Guds mening med skapelsen

[Smisk]

Jag måste ärligt fråga dig... har du någonsin läst studier i ämnet kring vatten, mat och värme? Hur mycket vi producerar och hur det skulle kunna räcka? Det finns ingen desperation i de länder där man dödar ofödda barn - bara ren skär egocentrism. Man tänker på sig själv.
Ingen annan. Detta har därmed inte med desperation och fattigdom att göra - utan med att vilja ha mer.

Om vi tar maslows behovspyramid och mappar två typer av mehov vi har mot den. På engelska heter de "deficiency needs vs. being needs".
Deficiency needs kan vi se som "bristbehov" alltså behov som bygger på att vi har ett hål av att något saknas och detta motiverar oss att handla. Alla andra behov, being needs, är behov som kommer av att vi är fulla av något vi känner mening av att uttrycka.

Desperation är bristbehov. Har vi kontroll över våra bristbehov och ser mening i den vi är och hur vi känner, tänker kring och värderar livet och dess innehåll får vi kontroll över den motivation vi är skapade för att leva ut.

Att jaga saker av "egocentrism" är att inte ha kontroll över sina bristbehov. Mer mer mer, missbruk, begär bortom kontroll, jakt på ytliga ting, pengar, makt, kickar, rykte, sex, stressa osv är alla uttryck av bristbehov och konflikter hos oss som visar att vi inte är i kontroll över dem. Detta är en tonårings tänk tills man "hittar sig själv".

Viljan att få trygghet, kontroll och makt över grundläggande saker som vatten, mat och värme kommer inte om man är i kontroll och har ordning i sitt inre. Det är en effekt av desperationens natur.

Vi är byggda för att leva desperata liv under desperata tider men även att lära oss få kontroll över vår desperation i tider av överflöd.

Vi får av någon anledning lära oss att mognad är att vara framgångsrik och att framgångsrik är att vara som ett ytligt vuxet barn som måste passa in i en platt mall av insiktslösa personlighetsdrag kan jag tycka. Det verkar vara film, böcker och skönhetstidningar som sprider dessa märkliga värden och ideal

När man är hos frisören och läser i sånna tidningar eller ser på facebook hur man vill stressa fram en ytlig krystad bild av hur man vill bli betraktad är det inte svårt att se desperationen om du frågar mig

[Esther]

Om vi tar maslows behovspyramid och mappar två typer av mehov vi har mot den. På engelska heter de "deficiency needs vs. being needs".
Deficiency needs kan vi se som "bristbehov" alltså behov som bygger på att vi har ett hål av att något saknas och detta motiverar oss att handla. Alla andra behov, being needs, är behov som kommer av att vi är fulla av något vi känner mening av att uttrycka.

Desperation är bristbehov. Har vi kontroll över våra bristbehov och ser mening i den vi är och hur vi känner, tänker kring och värderar livet och dess innehåll får vi kontroll över den motivation vi är skapade för att leva ut.

Att jaga saker av "egocentrism" är att inte ha kontroll över sina bristbehov. Mer mer mer, missbruk, begär bortom kontroll, jakt på ytliga ting, pengar, makt, kickar, rykte, sex, stressa osv är alla uttryck av bristbehov och konflikter hos oss som visar att vi inte är i kontroll över dem. Detta är en tonårings tänk tills man "hittar sig själv".

Viljan att få trygghet, kontroll och makt över grundläggande saker som vatten, mat och värme kommer inte om man är i kontroll och har ordning i sitt inre. Det är en effekt av desperationens natur.

Vi är byggda för att leva desperata liv under desperata tider men även att lära oss få kontroll över vår desperation i tider av överflöd.

Vi får av någon anledning lära oss att mognad är att vara framgångsrik och att framgångsrik är att vara som ett ytligt vuxet barn som måste passa in i en platt mall av insiktslösa personlighetsdrag kan jag tycka. Det verkar vara film, böcker och skönhetstidningar som sprider dessa märkliga värden och ideal

När man är hos frisören och läser i sånna tidningar eller ser på facebook hur man vill stressa fram en ytlig krystad bild av hur man vill bli betraktad är det inte svårt att se desperationen om du frågar mig

Vilken tur att jag sällan om aldrig uppsöker frisören - annars hade man ju varit desperat så klart.

