GUDSTRO -utan bevis?

[* KYREUS *]

Challenge: jag utmanar alla här på sajten att vederlägga Kadmos sk dårskap. Den är:
JAG HAR EN YTTERST STARK G U D S T R O - och den har alltid funnits där utan sk bevis. Bevis i form av ratio, logik, fakta mm...alltså tex naturvetares stora faiblesse.

Min tro: en inre lycka och harmoni och vägledning utan att vara efterfrågad. Med efterfrågad menar jag att jag aldrig har tjatat på GUD efter alla underbara gåvor han ger mig; gratis.
För DET är sanningen om mitt liv= /ställd som fråga för tydlighetens skull/ -
HUR HAR JAG KUNNAT ÖVERLEVA UTAN ALLTFÖR STORA SKADOR EFTER ALLA KRISER JAG GENOMGÅTT?

Challenge: jag menar med utmaningen att bästa kollegor visar på hur rent av idiotiskt det är att tro utan bevis. Hur sanslöst korkat det bör vara att endast lita på GUD och helt oreservetat ta emot dennes gåvor.

RESPEKT: jag respekterar självklart ateister, agnostiker, fritänkare mfl. Och därför undrar jag själv nu ifall dessa mfl kan känna och ev ge något slags respekt till en människa med naiv sk barnatro.

PS! Det är också märkligt: mina universitetsstudier i teologi har minsann inte bombat sönder tron, snarare gav de ett lätt komiskt intryck i de vällovliga försöken att bevisa det obevisbara - alors! GUDs existens. Alla svar mottages vänligen men bestämt!!

Sökaren *Kadmos

[Kyano]

Challenge: jag menar med utmaningen att bästa kollegor visar på hur rent av idiotiskt det är att tro utan bevis. Hur sanslöst korkat det bör vara att endast lita på GUD och helt oreservetat ta emot dennes gåvor.

Om gud hade några reella gåvor att erbjuda så vore det ju ingen tro utan snarare bevis på hans existens. Faktumet att du upplever det som gåvor beror ju bara på dig själv.

Tron tycker jag kan få svara på det man annars inte kan svara på. Vill man lägga in dolda variabler i systemet för att få det mer tilltalande är det väl upp till individen och inget man bör fördömma. Det kan ju riskera att skapa konflikter då orsak-verkan strider mot uppfunnen dogmatism, men i praktiken är det inget svårt att hålla dem i sär om man bara vill.

Det hela beror ju mycket på vad det är för slags gud man tror på. Vissa är ju lättare att "kritisera" än andra.

[AlLvEtArEn]

Tillåt mig att hoppa in och bidra med en synvinkel:

Tro en sak. Upplevelse en annan. Objektiva bevis en annan. Subjektiva bevis en annan.
Vilken Gudssyn pratar vi om, det finns flera!

Papaji ones asked Ramana Maharshi if he had seen God:

-'Have you seen God?' I asked. 'And if you have, can you enable me to see him? I am willing to pay any price, even my life, but your part of the bargain is that you must show me God.'

-'No,' he answered. 'I cannot show you God or enable you to see God because God is not an object that can be seen. God is the subject. He is the seer. Don't concern yourself with objects that can be seen. Find out who the seer is.

http://www.realization.org/page/doc0/doc0096b.htm

Man kan tänka sig att någon i din dröm frågar dig:
-Finns jag på riktigt? Du svarar:
-Så klart, du står ju här framför mig!
-Men finns Gud? Vem har skapat denna värld?
Hur kan man hitta skaparen av drömmen? Genom att undersöka alla objekt som finns i drömmen och sedan konstatera att Gud inte gick att hitta?
Eller så frågan man sig den enda fråga som är säker i denna värld:
-Något måste finnas, och oavsett om jag drömmer eller är vaken så är jag säker på att jag finns på något sätt. Om jag stänger ögonen så finns inte världen mer, alltså kan jag inte vara säker på bevis från denna. Men vad finns i slutändan? Existensen endast! Inte ens Gud kan hittas i världen! Det enda vi kan vara säkra på är att vi finns. Så vi börjar med det säkra och tar reda på vem detta "jag" eller medvetande är... Nu är vi lösningen på spåren...

