sökandesjäl skrev:Jag tycker om vad du skriver och kan förstå mycket av det, men jag vill lägga till ytterligare en komponent till diskussionen, d.v.s. att förlora sig själv i sin ensamhet. Vissa personer delar här upp sig i 2 ( JAG och den andre och detta därför att dom ej vågat riskera sitt JAG i det sociala spelet, så detta att dela upp sig i sin ensamhet blir således en övning för dom. Detta är ett perverst resultat av samhället ), emedan andra skyr ensamheten av rädsla för tomheten. Då menar jag att det första exemplet beskriver den introverte och det andre den extroverte.
Jag själv tänker inte gå denna psykodynamiska väg alls, med den risken att man aldrig kommer till klarhet med sig själv. Å andra sidan så kräver denna väg ( min väg ) andra förutsättningar, d.v.s. att jämställa all materia. Sen vem som valt rätt väg, om tex. jag flyr ifrån grunderna, eller om någon annan förlorar sig i ett mellanmänskligt kaos, det återstår att se.
Kan du utveckla lite mer vad du menar? Jag följer inte riktigt din tankegång. Det första du tar upp låter som en extraverts kritik/fördom mot introverta, men jag begriper inte riktigt vad denna kritik/fördom är annat än att en introvert är en...feg extravert? Först tror jag att du behöver definiera vad du menar med JAG.
Det låter som du vill smälta ihop med andra, det vill säga rämna alla gränser mellan individualitet, för i individualitet uppkommer en maktdynamik som inte är jämlik samt separation (som leder till känsla av ensamhet). Är jag på rätt spår?
Det stämmer att introverta förmodligen har en starkare känsla av självständigt "jag" som gör att de trivs i frihet från en större grupp och kan använda detta som språngbräda för att vara innovativ och icke-konventionell. Jag har även anat att extraverta har en mindre stark känsla av självständigt jag, vilket gör de mer formbara, lättinfluerade, och benägna att anpassa sig och trivas i (vad du kallar) "stam miljö" där gruppen dominerar över individen.
Är det isåfall möjligt att det är en svag känsla av självständighet/"jag"/individualitet som gör att du (och extraverta) finner att den större sociala sfären, stammen, relationer, och att "jämställa allt" blir mer viktigt?
Vad som då saknas för mig är var "maktgalenheten" kommer in och stöder önskan att "jämställa all materia"? Är det som en reaktionsbildning till en svåraccepterad önskning (makt) som du vill undvika genom att förstöra möjligheten till makt (som uppkommer genom olikheter och gör extraverta medvetna om sin brist på individualitet/"jag")?