Finns Gud?

[Mlw]

Mycket bra! Donald Hoffman (Interface Theory of Perception) drar iväg längre än Kant och menar att vi inte ens kan anta att det finns en objektiv rum-tid-struktur bakom våra upplevelser. Det är slarvigt.

I så fall går han inte längre än Kant, för det är en central del av Kants filosofi i "Kritik av det rena förnuftet". Han menade att rum och tid inte är egenskaper hos tingen i sig utan snarare är vad han kallade "åskådningsformer"—nödvändiga strukturer i vårt medvetande som ordnar våra sinnesintryck. Rum och tid är enligt honom inte objektiva egenskaper hos verkligheten utan snarare de "glasögon" genom vilka vårt medvetande måste betrakta världen.

Det väcker betänkligheter när filosofer på nytt omfamnar Kants subjektivistiska synsätt. Idealismen tycks ha en häpnadsväckande överlevnadsförmåga. På sociala medier florerar ständigt påståenden om att verkligheten är väsensskild från vår direkta erfarenhet av den. Den idealistiska modellen är en form av ovetenskapligt tänkande som upphöjer det mänskliga medvetandet till en närmast gudomlig position.

Det är värt att reflektera över varför dessa idéer fortsätter att utöva sådan dragningskraft. Varför är det så svårt att acceptera en mer jordnära hållning—att världen existerar oberoende av oss och i huvudsak är sådan som vi uppfattar den? En möjlig förklaring är att när den traditionella gudstron försvagas, tycks det mänskliga egot inta dess plats. Det får som följd en form av intellektuell hybris där subjektivismen får fritt spelrum.

[Algotezza]

Mycket bra! Donald Hoffman (Interface Theory of Perception) drar iväg längre än Kant och menar att vi inte ens kan anta att det finns en objektiv rum-tid-struktur bakom våra upplevelser. Det är slarvigt.

I så fall går han inte längre än Kant, för det är en central del av Kants filosofi i "Kritik av det rena förnuftet". Han menade att rum och tid inte är egenskaper hos tingen i sig utan snarare är vad han kallade "åskådningsformer"—nödvändiga strukturer i vårt medvetande som ordnar våra sinnesintryck. Rum och tid är enligt honom inte objektiva egenskaper hos verkligheten utan snarare de "glasögon" genom vilka vårt medvetande måste betrakta världen.

Det väcker betänkligheter när filosofer på nytt omfamnar Kants subjektivistiska synsätt. Idealismen tycks ha en häpnadsväckande överlevnadsförmåga. På sociala medier florerar ständigt påståenden om att verkligheten är väsensskild från vår direkta erfarenhet av den. Den idealistiska modellen är en form av ovetenskapligt tänkande som upphöjer det mänskliga medvetandet till en närmast gudomlig position.

Det är värt att reflektera över varför dessa idéer fortsätter att utöva sådan dragningskraft. Varför är det så svårt att acceptera en mer jordnära hållning—att världen existerar oberoende av oss och i huvudsak är sådan som vi uppfattar den? En möjlig förklaring är att när den traditionella gudstron försvagas, tycks det mänskliga egot inta dess plats. Det får som följd en form av intellektuell hybris där subjektivismen får fritt spelrum.

Gud/Gudstro som garant för "det objektiva": en objektiv världsbild, en objektiv moral?

[Mlw]

Gud/Gudstro som garant för "det objektiva": en objektiv världsbild, en objektiv moral?

Ja, så är det—utan tron försvinner objektiviteten. Idag översvämmas vi av "lagiskhet," just det som Jesus bekämpade. "Den rättfärdige ska leva av tro," säger Paulus (Rom. 1:17). Men så fort den tanken avskaffas så blir det som i Sovjetunionen. Dagens samhälle domineras av en regelstyrd mentalitet som även kyrkan har anammat fullständigt. Vi förväntas rätta oss efter samtidens kulturella normer, som omfattar woke-ideologi, FN:s mänskliga rättigheter, HBTQ-personers rättigheter, kvinnors rättigheter, antirasism, etnisk jämlikhet och inte minst den ständigt närvarande jantelagen. Mängden regler som ska följas är överväldigande, och den som inte fogar sig riskerar social utstötning. Läget har aldrig varit så ansträngt som nu. Överallt finns ängsliga människor som ständigt spanar efter normbrytare att fördöma.