Nu kanske någon påpekar att medvetandet är producerat av kroppen och däri hjärnan! Alltså är det också beroende av "världen".
Men stopp lite... För att veta att medvetandet är beroende av världen så måste vi först anlita sinnena för att varsebli världen och kroppen. Sedan räknar vi ut med undersökningar och intelligens att medvetandet skapas av hjärnan, eller hur?
Vad var felet?

Medvetandet kommer först, INNAN vi varseblir världen. Medvetandet anlitade sinnena och intelligensen för att komma fram till hur medvetandet uppstod! Vi har anlitat indirekta beroende källor till information om det som dessa källor är beroende av i första hand! Detta kan inte vara den rätta metoden för en säker analys!
Det rätta förfarandet måste vara att inte anlita några sekundära/beroende källor utan att i djupet av sitt inre komma underfund med vad källan är. Detta är religion för mig och en enkel förklaring till varför vetenskapen inte är så lämplig att lämna det slutgiltiga svaret i denna fråga.

Kommentarer välkommna.

[Johan Ågren]

HUR HAR JAG KUNNAT ÖVERLEVA UTAN ALLTFÖR STORA SKADOR EFTER ALLA KRISER JAG GENOMGÅTT?

De är de förunnat som genomlevt kriserna att ha den utsiktspunkten. De som ständigt befinner sig i kris eller går under i kriserna har en annan uppfattning (eller ingen uppfattning alls).

Jag har själv mina övertygelser - utan att jag för den sakens skull kan vaska fram en massa "bevis" som jag kan övertyga andra med som inte har delat mina erfarenheter. Vad som är mina starkaste upplevelser är att vår jagidentitet och världsuppfattning är strängt indoktrinerad och stöpt i en strikt form, som när den löses upp ger helt andra perspektiv och djup på tillvaron. Detta jag erfarit rimmar bra med vad som sipprar fram som kärnan i många religioner.

Huruvida jag respekterar andras övertygelser är en klurig fråga: Jag kan se att många människor har mer eller mindre samma uppfattningar om livet som jag hade själv innan jag fick nya erfarenheter. Jag ser då dessa människor som begränsade på samma sätt som jag själv tidigare var begränsad i min verklighetsuppfattning. Jag föraktar dock inte den jag var tidigare utan förstår mycket väl hur jag och andra människor stöps i de kulturella ramarna.

Några exempel på vad jag erfarit:

Livet har samma substans som den som existerar i vilka erfarenheter som helst som t.ex drömmar - alltså en form av idealistisk ontologi.

Där existerar inget medvetande som erfar utan erfarenheterna är substansen i sig. Medvetandet är upplevelsen av tingen - upplevelsen av tingen är medvetandet.

När du observerar ett skeende så existerar endast denna totala erfarenhet för subjektet. Informationen är objektiv men sätts sedan samman ungefär som en dator har lagrad information men antar endast sin form för oss när den ger direktiv om vad som ska gestaltas. Subjektiva hallucinationer, psykoser och drömmar är således skapad utifrån detta invikta hav av information, men antar mer eller mindre permanenta världar. Det vi upplever som en tydlig och välordnad värld är alltså mer eller mindre en kollektiv masspsykos av information som sätts samman till en helhet. Ingen erfarenhet är således felaktig, enbart jämförelser mellan olika subjektiva världar - där vissa är mer dominanta - blir felaktiga. Ett subjekt kan således ha fel om han/hon inte kohererar med det kollektiv han/hon jämför sig med.

