli? Vad skulle andra fäder och mödrar säga eller göra? Skulle inte ett sådant handlingssätt väcka deras vrede och avsky mot
en så onaturlig fader? Skulle de inte så fort som möjligt oskadliggöra honom
genom att frånta honom hans föräldraauktoritet? Inga människor skulle i sina samhällen tåla en sådan fader,
inte en enda skulle högakta honom eller tacka honom. Alltså: ingen människa (här talas endast om människor från civiliserade samhällen) skulle finna sig i ett sådant handlingssätt om det ägde rum mitt ibland dem!
Men det är detta handlingssätt som tillskrivs Jahve. Och även om Paulus’ utläggning skall förstås utifrån en andlig uppfattning, så blir ändå Jesu korsfästelse stående som ett
verkligt faktum som inte på något sätt låter sig bortförklaras;
korsfästelsen har inträffat, vare sig den skall betraktas från en jordisk eller en andlig synpunkt. Om Paulus’ utläggning skall läggas till grund för uppfattningen om Jesu mission, då måste alltså Jesu dödssätt ha varit
förutbestämt av Jahve och
sanktionerat av Jesus innan han kom i köttet, dvs blev människa. Det som ingen jordisk fader och son skulle inlåta sig på,
det tillskriver människorna utan vidare sin gudom!Alltså: om Jahve har sänt Jesus så att denne kunde offra sig själv som ett försoningsoffer för mänskligheten, då har Jahve genom denna handling blivit
ringare än han var vid den tidpunkt då de mosaiska lagarna blev till, ty den gången krävde han endast
djuroffer för att förlåta människornas synder och överträdelser; men när han sände Jesus krävde han ett
människoliv! Den gudom som handlar så är i sanning långt ringare än en människa,
och på intet sätt värdig människornas vördnad, tillit eller kärlek.
Jahve kan därför inte ha sänt Jesus för att instifta detta ”nya förbund”. Men om det inte är han, vem är det då? För det är helt uteslutet att det kan vara den mer upphöjde gudomen, som – fastän Han är överskuggad av den människoliknande Jahve – då och då visar sig i de gamla skrifterna. Det kan inte vara något som helst tvivel om att ett Väsen som är höjd högt över Jahve inte kan göra sig skyldig till en handling som till och med sätter Jahve
under den mänskliga nivån. Och att det inte är denne ”dolde” Gudom som har sänt Jesus
till att vara syndoffer är lätt att se, ty Han säger: ”Vad skall jag med era många slaktoffer?… Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag inget behag… och om ni än ber mycket så hör jag inte på det.
Era händer är fulla av blod.” Och Han säger: ”Du skall inte dräpa.” Denne Gudom, som ger ett långt bättre uttryck för den sanne, den levande Guden, och som står högt över det människoliknande fantasifostret Jahve, Han kommer aldrig någonsin att handla mot sitt eget Väsen, som är sanning, renhet och rättfärdighet. Han säger inte först till människorna:
”Jag hatar era fester… om ni än offrar åt mig brännoffer, tillsammans med era spisoffer, så har jag dock ingen lust till dem…” för att därefter
sända sin älskade son som ett försonande offer för deras synder! Han säger inte först till människorna:
”Du skall inte dräpa”, för att därefter sända sin älskade son till dem med påbudet att han frivilligt skall låta sig dräpas!
Men när man nu av skrifterna ser att Moses talar i en
människoliknande Guds namn, måste då inte Moses stå för eftervärlden som en
självutnämnd instiftare av förbund och lagar? Ty vilken andligt utvecklad människa kan i sanning och med tillit se upp till, älska och tillbe en gudom som i sitt väsen inte står högre än en människa, och som mången människa i sitt tanke- och handlingssätt har visat sig vara långt överlägsen. Måste man inte från de meddelanden som finns om denne Jahve dra den slutsatsen: att han endast kan vara uttryck för de då levande judarnas högsta föreställning om ett gudomligt väsen? Och Moses, som gör fantasiguden levande för Israels folk, måste därför ha handlat utifrån sin egen maktfullkomlighet –
ty han talar inte i den sanne, den levande Gudens namn!
