klorofyll skrev:Ursäkta att jag är så tvärtemot... Men det är en person som jag tycker om och jag vet inte ifall jag träffar henne igen. Men det känns okej. Och jag hoppas att jag alltid känner såhär.
Först tänkte jag att det kan ju inte vara kärlek... Men nu ser jag det som en variant av kärlek.
Förutsägbarhet och varaktighet ser jag som positivt. Jag tror att jag utvecklas bäst då.
Hur längesedan är det du började ha en relation till Gud?
Jag beskrev ovan min bästa kompis och min relation, vi lärde känna varandra i tidig ungdom (20),har rest, delat studiebostad, gjort mycket av vardag, följt varandra i allt och hörs på telefon en gång till mindre i månaden och ses en till två gånger per år.
Med Gud var det ett annat förlopp men samma. Förälskelse, nyfikenhet, sökande, finnande, lärande och detta dagligt i nu 15 år tills det blir etablerat och genomlyst.
Som min vänskap. Kan lita på henne till 100% och vi är mycket olika i fårmåga och personlighet men har en äkta varm tillgivenhet och närhet samtidigt som vi inte talar om allt. Våra intima relationer är privata och vi delar inte med oss om dessa. Mao vet mycket lite om hennes relation till hennes man och hon om min.