Evigt liv - hot eller löfte?

[Algotezza]

För Buddhisten är den enda sanna lyckan att ta sig ur återfödelsen i skapelsen, nå utslocknande, Nirvana. Du får kanske fundera på att bli Buddhist!

Ja, om nu verkligheten ändrar sig efter ens tro/övertygelse/åsikt...

[Algotezza]

Finns inget som ens kommer i närheten av att göra mig mer skräckslagen. Och tyvärr är jag som Algot övertygad om att vi kommer att återuppstå. I evighetens perspektiv.en oändlig massa gånger.

Du skriver att "vi kommer att", menar du då alla utan undantag?

Känns det inte litet tjatigt, som Måndag hela veckan? Det är dessutom en logisk omöjlighet att återuppstå en oändlig massa gånger. Tiden på jorden och annorstädes räcker inte. Universum blir allt mörkare med expansionen.

Kanske lugnast att hålla sig till det vi kan veta något om.

Håller du med Wittgenstein då?

Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.

Men förr eller senare hamnar vi ju i livets upphörande och innan vi själva gör det har andra gjort det. Visst kan vi tiga om det postmortala men alla religiösa pratar om det och vill fiska själar med löften om evigt liv om man tror på deras sätt.

Helt rätt att evigt liv, reinkarnation etc ej går ihop med den materialistiskt-vetenskapliga världsbilden. Å andra sidan uttalar den sig egentligen inte om det postmortala utan bara om de premortala. Säger den alls något om existentiella frågor, om vadan och varthän?

Det är en privatsak förstås men man kan alltid utbyta tankar kring det privata.

[Algotezza]

Jag är övertygad om att vi alla har evigt liv. Att vi alltid levt, lever och kommer att göra det. Att vi aldrig kan fly vare sig från livet eller oss själva. För mig är det närmast en förbannelse att det inte finns något slut. Att det inte finns en början. Bara NU NU NU utan ände... Den yttersta hopplösheten.

Eller?

En stilla glädje över att finnas till här och nu - och för alltid? Njuta av naturen, av samtal, av varandra? Av livets föränderlighet, av dess förändrings - utvecklingspotential...

Det kommer inte alltid att vara just så här. Men livet, livet kan vi inte lämna. Vi går genom olika faser, världar. Går från en till en annan.


Eller


en evig återkomst?


Amor fati?

Man kan ju alltid se saker som det står Skrivet....
Och det som faktiskt står i avseende på evighet och här är : 1 här är allt underkastat tid, därmed åldrande och död, men det som vi är består.
2. I det som består finns ingen tid, åldrande och död.
3. Den du valt att vara och det du gjort och gör idag avgör ditt eviga val.
4. Eget ansvar och egna val av formandet av ditt väsen är grunden för vart du kommer. De som älskat och vördat och levt i Gud = kärlek också till de som hatat och förföljt dig, skadat och förtryckt dig... och därför kärlek till din nästa... Till Gud... Sanningen, ljus, kärlek och frid (det du redan hade och var här). De som var lite av allt, men försökt älska Gud och nästan =skärselden, tills dess själen är ren. Och de som aktivt valt bort Gud och att älska nästan... Dit de valt leva redan här.

Kom gärna med mer exakta citat än dina tolkningar om du menar att det du skriver står skrivet i t.ex. Bibeln.

Eller menar du det står skrivet här av dig?

[Pilatus]

Håller du med Wittgenstein då?

Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.

Vi talar väldigt mycket om sådant som vi inte vet så mycket om. Innan vi har kunskap har vi våra spekulationer och antaganden. Vetenskapliga principer är i det avseendet för snäva. Men att hålla det ovetbara för sant är religionen ensam om, och det kanske borde bereda den klartänkte en viss eftertanke.

Men förr eller senare hamnar vi ju i livets upphörande och innan vi själva gör det har andra gjort det. Visst kan vi tiga om det postmortala men alla religiösa pratar om det och vill fiska själar med löften om evigt liv om man tror på deras sätt.

Helt rätt att evigt liv, reinkarnation etc ej går ihop med den materialistiskt-vetenskapliga världsbilden.