Och Paulus – som talar som sändebud från en gudom, vilken genom sitt handlingssätt,
att sända en älskad son till människorna så att han kan bli ett försoningsoffer för deras synder, visat sig vara ringare än Jahve, ringare än en människa – är inte han en
självutnämnd utläggare av Jesu mission och död, och är inte han likaså en självutnämnd instiftare av ett ”nytt förbund”? Han handlar, som Moses, utifrån egen maktfullkomlighet –
ty han talar inte i den sanne Gudens namn!
Å andra sidan kan man inte tveka om att en gudom måste ha sänt Jesus till människorna; ty att han hade en mission att utföra därom vittnar de ord i hans lära som genom evangelierna har överlämnats till eftervärlden. Men även om den lära som finns där på många punkter är bristfällig, på flera ställen har förvanskats och i hög grad fördärvats av senare tiders uppdiktning som försöker få den att stämma överens med Paulus’ utläggning, eller som skall bilda grund för påståendet om Jesu gudomlighet, så är Jesu egna ord ändå långt bättre i samklang med den Gudom som också han skymtar bakom Jahves gestalt. Men Jesu ord ger större kännedom om och bättre uttryck för den ”dolde” Guden; ty han lär människorna att de i Honom har en
kärleksfull, en förstående Fader, lär dem att bönen till Honom inte skall pladdras fram med läpparna utan komma från hjärtat; han lär dem att det första och det sista budet är:
kärlek till Gud, kärlek till nästan; han visar människorna att den
som gör Faderns Vilja är ett med Honom. Hans lära är långt enklare, långt vackrare än den gamla judiska tron; ty han kräver inte, i sin Guds och Faders namn, ceremonier eller offer för att behaga Herren, eller för att den offrande på den vägen skall kunna uppnå förlåtelse för sina synder.
Men när man har sett att Jesu lära står långt över det som före hans tid stod för människorna som det högsta som kunde tänkas om Himlens och Jordens Upphovsman och Herre, så bör man också därav kunna dra slutsatsen att Jesus med all sannolikhet måste vara sändebud från och talesman
för den dolde, den ännu okände Guden. Men har man nått så långt i sin förståelse av Jesu mission, bör man också helt och fullt förstå
att denne kärleksfulle Gud och Fader inte har sänt sin son till Jorden så att han i människogestalt kunde bringa sig själv som ett syndoffer för hela världen! Ja, alla bör kunna förstå: att ett på alla sätt fullkomligt gudomligt Väsen, som är höjd högt, oändligt högt över allt det mänskliga, så högt att ingen människotanke kan fatta Hans djupa kärlek och gränslösa barmhärtighet, ja, så högt att inget människoord kan ge uttryck för Hans Väsens höghet och renhet, inte kan handla mot sig själv, mot sina egna lagar, och att Han i sanning inte har sänt Jesus som ett syndoffer –
varken på det ena eller det andra sättet!
Men vad gick då Jesu mission ut på? Jesus sändes till Jorden för att lära människorna
att älska den sanne Guden av hela sitt hjärta, själ och sinne, och att älska sin nästa som de älskar sig själva; han sändes till Jorden för att lära människorna
att leva i inbördes fred och fördragsamhet; han sändes till Jorden för
att befria judafolket från den mosaiska lagens betungande band; och han sändes till Jorden för att – om det var möjligt – som människa
fatta medlidande i sitt kärleksfulla hjärta med den fallne Mörkrets furste, och att i kraft av sitt medlidande be för hans befrielse från Mörkrets och syndens makt.
Det var Jesu mission, Jesu gärning, att som Messias ge människorna kännedom om Guds Faderlighet och att genom sitt medlidandes och sin kärleks bön nedbryta Mörkrets makt över den fallne brodern, att smälta hans hatfulla och trotsiga hjärta och föra honom tillbaka till Fadershemmet, och därigenom avlägsna det hinder som han i otaliga tider hade varit för människorna på
den väg som leder till förståelsen av Gud som den kärleksfulle, milde och barmhärtige Fadern, vars Väsens höghet, renhet och fullkomlighet inte kan uttryckas i människoord eller formas av människotankar.