Insiktsfullt... frågan är bara om det stämmer.
Det är ju själva sakfrågan.

[Esther]

Det är så många intressanta delar i det du skriver, S - så jag vill dela upp det lite.
Börjar med:

Viljan att få trygghet, kontroll och makt över grundläggande saker som vatten, mat och värme kommer inte om man är i kontroll och har ordning i sitt inre. Det är en effekt av desperationens natur.

Och ... börjar från slutet.

Hur kan vi veta - att det du beskriver i början med viljan till trygghet (vad har kontroll och makt här att göra?) och basbehoven - inte kommer när man har "ordning på sitt inre" --- (vad är detta inre och hur definierar man ordning i samband med det?) --- är en EFFEKT av desperationens natur?

Berätta...

[Smisk]

Det är så många intressanta delar i det du skriver, S - så jag vill dela upp det lite.
Börjar med:

Viljan att få trygghet, kontroll och makt över grundläggande saker som vatten, mat och värme kommer inte om man är i kontroll och har ordning i sitt inre. Det är en effekt av desperationens natur.

Och ... börjar från slutet.

Hur kan vi veta - att det du beskriver i början med viljan till trygghet (vad har kontroll och makt här att göra?) och basbehoven - inte kommer när man har "ordning på sitt inre" --- (vad är detta inre och hur definierar man ordning i samband med det?) --- är en EFFEKT av desperationens natur?

Berätta...

Vi är helt genomsyrade av instruktioner som drar i oss. Om de inte drar i oss i riktningar som stödjer överlevnad och fortplantning tappar naturen styrning över oss. Av vår natur letar vi efter sätt att få utlopp för dessa instruktioner. Behov, begär, känslor, tankar och beteenden där dessa är integrerade kommer göra sig påminda. Det kanske du har märkt?

Naturen driver oss att överleva och fortplantas. Vad jag påpekar här är att den även driver oss att leva meningsfulla liv. Hjärnan och hela vår varelse den är en betjänt av letar ständigt efter samband i världen för att se mening hos dem. En mening som längtar efter att fylla oss med saker som känns värdefulla inför oss.

Har vi då delar av oss som driver på att stärka oss för att överleva som blir vår hela person tappar vi överblicken och ser inte att vi även söker mening. Om livet är en scen tom på mening och värde där vi endast får små droppar av det vi söker när vi lyckas känna att vi får till de grundläggande behoven tappar vi kontakten med vår HELA Själ.

För när vi har allt vi önskar, vad gör vi då?

Delarna av mig som driver mig utifrån utgångspunkten att "saker saknas" skapar en viss motivation hos mig. Men när jag egentligen har "allt som saknas" vad gör jag då? Hur känner jag, hur tänker jag och vad gör jag med livet där? Kanske livet redan är där men driften är nu själva problemet och inte sakerna den driver mej att hitta?

Svaret är i alla fall mening. Känner jag mening saknas inget.

Varför känner jag då inte mening även när inget saknas?

För att driften driver mig att känna att något alltid saknas så länge mening saknas.

Fortsätter jag att alltid jaga mer vatten, värme och mat och tar dessa av dig fast jag har oändligt själv är jag förvirrad och vilsen. Det kanske kan kännas meningsfullt för mig att göra detta av personliga skäl men det gör mig inte mindre vilsen utan bara mer förvirrad. Det är mer meningsfullt för mig att se att vi bägge delar samma grundbehov och därför stjäl jag inte från dig utan påpekar istället att det är mening vi bägge söker och för den behöver vi inte mer av de grundläggande behoven. Mer mening är botemedlet mot vilsenhet, inget annat

[Esther]

Det är så många intressanta delar i det du skriver, S - så jag vill dela upp det lite.
Börjar med:

Viljan att få trygghet, kontroll och makt över grundläggande saker som vatten, mat och värme kommer inte om man är i kontroll och har ordning i sitt inre. Det är en effekt av desperationens natur.

Och ... börjar från slutet.

Hur kan vi veta - att det du beskriver i början med viljan till trygghet (vad har kontroll och makt här att göra?) och basbehoven - inte kommer när man har "ordning på sitt inre" --- (vad är detta inre och hur definierar man ordning i samband med det?) --- är en EFFEKT av desperationens natur?