I den gudomliga sfären finns de absoluta sanningarna, vilket både Platon och Augustinus lär oss. Men i den världsliga tillvaron är gränsen mellan gott och ont, rätt och fel, synd och rättfärdighet inte alltid tydlig. Sann frihet kan endast uppnås när vi överskrider dessa motsatser. Paulus undervisar att vi genom tron på Jesus Kristus måste dö bort från syndens kropp—annars förblir vi fångna i spänningsfältet mellan gott och ont, rätt och fel, synd och rättfärdighet. Det är först när vi höjer oss ovanför dessa motsättningar som vi kan nå insikt om den objektiva, gudomliga sanningen.

[xion]

Gud/Gudstro som garant för "det objektiva": en objektiv världsbild, en objektiv moral?

Ja, så är det—utan tron försvinner objektiviteten. Idag översvämmas vi av "lagiskhet," just det som Jesus bekämpade. "Den rättfärdige ska leva av tro," säger Paulus (Rom. 1:17). Men så fort den tanken avskaffas så blir det som i Sovjetunionen. Dagens samhälle domineras av en regelstyrd mentalitet som även kyrkan har anammat fullständigt. Vi förväntas rätta oss efter samtidens kulturella normer, som omfattar woke-ideologi, FN:s mänskliga rättigheter, HBTQ-personers rättigheter, kvinnors rättigheter, antirasism, etnisk jämlikhet och inte minst den ständigt närvarande jantelagen. Mängden regler som ska följas är överväldigande, och den som inte fogar sig riskerar social utstötning. Läget har aldrig varit så ansträngt som nu. Överallt finns ängsliga människor som ständigt spanar efter normbrytare att fördöma.

I den gudomliga sfären finns de absoluta sanningarna, vilket både Platon och Augustinus lär oss. Men i den världsliga tillvaron är gränsen mellan gott och ont, rätt och fel, synd och rättfärdighet inte alltid tydlig. Sann frihet kan endast uppnås när vi överskrider dessa motsatser. Paulus undervisar att vi genom tron på Jesus Kristus måste dö bort från syndens kropp—annars förblir vi fångna i spänningsfältet mellan gott och ont, rätt och fel, synd och rättfärdighet. Det är först när vi höjer oss ovanför dessa motsättningar som vi kan nå insikt om den objektiva, gudomliga sanningen.

Nej, tyvärr finns det ingen objektiv, gudomlig sanning. Egentligen finns det ingen sanning över huvud taget. Därför är vi precis som du säger för alltid fångna i spänningsfältet mellan gott och ont, rätt och fel, synd och rättfärdighet.

[Pilatus]

Nej, tyvärr finns det ingen objektiv, gudomlig sanning. Egentligen finns det ingen sanning över huvud taget.

Jag ser inte något hinder för att det kan finnas oändligt många sanningar. Möjligheten att konstruera logiska sanningar om t ex Gud kan konstrueras i stor mängd. Är bara premisserna sanna så ser jag inga problem.

Teologiska argument bygger ofta på axiom eller försanthållanden om Guds natur och egenskaper, och utifrån dessa kan man deducera godtyckligt många slutsatser.

[Mlw]

Nej, tyvärr finns det ingen objektiv, gudomlig sanning. Egentligen finns det ingen sanning över huvud taget. Därför är vi precis som du säger för alltid fångna i spänningsfältet mellan gott och ont, rätt och fel, synd och rättfärdighet.

Varför måste vi utgå från att det finns absoluta, gudomliga sanningar? Svaret är att vi annars riskerar att hamna i antingen total relativism eller dogmatisk absolutism—två ytterligheter som är olika sidor av samma mynt och som båda leder till förödande konsekvenser. Därför är det nödvändigt att erkänna existensen av transcendenta sanningar som står över den världsliga tillvaron.

Ett sådant förhållningssätt ger oss ideal att sträva mot, främjar personlig utveckling och motiverar till etiskt handlande. Det utgör också en förutsättning för vetenskapligt arbete, eftersom en forskare varken kan vara dogmatisk absolutist eller relativist. Forskaren måste ständigt ifrågasätta och utforska, samtidigt som sökandet efter sanning förblir vetenskapens drivkraft. Relativism skulle underminera själva kärnan i den vetenskapliga verksamheten. Många tänkare har framhållit att kristendomens strävan efter transcendenta sanningar lade grunden för det vetenskapliga förhållningssättet. Exempel på sådana tänkare är:

(1) Alfred North Whitehead, som argumenterar i "Science and the Modern World" att den kristna tron på en rationell Skapare gav upphov till förväntningen att naturen följer logiska lagar. (2) Stanley Jaki har i flera verk visat hur den kristna skapelsetron bidrog till vetenskapens födelse i västvärlden, till skillnad från andra kulturer där cykliska världsbilder dominerade. (3) Rodney Stark hävdar i "The Victory of Reason" att kristendomens betoning på förnuft och sanning var avgörande för vetenskapens utveckling. (4) C. S. Lewis diskuterade i flera verk hur den kristna tron på en rationell världsordning gjorde vetenskapen möjlig.

