Liv efter döden?

[iris]

Hej Mlw, har du ork o lust att hjälpa mig förstå meningen o nyttan i min vardag av att tro på den Kristna teorin (eller någon teori öht) om vad som händer efter döden?

Du frågade visserligen inte mig - men jag ska lämna ord till dig om vad allt handlar om:


JOHANNESEVANGELIET 14

Jesus är vägen till Fadern
1Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. 2 I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? 3 Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är. 4 Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni."
5Thomas sade: "Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?" 6 Jesus sade till honom: "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. 7 Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader. Och härefter känner ni honom och har sett honom." 8 Filippus sade: "Herre, låt oss få se Fadern, så räcker det för oss." 9 Jesus svarade: "Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: Låt oss se Fadern? 10 Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? De ord som jag talar till er, talar jag inte av mig själv. Fadern förblir i mig och gärningarna är hans verk. 11 Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Om ni inte kan tro det, så tro för gärningarnas skull.
12Amen, amen säger jag er: Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern. 13 Och vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen. 14 Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.
Jesus lovar sända Hjälparen
15Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud. 16 Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, 17 sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Ty världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och skall vara i er. 18 Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er. 19 Ännu en kort tid, och världen ser mig inte längre, men ni skall se mig, ty jag lever, och ni kommer att leva. 20 Den dagen skall ni förstå att jag är i min Fader, och att ni är i mig och jag i er. 21 Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom."
22Judas - inte Judas Iskariot - frågade: "Herre, hur kommer det sig att du vill uppenbara dig för oss och inte för världen?" 23 Jesus svarade: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. 24 Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig. 25 Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. 26 Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.
27Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa. 28 Ni har hört att jag har sagt er: Jag går bort, och jag kommer till er igen. Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. 29 Och nu har jag sagt det till er innan det sker, för att ni skall tro, när det har skett. 30 Det är inte mycket mer jag kommer att säga er, ty denna världens furste kommer. Mot mig förmår han ingenting. 31 Men för att världen skall förstå att jag älskar Fadern och gör som Fadern har befallt mig, så stå upp och låt oss gå härifrån.

[iris]

By all appearances, Jesus’ rule ended in ignominy on Calvary, but Jesus shows the purpose of kingdom in triumphing over sin and death on our behalf (John 3:16-17; Heb. 5:7-10), rising from the dead and ascending into heaven. Jesus inaugurates his kingdom in power, sending the Holy Spirit on Pentecost to dispense his atoning graces won on Calvary (Acts 2).

To enter God’s kingdom, one must be born again, beginning in baptism (John 3:3-5, Acts 2:38), which not only forgives our sins but also renews us in the Holy Spirit (Tit. 3:5, 1 Pet. 3:21), enabling us to “become partakers of the divine nature” (2 Pet. 1:4).

Jesus exhorts his followers to “seek first his kingdom and righteousness” (Matt. 6:33) and tells them they “must be perfect, as your heavenly Father is perfect” (Matt. 5:48), because hard is the road that leads to eternal life (Matt. 7:13-14). Jesus sustains us with himself, particularly in our commemorating his one redemptive sacrifice in which we partake of his eternal-life-giving body and blood in his “New Covenant” Passover (Luke 22:19-20, John 6:48-59; see 1 Cor. 10:14-22, 11:23-32).

Living as a disciple of Christ in his kingdom is not a solitary sojourn but one in which we are intimately united in the Lord (John 17:20-23; see 1 Cor. 12:12-26). Jesus restores the kingdom of Israel on the foundation of his twelve apostles, who succeed the twelve tribes of the Old Covenant (Eph. 2:19-20). Jesus sends his apostles as the Father has sent him (John 20:21), with “all authority in heaven and on earth” to teach, govern and sanctify his people (Matt. 28:18).

And thus Christ’s teaching, the truth that sets us free, now and forever (John 8:31-32), is necessarily also “the apostle’s teaching” (Acts 2:42; see Matt. 28:20), with Peter and his papal successors leading God’s kingdom, the Church, on earth (Matt. 16:18-19, Luke 22:31-32). Consequently, entering and remaining in the kingdom of God requires self-denial (Matt. 16:24-25) and childlike fidelity and humility (Matt. 18:1-4), “for the wisdom of this world is folly with God” (1 Cor. 3:19).

Jesus is with us always (Matt. 28:20), yet he will return in glory at his Second Coming (Acts 1:11), vanquish the devil and his minions, and deliver the kingdom to his Father so that we can reign with the Lord in his heavenly kingdom forever (1 Cor. 15:24).

[531bts]

Hej Mlw, har du ork o lust att hjälpa mig förstå meningen o nyttan i min vardag av att tro på den Kristna teorin (eller någon teori öht) om vad som händer efter döden?