Berätta...

Vi är helt genomsyrade av instruktioner som drar i oss. Om de inte drar i oss i riktningar som stödjer överlevnad och fortplantning tappar naturen styrning över oss. Av vår natur letar vi efter sätt att få utlopp för dessa instruktioner. Behov, begär, känslor, tankar och beteenden där dessa är integrerade kommer göra sig påminda. Det kanske du har märkt?

Naturen driver oss att överleva och fortplantas. Vad jag påpekar här är att den även driver oss att leva meningsfulla liv. Hjärnan och hela vår varelse den är en betjänt av letar ständigt efter samband i världen för att se mening hos dem. En mening som längtar efter att fylla oss med saker som känns värdefulla inför oss.

Har vi då delar av oss som driver på att stärka oss för att överleva som blir vår hela person tappar vi överblicken och ser inte att vi även söker mening. Om livet är en scen tom på mening och värde där vi endast får små droppar av det vi söker när vi lyckas känna att vi får till de grundläggande behoven tappar vi kontakten med vår HELA Själ.

För när vi har allt vi önskar, vad gör vi då?

Delarna av mig som driver mig utifrån utgångspunkten att "saker saknas" skapar en viss motivation hos mig. Men när jag egentligen har "allt som saknas" vad gör jag då? Hur känner jag, hur tänker jag och vad gör jag med livet där? Kanske livet redan är där men driften är nu själva problemet och inte sakerna den driver mej att hitta?

Svaret är i alla fall mening. Känner jag mening saknas inget.

Varför känner jag då inte mening även när inget saknas?

För att driften driver mig att känna att något alltid saknas så länge mening saknas.

Fortsätter jag att alltid jaga mer vatten, värme och mat och tar dessa av dig fast jag har oändligt själv är jag förvirrad och vilsen. Det kanske kan kännas meningsfullt för mig att göra detta av personliga skäl men det gör mig inte mindre vilsen utan bara mer förvirrad. Det är mer meningsfullt för mig att se att vi bägge delar samma grundbehov och därför stjäl jag inte från dig utan påpekar istället att det är mening vi bägge söker och för den behöver vi inte mer av de grundläggande behoven. Mer mening är botemedlet mot vilsenhet, inget annat

Vad är mening?

[Smisk]

Vad är mening?

I vår erfarenhet erfar vi mening som en funktion av en karta och en kompass. Kartan är samband vi ser hos det vi erfar och kompassen är vad som ger oss riktning och motiv.

I vardagstal säger vi att något är meningsfullt när vi känner att det vi gör resonerar med hur vi tänker oss saker (kartan) och hur vi känner att de tillför värde till handlingarna (kompassen). Känslor är som en funktion vi har som styr vår persons motivation från eller till saker av olika slag. Meningskänslan är en del av den styrningen och den "väljer våra handlingar och uppmärksamhet" åt oss genom att visa oss saker som är viktiga. Det är en "viktighetsfunktion" kan man säga Värde är viktighetsmåttet. Mening är erfarenheten eller förväntningen att det vi gör kommer tillföra värde vi investerat vår person i.

Vi har som desperatbehov och meningsbehov. Desperatbehovet söker saker som överlevnad och meningsbehoven söker investera vår person i upptäckande, utvecklande och värdefulla aktiviteter. Dessa är som två helt olika ben vi som människor står på.

Saken är den att vi måste vara överens med oss själva om vad som är ett meningsfullt liv Jag kan inte tro att livet har en given mening jag inte styr över utan jag behöver delvis upptäcka, skapa och utveckla meningen med livet. Jag bestämmer alltså delvis själv vad som är meningsfullt men inte helt.

Är vi helt vilsna och inte uppmärksammar meningsbehovet kanske vi tror att överlevnad räcker men där har vi fel. Överlevnad är en sak och mening en helt annan. Mening är centralt för oss menar jag och är ett behov. Ett centralt och djupt mänskligt behov.

Mening är alltså en funktion som lär oss vad som har värde för vår person, det är ett behov och det är något vi deltar i att skapa. Utan kontakt med våra känslor tappar vi kontakten med funktionen.

