xion skrev:Naturrätt. Det måste vara när vi agerar i enlighet med vår natur. Vi är mer än sju miljarder på Jorden så om vi tar ett genomsnitt så är det sannolikt detta som är "vår natur".
Desmond Morris menade att vi inte beter oss enligt vår natur i det moderna samhället utan istället som djur i bur.
Vad är då naturrätt?
Begreppet naturrätt är lika gammalt som vår västerländska civilisation. Filosofen Herakleitos talade på 500-talet före Kristus om en gemensam visdom som genomtränger hela världsalltet; alla mänskliga lagar vilar på ett och samma fundament, den gudomliga lagen. Enligt antik föreställning är hela universum styrt av en kosmisk lag som omfattar allt, trots att den är oskriven. Aristoteles skilde mellan mänskliga, positiva lagar (’positiv’ betyder i detta sammanhang ’stiftad’), som skiljer sig från samhälle till samhälle, och den naturliga lagen, som är universell (Nikomakiska etiken, 1134b18). Den naturliga lagen låter förnuftet skilja på gott och ont, på sanning och lögn. Den befaller samvetet att handla rätt och förbjuder det att handla orätt. Vi bör fritt och frivilligt instämma i dess påbud, om vi inte vill komplicera vårt eget och andras liv och öka lidandet i världen.
För att ta ett konkret nutida exempel: trafiken måste regleras, vilket är ett naturrättsligt imperativ, men om man skall färdas på höger eller vänster sida på vägen bestäms av den positiva rätten och kan således ändras, så som skedde i Sverige 1967. Den positiva rätten har ingen inneboende moralisk kvalitet (höger är inte bättre än vänster) utan får sin giltighet genom att vara promulgerad av staten. Naturrätten är lag därför att den är rätt, positiv lag är rätt därför att den är lag, som man brukar säga.
Den romerske statsmannen och filosofen Cicero (d. 43 f.Kr.) säger att rättvisan är något som är rotat i den mänskliga naturen och artikuleras i regler som har bevisat sin hållbarhet och därför har kodifierats och därigenom tillmäts en religiös auktoritet som kan uppfattas intuitivt av alla. Han sammanfattar:
”Det finns en sann lag: det välfungerande förnuftet (recta ratio). Denna lag överensstämmer med naturen, är utbredd bland alla människor, är oföränderlig och evig. Dess bjudande röst kallar till plikten och dess förbjudande röst avskräcker från bedrägeri … Det är en helig förpliktelse att inte ändra den, att inte inskränka den, och den kan aldrig helt och hållet avskaffas” (De re publica 3,22,33).
Den romerske juristen Gaius (omkring 160 e.Kr.) kallade den naturliga rätten för ius géntium (folkrätt) och den positiva rätten ius civíle (civilrätt). Den förstnämnda är något som ”det naturliga förnuftet dikterar bland hela människosläktet och som iakttas likadant överallt”.
Här finns en svaghet i det antika resonemanget: romarna gjorde aldrig någon skillnad mellan positiv lagstiftning som den faktiskt föreligger och lagen sådan den borde vara. Man kan ju aldrig av det faktum att en lag iakttas dra slutsatsen att den bör iakttas, och omvänt. Inte heller utvecklade antika rättslärda närmare den revolutionära aspekten: att den naturliga lagen har potential att ogiltigförklara den positiva lagstiftningen.
Ändå var det som vi kallar samvetskonflikter inget okänt för det antika samhället. Grekerna tänkte att det finns en rättvisa som råder eller bör råda mellan människor, och mellan gudar och människor. Denna rättvisa kallade de dike, ’norm, rättesnöre, regel, fixpunkt’. I Sofokles tragedi Antigone uppträder kung Kreon som den arketypiske rättspositivisten: han menar att det värsta som kan drabba ett samhälle är anarki. Den som har samhällets förtroende att styra har därför alltid rätt när han bestämmer något. Den som lyder kan då aldrig göra fel. Kreon hade förbjudit begravningen av sin fiende Polyneikes. Dennes syster Antigone trotsade förbudet och dömdes till döden. Kung Kreon anklagades av sina motståndare (och av Sofokles) för att inte respekterade de eviga, gudomliga regler som varje lagstiftare måste rätta sig efter. Ingen vet varifrån Dike kommer, men hon (dike på grekiska är femininum) har evigt liv (Antigone 744 f.).
Källa: Signum