Filosofiforum

Man ber om ursäkt, vilket en människa med hjärtat på rätt ställe känner instinktivt när man inser att man felat. Gud vänder man sig till, ja som socbidrag, som sista utposten.

lynx skrev:

Esther skrev:

Kreativ skrev:Hette inte sökandesjäl först AnaAlpha och sedan bytte namn? Det var mitt intryck men kan ha misstagit mig. Någon av de nya registrerade om sig med nytt namn.

Ingen aning... vem som är vem... när jag gissar blir ju människor skogstokiga. Som Lynx som höll på i tid och evighet med att jag trodde hon utgav sig för scirroco. Hon påstås att jag var psykotisk eller hade andra psykologiska problem för att man helt enkelt på nätet kan utge sig för att vara i princip vem som helst.
Det är ju ett faktum - samt att människor ofta är oärliga och helst gärna också kriminella ... det är ju saken.
Vet inte hur andra tänker - men så är tyvärr fallet.

Gå och kamma dig din ynkliga individ som ska misskreditera mig för dina blunders.

Varför ska jag det?
Varför menar du att jag är ynklig?

Kreativ skrev:

sökandesjäl skrev:Vad som då saknas för mig är var "maktgalenheten" kommer in och stöder önskan att "jämställa all materia"? Är det som en reaktionsbildning till en svåraccepterad önskning (makt) som du vill undvika genom att förstöra möjligheten till makt (som uppkommer genom olikheter och gör extraverta medvetna om sin brist på individualitet/"jag")?

Allt är makt och i brist på en lyckad position som samhällsvarelse, så har man ingenting som håller denna makt inom samhällets legitima ramar. Då följer en dualism mellan godhet och ondska. Att smälta samman allting betyder att allt hamnar på samma nivå och ges ett lika högt värde och detta får lov att kallas den sociala tanken/ godheten, och motsatsen emot denna som växelvis gör sig påmind är att själv regera över all denna materia och detta kallas för omnipotens/ ondska.

Kreativ skrev:Kan du utveckla lite mer vad du menar? Jag följer inte riktigt din tankegång. Det första du tar upp låter som en extraverts kritik/fördom mot introverta, men jag begriper inte riktigt vad denna kritik/fördom är annat än att en introvert är en...feg extravert? Först tror jag att du behöver definiera vad du menar med JAG.

'

introverta,
positivt: ingenjörskonst, humor
neutralt: excentriker
negativt: egoister

Kreativ skrev:Det låter som du vill smälta ihop med andra, det vill säga rämna alla gränser mellan individualitet, för i individualitet uppkommer en maktdynamik som inte är jämlik samt separation (som leder till känsla av ensamhet). Är jag på rätt spår?

Ja

Kreativ skrev:Det stämmer att introverta förmodligen har en starkare känsla av självständigt "jag" som gör att de trivs i frihet från en större grupp och kan använda detta som språngbräda för att vara innovativ och icke-konventionell. Jag har även anat att extraverta har en mindre stark känsla av självständigt jag, vilket gör de mer formbara, lättinfluerade, och benägna att anpassa sig och trivas i (vad du kallar) "stam miljö" där gruppen dominerar över individen.

Kan nog lika gärna vara tvärtom.

Kreativ skrev:Är det isåfall möjligt att det är en svag känsla av självständighet/"jag"/individualitet som gör att du (och extraverta) finner att den större sociala sfären, stammen, relationer, och att "jämställa allt" blir mer viktigt?

Utan tvekan och detta gäller nog för båda typer.

sökandesjäl skrev:Allt är makt och i brist på en lyckad position som samhällsvarelse, så har man ingenting som håller denna makt inom samhällets legitima ramar. Då följer en dualism mellan godhet och ondska. Att smälta samman allting betyder att allt hamnar på samma nivå och ges ett lika högt värde och detta får lov att kallas den sociala tanken/ godheten, och motsatsen emot denna som växelvis gör sig påmind är att själv regera över all denna materia och detta kallas för omnipotens/ ondska.