När subjektet blickar ut mot världsrymden så är det ingen skillnad från det scenario subjektet erfar när han/hon blickar ut mot världrymden i en dröm. Evigheten- begränsningen har där samma förutsättningar, men "i vår värld" så existerar det en allmängiltig dominans som ger världsrymden vissa egenskaper. På samma sätt existerar inga minsta byggstenar som är grunden till själva substansen. Erfarenheten är i sig substansen, men återigen så har informationen antagit vissa dominanta uttryck och lagbundenhet. Dessa kan helt lösas upp när jaget erfar utifrån mer subjektiva förutsättningar.

När man dör så uppstår ett tillstånd där jaget vänder ut och in på sig själv och synliggör många fler aspekter som kohererar med verkligheten. Att dö är ungefär som att vakna upp från livet till ett större djup - på samma sätt som när vi vaknar från en dröm och upplever en större tydlighet i det vakna tillståndet. Naturligtvis kan detta vara chockartat - och blir en konstig upplevelse om man inte under sitt liv har övat på att dö. Världen verkar så komplett, lagbunden och ordnad att det i förhållande till vår nuvarande förmåga verkar rimligt. Men om vi sätter oss ner och verkligen analyserar vad vi i själva verket vet, så uppstår de luckor som vi i vardagen förtränger till förmån för ett liv vi kan kontrollera och leva i. Mycket av rimligheten uppstår i att vi antar att en massa andra har koll och information på hur världen håller samman, men vid en närmare överblick så finner man inte detta utan enbart spekulationer och motsägelsefulla fragment. Den "kompletta världen" som vi sett så många bilder av uppstår som ett kollage av erfarenheter som ligger kvar på samma plats när vi återigen besöker samma erfarenheter. Vi rationaliserar verkligheten på samma sätt som vilken psykotisk människa som helst.

Vårt sammansatta jag har olika skikt av information där vissa är mer rörliga än andra. Vi har en "själ" i den bemärkelsen att vi kan separera oss från en viss information - våra kroppar, och med tanken navigera oberoende av våra kroppar. Men det handlar då inte om en dualitet, utan det består av samma information. I dödsögonblicket blir vi varse denna rörligare information, fast vissa - inklusive mig själv - har upptäckt det innan livet transformeras i döden.

Jag vill ofta slippa detta större ansvar och evighetens vingslag. Man gräver ner sig och inkarnerar i det lilla. Livet pressar alltid på ut i fingerspetsarna och separerar sig från helheten. Det är så världar kommer till. Längst åt andra hållet existerar frånvaron av detsamma - tomheten och det bottenlösa djupet. Det är ett universum som inte krusar sig i form. Och när man följer tråden ner till ytan på livet så inser man att det är så har det måste ske. Ondska och lidande uppstår endast som ett resultat när formen förlorar sin rörlighet och kreativitet. Stagnationen av formen är den andra ytterligheten. Mellan tomhet och lidande finns det ett tillstånd som är rörligt, och där någonstans måste vi verka. Inget är rätt och inget är fel annat än i hur vi stagnerar i våra möjligheter, eller om vi försöker utala oss om något annat som inte motsvarar våra egna föreställningar. Ingen har väl mer rätt bara för de har gått samman i ett kollektiv som håller på samma informationssammansättning? Låt dem därför göra det, och ifrågasätt i stället varför du också har samma övertygelse i botten. Att frigöra sig från en stagnerad sammansättning är svårt, och det är inte alls så att du verkligen vill det bara för att en viss aspekt av ditt jag uttalar det. Det kan i själva verket vara så att de rätta förutsättningarna finns här och nu - det gäller bara att fördjupa sig till den nivå där sammanhangen framstår tydligare, och då kan vi befria våra jag igen.

De värsta fällorna är således de som innefattar övertygelser som i sin form hämmar jagets kreativitet. Den "materialistiska" vetenskapen har dömt ut många av dessa aspekter och effektivt låst en stor kultur i sina möjligheter. Den uppstod utifrån en längtan att finna det statiska, det fasta och det oföränderliga. Det är en analys ut i "livets fingerspetsar". Samtidigt när vi gör detta så låser vi oss vid denna idé, och förminskar våra ambitioner att gå i andra riktningar. Vi kommer aldrig att finna det som den materialistiska idén eftersöker; det blir samma sak som om vi skulle agera vetenskapsmän i våra egna drömmar. Där skulle vi iochförsig kunna finna väldigt flexibla saker med våra instrument, men principen är den samma. Vi plockar i själva verket sönder våra föreställningar om det enkla.