[xion]

Nej, tyvärr finns det ingen objektiv, gudomlig sanning. Egentligen finns det ingen sanning över huvud taget. Därför är vi precis som du säger för alltid fångna i spänningsfältet mellan gott och ont, rätt och fel, synd och rättfärdighet.

Varför måste vi utgå från att det finns absoluta, gudomliga sanningar? Svaret är att vi annars riskerar att hamna i antingen total relativism eller dogmatisk absolutism—två ytterligheter som är olika sidor av samma mynt och som båda leder till förödande konsekvenser. Därför är det nödvändigt att erkänna existensen av transcendenta sanningar som står över den världsliga tillvaron.

Ett sådant förhållningssätt ger oss ideal att sträva mot, främjar personlig utveckling och motiverar till etiskt handlande. Det utgör också en förutsättning för vetenskapligt arbete, eftersom en forskare varken kan vara dogmatisk absolutist eller relativist. Forskaren måste ständigt ifrågasätta och utforska, samtidigt som sökandet efter sanning förblir vetenskapens drivkraft. Relativism skulle underminera själva kärnan i den vetenskapliga verksamheten. Många tänkare har framhållit att kristendomens strävan efterlade grunden för det vetenskapliga förhållningssättet. Exempel på sådana tänkare är:

(1) Alfred North Whitehead, som argumenterar i "Science and the Modern World" att den kristna tron på en rationell Skapare gav upphov till förväntningen att naturen följer logiska lagar. (2) Stanley Jaki har i flera verk visat hur den kristna skapelsetron bidrog till vetenskapens födelse i västvärlden, till skillnad från andra kulturer där cykliska världsbilder dominerade. (3) Rodney Stark hävdar i "The Victory of Reason" att kristendomens betoning på förnuft och sanning var avgörande för vetenskapens utveckling. (4) C. S. Lewis diskuterade i flera verk hur den kristna tron på en rationell världsordning gjorde vetenskapen möjlig.

Men någon måste ju formulera dessa "transcendenta sanningar" som därmed blir lika världsliga som andra.

[Smisk]

Hur skulle då en verklighetstrogen uppfattning av världen vara? Det framstår som fullkomligt galet att hävda att vår perception inte förmedlar en hyggligt sann bild av vad som faktiskt existerar. Hur kan vi alls orientera oss i tillvaron?

Varför skulle vi ha uppfattning om saker vi inte har något värde av att uppfatta?

Våra 5 sinnen ger oss olika aspekter av erfarenheter och alla deltar i att ge oss en användbar erfarenhet.
Den användbara erfarenheten är inte identisk med verkligheten, varför skulle den vara det är frågan?
Det är det Hoffman forskar i och därför jag talade om det.

För mig är det helt filosofiskt galet att tänka sig att det vi erfar skulle vara en "verklig existens".
Erfarenhet och fysiska fenomen är helt olika saker tänker jag, vårat inre och yttre är olika aspekter av tillvaron.

Vi kan orientera oss i tillvaron på samma sätt som vi kan spela ett tvspel och styra över det, trots att inget av det vi ser på skärmen existerar.

[Smisk]

Hoffman föreslår att vårt medvetande fungerar som ett slags operativsystem som omvandlar den fysiska verklighetens processer till en begriplig och hanterbar representation, liknande hur en dators gränssnitt presenterar en förenklad bild av de underliggande hårdvaruprocesserna. Denna tanke har historiska rötter i Kants filosofi, där han hävdade att de verkliga tingen, som han kallade noumena, är principiellt otillgängliga för direkt erfarenhet. Men denna uppfattning står i konflikt med modern kognitionsvetenskap, som avvisar föreställningen om ett separat mentalt rum där yttervärlden representeras och omtolkas. Hoffmans teori verkar därmed oförenlig med dagens empiriska forskning.