Följ känslan och experimentera

[Esther]

Vad är mening?

I vår erfarenhet erfar vi mening som en funktion av en karta och en kompass. Kartan är samband vi ser hos det vi erfar och kompassen är vad som ger oss riktning och motiv.

I vardagstal säger vi att något är meningsfullt när vi känner att det vi gör resonerar med hur vi tänker oss saker (kartan) och hur vi känner att de tillför värde till handlingarna (kompassen). Känslor är som en funktion vi har som styr vår persons motivation från eller till saker av olika slag. Meningskänslan är en del av den styrningen och den "väljer våra handlingar och uppmärksamhet" åt oss genom att visa oss saker som är viktiga. Det är en "viktighetsfunktion" kan man säga Värde är viktighetsmåttet. Mening är erfarenheten eller förväntningen att det vi gör kommer tillföra värde vi investerat vår person i.

Vi har som desperatbehov och meningsbehov. Desperatbehovet söker saker som överlevnad och meningsbehoven söker investera vår person i upptäckande, utvecklande och värdefulla aktiviteter. Dessa är som två helt olika ben vi som människor står på.

Saken är den att vi måste vara överens med oss själva om vad som är ett meningsfullt liv Jag kan inte tro att livet har en given mening jag inte styr över utan jag behöver delvis upptäcka, skapa och utveckla meningen med livet. Jag bestämmer alltså delvis själv vad som är meningsfullt men inte helt.

Är vi helt vilsna och inte uppmärksammar meningsbehovet kanske vi tror att överlevnad räcker men där har vi fel. Överlevnad är en sak och mening en helt annan. Mening är centralt för oss menar jag och är ett behov. Ett centralt och djupt mänskligt behov.

Mening är alltså en funktion som lär oss vad som har värde för vår person, det är ett behov och det är något vi deltar i att skapa. Utan kontakt med våra känslor tappar vi kontakten med funktionen.

Följ känslan och experimentera

Okej - en bra beskrivning ... vad händer med en individ som inte kan nå det som är meningsbärande för denne?

[Anders]

Vad är mening?

I vår erfarenhet erfar vi mening som en funktion av en karta och en kompass. Kartan är samband vi ser hos det vi erfar och kompassen är vad som ger oss riktning och motiv.

I vardagstal säger vi att något är meningsfullt när vi känner att det vi gör resonerar med hur vi tänker oss saker (kartan) och hur vi känner att de tillför värde till handlingarna (kompassen). Känslor är som en funktion vi har som styr vår persons motivation från eller till saker av olika slag. Meningskänslan är en del av den styrningen och den "väljer våra handlingar och uppmärksamhet" åt oss genom att visa oss saker som är viktiga. Det är en "viktighetsfunktion" kan man säga Värde är viktighetsmåttet. Mening är erfarenheten eller förväntningen att det vi gör kommer tillföra värde vi investerat vår person i.

Vi har som desperatbehov och meningsbehov. Desperatbehovet söker saker som överlevnad och meningsbehoven söker investera vår person i upptäckande, utvecklande och värdefulla aktiviteter. Dessa är som två helt olika ben vi som människor står på.

Saken är den att vi måste vara överens med oss själva om vad som är ett meningsfullt liv Jag kan inte tro att livet har en given mening jag inte styr över utan jag behöver delvis upptäcka, skapa och utveckla meningen med livet. Jag bestämmer alltså delvis själv vad som är meningsfullt men inte helt.

Är vi helt vilsna och inte uppmärksammar meningsbehovet kanske vi tror att överlevnad räcker men där har vi fel. Överlevnad är en sak och mening en helt annan. Mening är centralt för oss menar jag och är ett behov. Ett centralt och djupt mänskligt behov.

Mening är alltså en funktion som lär oss vad som har värde för vår person, det är ett behov och det är något vi deltar i att skapa. Utan kontakt med våra känslor tappar vi kontakten med funktionen.

Följ känslan och experimentera

Frågan är - de som känner att de inte har någon mening i sitt liv, har de det trots att de inte tror det? Av människor som har en svensks marginaler? Har en fattig bonde i Somalia någon mening? Islam?