Är detta din egen teori/upplevelse eller din tolkning av österländsk icke-dualism?

Kan inte den sociala tanken vara att människor respekterar, umgås och samarbetar med varandra utan att smälta ihop (bli samma) eller att någon regerar?

Med att "smälta ihop", menar du att människor ska bli samma? Skulle du dra den "sociala tanken/godheten" längre än kommunismen genom att inte bara radera klasser men helst även olikheter i kläder, yrke, kön, kroppsform, längd, hårfärg, hudfärg, livsutveckling, o s v?

sökandesjäl skrev:introverta,
positivt: ingenjörskonst, humor
neutralt: excentriker
negativt: egoister

Kan du skriva upp på samma sätt hur du ser extraverta?

sökandesjäl skrev:

Kreativ skrev:Det stämmer att introverta förmodligen har en starkare känsla av självständigt "jag" som gör att de trivs i frihet från en större grupp och kan använda detta som språngbräda för att vara innovativ och icke-konventionell. Jag har även anat att extraverta har en mindre stark känsla av självständigt jag, vilket gör de mer formbara, lättinfluerade, och benägna att anpassa sig och trivas i (vad du kallar) "stam miljö" där gruppen dominerar över individen.

Kan nog lika gärna vara tvärtom.

Hur då? I fråga om självständigt "jag" eller innovation eller formbarhet eller trivsel i "stam miljö" där gruppen är viktigare än individen? Det finns ju människor som är en blandning, men jag har svårt att se en riktigt introvert trivas i större gruppmiljö och anpassning.

Kreativ skrev:Är detta din egen teori/upplevelse eller din tolkning av österländsk icke-dualism?

Kan inte den sociala tanken vara att människor respekterar, umgås och samarbetar med varandra utan att smälta ihop (bli samma) eller att någon regerar?

Med att "smälta ihop", menar du att människor ska bli samma? Skulle du dra den "sociala tanken/godheten" längre än kommunismen genom att inte bara radera klasser men helst även olikheter i kläder, yrke, kön, kroppsform, längd, hårfärg, hudfärg, livsutveckling, o s v?

Jag drar gränsen vid dubbletter ( så långt som möjligt endast 1 person till varje arbete/ funktion inom stammen så att alla är oersättliga ) för då uppstår konkurrens och alla behöver att ha ett okränkbart värde till sin näste.

sökandesjäl skrev:introverta,
positivt: ingenjörskonst, humor
neutralt: excentriker
negativt: egoister

Kan du skriva upp på samma sätt hur du ser extraverta?

positivt: primitiva, orädda
neutralt: formbara
negativt: ombytliga

Kreativ skrev:Hur då? I fråga om självständigt "jag" eller innovation eller formbarhet eller trivsel i "stam miljö" där gruppen är viktigare än individen? Det finns ju människor som är en blandning, men jag har svårt att se en riktigt introvert trivas i större gruppmiljö och anpassning.

En introvert behöver ibland tid att öppna sig mot andra och kommer mer till sin rätt bland människor denne känner väl. Det handlar nog mest om att få denne att känna sig bekväm i sin roll.

Det finns ingen jagsubstans men ett perspektiv på de egna medvetandeprocesserna och på den egna perceptionen. Finns väl en dimensionslös och substanslös punkt utifrån vilken vi kan betrakta oss inifrån. Och inifrån/utifrån den är det lätt förlåta andra. Och sig själv.

sökandesjäl skrev:Jag drar gränsen vid dubbletter ( så långt som möjligt endast 1 person till varje arbete/ funktion inom stammen så att alla är oersättliga ) för då uppstår konkurrens och alla behöver att ha ett okränkbart värde till sin näste.

Det framstår som paradoxalt och rätt omöjligt i vilket fall... Men om människor är samma så uppstår ju ingen konkurrens, lite som med argumentet för skoluniformer - ingen särställer sig genom märkeskläder eller liknande om alla elever bär samma uniform.