Jesus förmådde inte att be för Mörkrets furste och tjänare, varför han inte heller helt förmådde att fullborda sin uppgift. Den fallne brodern kämpade mot honom.
Och människorna förstod honom inte! I deras blinda hat till honom som talade mot de gamla traditionerna, och i deras dåraktiga oförstånd
att inte vilja lära känna det nya, hånade, bespottade och fördömde de honom som ville föra dem närmare till deras Gud och Fader, honom som ville lära dem
att bli renare, kärleksfullare och mindre stridbara. Och som en förbrytare dömdes han till döden på korset!
Rådet dömde honom, prästerna dömde honom – folket dömde honom!
Människorna själva gav honom döden!
Människorna själva gav honom döden! Och har man gjort sig skyldig till en dålig och orättfärdig handling, då försöker man gärna på alla sätt försköna den för att den skall se bättre ut! Men hur många utsmyckningar man än försöker täcka den med, så blir handlingen ändå inte vackrare eller mer upphöjd. Långt bättre är det att inte blunda för sanningen, att erkänna sina fel och onda gärningar och försöka att genom sorg och ånger råda bot på det inträffade, så att handlingen inte upprepas.
Människorna behandlade Jesus illa, och efter hans död, när de började att förstå vilken dyrbar lära han hade givit dem, då tvådde de sina händer
och sköt över skulden på sin Gud, sin Fader, i vars namn Jesus hade talat! Och kommande tiders släkten fortsatte där Jesu samtida slutade, fler och fler utsmyckningar hängde de döljande och täckande över den onda handlingen. Och alla dessa utsmyckningar, alla dessa till synes så vackra prydnader, skapade under tidernas lopp
talrika stridigheter, gräl och våldshandlingar!
Tillägg: Efter att Paulus vid apostlamötet i ett tal noggrant hade redogjort för sin uppfattning om Jesus, en uppfattning som i så hög grad var i strid med apostlarnas, vann hans förkunnelse om Jesus mer och mer terräng gentemot apostlarnas. Dessa, som var ganska olärda människor, kunde bara uttrycka sig på arameiska och förstod inte att lägga sina ord som Paulus, även om de förstod en del grekiska. De förmådde därför inte att föra Jesu lära in på det rätta spåret, varför det blev Paulus’ lära som trängde igenom och spred sig vida omkring. De brev som upptagits i Nya testamentet under Paulus’ namn hörrör inte alla från honom, några är skrivna av hans lärjungar. Dessa brev är genomgående fragment av Paulus’ tal blandat med lärjungarnas egna ord och med enstaka apostelord. De brev som bär apostelnamn har inte annat med apostlarna att göra än det att enstaka apostelord har blandats ihop med fragment av Paulus’ tal; ”brevskrivarna” var lärjungar till apostlarna eller till Paulus. Apostlarna själva skrev inte.
När man tar det Nya testamentet för sig, kommer man att se att de tre synoptiska evangelierna huvudsakligen präglas av Jesu och apostlarnas anda, här och där inblandat med Paulus’ ord, medan däremot breven kännetecknas av Paulus’ anda blandat med enstaka apostelord. Ingen av apostlarna är författare till evangelierna. Det evangelium som bär Johannes’ namn har författats av en av hans lärjungar, som var av grekisk härstamning. Evangeliet ställdes samman och fullbordades efter apostelns död i slutet av det första århundradet. Mindre brottstycken av detta evangelium hade emellertid skrivits ned före hans död och lästs upp vid församlingsmötena. Endast en ringa del av det samlade verket var känt och godkänt av aposteln Johannes.
Rekommenderar varmt en bok (som är en huvudbok i en trilogi) med titeln ”Vandra mot Ljuset” för ännu fler intressanta ämnen.
Hälsningar Paul
E-post:
pali_3000@hotmail.com