Religiöst eller andligt sökande.

[LMP]

Buddha, är en titel som betyder upplyst, uppvaknad enligt wikipedia. Många människor söker efter ett sådant uppvaknande. Det finns många andra sätt att beskriva det jag vill fråga om än att använda Buddha, detta är inte en buddhistisk tråd.

Jag undrar om du kan identifiera eller välja ut en eller ett par frågeställningar som känns ursprungliga för din del, en frågeställning som drivit dig till att spendera din tid såsom du gjort i ett eventuellt andligt/religiöst/spirituellt sökande. Jag undrar om du kortfattat kan redogöra för det.

Jag undrar om du anser att du fått svar på din frågeställning.

Jag är intresserad av att jämföra och se vilka typer av frågeställningar som dyker upp i denna tråd. Jag är också allmänt intresserad av hur det varit för dig, om det varit en lång/kort process, eller en plötslig förändring.

Mvh Leif

[Anders]

Den största frågan för mej upplever jag att det fysiska och det andliga möts. En för mig fruktansvärd fråga. Evigheten. Oavsett om vi lever vidare eller slocknar efter döden så fortsätter tiden i all oändlighet. Det har plågat mig de flesta kvällar då jag släckt lampan sedan jag var elva år. Jag söker ett sätt att leva med detta faktum, det är en kamp för... ja vare sig livet eller döden, utan för att mota den eviga skräcken.

Annars, och relaterat till ovanstående, så är det väl att hitta en medveten närvaro, verkligen lära mig i nuet, i Heideggers NU. Läser en hel Hayes, Nilsonne, Kåver och liknande.

Men hokuspokus skrämmer mig bara. Säger inte att det inte finns. Men det har aldrig lockat mig. En bekväm och harmonisk tillvaro på jorden, det är allt vad jag önskar mig.

[Pilatus]

Jag undrar om du kan identifiera eller välja ut en eller ett par frågeställningar som känns ursprungliga för din del, en frågeställning som drivit dig till att spendera din tid såsom du gjort i ett eventuellt andligt/religiöst/spirituellt sökande.

En sådan händelse var då jag lämnade svenska kyrkan. Men jag minns inte längre exakt vilka specifika frågor som ledde fram till mitt beslut. Det var en längre tids funderingar på vad de kristna utan att blinka kunde hålla för sant. Dessutom var faktiskt flera av de kristna jag kände auktoritära så det förslog. Den eviga fördömelsen kändes ibland som de var onödigt frikostiga med. Jag har inget klart minne av att jag någonsin trott på mirakel och helande. Gud var någon man skrämdes med, det allseende ögat som visste allt. Oavsett om jag förvanskar mina minnen eller ej så ser jag inte tillbaks på den kristna barndomsmiljön som harmonisk.

Usch! Nu måste jag göra något trevligare.

[LMP]

svar på Anders

- angående mötet mellan det fysiska och det andliga, evigheten, att tiden fortsätter i all oändlighet...

Mellan evigheten (det andliga?) och det fysiska (exvis kroppen) finns det personliga medvetandet med ideer om det fysiska och det andliga/eviga. Kan vi lita på innehållet i vårt personliga medvetande eller är det sammansatt av ofullständig och därför otillfredsställande kunskap? Kan det vara så att eftersom vi inte riktigt vet, så försöker vi ta reda på, dvs vi fortsätter hoppas att mer kunskap skall stilla den rådande ovissheten. Om ofullständig kunskap ger osäkerhet, rädsla, oro, vilket många människor upplever och Om kunskap inte kan vara fullständig så måste människan söka andra vägar. Religion, andlighet, spiritualitet handlar som regel om andra vägar. Vad anser du om det?

- angående mota den eviga skräcken

Detta som följer är inte ett råd, förslag eller tips till dig, bara en berättelse om mig själv. En kväll för längesedan var jag så trött på att spjärna emot rädsla att jag helt enkelt lät rädslan ha sitt förlopp, jag släppte all kontroll och lät den blomma ut. Fastän jag var rädd för att bli knäpp av att göra just detta så lät jag det ske, jag gav upp och lät rädslan ta mig dit den ville. Jag bestämde mig för att vara medveten om vad som skulle komma att ske och sen släppte jag taget. Sedan dess har rädslan lämnat mig ifred, om man kan uttrycka det så.

- angående Heideggers NU. Läser en hel Hayes, Nilsonne, Kåver och liknande.

jag har inte läst någon utav dem

- angående att hokuspokus skrämmer mig bara

hokus pokus kan vara olika saker för oss båda. För mig, oavsett om det är hokus pokus eller ej, så är exempelvis frågan om man kan flytta föremål med tanken, eller om spöken finns, inte viktig. Vad tänkte du på när du skrev det?

- En bekväm och harmonisk tillvaro på jorden, det är allt vad jag önskar mig.

Det låter som en fin och rimlig önskan tycker jag.