Tack för svaren, så, för att sammanfatta om jag förstått rätt...
Du har svårt att tycka om dig själv p.g.a. känsla av att inget vara, en slags social underlägsenhet i kombination med starka begär till att vara på topp och bli värderad. MEN, du har också ett starkt behov av att alla ska bli uppskattade och värderade (såvida det inte bara är en rationalisering för att själv främst hamna i en bättre position i jämställdhet jämfört med underlägsenhet), så därför önskar du en mindre individualistisk samhällsstruktur (rätta mig om jag har fel nånstans)...

Känsla av brist + starka begär + idealism (+ empati?)


Lynx, är detta något du känner igen dig i? Du har också sagt att du inte tycker om dig själv, men du undviker alltid att ge en självrapportering även privat... Vill du också att alla ska bli värderade och smälta ihop och det var därför som du upplevde mitt försök att definiera maskulint och feminint som hotfullt och gjorde dig orolig? Är det så Lynx?

Du har också sagt att du är allt möjligt, vilket visar på en otydlig och kanske svag individualitet - kanske att du inte vill bli definierad för då uppkommer känsla av separation och maktstruktur i olikheter? Kan det vara så Lynx?

Är det så Lynx? Härrör din neuros och posttraumatiska stressyndrom (PTSD) från att du känner dig obetydlig och överallt finns olikheter som ger upphov till maktstrukturer som hotar kärlek och jämställdhet i världen? Får du shock av det Lynx? Är det därför du är dragen till vänster Lynx?

Kreativ skrev:

sökandesjäl skrev:Jag drar gränsen vid dubbletter ( så långt som möjligt endast 1 person till varje arbete/ funktion inom stammen så att alla är oersättliga ) för då uppstår konkurrens och alla behöver att ha ett okränkbart värde till sin näste.

Det framstår som paradoxalt och rätt omöjligt i vilket fall... Men om människor är samma så uppstår ju ingen konkurrens, lite som med argumentet för skoluniformer - ingen särställer sig genom märkeskläder eller liknande om alla elever bär samma uniform.

Tack för svaren, så, för att sammanfatta om jag förstått rätt...
Du har svårt att tycka om dig själv p.g.a. känsla av att inget vara, en slags social underlägsenhet i kombination med starka begär till att vara på topp och bli värderad. MEN, du har också ett starkt behov av att alla ska bli uppskattade och värderade (såvida det inte bara är en rationalisering för att själv främst hamna i en bättre position i jämställdhet jämfört med underlägsenhet), så därför önskar du en mindre individualistisk samhällsstruktur (rätta mig om jag har fel nånstans)...

Känsla av brist + starka begär + idealism (+ empati?)


Lynx, är detta något du känner igen dig i? Du har också sagt att du inte tycker om dig själv, men du undviker alltid att ge en självrapportering även privat... Vill du också att alla ska bli värderade och smälta ihop och det var därför som du upplevde mitt försök att definiera maskulint och feminint som hotfullt och gjorde dig orolig? Är det så Lynx?

Du har också sagt att du är allt möjligt, vilket visar på en otydlig och kanske svag individualitet - kanske att du inte vill bli definierad för då uppkommer känsla av separation och maktstruktur i olikheter? Kan det vara så Lynx?

Är det så Lynx? Härrör din neuros och posttraumatiska stressyndrom (PTSD) från att du känner dig obetydlig och överallt finns olikheter som ger upphov till maktstrukturer som hotar kärlek och jämställdhet i världen? Får du shock av det Lynx? Är det därför du är dragen till vänster Lynx?

Så intressant konklusion....
Detta --- är mycket precist och rakt på!

Algotezza skrev:Det finns ingen jagsubstans men ett perspektiv på de egna medvetandeprocesserna och på den egna perceptionen. Finns väl en dimensionslös och substanslös punkt utifrån vilken vi kan betrakta oss inifrån. Och inifrån/utifrån den är det lätt förlåta andra. Och sig själv.