[Algotezza]

Kosmos i dess oändliga helhet har alltid funnits och behöver därför ingen skapare. Dess yttersta syfte är blott att finnas till, att vara det som är. Vårt lokala universum som är en försvinnande del av alltet, kom till vid en vis tidpunkt och kommer att upphöra vid en annan. Det är ändlgit tidsligt och rumsligt. Kosmos är Guds eviga, oändliga alltomfattande organism. Våra organismer gestaltar helheten. Helheten kan liknas vid en oändlig fraktal där varje del, stor som liten, speglar eller gestaltar helheten.

Syftet med Guds såväl som vår existens är att förutom att existera, omskapa materien/energierna och styra och uppleva denna process och resultatet därav.

Kärleken är den kraft som håller samman helheten, som ger liv, kraft, syfte.

[Esther]

Kosmos i dess oändliga helhet har alltid funnits och behöver därför ingen skapare. Dess yttersta syfte är blott att finnas till, att vara det som är.

Hur bevisar du detta påstående?
Det är kanske mer bara din åsikt som du personligen har, eller menar du att det finns belägg för det du säger?

[Algotezza]

Kosmos i dess oändliga helhet har alltid funnits och behöver därför ingen skapare. Dess yttersta syfte är blott att finnas till, att vara det som är.

Hur bevisar du detta påstående?
Det är kanske mer bara din åsikt som du personligen har, eller menar du att det finns belägg för det du säger?

Det är min åsikt som jag delar med andra då jag finner den logisk och inspirerande.

Det jag beskriver är metafysik och all metafysik vilar på antaganden. Man antar något - och funderar över konskenserserna av antagandet. Fördelen med detta antagande är att man inte behöver anta existensen av en övernaturlig utomkosmisk skapare. Det hindrar inte att det finns en andlig värld eller en andlig instans att rikta sina böner till-

Hur bevisar du att Gud som något utanför kosmos/universsum alltid funnits? Vad finns det för belägg för att kristendomens gudsbild motsvaras av en exiserande Gud med de egenskaper kristna föreställer sig att han har? Har t.ex. kyrkan löst teodicéproblemet?

[Smisk]

Okej - en bra beskrivning ... vad händer med en individ som inte kan nå det som är meningsbärande för denne?

Frågan är - de som känner att de inte har någon mening i sitt liv, har de det trots att de inte tror det? Av människor som har en svensks marginaler? Har en fattig bonde i Somalia någon mening? Islam?

Vi har en meningshjärna i oss

Jag tänker mig att vi har den för att mening existerar i världen. Världen, naturen, tillvaron, livet och sättet dessa fungerar på och finns tillsammans är en värld som fungerar som om den har syfte, värde och meningssamband inom sig.

Vår hjärna finns i denna värld och visar oss och framställer den som en meningsvärld genom en meningshjärna. Hjärnan är som en funktion som betjänar meningen inom världen, naturen och livet som det fungerar. Den "skapar den inte" utan RELATERAR till den genom hur mening fungerar.

Världen är alltså inte en värld tom på mening vi måste skapa en låtsasmening till. Istället är den full av meningssamband och vi är byggda för dem, genom dem och av dem, för att relatera till dem. Hjärnan finns inom de meningssamband den är som designad för att relatera till.


Då våran meningshjärna erfar en meningsvärld behöver den se den i de relationer som kan erfara detta. Meningsfullhet/meningslöshet, värdefullhet/värdelöshet måste erfaras i relationer. Kartan och kompassen hjärnan korrekt erfar världen genom (världen är ju sådan att den är fylld av meningssamband) ger den verktyg för att fungera som den är skapad.

Men vad händer när ett verktyg används på ett "oskickligt sätt"?

Eftersom vi har en meningshjärna har vi behov av att erfara mening och när vi inte erfar oss själva och vår värld som en meningsvärld har vi ett behov som inte är tillfreds med hur vi behandlar oss själva. Hur vi "för" och använder hjärnan.

Känslan av att livet är meningslöst i sig ger en instruktion åt oss att vi håller oss med en tveksam inre hållning till det. Den försöker lära oss att ändra på vår hållning till vår värld till en meningsvärld.


Mitt svar på frågorna ovan är att de bägge bygger på en tveksam hållning till livet med den meningshjärnan vi erfar det genom. Det är inte innehållet i livet som sådant som ger det mening utan hållningen till det.

