Inläggav freddemalte » 07 apr 2015 16:05
Efter mycket religiöst, andligt, psykiskt, mentalt, vetenskapligt, socialt, filosofiskt, existentiellt, praktiskt och alla andra former och varianter av sökande kommer man slutligen till insikten att man ska sluta söka och leva livet istället. Det kan ta en stund för en del att inse det (om någonsin), men när man väl förstår det infinner sig ett ofattbart lugn och en välbehaglig harmoni i relation till livet, kärleken och verkligheten. Insikten behöver inte med nödvändighet implicera detta behag, men chansen ökar, ty i sökandet anatomi ligger en stressande frånvaro av nöjdhet. Man vill ha mer - men kommer aldrig att bli nöjd. De som har tur (eller insikt nog) påbörjar aldrig sökandet.
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.