Ja, forskning har ju visat att religiös tro ökar det biologiska överlevnadsvärdet, både för ens etniska grupp och individuallt, skyddar mot depression, o.s.v. Så religiositet är biologiskt nedärvt. Om man är irreligiös så har man förträngt sina instinkter, vilket är fördärvligt. Anden kommer via det omedvetna. För några år sedan blev jag bryskt väckt av mångudinnan, och hon visade sig sedan i fönstret såsom fullmånen. Jesus uppenbarade sig för mig i en dröm (se Gunnar Hillerdals böcker, I Drömmen om Natten, m.fl.).

Det är det ena. Det andra motivet har att göra med sanningen om människan och jordelivet, för vilka det rationella förnuftet och vetenskapen är otillräckliga vägvisare. Vetenskapen är dessutom svarslös inför den genetiska komplexiteten och fininställningen av naturkonstanterna vid universums födelse (se Stephen Meyers nya bok, Return of the God Hypothesis).

Religionen har olikt vetenskapen en top-down-modell enligt den platonska tanken att det allmänna begreppet omsluter den individuella mångfalden. Exempelvis, vi föll i Adam men blir åter upphöjda i Kristus. Därmed blir vi delaktiga i Kristus försoningsverk. Arvsynden, som drabbade oss i och med Adams fall, är nödvändig för att förstå människan, förklarar Blaise Pascal i sin bok Tankar. När det gäller Jesus kroppsliga återuppståndelse så sker den i en viss levande individs kropp. (Lärjungarna kände ju inte igen honom! Temat är välkänt i religionshistorien.) När han gick på vattnet så är det en referens till Jobs bok: "Det är bara han [Gud] som kan spänna ut himlarna, och trampa på havets vågor" (Kärnbibeln, 9:8). Allt har andlig mening, ungefär som Jesus egna liknelser.

Iain McGilchrist menar att vi blivit alltför rationalistiska p.g.a att den vänstra hjärnhalvans världsbild blivit dominant. Vi måste bli mer orienterade enligt den högra hjärnhalvan, och här kommer det religiösa in i bilden. Utan tillgång till den högra hjärnhalvans perspektiv så är vi bara halva människor. Vi kan inte förstå tillvaron enbart förnuftmässigt.

Tack Mlw för ditt långa o välformulerade svar. Jag har inte det minsta bekymmer med att förstå religionens fördelar: den ger struktur o gemensamma riktlinjer för individ o samlevnad som kan sammanfattas med en strävan att leva moraliskt, med besinning o visdom. Min fråga till dig Mlw var: vad är meningen o nyttan för min vardag att tro på den Kristna teorin om vad som händer efter döden? Jag är nyfiken på vad den teorin betytt för dig som Kristen, i din vardag o umgänge med dina medmänniskor. Har den påtagligt fått dig att förstå ngt som ändrat tanke, tal o gärning? Tacksam om du kan referera till egna erfarenheter o inte andrahands information från ngn skrift eller undersökning.

[Mlw]

Tack Mlw för ditt långa o välformulerade svar. Jag har inte det minsta bekymmer med att förstå religionens fördelar: den ger struktur o gemensamma riktlinjer för individ o samlevnad som kan sammanfattas med en strävan att leva moraliskt, med besinning o visdom. Min fråga till dig Mlw var: vad är meningen o nyttan för min vardag att tro på den Kristna teorin om vad som händer efter döden? Jag är nyfiken på vad den teorin betytt för dig som Kristen, i din vardag o umgänge med dina medmänniskor. Har den påtagligt fått dig att förstå ngt som ändrat tanke, tal o gärning? Tacksam om du kan referera till egna erfarenheter o inte andrahands information från ngn skrift eller undersökning.

Efterlivet (livet efter döden) är något som mänskligheten alltid trott på, i alla kulturer. Egyptierna fick, efter prövning, träda in i Osiris rike bortom polstjärnan. Enligt det här synsättet förflyttas själen till en osynlig andlig värld. Men det tycks råda ett missförstånd. I kristen teologi inträffar inte efterlivet omedelbart, utan det blir på en nyskapad jord i en okänd framtid, då vi får nya kroppar. Enligt Luther sover själarna, eller förblir döda, ända tills den Yttersta domen. Det är en väsentlig skillnad. Men i upplysningstid började det här förändras, och författare började alltmer beskriva efterlivet i antika termer, som en fortvaro i Elysion eller Hades.