Jag tycker om hans sätt att förklara saker på och forskningen är intressant men jag ser lite tveksamheter i metoderna som används.

[Smisk]

Verkligheten omkring oss har en kvantitativ mätbar sida, där vi kan mäta olika former av elektromagnetisk strålning och vi kan mäta ljud (den mätbara sidan) och samtidigt finns en kvalitativ upplevelsesida, där vi via sinnen och våra hjärnfunktioner tolkar de kvantitativa signaler som når våra sinnen och som nervsignaler vidarebefordras till olika centra i hjärnan där dessa blir till kvalitativa upplevelser av omvärlden.

Det som blir upplevelse av ljud är i sig snabba lufttrycksväxlingar mot trumhinnan och det som blir upplevelse av färg, ljus och skugga är i sig fotonströmmar/elektromagnetisk strålning som träffar retina.

All upplevelse bygger på olika former av beröring. Verkligheten omkring oss berör oss perceptuellt, emotionellt, kognitivt och volativt.

I den mån Gud är den som ytterst finns bakom verkligheten omkring är det Gud som berör oss.

Den faktor som gör att vi finns är naturen, omvärlden, omkring oss. Utan denna. Vad vore vi då?

Hoffman med flera menar att det är raka gissningar att det skulle vara hjärnan som skapar inre kvalitéer, vi har ingen aning om hur vårat inre existerar eller fungerar. Hoffman har ett slags idealistiskt perspektiv där verkligheten i sig är medvetna agenter som deltar att skapa saker som både erfarenheten och vår hjärna, inte tvärt om. Det är många som tänker på liknande sätt idag ju

Ur det perspektivet kan man tänka sig att den ultimata medvetna agenten är den man kan kalla Gud.
Som man gör inom Vedanta exempelvis.

Eller som Whitehead tänker, att existensens ultimata natur är kreativa processer som leder till och riktas genom och med hjälp av Gud, som i sig är en sådan process, och där vi är deltagare i den processen som en av många.

[Smisk]

Denna tanke har historiska rötter i Kants filosofi, där han hävdade att de verkliga tingen, som han kallade noumena, är principiellt otillgängliga för direkt erfarenhet. Men denna uppfattning står i konflikt med modern kognitionsvetenskap, som avvisar föreställningen om ett separat mentalt rum där yttervärlden representeras och omtolkas. Hoffmans teori verkar därmed oförenlig med dagens empiriska forskning.

Mycket bra! Donald Hoffman (Interface Theory of Perception) drar iväg längre än Kant och menar att vi inte ens kan anta att det finns en objektiv rum-tid-struktur bakom våra upplevelser. Det är slarvigt.

Hoffman menar att vi kan tänka oss att vi lever i en slags "rum-tid simulator". Han använder ett VR headset som metafor och tänker sig att den är det vi kallar "erfarenheten av världen". Det är en förenklad representation av den sanna naturen och vi har inte tillgång till den i någon direkt mening. Vår erfarenhet är indirekt och förhåller medvetandet till det som har värde för att överleva och kunna leva livet gott.
Det är precis i linje med Kant.

https://www.youtube.com/watch?v=oYp5XuGYqqY

Han är en vetenskapsman och säger ofta att han troligen har fel och att det är en del av hans uppgift att komma på sätt att förklara hur det kan vara fel. Han ser dock värdet av att forska i det.

[Mlw]

Hoffman med flera menar att det är raka gissningar att det skulle vara hjärnan som skapar inre kvalitéer, vi har ingen aning om hur vårat inre existerar eller fungerar. Hoffman har ett slags idealistiskt perspektiv där verkligheten i sig är medvetna agenter som deltar att skapa saker som både erfarenheten och vår hjärna, inte tvärt om. Det är många som tänker på liknande sätt idag ju

Ur det perspektivet kan man tänka sig att den ultimata medvetna agenten är den man kan kalla Gud.
Som man gör inom Vedanta exempelvis.

Eller som Whitehead tänker, att existensens ultimata natur är kreativa processer som leder till och riktas genom och med hjälp av Gud, som i sig är en sådan process, och där vi är deltagare i den processen som en av många.

Enligt den filosofiska realismen har verkligheten en dubbel natur: dels den mätbara, matematiskt beskrivbara dimensionen, dels den upplevda, kvalitativa dimensionen. En våglängd på 700 nanometer representerar den kvantitativa och abstrakta aspekten, medan den röda fotonens färg utgör den kvalitativa aspekten.

