Sceptisk skrev:Det finns en känd frågeställning som är besläktad med frågan om sakers natur/egenskaper som heter sorites-paradoxen. Ni har nog hört den förut men för att resumera: Frågan är om man har en hög med sand, hur många sandkorn kan man ta bort innan högen upphör att vara just en sandhög? Tar man bort ett sandkorn så är högen i stort sett identisk med hur den var innan, men om man fortsätter processen och tar bort korn efter korn, hur många korn krävs det för att sandhögen inte längre ska betraktas som just en hög? Tusen? Hundra? Tio? Fyra?
Det blir en intellektuell övning på något som egentligen inte kräver speciellt mycket intellektuell kraft för att förstå. Det intressanta är hur paradoxen tycks uppstå. Det går att förklara om man tar i beaktande att man använder två teoretiskt skilda begreppsområden mot varandra. Det ena området är egenskaper som upplevs med de förutom-intellektuella sinnena såsom syn och taktil känsel, det andra området är matematik eller intellektuell sortering av begrepp. Två olika sätt att uppfatta tillvaron på ställs mot varandra och därför verkar det som att det finns en paradox i begreppet sandhög när paradoxen i själva verket består i en konflikt mellan sinne och intellekt.
Frågan är hur saker blir verkliga för oss. Hur går processen till i uppdelningen mellan vad som är dröm och verklighet? Många skulle nog direkt tänka att det är ett intellektuellt område, att man förstår om något är verkligt med hjälp av "förnuftet". Kanske har det att göra med västerländsk kultur att tänka så, från Descartes och bakåt till Platons dagar. Men för de flesta så är det ändå inte intellektet som avgör om något är verkligt och inte ens synen, utan om det går att ta på det.
Min teori är att varje sinne är som länk till verkligheten, så desto fler sinnen som uppfattar föremålet desto större grad av verklighet uppfattas det som. Enligt Platon så är det mest verkliga det som är mest perfekt. Den fysiska verkligheten är mindre perfekt än matematiska modeller och därför så resonerade Platon att det finns en parallell värld av perfekta former och att denna fysiska värld endast är dess skugga. Matematiska former är "mer verkliga" än fysiska former och ytterst så finns Den Ende som är den högsta formen som allting strömmar ut från. Descartes började med att tvivla på allting och kom fram till att han inte kan tvivla på att han tvivlar. Det följer av både Platons och Descartes resonemang att det är intellektet som avgör om något är verkligt eller inte, vilket kanske är grundstommen i den västerländska filosofins strävanden. Men jag börjar tvivla på om det är intellektet vi använder oss av i första hand för att avgöra om saker är verkliga eller inte.
Ni kan ju fråga er själva hur ni avgör hur något är verkligt eller inte. Är det för att ni kan tänka på något så blir det verkligt, eller är det att man kan ta på det, känna det med handen, lyfta upp det och känna dess vikt? Eller motsatt att man fått höra hela livet att jorden är platt och sedan upptäcker att den är rund. Vad innebär en sådan uppfattning i fråga om att diskutera verkligheten? Det gör att intellektet visar sig vara lite mer av en sorteringsapparat och meningsskapare än vad som faktiskt avgör vad som är verkligt eller inte. Detta innebär att det inte finns någon naturlig konflikt mellan sinne och intellekt, det är bara två olika aspekter av människan. Människan kan lyfta upp en näve sand och beskåda den i handen och känna dess vikt och om hon så vill, räkna sandkornen.
Med risk att verka tjatig; Åter igen ett mycket bra inlägg.
Du använder begreppet "verklig" för sådant som kan upplevas med våra sinnen (syn, hörsel, känsel etc.), men är inte våra inre "upplevelser" också "verkliga", genom att dom existerar. Vi kan känna verklig vrede, verklig sorg etc. Är det inte så, att det är i den inre upplevelsen som hela vårt liv utspelar sig, inklusive det som förmedlas av våra sinnen. Den "inre" världen är därför egentligen den som är mest "verklig".
När vi drömmer skapar vår hjärna upplevelser som aldrig ägt rum i "verkliga" livet. I normala fall lämnar dessa drömda upplevelser inga minnen kvar i värt medvetande, men i undantagsfall händer det, och då är det nog mera ett "olycksfall i arbetet". Drömmarnas syfte finns det teorier om men det mesta tyder på att det är "meningen" att vi ska glömma dom direkt.
Beträffande sandhögen, så finns den bara i den inre upplevelsen. Annars finns det bara sand. Egenskapen "sandhög" finns bara i vårt medvetande.