Får Gud plats i denna modell? Någonting kan endast få karaktär genom sin sammansättning, så om Gud existerar i en form av karaktär så är det en viss sammansättning av information, en informationsammansättning som vi i vår tur vistas i. Men även om det finns större enheter av informationskaraktärer så är de knappast mänskliga, utan liknar snarare dynamiska fält av variationer. Ytterst existerar ingen vilja som sätter dessa fält i rörelse då det i botten endast är total enkelhet. En Gud får således sin karaktär i nedstigande led från denna enkelhet. Denna gudsaspekt av livet har jag erfarit iform av en förståelse och inlevelse gentemot den omgivning jag vistas i. Jag har upplevt mig vara en del i en större rörelse, men att jag ändå själv är medskapare. Jag har lärt mig att man inte kan skapa utan att förstå det innehåll man omger sig med. Detta är själva lösningen på "meningen med livet". Där finns ingen mening i det karaktärslösa, men samtidigt kan man inte anklaga tomheten för att vara banal och meningslös. Allt som ryms och formas utifrån denna tomhet antar meningsfullhet i och med att karaktärerna börjar ta form. Det får större och större sammanhang och karaktär destå mer sammansatt och detaljerat det blir. Utifrån det lilla finner då delarna sin mening genom att relatera till sin omgivning och de större sammanhang de är en del av. Men om jaget i sin ensamhet stirrar rakt mot djupet och tomheten finns ingen gudsgestalt som fångar upp jaget. I stället måste vi se åt det håll som fyller oss, åt ett håll där helheten antar en sådan gestalt som vi behöver för vår kreativitet.

Så jag bejakar inte den gudssyn där Gud antar en karaktär av vad våra föräldrar egentligen skulle ha uppfyllt oss med. Den guden är bara ett tankemässigt substitut. I grunden finns ingen "förälder" som håller världen i sina händer. Denna "förälder" tar i stället form i livet, eller borde så ha gjort. Om inte får man söka hela denna förlust senare under livet. På den punkten är min modell lika "kall och tom" i sin ytterlighet som det materialistiska universumet, och det kan också vara smärtsamt att få acceptera. Samtidigt är det ett tecken på att vi inte söker livet utan flyr bort i rädsla för att misslyckas med vår kreativitet.

Men ni kan i alla fall förbereda er på värsta knepiga grejen när ni dör (om ni inte redan gjort det). Ta bara ett djupt informativt andetag och slappna av och låt det komma till er. Om det känns omöjligt att acceptera kan det uppstå mycket smärta - den största ångest ni kan tänka er. Vad ni får göra är att acceptera att alla era föreställningar om hur det är saknar giltighet, och att ni återigen får bli barn och lära om. "Ni kommer endast in i guds rike som barn."

Värsta flummet - jag vet, men ungefär det här har mina djupdykningar i livet gett mig. Mina erfarenheter säger mig att det är giltigt, men naturligtvis kan jag vara missledd på något vis. Jag försöker angripa mig själv utifrån logiska grunder, men har inte riktigt funnit att upplevelserna/teorierna är motsägelsefulla, så jag arbetar vidare utifrån denna modell tills mina erfarenheter och logik säger något annat. Min ståndpunkt är att jag lever vidare förutsättningslöst, men att jag ändå försöker integrera det mest rimliga av vad jag erfarit i mitt sätt att leva vidare - som vi alla gör.