Vi kan därför glädjas åt att gräset verkligen är grönt och himlen verkligen är blå.

[Smisk]

Enligt den filosofiska realismen har verkligheten en dubbel natur: dels den mätbara, matematiskt beskrivbara dimensionen, dels den upplevda, kvalitativa dimensionen. En våglängd på 700 nanometer representerar den kvantitativa och abstrakta aspekten, medan den röda fotonens färg utgör den kvalitativa aspekten.

Vi kan därför glädjas åt att gräset verkligen är grönt och himlen verkligen är blå.

Vår erfarenhet ger oss grön och blå om inte annat och vårat medvetande gör att vi kan välja att förhålla oss till skillnaden mellan dem genom våra val. Eftersom vi är medvetna kan vi även reflektera över detta och förhålla oss till tankarna att dessa erfarenheter delvis är genererade och inte alls i sig något verkligt.

När vi spelar ett tv-spel och har ett VR headset på oss upplever vi en värld men vi vet samtidigt att den inte är verklig eftersom vi tog på oss VR systemet. Vi vet att vår hjärna och kropp är inblandade i vår erfarenhet och vårat liv men det är inte uppenbart exakt hur det fungerar.

Jag tänker mig inte att grön och blå är saker som existerar, istället är dem erfarenheter vi kvalitativt "lägger till" världen genom komplexa förhållanden mellan olika typer av existens. Jag är övertygad om att gräs existerar oberoende av erfarenhet men grönheten tänker jag mig är något erfarenhetsmässigt tillagt. Samtidigt är jag övertygad om att erfarenheten av gräset inte är samma typ av existens som gräset självt.

[Mlw]

Vår erfarenhet ger oss grön och blå om inte annat och vårat medvetande gör att vi kan välja att förhålla oss till skillnaden mellan dem genom våra val. Eftersom vi är medvetna kan vi även reflektera över detta och förhålla oss till tankarna att dessa erfarenheter delvis är genererade och inte alls i sig något verkligt.

När vi spelar ett tv-spel och har ett VR headset på oss upplever vi en värld men vi vet samtidigt att den inte är verklig eftersom vi tog på oss VR systemet. Vi vet att vår hjärna och kropp är inblandade i vår erfarenhet och vårat liv men det är inte uppenbart exakt hur det fungerar.

Jag tänker mig inte att grön och blå är saker som existerar, istället är dem erfarenheter vi kvalitativt "lägger till" världen genom komplexa förhållanden mellan olika typer av existens. Jag är övertygad om att gräs existerar oberoende av erfarenhet men grönheten tänker jag mig är något erfarenhetsmässigt tillagt. Samtidigt är jag övertygad om att erfarenheten av gräset inte är samma typ av existens som gräset självt.

Insekter har ett bredare färgseende än människor eftersom de kan uppfatta ultraviolett ljus och dess komplementfärger. Detta betyder dock inte att de har en mer avancerad mental förmåga än vi. De registrerar helt enkelt ultravioletta fotoner med sina ljusreceptorer. Bland människor finns det faktiskt kvinnor som kan se ultraviolett ljus på grund av en extra typ av tappcell på näthinnan. Tack vare denna förmåga kan de urskilja mönster på blommornas kronblad som är osynliga för andra.

Forskare har genom genterapi lyckats bota röd-grön färgblindhet hos vuxna ekorrapor. Efter några veckor kunde hanarna urskilja röda och gröna färger. Det är osannolikt att de skulle ha utvecklat någon ny mental förmåga enbart genom att få fler tappar på näthinnan—det handlar snarare om att deras synorgan fick tillgång till ny information (Gene Therapy Corrects Monkey Color Blindness).

[Mlw]

Men någon måste ju formulera dessa "transcendenta sanningar" som därmed blir lika världsliga som andra.

Vi kan aldrig formulera naturlagarna perfekt—som Paulus uttrycker det ser vi "genom ett dunkelt glas". Forskare förblir skeptiska till naturlagarnas exakthet och räknar med att de kan behöva förbättras eller ersättas.

Inte ens matematiken och logiken är perfekt, något som Kurt Gödel bevisade genom sina ofullständighetssatser. Som platonist menade han att absolut sanning endast existerar i den transcendenta sfären, bortom vår fysiska värld.

Även Einsteins gravitationsteori visar tecken på brister. Många forskare har börjat ifrågasätta den eftersom den inte kan förklara galaxernas rotationsmönster på ett tillfredsställande sätt.