Vad är Kärlek (för dig)?

[klorofyll]

När det kommer till litteratur - över tid - så gillar jag bara böcker som har något negativt över sig. När jag hittar böcker som är verkligt bra, som jag mår bra av, då läser jag dem aldrig en gång till. Ekelöf hör till den negativa sorten.

Lite konstig attityd du har att läsa deprimerande litteratur.
För mej är det tvärtom, jag läser upplyftande litteratur som får en att vidga vyer.
Varför läser du deppiga saker?
Gissar att Ekelöf inte är speciellt deppig men du tolkar honom fel.

Jag tror helt enkelt att det beror på att jag, ja tror, att jag kan lära mig något av det. Om inte det stämmer så håller jag med om att det är lite konstigt. Som en slags bearbetning. Men brukar man inte säga att kunskapen har ett pris? Såhär måste det vara: det är inte det negativa jag uppskattar, men det hamnar alltid lite tistlar i skörden...

[Anders]

När det kommer till litteratur - över tid - så gillar jag bara böcker som har något negativt över sig. När jag hittar böcker som är verkligt bra, som jag mår bra av, då läser jag dem aldrig en gång till. Ekelöf hör till den negativa sorten.

Det där var ett intressant inlägg, hur man reagerar på litteratur. Själv gillar jag spännande, feelgoodartad litteratur då jag mår hyfsat bra och det inte är alltför stressigt. Efter jobbet då man är trött vill jag ha hårdkokta amerikanska deckare som ljudbok däremot. Läser ofta om böcker jag gillar, men det måste gå ett par år så jag glömmer mycket nog. Sagan om Ringen läste jag nog fem gånger utan uppehåll, gick direkt in från den sista in i den första.

[klorofyll]

När det kommer till litteratur - över tid - så gillar jag bara böcker som har något negativt över sig. När jag hittar böcker som är verkligt bra, som jag mår bra av, då läser jag dem aldrig en gång till. Ekelöf hör till den negativa sorten.

Det där var ett intressant inlägg, hur man reagerar på litteratur. Själv gillar jag spännande, feelgoodartad litteratur då jag mår hyfsat bra och det inte är alltför stressigt. Efter jobbet då man är trött vill jag ha hårdkokta amerikanska deckare som ljudbok däremot. Läser ofta om böcker jag gillar, men det måste gå ett par år så jag glömmer mycket nog. Sagan om Ringen läste jag nog fem gånger utan uppehåll, gick direkt in från den sista in i den första.

Då har jag ett bok-tips: Ciderhusreglerna av John Irving. Om du har sett filmen av Lasse Hallström, så gör det ingenting, handlingen skiljer sig nämligen något i de olika formaten och boken är bättre. Själv såg jag filmen först, gör ingenting!

[hakkapeliitta]

Litteratur är verkligen en smaksak.
Fick besök av en gammal kompis som är amatörskådis. Han är även ordförande i ett "sagosällskap"vill inte outa honom.
Han upptäckte en kväll kommer Sagan Om RIngen på tv, en fyra timmars plåga för mej.
Jag försökte sysselsätta mej med allt möjligt annat under dessa timmar. Psykisk terror.

[Anders]

När det kommer till litteratur - över tid - så gillar jag bara böcker som har något negativt över sig. När jag hittar böcker som är verkligt bra, som jag mår bra av, då läser jag dem aldrig en gång till. Ekelöf hör till den negativa sorten.

Det där var ett intressant inlägg, hur man reagerar på litteratur. Själv gillar jag spännande, feelgoodartad litteratur då jag mår hyfsat bra och det inte är alltför stressigt. Efter jobbet då man är trött vill jag ha hårdkokta amerikanska deckare som ljudbok däremot. Läser ofta om böcker jag gillar, men det måste gå ett par år så jag glömmer mycket nog. Sagan om Ringen läste jag nog fem gånger utan uppehåll, gick direkt in från den sista in i den första.