Johan

[A friend of ours]

Vi kan aldrig vara säker på verkligheten - maya - men behöver vi vara det? Är inte en potentiell existens i sig - cogito er sum - något att föredra framför att möjligheten aldrig provades. I grund och botten så är det bara en gigantisk ackumulation av information som utspelar sig, men har inte detta något egenvärde - om något någonsin gjort sig förtjänt av egenvärde så är det väl just detta. "En möjlighet" klingar väl, oavsett kulturell prägling, ändå alltid vackert? Och om det skulle vara så, allt potentiellt lidande till trots, så har vi någon/något att tacka för detta. Ut ur det kommer vi ju alltid nån gång. På den grunden kan jag basera en Gudstro utan behov av något slags bevis.

I och för sig är det ju ett induktivt antagande att vi skulle komma ut ur det, men inte desto mindre trovärdigt - eller man kanske skulle kunna säga, "överbevisa mig!"

[Jan]

Usch, jag fattar inte frågan !

Om Gud finns vete 17 men vissa av de i hans följe har jag mött: Heliga Maria och änglar t ex.
Det räcker för mig att ge min misstanke att Gud finns näring.
Vad har vi för alternativ ? Darwin ?

(Erkänner igen att jag inte förstår frågan)

Jag tänker på Darwin och hans survivor of the fittest...
Om nu de encelliga amöborna slutade vara amöbor och klättrade upp på land och blev ödlor och fåglar och apor och till slut människor.
Hur kommer det sig då att det ännu finns
amöbor, ödlor, fåglar och apor ??

Verkar bra mycket vettigare att Gud skapade alltihop på fri hand undan för undan med stort skämtlynne.

Man får inte låta Gudstron skymmas av oerfarna människor som var och en efter sin näbb försöker påskina att världen skulle ha skapats då och då eller säger sig ha patent på den rätta gudstron...


Ha en fin sommar!

[Kyano]

Verkar bra mycket vettigare att Gud skapade alltihop på fri hand undan för undan med stort skämtlynne.

Det jobbiga med evolution är att man måste ha kunskap för att förstå och kunna uttala sig - till skillnad från gud.

I det här fallet har tron fått spela en för stor roll i tolkandet av världen och har, som Nietzsche sa, blivit ett "plumpt påbud: låt bli att tänka!"

"Man sluter ögat för att slippa se, för att kunna tro"

[Jan]

Problemet med vetandet som jag ser det är att det gör halt vid gränsen till det omöjliga.
Plankar min husprofet Mikael Niemi:
" I begynnelsen skapades universom i en Big Bang. Så har det sagts.
Vi börjar alltså berättelsen med en stenhård liten kula.
Pang, så sprängs den åt alla håll och blir till en kolsvart rymd
med galaxer, stjärnor och planeter.
Och folk låter sig nöja med detta. Få ställer kritiska frågor om detta, vilket är anmärkningsvärt.Varför blev universum svart till exempel ? Varför inte vitt ? Vem var det som hade sjabblat till det ?
Och den där urkulan. Vad fanns innan den ? Om man frågar kosmologerna skelar de med ögonen och mumlar att innan rumstidsinflationen (bla bla bla) , så existerade inte rummet och tiden och därför saknar frågan relevans. De vet helt enkelt inte.De har inte den blekaste aning."


Den som tror att han vet något är alltså ute och jumpar på den svagaste is och att han anser sig förmer än den troende är ju enbart patetiskt!

Vänligen
Jan

[Varney]

vetenskap är väl bara en lite modernare religion..?...fast det är ju just det här pinsamma med att vi tror oss kommit längre när vi kallar det vetenskap,..och bevisa/veta istället för tro..
pucken är ju att vi inte kommit någonstans än. (högst personlig uppfattning naturligtvis..och jag tror mig inte vara annat än människa själv heller om nån tycker jag låter högfärdig eller så )
så ja - den som tror sig veta är lika mycket troende och lika enfaldig han =P


...vad skulle hända med tron om nåt miffo som käre anselm ( )
eller nån bevisade gud, och tron upphörde, och allt vi då hade var vetenskap sen...?..vem var det..va det ...kant?.. ..som påpekade det opassande med dessa medeltida gudsbevis?(måhända skitsamma - då denne, oavsett vem, knappast kan ha åtsadkommit nåt så mycket bättre..spydiga små åsikter igen ...jag har nog vaknat på fel sida idag. )

[Tatjana]

Det jobbiga med evolution är att man måste ha kunskap för att förstå och kunna uttala sig - till skillnad från gud.