Självklart påverkar det jordelivet att man har en transcendent världssyn. Det är inte lika viktigt att man lyckas med allting här. Och det är inte väsentligt att upprätta "paradiset på jorden"—den utopiska tanken som ställt till så mycket elände. Utopia ska Jesus Kristus inrätta vid tidens slut. Poängen är att hela existensen vilar tryggt i Guds famn. Ens egen världsliga framgång kan man både ha och mista. Ingenting spelar egentligen någon roll, för Kristus har redan segrat och historien går mot sitt förutbestämda slut. Det är klart att synsättet har en helande psykologisk effekt. Oron minskar, och man kan sova gott på nätterna.

När folk förlorar tron så försöker de skapa en illusion av världsligt liv såsom synnerligen värdefullt. Men hur kul är det egentligen? Är meningen med livet att åka på fjorton dagars solsemester i Grekland? ordna en middag med sina vänner? avancera till division 3 med sitt fotbollslag? Hur kul är det att sitta på en pub och prata nonsens? Folk försöker verkligen vidmakthålla illusionen att det ytliga och banala livet är dyrbart, men i ett ögonblick av klarhet inser de tråkigheten och meningslösheten. Arbetslivet är inte väsentligt annorlunda än att stå och trampa en vattenkvarn i forna Egypten, dagarna i ända. Man blir då tvungen att begå inre självmord och bli till en slags zombie. Jag har mött många av dessa zombier i arbetslivet. En kvinna berättade en dröm i vilken hennes själ hade dött. Hon slog in den i plast för att den skulle bevaras. Den andra kategorin är de "näriga" som med lystnad i blick eftersträvar världsliga mål, som alltid har med vinning att göra. De samlar så att säga på medaljer av plast, för det ger status. Sedan dör de.

Man måste således anlägga ett perspektiv sub specie aeternitatis, som Spinoza säger. Annars står man ju inte ut, och man riskerar dö själsligen. Luther förklarar att vad som definierar människan är medvetenheten om det fallna självet situerat i en fallen värld. Då blir relationen Gud-människa central, för rättfärdiggörelse från synden är det enda som kan hjälpa oss.

[iris]

När folk förlorar tron så försöker de skapa en illusion av världsligt liv såsom synnerligen värdefullt. Men hur kul är det egentligen? Är meningen med livet att åka på fjorton dagars solsemester i Grekland? ordna en middag med sina vänner? avancera till division 3 med sitt fotbollslag? Hur kul är det att sitta på en pub och prata nonsens? Folk försöker verkligen vidmakthålla illusionen att det ytliga och banala livet är dyrbart, men i ett ögonblick av klarhet inser de tråkigheten och meningslösheten. Arbetslivet är inte väsentligt annorlunda än att stå och trampa en vattenkvarn i forna Egypten, dagarna i ända. Man blir då tvungen att begå inre självmord och bli till en slags zombie. Jag har mött många av dessa zombier i arbetslivet. En kvinna berättade en dröm i vilken hennes själ hade dött. Hon slog in den i plast för att den skulle bevaras. Den andra kategorin är de "näriga" som med lystnad i blick eftersträvar världsliga mål, som alltid har med vinning att göra. De samlar så att säga på medaljer av plast, för det ger status. Sedan dör de.
.

Dina ord får mig att tänka på någon tusenårig text som beskriver vår tid (den gudlösa) med exakt ordalag - även den sk "vetenskapliga där allt är slump"...

...nämligen den här som är exakt i sin beskrivning av Egypten (sinnebilden för människodyrkan, för förryck och gudlöshet)...
SALOMOS VISHET 2

De gudlösas tal

1Med sitt förvända sätt att tänka säger de:

»Kort och bedrövligt är vårt liv;

när slutet kommer finns ingen bot,

vi vet ingen som har återvänt från dödsriket.

2Vi har kommit till av en slump,

och efteråt är det som om vi aldrig funnits.

Vår andedräkt är flyktig som rök,

och vår tankeförmåga en gnista, tänd vid hjärtats slag.

3När den släcks blir kroppen aska,

och anden förflyktigas som den tunnaste luft.

4Vårt namn glöms bort med tiden,

och ingen minns vad vi uträttat.

Vårt liv försvinner spårlöst som ett moln;

det löses upp som dimman

när den drivs bort av solens strålar

och förföljs av dess hetta.

5Vår livstid drar förbi som en skugga,

och vårt slut är oåterkalleligt:

sigillet sätts på plats och ingen återvänder.

6Kom, låt oss njuta av det goda som bjuds

och utnyttja världen med ungdomlig iver.

7Dyra viner och parfymer skall vi ha i överflöd.

Vårens blomning får inte gå oss förbi,

8bind kransar av rosenknopparna innan de vissnar.