Då har jag ett bok-tips: Ciderhusreglerna av John Irving. Om du har sett filmen av Lasse Hallström, så gör det ingenting, handlingen skiljer sig nämligen något i de olika formaten och boken är bättre. Själv såg jag filmen först, gör ingenting!

Jodå, då Garp var poppis läste jag alla John Irving hade gett ut. Min egen favorit är Vattenståndet, en av hans första. Helt förvirrad från början men sys ihop på ett väldigt snyggt sätt. Måste jag läsa om!

[Algotezza]

Kärlek är det som gör livet uthärdligt, Guds och medmänniskornas kärlek.

[Esther]

Kärlek är det som gör livet uthärdligt, Guds och medmänniskornas kärlek.

Märkligt att du skriver detta idag... hade ett samtal med en man idag om (en gammal man) hur detta fungerar. Han var lycklig med sin hustru hela livet - de hade tillit (hon lever inte längre) och ärlighet i sitt varande. Han sa att hans mor hade varit (minns inte, men någon slags mycket sträng protestantisk rörelse med en man som står staty utanför Domkyrkan i Lund) troende (synnerligen vacker kvinna!!) och han levt sitt liv utan att tänka mycket på Gud ... men, som han konstaterade inte utan ändå. Deras kärlek var i allt detta en del av det han fick hemifrån. Hans barn fick det inte. Deras äktenskap är alla havererade.
Så... frågan är - är det första nödvändigt för det andra --- även om du inte ens lever i ett slags medvetande om att du lever det?

[Esther]

Kärlek skall vara förenat med lust och glädje.

Sant--- för kärlek när det är tvång (oavsett inre eller yttre) eller avsky, eller någon perversitet, önskan att skada eller något sådant... eller att man avskyr och äcklas av intimitet --- då kan det aldrig vara kärlek. Inte heller om man är rädd för Kärleken.
Den ska vara just detta - lust och glädje.

[Esther]

Kom att tänka på filmen Hon dansade en sommar (1951), och prästens syn på de ungas lust och glädje.


Kollade Wiki och fann:
Filmen är berättad i form av en återblick. Den börjar med en begravning där prästen fäller oförsonliga ord om att "tung faller domen över förföraren". Bland de sörjande finns Göran Stendal. Han blir upprörd och förtvivlad över prästens ord och rusar ner till stranden. Där börjar han minnas den gångna sommaren och den döda. När återblicken börjar har Anders nyss tagit studenten och han förväntas nu fortsätta på högskolan efter sommaren. I väntan på det åker han ut på landet till sin farbror Anders. Göran har en lite nedlåtande syn på landet som enligt honom bebos av "de små måttens människor". Hos sin farbror möter han den 17-åriga Kerstin som gör ett djupt intryck på honom. Hon bor hos sin moster Anna och hennes man Fredrik. Kerstin är där för att hjälpa Anders med potatissättningen. På kvällen sjunger hon för Göran som ackompanjerer henne på luta och kärleken börjar spira på ett tydligt sätt. Något som farbror Anders observerar.

Göran kommer i kontakt med kontakt med bygdens ungdomar som försöker organisera föreningsverksamhet men motarbetas av socknens präst som är schartauanskt influerad och ser teater och dans som synd. Han vägrar därför upplåta samlingslokalen i skolhuset. Beslutet retar upp ungdomarna och de kastar sten på hans bil. Farbror Anders erbjuder nu ungdomarna att rusta upp en gammal lada som hör till gården. Ungdomarna sätter nu full fart med att göra detta varvid prästen uttalar sin straffdom över bygget. Görans kärlek till Kerstin växer men hon är hårt hållen av sina släktingar. På midsommarafton roar de sig med varandra men när Göran försöker kyssa Kerstin sliter hon sig loss och frågar förtvivlat varför han måste förstöra allt när det var som vackrast.