Det förefaller mig som en meningslös akt att återfödas om vi inte får bära med oss några minnen. Tanken på uppståndelsen är förvisso oklar, men tanken var ju att vi skulle se Ljuset i öster och resa oss ur våra gravar, som om de var helt ytliga.

Vi kan inte finna någon kunskap genom religiösa spekulationer och försanthållanden. Även om de troende anser sin tro berättigad så kan sanningen inte prövas/verifieras. Det kan inte bli mer än en tro.

Ejnar Westling ställde kanske den rätta frågan Har du kvar din barnatro?

[klorofyll]

Förmodligen får vi bara info, svar, som vi önskar få. Viljan styr. Det är praktiskt. Om man inte har kunskapen så behöver man inte oroa sig.

[Algotezza]

Håller du med Wittgenstein då?

Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.

Vi talar väldigt mycket om sådant som vi inte vet så mycket om. Innan vi har kunskap har vi våra spekulationer och antaganden. Vetenskapliga principer är i det avseendet för snäva. Men att hålla det ovetbara för sant är religionen ensam om, och det kanske borde bereda den klartänkte en viss eftertanke.

Men förr eller senare hamnar vi ju i livets upphörande och innan vi själva gör det har andra gjort det. Visst kan vi tiga om det postmortala men alla religiösa pratar om det och vill fiska själar med löften om evigt liv om man tror på deras sätt.

Helt rätt att evigt liv, reinkarnation etc ej går ihop med den materialistiskt-vetenskapliga världsbilden.

Det förefaller mig som en meningslös akt att återfödas om vi inte får bära med oss några minnen. Tanken på uppståndelsen är förvisso oklar, men tanken var ju att vi skulle se Ljuset i öster och resa oss ur våra gravar, som om de var helt ytliga.

Vi kan inte finna någon kunskap genom religiösa spekulationer och försanthållanden. Även om de troende anser sin tro berättigad så kan sanningen inte prövas/verifieras. Det kan inte bli mer än en tro.

Ejnar Westling ställde kanske den rätta frågan Har du kvar din barnatro?

Alla får reda på med tiden hur det går efter den egna fysiska döden. Bara att vänta ett tag.Sedan kan man spekulera innan dess. Tro vad man vill. När ingen säkert vet. Trösta dem som sörjer.

Ja, har stark tron än är är den på sin höjd ett bevis för en själv. Vi vet inte. Logiska bevis beror på vilka premisser och axiom man utgår från.

[Esther]

Jag är övertygad om att vi alla har evigt liv. Att vi alltid levt, lever och kommer att göra det. Att vi aldrig kan fly vare sig från livet eller oss själva. För mig är det närmast en förbannelse att det inte finns något slut. Att det inte finns en början. Bara NU NU NU utan ände... Den yttersta hopplösheten.

Eller?

En stilla glädje över att finnas till här och nu - och för alltid? Njuta av naturen, av samtal, av varandra? Av livets föränderlighet, av dess förändrings - utvecklingspotential...

Det kommer inte alltid att vara just så här. Men livet, livet kan vi inte lämna. Vi går genom olika faser, världar. Går från en till en annan.


Eller


en evig återkomst?


Amor fati?

Man kan ju alltid se saker som det står Skrivet....
Och det som faktiskt står i avseende på evighet och här är : 1 här är allt underkastat tid, därmed åldrande och död, men det som vi är består.
2. I det som består finns ingen tid, åldrande och död.
3. Den du valt att vara och det du gjort och gör idag avgör ditt eviga val.
4. Eget ansvar och egna val av formandet av ditt väsen är grunden för vart du kommer. De som älskat och vördat och levt i Gud = kärlek också till de som hatat och förföljt dig, skadat och förtryckt dig... och därför kärlek till din nästa... Till Gud... Sanningen, ljus, kärlek och frid (det du redan hade och var här). De som var lite av allt, men försökt älska Gud och nästan =skärselden, tills dess själen är ren. Och de som aktivt valt bort Gud och att älska nästan... Dit de valt leva redan här.