9Ingen äng skall förbli orörd av vårt överdåd,

överallt skall vi lämna spår av festglädjen.

Detta är vad vi har, vår rättmätiga lott.

10Den fattige rättfärdige skall vi trampa på.

Inte tar vi hänsyn till änkan,

inte bryr vi oss om den gamles grånade hår.

11För oss skall styrkan vara lag och rätt —

svagheten visar själv att den är värdelös.

12Vi skall lägga försåt för den rättfärdige,

ty han står i vägen för oss:

han motarbetar våra planer,

han skymfar oss som lagbrytare

och smädar oss för brott mot skick och sed.

13Han ger sig ut för att ha kunskap om Gud,

Herrens tjänare kallar han sig.

14Han står där som en anklagelse mot vårt tänkesätt —

redan att se honom är obehagligt.

15Hans liv är inte som andras,

hans vägar leder åt annat håll.

16Oss betraktar han som falska mynt,

och det liv vi lever skyr han som orenhet.

De rättfärdigas slut kallar han salighet,

och han skryter med att Gud är hans far.

17Nu vill vi undersöka om hans ord är sanna

och se hur det blir vid hans död.

18Är den rättfärdige Guds son

skall ju Gud ta sig an honom

och rädda honom från hans fiender.

19Vi skall pröva honom med misshandel och plågor,

så att vi får veta hur fridsam han är

och får se hur det är med hans tålamod.

20Vi skall döma honom till en neslig död;

han skall ju få beskydd, efter vad han säger.«

21Så tänker de, men de bedrar sig,

ty deras ondska förblindar dem.

22De förstår inte Guds hemligheter,

de hoppas inte på lön för fromheten

och tror inte på belöning åt fläckfria själar.

23Gud skapade människan till odödlighet

och gjorde henne till en bild av sitt eget väsen,

24men genom djävulens avund kom döden in i världen,

och de som är hans egendom får erfara den.

[531bts]

Tack Mlw för ditt långa o välformulerade svar. Jag har inte det minsta bekymmer med att förstå religionens fördelar: den ger struktur o gemensamma riktlinjer för individ o samlevnad som kan sammanfattas med en strävan att leva moraliskt, med besinning o visdom. Min fråga till dig Mlw var: vad är meningen o nyttan för min vardag att tro på den Kristna teorin om vad som händer efter döden? Jag är nyfiken på vad den teorin betytt för dig som Kristen, i din vardag o umgänge med dina medmänniskor. Har den påtagligt fått dig att förstå ngt som ändrat tanke, tal o gärning? Tacksam om du kan referera till egna erfarenheter o inte andrahands information från ngn skrift eller undersökning.

Efterlivet (livet efter döden) är något som mänskligheten alltid trott på, i alla kulturer. Egyptierna fick, efter prövning, träda in i Osiris rike bortom polstjärnan. Enligt det här synsättet förflyttas själen till en osynlig andlig värld. Men det tycks råda ett missförstånd. I kristen teologi inträffar inte efterlivet omedelbart, utan det blir på en nyskapad jord i en okänd framtid, då vi får nya kroppar. Enligt Luther sover själarna, eller förblir döda, ända tills den Yttersta domen. Det är en väsentlig skillnad. Men i upplysningstid började det här förändras, och författare började alltmer beskriva efterlivet i antika termer, som en fortvaro i Elysion eller Hades.

Självklart påverkar det jordelivet att man har en transcendent världssyn. Det är inte lika viktigt att man lyckas med allting här. Och det är inte väsentligt att upprätta "paradiset på jorden"—den utopiska tanken som ställt till så mycket elände. Utopia ska Jesus Kristus inrätta vid tidens slut. Poängen är att hela existensen vilar tryggt i Guds famn. Ens egen världsliga framgång kan man både ha och mista. Ingenting spelar egentligen någon roll, för Kristus har redan segrat och historien går mot sitt förutbestämda slut. Det är klart att synsättet har en helande psykologisk effekt. Oron minskar, och man kan sova gott på nätterna.

När folk förlorar tron så försöker de skapa en illusion av världsligt liv såsom synnerligen värdefullt. Men hur kul är det egentligen? Är meningen med livet att åka på fjorton dagars solsemester i Grekland? ordna en middag med sina vänner? avancera till division 3 med sitt fotbollslag? Hur kul är det att sitta på en pub och prata nonsens? Folk försöker verkligen vidmakthålla illusionen att det ytliga och banala livet är dyrbart, men i ett ögonblick av klarhet inser de tråkigheten och meningslösheten. Arbetslivet är inte väsentligt annorlunda än att stå och trampa en vattenkvarn i forna Egypten, dagarna i ända. Man blir då tvungen att begå inre självmord och bli till en slags zombie. Jag har mött många av dessa zombier i arbetslivet. En kvinna berättade en dröm i vilken hennes själ hade dött. Hon slog in den i plast för att den skulle bevaras. Den andra kategorin är de "näriga" som med lystnad i blick eftersträvar världsliga mål, som alltid har med vinning att göra. De samlar så att säga på medaljer av plast, för det ger status. Sedan dör de.

