531bts skrev:Jag kan inte se att ngn kommit med ngt begripligt förslag med Guds mening med skapelsen, förutom det jag presenterat.
Mening finns i världen.
Vi har behov av mening för att den finns för oss i världen.
För att förhålla oss till meningen med "allt" kan vi föreställa oss en skapare.
Föreställningen av skaparen gör att världen/livet "ärver" meningen skaparen har med den.
För att få det djupaste behovet av mening, syfte och tillhörighet tillfredsställt kan föreställningen av en skapare fungera för vissa.
Mening har utvecklats inför oss naturligt och den ingår i hur världen och livet framstår för oss. Vi kan inte kliva or detta.
Är man troende blir det "man kan inte kliva ur gud".
Allt som sedan är kopplat till mening, syfte och värde inför denna mening kan hängas på denna tanke.
Det motsatta är att säga att världen inte innehåller mening och där står man och stressar på kvicksand i ett meningslöst mörker.
Dessa meningslöshetskänslor är inget behov vi har utan ett symptom av att vi inte tillfredsställer det meningsbehov vi har.
En del av oss har behov av att känna att livet existerar på sättet vi erfar det när vi känner att det är "skapat för oss" helt enkelt.
Som jag förstår det kan vi inte se livet som det är "menat" för oss utan att känna så. Mening är ett krav livet ställer på oss och vi måste svara
Vad är meningsfullt för dig? frågar livet i en konstant pågående ström. Svarar vi "inget" får vi feedback, svarar vi "allt" (Gud) får vi feedback.
Är det verkligen svårare än så?
Svaret på frågan om "Gud" existerar kan då på ett sätt sägas vara ja. Jag finns på ett sätt som kräver av mig att mening finns i livet och jag är konstruerad som så för att mening finns med det av naturen, av sig självt. Meningen med naturen är samma sak som att Gud finns inom naturen och alltså även jag.
Man kan svar att Gud inte finns och att livet och naturen innehåller mening av sig självt som jag kanske skulle göra. Men det är samma skit om man sätter sig in i saken