Kom gärna med mer exakta citat än dina tolkningar om du menar att det du skriver står skrivet i t.ex. Bibeln.

Eller menar du det står skrivet här av dig?

Här kan du finna lite smått och gott... : https://bible.org/article/life-and-deat ... inthians-1

[Anders]

Som jag sa till Pilatus, tänk igen om ni orkar.
Vi VET vad evigheten är om vi orkar ner i det värsta, att Big Bang bara är en snuttefilt och att vi kommer att återuppstå som precis allt en oändlig massa gånger. Allt kommer att hända. Jag har skrikit rakt ut många gånger på allmäna platser på ett sätt som får folk att rygga tillbaka och varje sänggående är en kamp för att hålla tanken borta. Det är rationalismens förfärliga triumf över såväl empirin och religionen, och det som gör historien om den förbjudna frukten ytterst trolig för mig. Minns precis var jag var då jag smakade den 1973. Och tog en djupare tugga 1987. 15 sekunder efteråt tänkte jag, det här kommer vara lika plågsamt om 25 år, och yes, så är det. En tanke att bara lägg locket på. Evigheten är DEN tanke man faktiskt, trots allt vad psykologerna säger, bara måste trycka undan. Begriper du inte där har du inte varit där. Nivån bortom den som de flesta når som 15-åringar då de kommer på att, fan, evigheten innebär ju att det inte tar slut, vad läskigt. Eller kanske två nivåer bort. Där finns den förbjudna frukten, den som fått mig att skippa all religion och leva i nuet.

[Esther]

En tanke att bara lägg locket på. Evigheten är DEN tanke man faktiskt, trots allt vad psykologerna säger, bara måste trycka undan. Begriper du inte där har du inte varit där. Nivån bortom den som de flesta når som 15-åringar då de kommer på att, fan, evigheten innebär ju att det inte tar slut, vad läskigt. Eller kanske två nivåer bort. Där finns den förbjudna frukten, den som fått mig att skippa all religion och leva i nuet.

Anders, ärligt sagt... det är så oerhört sällan jag blir fascinerad av något jag läser... det jag läser ovan (förlåt att jag helt frankt bara kortade av ditt meddelande som inte ens var riktat till mig).
Hur kan det komma sig att evigheten skrämmer dig?
För mig är det - där jag vilar (vill intuitivt skiva detta sista i versaler --- men då uppfattas jag som jag predikar tydligen --- ) med emfas sagt.

Jag vilar i detta redan här och nu - det är när du tydligt och klart uppfattar och känner en enhet i tiden där den inte är linjär utan cirkulär och ett.
Tiden/livet/varat är --- ett.

Denna känsla kom tidigt hos mig i min Gudsupplevelse - men den... var inte inom mig som en del - utan jag uppfattade detta som något jag just - uppfattade. Inte tänkte på - utan tog emot, uppfattade som givet mig. Inget som föddes inom mig eller kom ur mina tankars verksamhet.

Hur ska jag förklara så att alla kan begripa detta "tillstånd" - det är när du är barn och leker och är djupt försjunken i leken eller lever dig helt in i leken och det finns ingen tid eller nästintill inget rum - utan du är liksom i allt... - om du har upplevt detta när du var liten och lekte att liksom tiden stod stilla och rummet och leken och det du gjorde var ett med allt - ja då vet du hur det känns.
Det finns inget läskigt eller otäckt med detta.... utan det är mer ett naturligt tillstånd.

[Anders]

Kort svar : Hur det än är - det tar aldrig slut.

[Esther]

Kort svar : Hur det än är - det tar aldrig slut.

Nej - helt underbart ....
Det är som vädret idag och de gångna veckorna --- UNDERBART!!!