Man måste således anlägga ett perspektiv sub specie aeternitatis, som Spinoza säger. Annars står man ju inte ut, och man riskerar dö själsligen. Luther förklarar att vad som definierar människan är medvetenheten om det fallna självet situerat i en fallen värld. Då blir relationen Gud-människa central, för rättfärdiggörelse från synden är det enda som kan hjälpa oss.

Tack för din uppmärksamhet o långa utläggning som inte var ngt svar på min fråga, men trevlig läsning. Tyvärr stöter jag på detta alltför ofta med religiösa: när det kommer till hur de införlivat sin tro i det vardagliga livet o umgänget med sina medmänniskor är det ofta tomt. Istället uttrycker man mer än gärna vad man memorerat o tolkar av Bibeln eller som du gör här, beskriver dina medmänniskors tillkortakommanden, meningslösa o ogudaktiga strävanden. För mig avslöjar det en slags chauvinism, där idékontrasten till den olyckliga mänskliga filosofiska förvirringen dina medmänniskor drivs av, tjänar som estrad för din illusion om att du mirakulöst är fri från samma förvirring.
Det är därför jag sällan eller aldrig får ngn beskrivning av de religiösa hur de i sin vardag införlivat sin tro i tanke, tal o gärning, hur det vardagliga mötet med medmänniskor o skapelsen fundamentalt ändrats. Att som alternativ använda tankesinnet att klart särskilja egna o medmänniskors pålagor o kommentarer på det självklara o naturliga Gud uttrycker i skapelsen, för att ersätta de illusioner o vanor man identifierat sig med i "jag"/maktmedvetenhet, till ett liv i Gudsmedvetenhet. Det ger ett helt annat ansvar än att proppa skallen fullt med Bibelcitat att recitera för sina medmänniskor.

[iris]

Tack för din uppmärksamhet o långa utläggning som inte var ngt svar på min fråga, men trevlig läsning. Tyvärr stöter jag på detta alltför ofta med religiösa: när det kommer till hur de införlivat sin tro i det vardagliga livet o umgänget med sina medmänniskor är det ofta tomt. Istället uttrycker man mer än gärna vad man memorerat o tolkar av Bibeln eller som du gör här, beskriver dina medmänniskors tillkortakommanden, meningslösa o ogudaktiga strävanden. För mig avslöjar det en slags chauvinism, där idékontrasten till den olyckliga mänskliga filosofiska förvirringen dina medmänniskor drivs av, tjänar som estrad för din illusion om att du mirakulöst är fri från samma förvirring.
Det är därför jag sällan eller aldrig får ngn beskrivning av de religiösa hur de i sin vardag införlivat sin tro i tanke, tal o gärning, hur det vardagliga mötet med medmänniskor o skapelsen fundamentalt ändrats. Att som alternativ använda tankesinnet att klart särskilja egna o medmänniskors pålagor o kommentarer på det självklara o naturliga Gud uttrycker i skapelsen, för att ersätta de illusioner o vanor man identifierat sig med i "jag"/maktmedvetenhet, till ett liv i Gudsmedvetenhet. Det ger ett helt annat ansvar än att proppa skallen fullt med Bibelcitat att recitera för sina medmänniskor.

Kanske är problemet att du frågar de - religiösa - det vill säga de som faktiskt läser sig till sin tro. Som du gör. Som alla andra gör. Du läser olika filosofers tankeströmningar och dina tankar är där - sedan kanske du mediterar lite här och där och i övrigt försöker vara vänlig (för det har du läst man ska yin-yanga dig genom livet med) - eller hur? Som någon som läst Marx manifest eller Lenin och skanderar --- tänder ljus och OMMMMMMM (nej det var ju någon buddist)...
Var är skillnad på den slags chauvinism och den du pekar på?