Föreningen planera nu att sätta upp pjäsen "Värmlänningarna" och man väljer att Göran och Kerstin skall göra huvudrollerna och man börjar repetera pjäsen. När höskörden skall bärgas skadas farbror Anders när hans hölass trängs av vägen av prästen som kör vårdslöst med sin bil. Anders bryter benet och måste läggas in på sjukhus. Göran lovar hjälpa Anders ogifta och religiösa dotter Sigrid att hjälpa till med gården. Görans studentkamrater kommer på besök och Görans flickvän från staden fäller nedsättande ord om Kerstin. Hon drar sig undan oroad och svartsjuk.

Efter en repetition följer han Kerstin hem. Ett våldsamt åskväder utbryter och de flyr upp på vinden där de överraskas av moster Anna. Efteråt skickas Kerstin bort till främmande ort men Sigrid avslöjar för Göran var hon är. Han söker upp Kerstin och de möts vid stranden av en badsjö. Göran får Kerstin att övervinna sin blyghet och de vandrar avklädda ut i vattnet. Efteråt älskar de på stranden.

Görans far kommer nu ut på landet och är upprörd över Görans val att vilja stanna kvar på landet. Fadern säger sig vara tacksam att ha sluppit "eländet i tid" och vill nu att Göran kommer tillbaka för sina studier. Efter ett uppträde mellan far och son ger Göran med sig och infinner sig till uppropet på högskolan. Men där är han helt frånvarande och svarar inte när hans namn ropas upp för hans tankar är nu helt hos Kerstin. Han beslutar sig för att bryta upp för gott och återvända ut på landet. En efterbliven dräng som tagit prästens straffdom på orden sätter eld på ladan men trots detta lyckas man genomföra premiären av "Värmlänningarna". Det blir stor succé och huvudrollsinnehavarna hyllas unisont. Efter sin triumf åker de uppfyllda av lycka hemåt på Görans motorcykel i sommarnatten. I en kurva möter de en vårdslös bilist som prejar dem av vägen och Kerstin kastas ner i diket. Där dör hon i Görans armar.

Filmen återvänder till nutid. Prästen fortsätter sitt strafftal men farbror Anders väljer nu att hålla ett försonande tal som blir en hyllning till livet och kärleken. Nere vid sjön upplever Göran nu att Kerstin talar till honom: "Jag heter Kerstin, glöm mig aldrig"

[Esther]

Tack Väderkvarn - såg filmen ... hade aldrig sett den. Den var gammal och visade ett vackert Sverige...Din analys (jag hann läsa den) var bra. Håller med i stora delar om den.
Tror att det var vid den tiden filmerna började även i Sverige (för i USA var de redan) där man skulle revoltera mot all tradition och allt som var "gammalt och förlegat" och friheten var att göra tvärtemot.
Frågan är om människor idag är lyckligare än förr - mår bättre (när de inte låssas) egentligen, har meningsfyllda liv och inre djup lycka.
Psyken och psykoterapin vittnar kanske om motsatsen samt alla piller människor måste klämma i sig och annat...

Kanske har människor aldrig varit lyckliga.
Vem vet.

[Algotezza]

Kärlek är det som gör livet uthärdligt, Guds och medmänniskornas kärlek.

Märkligt att du skriver detta idag... hade ett samtal med en man idag om (en gammal man) hur detta fungerar. Han var lycklig med sin hustru hela livet - de hade tillit (hon lever inte längre) och ärlighet i sitt varande. Han sa att hans mor hade varit (minns inte, men någon slags mycket sträng protestantisk rörelse med en man som står staty utanför Domkyrkan i Lund) troende (synnerligen vacker kvinna!!) och han levt sitt liv utan att tänka mycket på Gud ... men, som han konstaterade inte utan ändå. Deras kärlek var i allt detta en del av det han fick hemifrån. Hans barn fick det inte. Deras äktenskap är alla havererade.
Så... frågan är - är det första nödvändigt för det andra --- även om du inte ens lever i ett slags medvetande om att du lever det?