Det som händer när en fattig bonde inte känner mening är att denne känner meningslöshetskänslor. Dessa är samma budskap som om jag har en dålig hållning när jag sitter på min stol och kroppen smärtar. Förstår jag kroppen, hållningen och smärtsystemet testar jag att ändra hållningen. Jag ändrar inte på kroppens funktioner utan hur jag för mig med dem.

Tränar jag mig på att förstå kroppens funktioner som har med hållningen att göra och sedan på nya hållningar att befinna den i så blir jag skickligare och ökar kontrollen över hur den mår av min hållning.

På samma sätt är lösningen att förstå mening och träna på att använda min hållning mot livet som ett meningsfullt liv i en meningsfull värld, oavsett omständigheterna jag inte kan styra över. Meningsfull fattig bonde är ett exempel på en sådan hållning

Förstår jag min meningshjärna och erkänner att jag är oskicklig med dess hållning till mitt liv och min värld och utvecklar den till en lite skickligare kommer jag inte kunna skylla på att "världen är som den är" och "omständigheter bortom min kontroll".

Vad kan vara mer meningsfullt än att lära sig sin meningshjärna?

[Anne]

Vad har du och jag för samband, Smisk? Jag ser ju att du försöker hjälpa bl a mig.

[Esther]

Hur bevisar du att Gud som något utanför kosmos/universsum alltid funnits?

Naje - det är väl inte så svårt... har lagt fram detta tidigare i tråden som Illusionen har om sitt ... jag lade fram det när jag kom hit för nästan ett år sedan.
Kan upprepa om du vill...

Världen är kontingent (dvs det finns orsaker till det som finns) och är det som kan finnas (eller inte). Det som är kontingent finns inte med nödvändighet (dvs det hade lika väl inte behövts finnas alls). - vilket också kallas för existenspremiss. (som du säkert känner till)
Du inser att allt det som finns (som lika väl inte hade behövts finnas alls) är orsakat av något (metafysisk orsakspremiss).
Utav detta följer att det då också måste finnas något som orsakar det orsakade och att ovan detta som själv är orsakat och orsakar - något måste finnas som INTE är orsakat och existerar med nödvändighet och som är orsaken till alla kontingents ting. Annars skulle det inte finnas en tillräcklig grund för de kontingenta tingens existens. Det som är kontingent existera alltså i sista hand på grund av något som i sig inte självt är kontingent och orsakat och existerar med nödvändighet.
Universum existerar inte med nödvändighet. Det inser vi lätt när vi fattar att det lika väl kan sluta existera eller inte ha existerat från början alls.
Detta absoluta som existerar med nödvändighet och som har grunden för sin existens i sig själv och av sig själv kan identifieras som : Gud.

[Esther]

Hur bevisar du att Gud som något utanför kosmos/universsum alltid funnits?

Naje - det är väl inte så svårt... har lagt fram detta tidigare i tråden som Illusionen har om sitt ... jag lade fram det när jag kom hit för nästan ett år sedan.
Kan upprepa om du vill...

Världen är kontingent (dvs det finns orsaker till det som finns) och är det som kan finnas (eller inte). Det som är kontingent finns inte med nödvändighet (dvs det hade lika väl inte behövts finnas alls). - vilket också kallas för existenspremiss. (som du säkert känner till)
Du inser att allt det som finns (som lika väl inte hade behövts finnas alls) är orsakat av något (metafysisk orsakspremiss).
Utav detta följer att det då också måste finnas något som orsakar det orsakade och att ovan detta som själv är orsakat och orsakar - något måste finnas som INTE är orsakat och existerar med nödvändighet och som är orsaken till alla kontingents ting. Annars skulle det inte finnas en tillräcklig grund för de kontingenta tingens existens. Det som är kontingent existera alltså i sista hand på grund av något som i sig inte självt är kontingent och orsakat och existerar med nödvändighet.
Universum existerar inte med nödvändighet. Det inser vi lätt när vi fattar att det lika väl kan sluta existera eller inte ha existerat från början alls.
Detta absoluta som existerar med nödvändighet och som har grunden för sin existens i sig själv och av sig själv kan identifieras som : Gud.

Inga kommentarer?