Alla troende är ju inte faith - de är som vanliga dödliga belief människor. De har läst och trott, hört andras utsagor och tror - de vet inte som alla andra hur de fullt ut ska implementera allt....
Du får väl fråga de som lever i Helig Ande - med andra ord låter sig ledsagas av Gud i allt. De som först levde något i Gud, följde Honom och upptäckte att Bibeln berättar om hur andra upplevt samma saker - genomlevt samma saker - och genom att de läser om det de redan levt och genomlevt får VERIFIERAT via Bibeln det de redan vet, själva upplevde men inte visste andra också har - de får verifierat att det de gör och det de säger och lever är korrekt via den HORD AV VITTNEN som gått före dem och finns nedtecknade i Bibeln....

Hade du frågat en av dessa som lever Skrifterna - hade de kunnat säga det jag sa... - för det är så det är för oss....

[Mlw]

Tack för din uppmärksamhet o långa utläggning som inte var ngt svar på min fråga, men trevlig läsning. Tyvärr stöter jag på detta alltför ofta med religiösa: när det kommer till hur de införlivat sin tro i det vardagliga livet o umgänget med sina medmänniskor är det ofta tomt. Istället uttrycker man mer än gärna vad man memorerat o tolkar av Bibeln eller som du gör här, beskriver dina medmänniskors tillkortakommanden, meningslösa o ogudaktiga strävanden. För mig avslöjar det en slags chauvinism, där idékontrasten till den olyckliga mänskliga filosofiska förvirringen dina medmänniskor drivs av, tjänar som estrad för din illusion om att du mirakulöst är fri från samma förvirring.
Det är därför jag sällan eller aldrig får ngn beskrivning av de religiösa hur de i sin vardag införlivat sin tro i tanke, tal o gärning, hur det vardagliga mötet med medmänniskor o skapelsen fundamentalt ändrats. Att som alternativ använda tankesinnet att klart särskilja egna o medmänniskors pålagor o kommentarer på det självklara o naturliga Gud uttrycker i skapelsen, för att ersätta de illusioner o vanor man identifierat sig med i "jag"/maktmedvetenhet, till ett liv i Gudsmedvetenhet. Det ger ett helt annat ansvar än att proppa skallen fullt med Bibelcitat att recitera för sina medmänniskor.

Det är väl inte så konstigt att folk inte kan jämföra sig själv med hur de hade varit om de ej hade omfattat tron. Det är inte lätt att veta. Men jag har implicit givit svar på din fråga. Man blir psykologiskt självständig, mindre beroende av det världsliga. Man vet att frälsningen inte finns i världen, ingen skatt står att finna vid regnbågens ände. Det innebär psykologisk emancipation, en frigörelse som har en djupgående effekt på personligheten. I grund och botten innebär det ett övervinnande av moderskomplexet. Navelsträngen klipps av—man har "övervunnit världen". En övervärldslig Gud är nu ens fader och moder. Ingenting i världen har den rollen längre. En själv och hela världen vilar tryggt i Guds famn, för ingenting spelar egentligen någon roll. Segern är redan vunnen. Återuppståndelsen är säkrad.

Därmed kan man ej längre bli psykologiskt beroende av människor. Man är fri. Man kan njuta av livet som det är, utan illusioner. Man är obenägen att fastna i missbruk av vilken sort, för världen är "tom". Det finns inga världsliga illusioner längre, så man rycks ej längre med av glödande passioner, utan får upp ögonen för de mer subtila energierna, som är av mycket högre kvalité. I en dröm hade jag låtit en brygd stå på jäsning många år i källarens mörker. Jag gick ner och drack den mörka brygden ur en fingerborg. Det var den mest sublima arom jag någonsin upplevt.

[xion]

Det är väl inte så konstigt att folk inte kan jämföra sig själv med hur de hade varit om de ej hade omfattat tron. Det är inte lätt att veta. Men jag har implicit givit svar på din fråga. Man blir psykologiskt självständig, mindre beroende av det världsliga. Man vet att frälsningen inte finns i världen, ingen skatt står att finna vid regnbågens ände. Det innebär psykologisk emancipation, en frigörelse som har en djupgående effekt på personligheten. I grund och botten innebär det ett övervinnande av moderskomplexet. Navelsträngen klipps av—man har "övervunnit världen". En övervärldslig Gud är nu ens fader och moder. Ingenting i världen har den rollen längre. En själv och hela världen vilar tryggt i Guds famn, för ingenting spelar egentligen någon roll. Segern är redan vunnen. Återuppståndelsen är säkrad.

Därmed kan man ej längre bli psykologiskt beroende av människor. Man är fri. Man kan njuta av livet som det är, utan illusioner. Man är obenägen att fastna i missbruk av vilken sort, för världen är "tom". Det finns inga världsliga illusioner längre, så man rycks ej längre med av glödande passioner, utan får upp ögonen för de mer subtila energierna, som är av mycket högre kvalité. I en dröm hade jag låtit en brygd stå på jäsning många år i källarens mörker. Jag gick ner och drack den mörka brygden ur en fingerborg. Det var den mest sublima arom jag någonsin upplevt.