Märkligt att du kommer in på statyn utanför domkyrkan. Det är nämligen Henrik Schartau. Grundare av schartauanismen. Min första uppsats i svenska på realskolan handlade om honom. Jag fick högt betyg både för språk och innehåll. Först när du skrev detta fattar jag att han nog betytt mer än jag trott i mitt liv.

Guds kärlek är alltid den primära. Medmänniskor kan förmedla den. Den erotiska kärleken kan i sina ljusaste stunder återspegla den.

[hakkapeliitta]

Jag blir inte klok på dej Algot.
Du skrev en gång att religiösa är de falskaste människor sen svänger du plötsligt och lovordar Gud och troende människan.

[scirocco]

Ja,du är utan tvivel trevlig,mend etär väl inte så attdu vändr kappan efetr vinden. Jag har också lagt märke till att du tycker ibland att det är bra utan gud och ibland bra med.
Själv vill jag nu säaga att utan eller med så är korven lika god utom för vegetarianen. Den vill inte ha nån korv alls

Ordet gud är inte värt att nämnas för mig. Det har prackats på folk i årtusenden. Han finns inte. Det är bara slaveri under staten det gäller. Vakna upp och fatta!!!.Den eventuelle jesus levde där nere. Han har ingenting med oss att göra. Människor, var självständiga. Tänk fritt. Lås er inte under nånon annan o speciellt inte under en härskar makt som pratar om gud.

[Algotezza]

Som barn överlevde jag skolan mobbingår genom att be Gud som haver på skolbussen.

De falskaste jag mött är fortfarande kyrkligt kristna. Så det är inte kyrkan jag tror på. Och jag tror inte på någon religion. Att möta och prata med dem som kallar sig troende och religiösa är inte alltid så nyttigt för tron. Naturen är min kyrka. Havet altaret.

Hur man upplever ordet Gud beror på vem som säger det och i vilket sammanhang.



Gud är inte detsamma som den bild olika människor gör sig av Gud. Kyrkan är inte detsamma som Gud.

Medvetandet är en spegelfunktion och vi speglar varandra när vi kommunicerar irl och på nätet. På så vis lockar vi fram olika aspekter av varandra om vi öppnar oss för och bejakar varandras utsagor.

Jag finner att både tron och ateismen har goda sidor och båda tilltalar mig. Jag förstår om man förnekar den kristna gudsbilden. Jag gillar Dawkins böcker och Sturmarks.

För mig är Gud stillheten bakom allt. Dig och mig och kosmos. Närvaron.

Något jag hatar är uttrycket Du måste ta ställning. Är Du får eller mot. Det har jag hört sen 70talets vänstertid. Det är inte så.lätt att göra när jag ser att allr har både ljusa och mörka sidor. Både människor och läror.

Livet är mångdimensionellt. Vi människor ned. Det är detta påtvingade ställningstagande som skapae problem för oss. Men jag kanske har fel. Man ska kanske bortse från hur man själv upplever sig själv och livet och rätta sig efter kollektivens tvådimensionella synsätt för att inte kallas kappvändare och feg djävel. Förrädare. Etc tillmälen man tae till för att få andra att tycka sig själv.

Andra får göra sig vilken bild av mig de vill. Bilden är aldrig lika med det som den avbildar.

Vi är alla mer än de bilder vi gör av varandra.

[Algotezza]

Jag blir inte klok på dej Algot.
Du skrev en gång att religiösa är de falskaste människor sen svänger du plötsligt och lovordar Gud och troende människan.

Vem har sagt det skall vara lätt och enkelt att begripa sig på andra och sig själv? Jag begriper mig inte på mig själv alltid heller. Livets mening är väl att bl.a. lära känna sig själv. Och andra. Världen.