---

Vill du skriva något mer om något utav ovan så är det bara att välja vad som intresserar dig.

[LMP]

Jag undrar om du kan identifiera eller välja ut en eller ett par frågeställningar som känns ursprungliga för din del, en frågeställning som drivit dig till att spendera din tid såsom du gjort i ett eventuellt andligt/religiöst/spirituellt sökande.

En sådan händelse var då jag lämnade svenska kyrkan. Men jag minns inte längre exakt vilka specifika frågor som ledde fram till mitt beslut. Det var en längre tids funderingar på vad de kristna utan att blinka kunde hålla för sant. Dessutom var faktiskt flera av de kristna jag kände auktoritära så det förslog. Den eviga fördömelsen kändes ibland som de var onödigt frikostiga med. Jag har inget klart minne av att jag någonsin trott på mirakel och helande. Gud var någon man skrämdes med, det allseende ögat som visste allt. Oavsett om jag förvanskar mina minnen eller ej så ser jag inte tillbaks på den kristna barndomsmiljön som harmonisk.

Usch! Nu måste jag göra något trevligare.

Det låter som att du drogs in i andras frågeställningar, kyrkans, men valde att lämna dem. Jag vet inte hur omfattande dina egna frågor var inom kristendomen, kanske var de bara en konsekvens av miljön du växte upp i.

Du kanske har hittat något senare som gäller för dig av egen kraft.

[Pilatus]

Det låter som att du drogs in i andras frågeställningar, kyrkans, men valde att lämna dem.

Alla barn dras in i de vuxnas ontologiska och religiösa föreställningar föreställer jag mig.

Söndagsskolans berättelser är av sådant slag att frågor inte låter sig besvaras. Frågor framkallar besvär. Konstigt nog tycker jag om att diskutera olika frågor med folk som har någon kunskap om Bibeln. Vid ett besök vid en vägkyrka slog sig prästen ner vid vårt sällskap. Vi diskuterade bildförbudet. Det passade inte in bland romare och en tid som var präglad av hellenistisk estetik. Prästen menade att Jesus gestalt i sig själv var svaret på att förbudet inte längre var giltigt. Men han verkade inte helt nöjd, så han reste sig och gick. Det är kanske så min relation till de kristna ibland blir. Jag börjar lära mig att man inte måste hävda en åsikt i sådana sammanhang. Retorik är en svår konst.

Jag vet inte hur omfattande dina egna frågor var inom kristendomen, kanske var de bara en konsekvens av miljön du växte upp i.

Jag har skrivit om det på litet olika ställen här på Filosofiforum.

Berätta gärna något om ditt eget intresse för frågan. Vilken relation har du själv till din fråga?

[LMP]

Berätta gärna något om ditt eget intresse för frågan. Vilken relation har du själv till din fråga?

Jag har ställt frågan till mig själv och svarat på olika sätt. Ett svar är att jag vid 9-10 års ålder satt på en mur mellan familjens och grannarnas hus och hade en slags insikt kring att konflikter mellan människor är helt onödiga. Vid den här tiden var jag medveten om konflikter först och främst i familjen, mellan mamma och pappa, mellan dem och mig, mellan mina kamrater och ibland mellan dem och mig. Man kan då fråga sig vad en konflikt för mig var i det sammanhanget och jag tänkte inte på sporadiska konflikter som snabbt löses eller lägger sig, men ihållande konflikter som består över tid. Så om jag skulle svara på min egen fråga i första inlägget skulle det vara nära min 'ursprungliga' frågeställning att undersöka om man kan leva sitt liv utan varaktiga konflikter i relationer, till allt.

Det var en kort början till en förklaring. Som barn var det inte möjligt att formulera exakt vad jag menade och jag blev ofta motsagd. I 20-årsåldern läste jag en bok av Jiddu Krishnamurti och förstod bättre vad den konflikt/dualitet jag inte ville acceptera handlade om.

[LMP]

Retorik är en svår konst.

Att lyssna är inte mindre svårt.

[Anders]

Retorik är en svår konst.

Att lyssna är inte mindre svårt.

Med båda - oftast. Men ibland flödar inspirationen, och att hitta de rätta orden är lätt, lätt. Och ibland kan man inte sluta lyssna på det som någon berättar. Men generellt håller jag med. Då sådant som inte fängslar en är på agendan.

Jag växte upp i ett kristet hem, men jag fick aldrig någon direkt kontakt med gud och jag märker inte av något gudomligt heller nu som då. Jag har däremot förstått att många människor hittar skäl till att vara med i något religiöst samfund. IS, islam, kyrka efter lynne, protestant om du är individuell, katolsk eller frikyrklig om du är en gruppmänniska. Vad ensamvargarna runt medelhavet bort till Indien söker sig till kan jag undra. De kanske helt enkel slås ihjäl...