"Grejen" är att du har funnit frid med dig själv, inte att du har funnit någon evig sanning, samt att du har upptäckt vad som är viktigt i livet.

[531bts]

Tack för din uppmärksamhet o långa utläggning som inte var ngt svar på min fråga, men trevlig läsning. Tyvärr stöter jag på detta alltför ofta med religiösa: när det kommer till hur de införlivat sin tro i det vardagliga livet o umgänget med sina medmänniskor är det ofta tomt. Istället uttrycker man mer än gärna vad man memorerat o tolkar av Bibeln eller som du gör här, beskriver dina medmänniskors tillkortakommanden, meningslösa o ogudaktiga strävanden. För mig avslöjar det en slags chauvinism, där idékontrasten till den olyckliga mänskliga filosofiska förvirringen dina medmänniskor drivs av, tjänar som estrad för din illusion om att du mirakulöst är fri från samma förvirring.
Det är därför jag sällan eller aldrig får ngn beskrivning av de religiösa hur de i sin vardag införlivat sin tro i tanke, tal o gärning, hur det vardagliga mötet med medmänniskor o skapelsen fundamentalt ändrats. Att som alternativ använda tankesinnet att klart särskilja egna o medmänniskors pålagor o kommentarer på det självklara o naturliga Gud uttrycker i skapelsen, för att ersätta de illusioner o vanor man identifierat sig med i "jag"/maktmedvetenhet, till ett liv i Gudsmedvetenhet. Det ger ett helt annat ansvar än att proppa skallen fullt med Bibelcitat att recitera för sina medmänniskor.

Det är väl inte så konstigt att folk inte kan jämföra sig själv med hur de hade varit om de ej hade omfattat tron. Det är inte lätt att veta. Men jag har implicit givit svar på din fråga. Man blir psykologiskt självständig, mindre beroende av det världsliga. Man vet att frälsningen inte finns i världen, ingen skatt står att finna vid regnbågens ände. Det innebär psykologisk emancipation, en frigörelse som har en djupgående effekt på personligheten. I grund och botten innebär det ett övervinnande av moderskomplexet. Navelsträngen klipps av—man har "övervunnit världen". En övervärldslig Gud är nu ens fader och moder. Ingenting i världen har den rollen längre. En själv och hela världen vilar tryggt i Guds famn, för ingenting spelar egentligen någon roll. Segern är redan vunnen. Återuppståndelsen är säkrad.

Därmed kan man ej längre bli psykologiskt beroende av människor. Man är fri. Man kan njuta av livet som det är, utan illusioner. Man är obenägen att fastna i missbruk av vilken sort, för världen är "tom". Det finns inga världsliga illusioner längre, så man rycks ej längre med av glödande passioner, utan får upp ögonen för de mer subtila energierna, som är av mycket högre kvalité. I en dröm hade jag låtit en brygd stå på jäsning många år i källarens mörker. Jag gick ner och drack den mörka brygden ur en fingerborg. Det var den mest sublima arom jag någonsin upplevt.

Vilken rappakalja! Du är 100% beroende av världen o dina medmänniskor. Kroppen via de kroppsbevarande behoven o dina medmänniskor om inte annat så för att profilera dig som troende. Att du så lättvindigt bortser från den världsomfattande olycka o filosofiska/andliga mörker, du själv lever mitt i, aktivt deltar i, o som vi uppfostrar våra barn i, o med behag i sinnet kalla det för att vara "psykologiskt oberoende“. Självbedrägeri är bara förnamnet.

[Marksa]

Det är väl inte så konstigt att folk inte kan jämföra sig själv med hur de hade varit om de ej hade omfattat tron. Det är inte lätt att veta. Men jag har implicit givit svar på din fråga. Man blir psykologiskt självständig, mindre beroende av det världsliga. Man vet att frälsningen inte finns i världen, ingen skatt står att finna vid regnbågens ände. Det innebär psykologisk emancipation, en frigörelse som har en djupgående effekt på personligheten. I grund och botten innebär det ett övervinnande av moderskomplexet. Navelsträngen klipps av—man har "övervunnit världen". En övervärldslig Gud är nu ens fader och moder. Ingenting i världen har den rollen längre. En själv och hela världen vilar tryggt i Guds famn, för ingenting spelar egentligen någon roll. Segern är redan vunnen. Återuppståndelsen är säkrad.