Jag undrar hur du ser det. I skolan lär de inte längre ut evolutionsteorin då de anser att den är tvivelaktig. De har infört kristendomskunskap (igen). Forskare uttrycker sig över hela världen att:

"tvivla på guds existens är som att förneka sig självt".

jag försöker inte att påstå att gud finns, jag har dålig kunskap i frågan.
Men att psåtå att det handlar om okunskap då man vänder sig till Gud istället för evolution låter naivt.
För den delen tillämpades inte evoulutionsteorin på människor utan på (andra) djurarter.

Fossil dokumentation:
"Ett utmärkt exempel på detta är "Lucy" som så högljutt ba­sunerades ut under 1970-och 80-talen som en viktig mellanform i människans utveckling och ett obestridligt bevis för att människan hade "utvecklats". Under 1990-talet började dock många evolutionister, inklusive en av dem som upp­täckte henne, i tysthet avlägsna "Lucy" från människans utvecklingsträd. (Se: Science 1996, Vol. 272, s 654 och Na­tional Geographic, 1996, mars, s 96). Sanningen är en helt annan. (Se: http://palaeo-electronica.org/2002 l / editor/icon.htm)"

(Hänvisar till: "Punctuated equilibrium")


Det finns inte någonting enkelt med någon enda cell. Det har ald­rig funnits någonting enkelt med någon enda cell någonsin. Och ändå är en cell den "enklaste" form av liv vi kan finna! Så föreställningen "från det enkla till det komplicerade" känns inte vid att t o m det "enkla" är mer välgenomtänkt och raffinerat än vilka mänskliga ingenjörs­bedrifter som helst.
Ibland försöker evolutionister gå åt andra hållet. De talar om "komplexi­teten" hos en snöflinga eller en tornado i ett försök att visa att naturliga pro­cesser kan åstadkomma "komplexitet". Samma naturliga process som bildade en snö­flinga skulle kunna bilda en cell. Var­ken snöflingor eller tornados kan ta upp specifika näringsämnen, bryta ned dem och använda dem som energi, föröka sig, meddela sig med andra snöflingor och tornados eller bilda de komplicerade biologiska samhällen som celler gör. Snöflingor är vackra, tornados är kraft­fulla, men de är inte levande och kommer inte ens i närheten av den inveck­lade komplexiteten hos celler.

Får bryta här tills vidare.
Mvh

[A friend of ours]

Men Tatjana nu är du ute och cyklar. Skulle de inte lära ut evolutionen i skolan? Möjligtvis har de återgått till kristen undervisning i någon fundamentalistisk ort i USA men inte annorstädes. Lucy är visserligen inget annat än en apa, men det förringar ju inte bevisen från, t.ex., Neandertalarna.

Varför skulle inte evolutionen kunna vara det verktyg som Gud använt vid skapandet av olika livsformer?

[* KYREUS *]

Intressant, din tes, bäste Jon: nämligen den att GUD kan använda det mesta, tom den sk evolutionen, för att utveckla olika slags livsformer.
Ansluter mig härmed som teolog och tänkare till just den tesen.

Mvh *Kadmos

[A friend of ours]

Precis, jag ser Gud som upphovsrättsägaren till verket universum - passiv - och inte en aktivt skapande Gud (visserligen måste denne varit aktiv när han komponerade universum men inte nödvändigtvis när stjärnorna spelar upp symfonin). Således är evolutionen en funktion som Gud komponerat - vi kan kalla det för en funktion i partituret (rolig analogi, fri vilja kan vi härmed kalla ad lib och godhet-ondska för kontrapunkt o.s.v.).