[531bts]

Anders: din berättelse indikerar att du, trots din föresats att " leva i nuet", använder den medfödda o obligatoriska förmågan att göra antaganden, föreställningar om verkligheten av det som faller in på medvetandet via sinnesportarna. Antagandet att medvetandet inte upphör efter döden utan blir vänt mot okända kausalitetsförhållanden, kan man naturligtvis ha invändningar o obehag inför. Den känslomässiga reaktionen inför det du kallar evigheten, dvs medvetandets eviga kretslopp in o ut i skapelsen med födelse, liv, lidande o död, är i sig, om det betraktas ifrån ett mekaniskt, meningslöst o autonomt perspektiv, skrämmande. Ett utmärkt underlag för att göra vad som är möjligt att ta sig ur den situationen. Därav Hinduism o Buddhism. I synnerhet Buddhans lära där det hänvisas till meditations metoder som just går ut på det du beskrev som att "leva i nuet".

Eftersom människan oundvikligen är tvungen att göra antaganden, föreställningar o ställningstaganden om livet (dvs filosofi) eller göra allt för att förtränga det arbetet genom att livet ut förverkliga sin personlighet (vilket också är ett filosofiskt ställningstagande grundat på oförstånd o missuppfattning). Vilka antaganden, ställningstaganden man än gör om tillvaron i sin helhet, liksom förträngning får självklart konsekvenser för psyket. Att anta att den är meningslös dvs död men med en mekaniskt fungerande ordning där medvetandet iom födseln kastas in o växer in i ett meningslöst dött, outgrundligt o anonymt universum, kan inte skapa annat än ångest, främlingsskap o hopplöshet för den repressive. För den utåtagerande o aggressive ger det antagandet en spelplan för makt.
Gör man antagandet att universum utgör en projicerad tredimensionell bild, vari människans medvetna sinne är en ingående o bestående del av orsaken till hela situationen nämligen Gud. Med det antagandet är ordningen i universum meningsfull. Den tredimensionella bilden är den levande, orsaken Guds enda möjlighet att ge sig till känna för sina delar, människan. Bilden måste vara rörlig, dynamisk i ordning för att det skall kunna bli ett perspektiv för delen, människan att förstå vad hon är del av för att förhållande ska kunna uppstå mellan delen, människan o helheten, Gud.

[xion]

Du kan vara lugn Anders.
Det finns inget förutom det NU som du just upplever.
Du kommer aldrig att återfödas, vare sig som mygga, huggorm eller människa.
Vi är alla deltagare i livets stafettlopp.
Målet?
Det finns inget "mål".
Och något sådant behövs inte. Som bekant är det resan som är det viktiga, inte målet.
Att leva med Tao
Att leva i Tao


Dessutom.
Ingen kommer någonsin att få svar på vad som händer efter döden,
Det händer nämligen ingenting.
Människan finns en tid, sen blir vi gräs och frid.

[Anders]

Du kan vara lugn Anders.
Det finns inget förutom det NU som du just upplever.
Du kommer aldrig att återfödas, vare sig som mygga, huggorm eller människa.
Vi är alla deltagare i livets stafettlopp.
Målet?
Det finns inget "mål".
Och något sådant behövs inte. Som bekant är det resan som är det viktiga, inte målet.
Att leva med Tao
Att leva i Tao


Dessutom.
Ingen kommer någonsin att få svar på vad som händer efter döden,
Det händer nämligen ingenting.
Människan finns en tid, sen blir vi gräs och frid.

Sorry, jag var där nånstans på 70-talet. Evigheten är lite bökigare än så. Om du orkar ta in den. Aldrig finns inte i evighetens perspektiv.

[xion]

Du kan vara lugn Anders.
Det finns inget förutom det NU som du just upplever.
Du kommer aldrig att återfödas, vare sig som mygga, huggorm eller människa.
Vi är alla deltagare i livets stafettlopp.
Målet?
Det finns inget "mål".
Och något sådant behövs inte. Som bekant är det resan som är det viktiga, inte målet.
Att leva med Tao
Att leva i Tao


Dessutom.
Ingen kommer någonsin att få svar på vad som händer efter döden,
Det händer nämligen ingenting.
Människan finns en tid, sen blir vi gräs och frid.

Sorry, jag var där nånstans på 70-talet. Evigheten är lite bökigare än så. Om du orkar ta in den. Aldrig finns inte i evighetens perspektiv.

Jaha - Då vet vi det, Evigheten var mindre bökig på 70-talet.