Men man upplever jaget som det enda som egentligen finns. Resten är sken utifrån, distribuerade från sinnena

Intressanta analyser av varandra här. Fast det ligger kanske i trådens titel. En person som förlåter en annan, rymmer både individualiteten och förhållandet till nästan, kanske det som definierar individen mest.

Anders skrev:Intressanta analyser av varandra här. Fast det ligger kanske i trådens titel. En person som förlåter en annan, rymmer både individualiteten och förhållandet till nästan, kanske det som definierar individen mest.

Ärligheten i förlåtelsen Anders - ligger inte i munnen (dvs i det som sägs) utan i hjärtat på den som bär en oförrätt --- därmed kan (när hjärtat förlåtit totalt) även den förlåtelsen verbaliseras. MEN DETTA (som jag upprepat) tar inte bort det rättmätiga straffet.

Detta är två skilda dimensioner.

Kreativ skrev:

sökandesjäl skrev:Jag drar gränsen vid dubbletter ( så långt som möjligt endast 1 person till varje arbete/ funktion inom stammen så att alla är oersättliga ) för då uppstår konkurrens och alla behöver att ha ett okränkbart värde till sin näste.

Det framstår som paradoxalt och rätt omöjligt i vilket fall... Men om människor är samma så uppstår ju ingen konkurrens, lite som med argumentet för skoluniformer - ingen särställer sig genom märkeskläder eller liknande om alla elever bär samma uniform.

En fin sammanfattning av dig, men till ovanstående svar ställer jag mig undrande.
För att få det att fungera i mindre grupp av människor ( stam, familj ), så bör man göra som jag säger menar jag på och om man läser antropologi, så kan man där också studera detta fenomen. Problemet kan vara att dom människorna där och då gjorde mycket av detta omedvetet, men nu när vi så tydligt med vår medvetenhet kan se att det dom gjorde var rätt, så har vi en unik chans att försöka på nytt.

Det där med skoluniformer är ju ett rent felaktigt tänkande och det tänkandet bör ju komma ifrån att man så starkt redan förknippar sig med en förljugen kultur, att steget blir för stort för att se uniformer och fri klädsel som exakt likadana i princip. Men skoluniformerna har den nackdelen, ifall man tror att man kan jämka människor på det sättet medan man ännu mer tappar bort sig själv i sin egen kultur. För mig blir detta högst bisarrt. Det är som att du skulle fråga en havsnära vilde vilken klocka som var finast av en Rolex och en vattentät Casio.

Anders skrev:

Algotezza skrev:Det finns ingen jagsubstans men ett perspektiv på de egna medvetandeprocesserna och på den egna perceptionen. Finns väl en dimensionslös och substanslös punkt utifrån vilken vi kan betrakta oss inifrån. Och inifrån/utifrån den är det lätt förlåta andra. Och sig själv.

Men man upplever jaget som det enda som egentligen finns. Resten är sken utifrån, distribuerade från sinnena

Sken och verklighet kompletterar varandra, skapar dynamik i tillvaron, dialektiken mellan sken och verklighet. Förutom, illusioner finns ju också illusioner i illusioner. Jag vet inte hur många lager. Tänka på alla roller vi har. Lager på lager som en lök. Men vad finns kvar i centrum när vi skalat av lagerna? Centrum finns så länge lagerna liksom skyddar det. Vad som upplevs som verkligt grundar sig på upplevelse vad som är sken och illusion - som en kontrast mot det skenbara. Ta bort skenet och bara mörker återstår.

Hjärtats förlåtelse och munnens. Förlåter du av hjärtat måste du berätta det då? Syns inte förlåtelsen i relationen och handlandet? Och om det bara är munnens förlåtelse - vilken betydelse har det? Kan det trots allt suggerera fram känslan av att vara förlåten? Räcker den känslan?