Därmed kan man ej längre bli psykologiskt beroende av människor. Man är fri. Man kan njuta av livet som det är, utan illusioner. Man är obenägen att fastna i missbruk av vilken sort, för världen är "tom". Det finns inga världsliga illusioner längre, så man rycks ej längre med av glödande passioner, utan får upp ögonen för de mer subtila energierna, som är av mycket högre kvalité. I en dröm hade jag låtit en brygd stå på jäsning många år i källarens mörker. Jag gick ner och drack den mörka brygden ur en fingerborg. Det var den mest sublima arom jag någonsin upplevt.

Det är bra märkligt detta, missförstå mig inte nu Mlw. Om jag inte visste bättre skulle detta nästan kunna vara den kritik som den kristna ger till den mediterande buddisten. Det är ju bra att vi västerlandet kan se likheterna och inte alltid hoppar på det som känns främmande.
Med det sagt så är det ju inte riktigt denna världsfrånvändhet som predikas i den kristna kyrkan i stort. Men om jag förstår dig rätt så handlar det här om att få sina prioriteringar på rätt plats?

[531bts]

Iris skrev: "Kanske är problemet att du frågar de - religiösa - det vill säga de som faktiskt läser sig till sin tro. Som du gör. Som alla andra gör. Du läser olika filosofers tankeströmningar och dina tankar är där - sedan kanske du mediterar lite här och där och i övrigt försöker vara vänlig (för det har du läst man ska yin-yanga dig genom livet med) - eller hur? Som någon som läst Marx manifest eller Lenin och skanderar --- tänder ljus och OMMMMMMM (nej det var ju någon buddist)..."

Jag hoppas att du inte på allvar menar att detta ska vara en beskrivning av var jag inspirerats till mina påståenden. Det du uttrycker här är fria fantasier med ett dunkelt syfte.

[Mlw]

Vilken rappakalja! Du är 100% beroende av världen o dina medmänniskor. Kroppen via de kroppsbevarande behoven o dina medmänniskor om inte annat så för att profilera dig som troende. Att du så lättvindigt bortser från den världsomfattande olycka o filosofiska/andliga mörker, du själv lever mitt i, aktivt deltar i, o som vi uppfostrar våra barn i, o med behag i sinnet kalla det för att vara "psykologiskt oberoende“. Självbedrägeri är bara förnamnet.

I så fall var Paulus, Augustinus och Luther också självbedrägliga. Jag beskriver bara den kristna läran. Paulus säger: "Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt" (Rom. 1:12). Jesus säger: "Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen" (Joh. 16:33).

Den kristna läran är delvis världsförnekande. Men det väcker vrede hos materialistiska människor, för andligheten är ett omedvetet komplex hos dem, som de söker förtränga. När den ateistiska föreningen Humanisterna välkomnade justitie- och migrationsminister Morgan Johansson som medlem, så höll han ett tal om att kristendomen skulle utplånas i vårt land. Senare ska han som justitieminister ha uttalat att han ska "krossa kristendomen". Däremot omfamnar materialisterna islam, för den fokuserar ju enbart på det världsliga.

[Mlw]

Det är bra märkligt detta, missförstå mig inte nu Mlw. Om jag inte visste bättre skulle detta nästan kunna vara den kritik som den kristna ger till den mediterande buddisten. Det är ju bra att vi västerlandet kan se likheterna och inte alltid hoppar på det som känns främmande.
Med det sagt så är det ju inte riktigt denna världsfrånvändhet som predikas i den kristna kyrkan i stort. Men om jag förstår dig rätt så handlar det här om att få sina prioriteringar på rätt plats?

Andlighet och religiositet förutsätter att lärjungen undviker att ge sig hän åt det världsliga. Det är sannerligen inget kontroversiellt budskap, speciellt inte för kristendomen. Tänk på pietismen och puritanismen, exempelvis. Man ska "höja sig över världslig ävlan".

[531bts]

Mlw: offerkoftan på: stackars Kristendom.
Stå upp för det påtagliga Kristi lära fått dig att förstå av egen erfarenhet, det du implementerat i din vardag o kan kommunicera som allmängiltigt. Står det pall för rationella angrepp o är det värt att försvara för irrationella angrepp? Men gnäll aldrig. Självklart kommer Kristi budskap väcka adrenalinet i konfrontation
hos de som lever i maktmedvetenhet. Kristi lära är en brandfackla. Har du förstått den o börjat etablera dig i Gudsmedvetande är det slut på friden. Du ser omfånget hos dig själv o din nästa hur förgiftad tanke, tal o gärning är. Förgiftat av idén om ett oberoende, unikt "jag" som med makt o manipulation vill vara gud/gudinna i vardande. Den identifikationen kan mycket väl frodas i en oklar tro på Gud.