Men det är hopp för den fattige, ett recept för mening med livet för den andre, avkrånglifierar livet. Ett kollektiv för den som söker det. Sen känner väl vissa en ärlig kontakt med ovan. Grattis till dem och jag menar det.

Buddhismen intresserar mig mer. Mindfulnes soch hur man lever sitt liv. Mycket av det jag läser av medveten närvaro söker sina rötter där.

Det du berättar om LMP är intressant. Vad har du kommit fram till i ditt sökande efter konflikthantering? Själv är jag en ganska så het stridstupp, jag ser också en fara i att konflikter inte kommer upp till ytan. Ofta kan ett gräl få upp skit som behöver behandlas.

[reflex]

Buddha, är en titel som betyder upplyst, uppvaknad enligt wikipedia. Många människor söker efter ett sådant uppvaknande. Det finns många andra sätt att beskriva det jag vill fråga om än att använda Buddha, detta är inte en buddhistisk tråd.

Jag kan säga att jag upplevde denna typ av "uppvaknande" tidigare i livet. Jag blev frälst, men inte till en tro, utan ifrån den.
Den utlösande faktorn var insikten att det har ingen som helst betydelse vad jag tror eller inte tror.
Prästerna försöker lura i oss att vi genom att tro ska komma till Paradiset och ifall vi inte tror kommer att hamna i Helvetet. Sanningen är att det är våra (och andras) gärningar som avgör ifall vi hamnar i Himlen eller Helvetet. Dessutom sker detta i detta nu och inte i någon tänkt tillvaro efter vår död. Livet är alltså tämligen enkelt och okomplicerat; Gör så gott du kan, ingen kan begära mer. Varje dag är ny och bär i sig möjligheten att uppfylla denna devis.

Jag undrar om du kan identifiera eller välja ut en eller ett par frågeställningar som känns ursprungliga för din del, en frågeställning som drivit dig till att spendera din tid såsom du gjort i ett eventuellt andligt/religiöst/spirituellt sökande. Jag undrar om du kortfattat kan redogöra för det.

Något andligt sökande har jag aldrig ägnat mig åt. Frånsett de tidigaste barnaåren så har religion och tro inte haft någon framträdande plats i mitt liv. Men religionen ingår som en viktigdel av livsfilosofin och har därmed intresserat mig på ett filosofiskt plan.

Jag undrar om du anser att du fått svar på din frågeställning.

Ja, jag känner mig helt trygg i min nuvarande ståndpunkt.

Jag är intresserad av att jämföra och se vilka typer av frågeställningar som dyker upp i denna tråd. Jag är också allmänt intresserad av hur det varit för dig, om det varit en lång/kort process, eller en plötslig förändring.

Mvh Leif

[LMP]

Tack för bra svar, jag skall iväg ikväll, trodde jag skulle hinna svara men jag får göra det imorgon istället.

[Algotezza]

Andlighet handlar om mer än religion. Kultur, vetenskap, filosofi ser jag som andliga områden.

[klorofyll]

Nej jag har inte några ursprungliga frågeställningar. De kom senare. Numera har jag svårt att finna frågeställningar.

[Kristofer]

Buddha, är en titel som betyder upplyst, uppvaknad enligt wikipedia. Många människor söker efter ett sådant uppvaknande. Det finns många andra sätt att beskriva det jag vill fråga om än att använda Buddha, detta är inte en buddhistisk tråd.

Jag undrar om du kan identifiera eller välja ut en eller ett par frågeställningar som känns ursprungliga för din del, en frågeställning som drivit dig till att spendera din tid såsom du gjort i ett eventuellt andligt/religiöst/spirituellt sökande. Jag undrar om du kortfattat kan redogöra för det.

Jag undrar om du anser att du fått svar på din frågeställning.

Jag är intresserad av att jämföra och se vilka typer av frågeställningar som dyker upp i denna tråd. Jag är också allmänt intresserad av hur det varit för dig, om det varit en lång/kort process, eller en plötslig förändring.

Mvh Leif

2 frågeställningar:

Vad är meningen med livet? denna har sedan jag var ganska liten varit en frågeställning jag burit med mig. Tyckte mig hitta ett någorlunda tillfredsställande svar på denna fråga för ett 10-tal år sedan, men således får man väl se det som en lång process.

Om det finns en högre makt, varför har denne ett behov av att tillbedjas av människor? En fråga som väcktes hos mig i tidiga tonåren...tycker mig väl även där ha hittat någorlunda tillfredsställande svar...även om ursprungsfrågan innehåller premisser som jag delvis gjort om.

Jag utgår ifrån att även du har ngn/ngr sådana frågeställningar eftersom du väckte frågan, hur ser dom ut? (nu kanske jag borde läsa övriga inlägg innan, utifall du redan skrivit det...)

[Anders]

Vad är meningen med att fundera på meningen med livet? Det är väl bara att leva på? Det bara är?