[onosendai]

Challenge: jag utmanar alla här på sajten att vederlägga Kadmos sk dårskap. Den är:
JAG HAR EN YTTERST STARK G U D S T R O - och den har alltid funnits där utan sk bevis. Bevis i form av ratio, logik, fakta mm...alltså tex naturvetares stora faiblesse.

Min tro: en inre lycka och harmoni och vägledning utan att vara efterfrågad. Med efterfrågad menar jag att jag aldrig har tjatat på GUD efter alla underbara gåvor han ger mig; gratis.
För DET är sanningen om mitt liv= /ställd som fråga för tydlighetens skull/ -
HUR HAR JAG KUNNAT ÖVERLEVA UTAN ALLTFÖR STORA SKADOR EFTER ALLA KRISER JAG GENOMGÅTT?

Challenge: jag menar med utmaningen att bästa kollegor visar på hur rent av idiotiskt det är att tro utan bevis. Hur sanslöst korkat det bör vara att endast lita på GUD och helt oreservetat ta emot dennes gåvor.

RESPEKT: jag respekterar självklart ateister, agnostiker, fritänkare mfl. Och därför undrar jag själv nu ifall dessa mfl kan känna och ev ge något slags respekt till en människa med naiv sk barnatro.

PS! Det är också märkligt: mina universitetsstudier i teologi har minsann inte bombat sönder tron, snarare gav de ett lätt komiskt intryck i de vällovliga försöken att bevisa det obevisbara - alors! GUDs existens. Alla svar mottages vänligen men bestämt!!

Sökaren *Kadmos

Hej Kadmos

Jag skulle kunna hjälpa dig, men det blir väldigt svårt att förklara detta via ett forum. Det kräver ögonkontakt, förtroende och väldigt mycket tålamod. Men du letar inte förgäves, men kanske på fel håll. Det är mycket enklare än du tror. Logiskt om inte annat.

Om du vill höra det jag har att säga, så vill jag först att du läser lite av Schopenhaurs filosofi. Du behöver inte gå in vidare mycket på det, utan i stora drag. Försök att förstå "viljan" som han refererar till, vilket han gör fruktansvärt bra.

Jag har en länk till en sammanfattning, som räcker gott och väl. Om man förstår denna viljan, så är man redo att ta nästa steg i definitionen av Gud, eller Det som jag valt att kalla det.

Sammanfattning:
http://komvuxnet.gotland.se/filosofi/schopenh.htm

Gå inte in för mycket på filosofin då det oftast bara ställer till det. Försök endast att förstå viljan och dess olika manifestationer.
Det räcker inte med att du läser det, du måste förstå, det kan ta lite tid innan det rinner ned, ha tålamod.

Du kan mer eller mindre gå och tro på Gud hela livet, men det besvarar sällan dina frågor. Du måste *veta*, och detta kräver en insikt som jag inte kan ge dig, det kan endast du själv komma fram till. Dock kan jag ge dig saker att referera och fundera kring som hjälper dig, som iaf hjälpte mig.

Vi börjar där.

Jag finns också att nå på IRC om du har direkta frågor, det kan gälla precis allt. (då ett forum är ganska oeffektivt).

Jag idlar på quakenet i princip hela dagarna

irc: quakenet
kanal: #filosofi (verkar tom, men jag hoppar in där)
nick: onosendai

[Plato]

Ärade folk. Evolution av liv kan man visserligen diskutera då man i alla fall vet att arter är anpassningsbara, men det råder ändå ingen motsägelse i att påstå att evolution skapade liv! Det är som jag ser det inget emot heliga böckernas bild av skapelsen då det kanske är en tolkningsfråga?! De där 6 dagarna som allt skapades på osv. Jag vet inte, men det må hända så.
Det som däremot för mig är starkare bevis för existensen av enhetliga skaparen är de fysikaliska lagarna där evolution inom denna gren är nästan omöjlig. Arter vill ju överleva. Det är en instink, vilket gör att djur kan anpassas efter miljön, och då krävs några miljoner år enligt evolutionen för att en art skall blir en annan.. I fysiken som är mycket mer komplicerad ser vi en balans som omöjligt kan anpassas, eftersom lagarna inte har någon överlevnadsinstinkt. Därtill har vi kosmologin som säger att lagarna började råda några mikro eller nanosekunder efter Big Bang. Sedan skulle då efter att elektrosvaga kraften splittrats och de 4 krafterana kvarstått sida vid sida, då skulle universum sluta "utvecklas" antagligen för att värmen skönk så pass stort och entropin stigit?! Vi vet att lagarna gällde sen dess i alla de 15 miljader år efter skapelsen, varför skulle lagarna aldrig viljat utvecklas efter detta? Evolution för fysikaliska lagar är ganska osannolik tror jag då det krävs en väldigt komplicerad ommöblering av vad vi tror oss veta om universum...
Kvarstår att betraka den Antropiska principen, om den ger någon förklaring för att universums lagar står i en sådan harmoni... Teorin säger att det finns många universa och att detta blev just skapt med dessa lagar som vi känner till. Ingen evolution av fysiken utan enbart att naturen är byggd på ett visst sätt ty den måste! En teori som absolut inte löser dilemmat med harmonin... Jag har ett universa som har en balans av högsta grad, lagar motsäger ej varandra de är perfekt lagda så att stabilitete råder. Världen begränsas rumsmässigt och tidsmässisgt. Varför ska jag ens anta att det finns något utanför mitt universa med helt andra lagar? Spelar det någon roll ens som det finns eller ej, nu när det ej påverkar oss?
Dilemmat är fortfarande olöst. Antropiska principen ger inte svar på varför jag kan hitta en balans som ömöjligt kan uppstå av någon slump! Den slump som skapar mig en perfekt "equillibrium" i mitt universa, vart ska det finnas? Utanför mitt universum? Vad säger mig att den finns om jag ser att slumpens avkomma är emot slumpens första regel nämligen ickelogisk?! Slump bygger ju på att allt kan hända, logiskt som ologiskt, fint som fult, mästerligt som amatöriskt. Men slumpens skapelse ger inte den bilden av sig själv. Jag tycker om principen att man bedömer målaren efter vad han målat... Hur kan jag se ett universum där allt fysikaliskt styrs oerhört noggrant & samtidigt påstå att slumpen skapade mig en balans? Hur stor är sannolikheten att ett pussel lägger sig rätt när man slumpaktigt skakar på kartongen? Hur många "googoler" mindre är chansen att skapa en hel balanserad värld av slumpen må jag fråga?!

Rent sannolikt är det ju mycket mer behagligt att tänka sig en skapare än en mängd slumpsteg till att förklara min existens! Att en skapare skulle skapa mig är ju ett antagande, som löser allt från varför jupiter finns nära oss för att rädda jorden från en massa astroider till varför ozonlagret finns samt varför syret just är ca 1/5 av luften. Allt är ju gjort så att människan kan bo här och testas.. Skulle jag däremot vilja slumpa fram min existens så är det ju mindre chans ju fler steg jag tar in. Att alla möjligheter för liv samlats är sannerligen en sensation då det är miljarder problem på vägen... Så chancen för min existens är mycket mer fattbar om jag antar att Gud skapt mig än slumpen.
Det må tyckas att det är lite fegt att nöja sig med en lätt förklaring till allt. Nämligen Gud! Det känns även lite konstigt ibland som naturvetare att tänka sig något utanför tid och rum som skapat allt. Men om det nu är mer sannolikt än det andra så varför inte?! Välj det enkla framför det komplicerade... Dessutom finns det lyckligtvis inte bara 1 bevis utan detta är nog ett starkt sådan. Än finns 4-5 stycken till som tillsammans leder till den mening jag tror mig ha funnit i mitt liv... Tack för mig

/Plato